8
STARK
Om någon hade sagt att jag en natt skulle hålla mig vