9
MERYN
Jag är på helspänn. Högalfan anlände i natt med sitt resesällskap, och jag ska ordna en välkomstmiddag åt dem i kväll. Vilket innebär att jag har ägnat den senaste timmen åt att göra mig i ordning med min nya kammarjungfru, Brionna, som knappt kan se mig i ögonen.
Tydligen har husfrun och jag olika uppfattningar om hur ”villiga tjänare” ser ut.
Kanske känner hon inte igen äkta samförstånd längre, efter att ha tjänat släkten Valtiere i så många år.
När Brionna nästan tappar den förgyllda hårborsten för fjärde gången vänder jag mig mot henne, och hon hoppar nästan ur skinnet. ”Du och de andra slottstjänarna har ingenting att vara rädda för, vad ni än kan ha hört”, säger jag. ”Fram till de senaste månaderna tillbringade jag hela mitt liv i Österkvarteren. Mitt mål är att göra livet bättre för alla av enkel börd.”
Brionna sänker huvudet. ”Jag hörde det, ers höghet.” ”Ers höghet?” ekar jag med en grimas. ”Nej, jag är ingen höghet. Snälla, kalla mig bara Meryn.”
Hennes axlar sjunker ner lite och hon blinkar mot mig. ”Okej … Meryn.”
Jag ler lättat. ”Lite mindre krångligt, eller hur?”
Brionna nickar och rodnar lite. Äntligen slappnar hon av.
Vi småpratar medan hon fixar med mitt hår, och hon berättar att hon är från Centrumkvarteren. Så småningom inser vi att hon gick på samma skola som Saela för ungefär tio år sedan, vilket gör mig glad och samtidigt ledsen.
Saela kommer aldrig att återvända till den skolan, och förmodligen ingen annan skola heller.
Den outhärdliga tyngden sänker sig över mig igen – det liv jag föreställde mig för oss har gått upp i rök. Det var inte mer än dagdrömmar, när allt kom omkring.
Saela pratar inte ens med mig. Det har bara gått en dag – en dag då hon har varit inlåst i ett rum, det är inte en fängelsehåla men fortfarande en cell. Ändå finns smärtan överallt.
Och jag hatar att titta på henne och undra … om Killian också finns i hennes huvud.
Aldrich och jag ägnade hela förmiddagen åt att efterforska sifonreverseringar och hittade ingenting av värde. Men jag kan inte sluta hoppas.
När mitt hår är klart – två eleganta flätor som möts i nacken, vilket är det bästa vi kan göra med min korta page – är Brionna helt avslappnad. Hon rycker inte längre till som om jag ska slå henne. Och hon placerar vargkronan på min hjässa med något som liknar vördnad.
Kraften fyller mina ådror och jag försöker låta bli att haja till.
Jag vänjer mig snart, intalar jag mig. Vid alltihop: magin och allt det andra.
En knackning på dörren varskor mig om att mina vänner har kommit.
Jag sa åt dem att de också behövde närvara vid middagen, som medlemmar i mitt slottsråd. Deras första uppdrag: skydda mig mot den märkliga strid jag förmodligen kommer att tvingas utkämpa mot högalfan.
Izabels ögon lyser när hon ser min silverblå tunika och mina mörka mockabyxor, kläder Brionna valde åt mig. ”Åååh, så fint. Elegant, men inte för mjukt. Ett perfekt val.”
Tomison fyrar av ett leende mot Brionna och visar sina perfekta tänder. ”Bra jobbat, nya tjejen.”
Hon blir illröd i ansiktet. Jag försöker föreställa mig Tomison genom hennes ögon: det tjocka, kastanjebruna håret, den långa, resliga kroppen, den självsäkra blicken. Han förför folk utan att ens försöka.
Izabel fnyser lite för ljudligt. ”Måste du flirta med alla kvinnor du ser?” ”Så oförskämt”, kontrar Tomison omedelbart. ”Får jag inte ge folk komplimanger?”
Izabel lägger armarna i kors och spänner blicken i honom. ”Om jag ändå kunde tro att dina intentioner var så oskyldiga.”
Nevah stönar och kommer fram till mig i sin klargula satängklänning. ”Kan de där två bara knulla någon gång? Det här tjafset börjar bli tröttsamt.” ”Izabel uppskattar ett långt, aggressivt förspel”, skämtar Venna. Izabel vänder sig mot henne och fräser ilsket, men Venna fortsätter: ”Vi måste gå nu, annars kommer vi för sent.” ”Okej då”, säger Izabel surt, sveper förbi sin tvillingsyster och tar min arm. Hon drar med mig ut genom dörren och jag vinkar hej då till Brionna. ”Vad ska vi ens vänta oss av den här betydelsefulla, kungliga samlingen?”
Vi går genom slottets ekande korridorer och jag undrar samma sak själv.
Första gången jag träffade Siegrid Therion, dagen då hon sa att jag hade valts ut till Strategos alfa, var jag ett svettigt, nervöst vrak. Hon fick mig att känna mig så liten. Som om jag var en klumpig barnunge som klampat
in i något jag inte förstod mig på.
Det var visserligen sant, men ändå … Hon visste. Redan innan jag gjorde det. Hon visste vem jag verkligen var, och hon tycktes finna mig otillräcklig.
Jag rätar på ryggen och kanaliserar den energi jag brukade ta med mig till kamperna. Våra roller har förändrats.
Jag tänker inte låta henne se mig som svag eller osäker. ”Jag vet faktiskt inte”, svarar jag uppriktigt. ”Husfru Alienor sa att det bara var en välkomstmiddag för högalfan och hennes sällskap. Men ni vet att jag inte direkt växte upp med flotta middagar. Om jag bryter mot några etikettsregler kan ni väl säga till, lite diskret?”
Venna klappar mig på ryggen medan vi går. ”Lita på oss.”
När mina vänner och jag kommer in i den formella matsalen sitter fem personer redan till bords, men alla reser sig när de ser mig. Det är bara bundna här i kväll och Anassa har tagit med sig resesällskapets vargar ut på en välkomstjakt.
Inget säger ”kul att se dig” som att brutalt slita sönder villebråd tillsammans.
Högalfan är förstås den sista som reser sig, och när hon drar ut sin stol gör hon det så högt att det ekar mellan väggarna.
Hon bär en välsittande, mörkgrön kavaj med matchande byxor. Hennes gråsprängda hår med den blodröda slingan är uppsatt i en stram knut och hennes ansiktsuttryck är strängt … fast det är det nog alltid.
Sådan moder, sådan son.
Hennes utseende talar om för alla att hon är mäktig och har befälet här.
Jag hajar till när jag inser att högalfa Siegrid har valt platsen vid bordets huvudända. Kanske har vi bundna också våldsamheter att vänta i kväll.
Jag sväljer förtreten och säger: ”Välkomna, allihop.”
Siegrids blick flyger genast till kronan på min hjässa. Den har varit försvunnen så länge att hon blir glasartad i blicken och fladdrar med näsborrarna när hon ser den, och jag får en känsla av att det är sällan hon visar sina känslor så tydligt.
Sedan snörper hon på munnen och sänker huvudet. ”Drottning Sturmfrost”, säger hon. ”Vi kom så fort vi kunde.” Hon vänder sig mot sitt sällskap. ”Din Kryptosalfa, Hannelore Woodward.”
Till vänster om Siegrid står en äldre kvinna med hård blick och en blå slinga i håret. Hon är kortare än Siegrid men ser lika sträng ut. ”Din Phylaxalfa, Tormun Belrose.”
Han står på Hannelores andra sida, en kraftig man med runda drag, framträdande ögonbryn och en gulbrun slinga i håret. ”Och Egith känner du förstås redan.”
Min Strategosbeta, Egith Hartsfeld, står till höger om Siegrid. Hon har mörkbrun hud och kortsnaggat mörkt hår med en liten silverslinga.
Anblicken av henne fyller mig med värme. Egith var hård mot mig som min instruktör, men aldrig oresonlig. Med tanke på hur ovillig jag var att
bli bunden och acceptera Anassa var hon faktiskt beundransvärt tålmodig.
Vår flocks gamma har befälet vid fronten medan Egith är här, men vi kommer båda att vara i kontakt med dem. ”Jag är väldigt glad att du kunde komma”, säger jag.
Hennes mörka ögon glittrar roat och hon nickar. ”Naturligtvis måste jag bevittna den ofattbara förvandlingen när en av mina mest missanpassade bindlingar blir vår sedan länge förlorade drottning.”
Bredvid Egith står en kvinna jag inte känner igen, och hon får mig tillfälligt ur balans.
Hon måste vara den vackraste människa jag någonsin sett.
Hon har porslinshy och tjockt, lockigt, flammande rött hår i en nyans jag aldrig sett förut, som nästan ser ut att glöda i skenet från stearinljusen. Hon har en liten uppnäsa, glittrande smaragdgröna ögon och fylliga läppar.
Trots att hon ser ut att vara något kortare än jag är allt hos henne långt.
Hennes ben. Hennes ögonfransar. Hennes slanka hals. Jag har aldrig sett någon personifiera ordet elegans så tydligt förut.
Min blick fastnar vid den gulbruna slingan i hennes hår. Phylax, alltså.
Jag undrar vad hon gör här. Är hon en beta?
Vem hon än är, så är hon förtrollande.
Siegrid fortsätter som om hon läst mina tankar: ”Och det här är Noemi, lord Eisenfalls dotter.” ”Åh, du tillhör adeln?” frågar jag förvånat. Jag trodde inte att adeln lät sina barn bli bundna. ”Till hälften”, svarar Noemi med ett artigt leende. ”Min mor var bunden.”
Det förklarar hennes längd – hon är kortare än de flesta andra bundna kvinnor. ”Noemi kommer att tjänstgöra som ditt diplomatiska sändebud”, fortsätter Siegrid, ”och ta kontakt med förläningarna för att uppmuntra adeln att närvara.”
Hotet i hennes röst är uppenbart. Noemi kommer inte att besöka förläningarna för att leverera artiga inbjudningar. Hennes uppmuntran kommer inte att lämna något utrymme för vägran.
Jag gör en gest mot mina vänner. ”Egith känner redan de här fyra, men jag har knutit till mig Izabel och Venna Brooks, Tomison Thorne och Nevah Rivenson. De kommer att tjäna som ställföreträdande medlemmar i mitt slottsråd tills jag har funnit mig till rätta i min roll här och vi har valt ut lämpliga permanenta medlemmar.”
Siegrid hummar på ett sätt som är svårt att tolka, men jag antar att hon är missnöjd. ”Och jag har hört att en annan av dina ställföreträdande rådsmedlemmar är av enkel börd?”
Kommer det att bli ett problem? ”Det stämmer”, svarar jag. ”Igor. Han var min granne i Österkvarteren och är som en familjemedlem för mig. Jag litar mer på honom än på någon annan jag känner.”
Siegrid betraktar mig några sekunder och jag vet att hon hörde det jag inte sa. Jag litar mer på honom än på dig, så våga inte ifrågasätta hans utnämning. ”Uppfattat, ers höghet. Det är bra att ha en rådsmedlem vars råd du kommer att följa.” Hon säger det vänligt, men det är ändå en gliring.
För vi vet alla hur dålig du är på att följa råd.
Jag och mina vänner går mot de tomma stolarna och jag tar platsen vid bordets andra kortsida, mittemot Siegrid.
Medan vi sätter oss slås dörren till matsalen upp. Jag rycker till och lyfter blicken.
Stark marscherar in i formella kläder, och luften i rummet tycks försvinna.
Han bär en mörk kavaj i ett mjukt tyg som får hans ögon att se ännu hårdare och skarpare ut. De många dödsmärkena framträder i all sin prakt på hans långa, gyllenbruna hals.
Två tankar dyker genast upp i mitt huvud: Lockande. Livsfarlig.
Jag drar efter andan. Hörbart. I ett rum fullt av folk.
Vad fan är det för fel på mig?
Jag kväver min reaktion, skyler över den, fokuserar intensivt på mina ansiktsmuskler för att de inte ska avslöja vad som pågår i min otyglade hjärna.
Noemi har inga sådana hämningar. Hon vänder sig om, ser honom,
flämtar och flyger upp från stolen. ”Valstark!” utbrister hon.
Sedan kastar hon sig i hans famn och jag studsar på stolen. Vem är hon?
En vän? En … käresta?
Den tanken gör mig egendomligt illa till mods.
Plötsliga minnen dyker upp i huvudet: Starks tunga mot min hals. Hans tänder mot min arm. Hans varma kropp bredvid min i sängen i Linsfall.
Tyvärr är det alltför lätt att föreställa sig honom som någons älskare, och gudinnan ska veta att de bundna har en väldigt otvungen inställning till sex.
Jag sväljer hårt och försöker låta bli att rodna.
Stark lägger armarna om Noemi på ett nästan beskyddande sätt. Sedan möter han min blick över hennes axel.
Jag stöder ena armbågen på bordet och mimar: Valstark?
Han blänger på mig till svar och släpper henne sakta. Sedan lägger han en av de där långa, magnifika, skimrande röda lockarna bakom hennes öra.
Det är en så intim gest att jag tittar bort och känner mig som en inkräktare.
Ja, de är förmodligen älskare. Så vackra människor hör ihop med varandra.
Jag kan kontrollera mina ansiktsmuskler, men inte mitt blod. Mina kinder hettar. ”Hej, Mimi”, säger Stark till henne, och hans röst är ett lågt, hest muller.
Det finns en uppriktig tillgivenhet i den, något jag bara uppfattat från honom när han är med Cratos. ”Jag har saknat dig.”
Hm. Så charmigt. De har smeknamn på varandra.
Jag förstår faktiskt inte varför det här stör mig så mycket. Det är Stark.
Vi är ingenting för varandra förutom beskyddare och drottning.
Har det någonting med frändebandet att göra? Kanske kommer relationen mellan Anassa och Cratos alltid att göra mig illa till mods av att se Stark med en annan kvinna, av att tänka på honom som intim med någon.
Anassa måste ha hört mig tänka hennes namn, för hon dyker upp i mitt sinne. ”Nej”, säger hon roat. ”Jag har ju sagt att jag skyddar dig helt från min kärlek till Cratos. Den här småaktiga svartsjukan är helt och hållet din egen.”
Det är svårt att inte ilskna till. ”Vem är hon?”
Och Anassa, den jäveln, svarar bara: ”Någon som är viktig för honom.” ”Hoppas du sätter ett älgben i halsen.”
Stark vecklar ihop sin stora kropp – jag svär på att kavajen nästan spricker i sömmarna när han drar ut stolen – och sätter sig bredvid Noemi.
Hon lutar sig genast närmare honom och lägger sina eleganta armar på armstödet. Han lutar sig närmare henne också.
När tjänarna bär in den första rätten sitter de med huvudena tätt ihop i ett lågmält samtal jag inte kan höra.
Jag ignorerar den märkliga klumpen i halsen och småpratar med Izabel och Nevah.
Svartsjuka, sa Anassa. Hur irrationellt det än är, tror jag att hon kan ha rätt.
Men det är så … dumt. Jag kom precis ur ett katastrofalt förhållande.
Jag är inte redo att tänka på andra män. Det sista jag behöver är att få någon sorts känslor för en person vars varg råkar ha en kärleksrelation med
min.
En person jag inte ens tycker om.
Dessutom skulle jag nog inte kunna lita på att mina känslor faktiskt var mina, och inte bara mitt sinne som anpassade sig efter våra vargar. Band som trasslar ihop sig och manipulerar mig på samma sätt som … Nej, inte igen.
Jag har nästan lyckats få mig själv att tro på det, och så rör Noemi vid Starks arm. Hon säger någonting, och han ler.
Helvete också, han ler. Ett riktigt leende. Ett stort, innerligt leende som får solen att titta fram och honom att se yngre ut. Jag har aldrig sett honom le sådär. Jag visste inte att han kunde le sådär.
Siegrid harklar sig menade och leendet försvinner från Starks ansikte när han tittar på sin mor.
”Vi har mycket att diskutera, så ni får ursäkta att jag går rakt på sak”, säger hon. ”Jag har precis diskuterat Killian Valtiere-situationen med mina alfa.”
Jag ilsknar till. Jag är en av hennes alfa. Och jag är drottning. Så varför bjöds jag inte in till det samtalet?
Litar hon inte på mitt omdöme när det gäller honom? ”Vi har beslutat att Phylaxalfa Tormun ska leda ett noga utvalt jaktlag som spårar upp och eliminerar den före detta prinsen”, fortsätter Siegrid. ”De ska ge sig av så snart som möjligt.”
Jag har så många frågor. ”Vi har redan fått underrättelser om att Killian etablerat en bas i en av de västra förläningarna. Vi har ännu inte …” ”Om ni ska ge er efter honom, följer jag med”, avbryter jag utan att tänka efter.
Han är min. Min att jaga. Min att döda. Jag tänker inte låta någon ta det ifrån mig.
Siegrid smuttar oberört på sitt glödvin. ”Absolut inte.” ”Med all respekt”, säger jag. ”Killian liknar inget hot någon av er tidigare skådat. Han har tillgång till min magi. Ni har alla själva erfarit att han kan ta sig in i flockkommunikationen. Alistair Brightbane, en uråldrig sifon med okända krafter, har tagit hans kropp i besittning. Och som ni vet är det här personligt för mig. Dessutom behöver ni mig – jag är den enda med krafter som kan matcha hans.” ”Med all respekt”, kontrar Siegrid, ”så har vi att göra med en ensam sifon, inte en armé. Jag har kämpat mot sifoner sedan innan du föddes, och du har varit drottning i mindre än en vecka. Du har inte ens varit bunden i mer än några månader.” ”Du underskattar honom, och det är ett misstag”, svarar jag. ”Du har fel, eftersom du vet så lite om krig”, väser hon. ”Och för tillfället har du ett jobb, och bara ett – att närvara vid din egen kröning och bli officiellt utsedd till Nocturnas drottning. Om du misslyckas med det förtjänar du inte titeln.”
Hennes ord träffar mig som en svidande örfil.
Det är tyst runt bordet när vi blänger på varandra. ”Ers höghet”, säger alfa Tormun till sist, med avsevärt mindre nedlåtande tonfall. ”Jag ska få jobbet gjort.” Hans leende är varmt när han lyfter sina enorma, tatuerade armar och spänner musklerna över bordet. ”Jag har dödat fler sifoner än nästan någon bunden krigare i historien.”
Stark fnyser lågt, och jag får en känsla av att det är någonting han och Tormun tjafsar om.
Skuggorna i rummet börjar röra sig, och jag ser att Siegrid märker det.
Hennes läppar blir smala.
Det enda jag någonsin har varit bra på är handlingskraft. Att lämnas kvar här känns för jävligt. Är det såhär det kommer att bli nu? Ska jag bara vara en galjonsfigur?
Ska jag gömmas undan i slottet och ta order från min högalfa? ”Det finns en tid och en plats för dig att agera”, säger Siegrid med mjukare röst och försöker lirka med mig. Jag vet vad hon gör – hon vill undvika en okontrollerad användning av mina krafter. ”Men det kan inte ske förrän du är krönt.”
Jag andas djupt och söker efter mina Strategosinstinkter. Försöker använda min förmåga att tänka i stället för min förmåga att reagera.
Jag vill inte ge med mig så lätt. Killian är min. Jag kommer inte att kunna vila förrän jag vet hur rött hans blod kan rinna.
Och jag är deras drottning. Jag behöver inte acceptera det här utan vidare. ”Nåväl”, säger jag, sträcker på mig och håller huvudet högt. ”Jag böjer mig för din expertis, högalfa. Men jag känner Killian och hans förmågor bättre än någon här, så jag ska informera Tormun innan han ger sig av.
Och jag vill att Killian förs hit så att jag kan avrätta honom själv.”
Siegrid accepterar detta med en kort nickning.
En kompromiss. Så fint. ”Då går vi vidare”, säger Siegrid. ”Vi måste omedelbart börja förbereda din väntande kröning. Jag föreslår att den ska gå av stapeln om tre veckor.”
Jag blir så förvånad att jag nästan tappar gaffeln. Det låter som väldigt lite tid, fast jag antar att ju förr vi gör anspråk på tronen, desto bättre. ”Tre
veckor? Öhm … klarar vi det?”
Siegrid rätar på sig, som om hon blir förnärmad av att jag ifrågasätter henne. ”Naturligtvis.” ”Då så. Nu ska här krönas!” Mitt försök till skämtsamhet faller platt i det här sällskapet. Jag harklar mig och gör en gest mot Izabel, som lever för sådana här saker. ”Jag vill att Izabel ska vara involverad i planeringen.”
Hon ler från öra till öra, och jag undrar omedelbart om det här är ett val jag kommer att få ångra. ”Ja, snälla. Sätt mig i arbete, högalfa!”
Siegrid rycker på axlarna. ”Som du vill.” Hennes blick glider vidare till Venna. ”Du också?”
Vennas mungipor åker ner och hennes ögon blir smala. ”Nej, tack.” ”Venna är upptagen med annat”, inflikar jag. Som att ta reda på hur jag ska få av mig det här fördömda armbandet så att min magi inte kan manipuleras. ”Översteprästinnan som ska kröna dig reste med oss hit till Sturmfrost”, fortsätter Siegrid. ”Du behöver träffa henne ett par gånger före ceremonin.
Hon bor med den ansiktslösa gudinnans orden, men kommer att ta sig till slottet för era möten.”
Jag nickar. ”Något mer vi behöver tänka på?” ”Adeln. Kröningen kan inte gå av stapeln utan att de flesta av dem närvarar, annars kommer dess legitimitet att kunna ifrågasättas. Noemi ska som sagt besöka de sju förläningarna de närmaste veckorna och se till att adeln kommer hit. Eftersom hon är en av dem, borde de lyssna på henne.”
Noemi ler och rodnar vackert. Allt med henne är vackert. Stark har knappt tagit ögonen ifrån henne sedan han satte sig, så han lär vara medveten om det.
Och med ens är den där fula svartsjukan tillbaka, tillsammans med en illvillig röst som säger: Bra, försvinn från min stad. Är jag svartsjuk på deras relation, eller bara avundsjuk … på henne? Hennes skönhet, hennes elegans och hennes självklarhet?
Det är jag som bär kronan, men det är hon som ser ut som en drottning. ”Stark kommer att göra Noemi sällskap under hennes diplomatiska uppdrag”, tillägger Siegrid.
Hon kunde lika gärna ha huggit en kniv i bröstet på mig.
Men det besvarar åtminstone frågan. Jag är definitivt svartsjuk på dem.
Tanken på att de ska resa tillsammans, sova under stjärnorna … Stark rycker till och spänner blicken i sin mor. ”Det har jag inte blivit informerad om.”
Siegrid rycker på axlarna. ”Det är beslutat”, säger hon kyligt. ”Du är en nödvändig komponent i den här strategin.”
De blänger så ursinnigt på varandra att jag börjar känna mig illa till mods. Det här måste vara värre än Siegrids och min stirrduell. Jag vet att högalfan är hans överordnade, men är det verkligen såhär hans relation ser ut med hans egen mor?
Iskylan mellan dem biter lika hårt som den kallaste vinterluft.
Så småningom riktar Siegrid sin uppmärksamhet mot mig i stället, som om hon har kommit fram till att hans åsikt i ärendet saknar betydelse. ”Starks rykte gör honom synnerligen övertygande i det här fallet. Vissa ur adeln skulle kunna tveka inför att svära trohet till en ny drottning, men ingen skulle våga avböja en … inbjudan från Daemos alfa.”
Jag sneglar på honom, bara för att upptäcka att Noemi har lagt sin hand på hans arm och smeker den mjukt, som för att lugna honom. Det verkar fungera. Han har satt sig till rätta på stolen igen och hugger ilsket gaffeln i köttet på tallriken, men mördar inte längre sin mor med blicken. ”Om vi kan avvara honom här”, säger jag, ”så …” ”Det kan vi”, avbryter Siegrid, och hennes röst lämnar inget utrymme för invändningar. ”Det är som sagt redan beslutat.”
Resten av middagen tvingas jag leva med den obehagliga känslan av att trots att jag är drottning, har jag ingen som helst rätt att bestämma över någonting.
* När jag kommer tillbaka till min svit ligger Anassa utanför Saelas dörr. ”Har hon ätit igen?” frågar jag lågt. ”Det har inte behövts än”, svarar Anassa.
Jag låser upp dörren, gläntar försiktigt på den och tittar in. Det är mörkt i rummet. Saela sover djupt, hopkrupen på sidan, som hon brukade göra när hon var liten.
När hon sover ser hon nästan ut som sig själv – en vanlig, elvaårig flicka utan tyngden av ett ofattbart trauma på sina axlar.
Jag smyger in, sjunker ner på knä bredvid sängen och stryker bort en hårslinga från hennes ansikte, försiktigt för att inte väcka henne. Så fort hon öppnar ögonen kommer tyngden att falla över henne igen. Det vet jag.
Men för tillfället är hennes ansikte avslappnat och fridfullt.
Förhoppningsvis betyder det att hon inte är fast i något skuggrike med Killian medan hon sover, eller blir manipulerad på något annat sätt av sin sifonskapare.
Jag suckar, vilar hakan mot madrasskanten och ser henne andas. När hennes fingrar rycker i sömnen kämpar jag för att inte gråta.
En mjuk knackning på den yttre dörren får mig att haja till. ”Anassa?”
Hon svarar utan ord – hon har gett sig ut i skogen igen och vet inte vem det är som knackar. Jag tittar på Saela några sekunder till, njuter av hennes frid, innan jag lämnar rummet och låser dörren.
Det knackar igen, en sekund innan jag öppnar.
Och när jag gör det ser jag Valstark utanför.
Han är fortfarande formellt klädd, men lite av vildheten ser ut att ha brutit sig loss. Kavajen är oknäppt, precis som de översta knapparna i skjortan, så att jag ser fler tatueringar på hans bröst. Hans tidigare så prydligt kammade hår är rufsigt, som om han har dragit fingrarna genom det flera gånger.
Eller så var det Noemi som gjorde det, säger den där förbannade, svartsjuka rösten.
Innan jag hinner undra varför mitt hjärta slår så hårt eller om han kan höra det, lyfter Stark handen för att visa mig tatueringsnålen han har med sig. ”Du behöver märkas för de bundna du dödade i arenan”, säger han bara.
Han kunde lika hjärna ha kastat en hink isvatten i ansiktet på mig. Fan.
Inte för att jag har glömt vad jag gjorde.
Att jag helt tappade kontrollen inför ögonen på alla, att jag utan ansträngning dödade så många av de bundna som just överlevt prövningarna. Men Saela, högalfans ankomst och mina mardrömmar har gjort det lätt för mig att ignorera mina egna ohyggliga, förödande misstag.
Jag tog deras liv, och nu måste jag minnas dem.
Jag stiger åt sidan. Stark tittar inte på mig när han kommer in. Jag hör att han ställer ner bläckflaskan på det låga bordet bredvid schäslongen. Det är
fortfarande mörkt i sviten. Tyst.
Och vi två är plågsamt ensamma.
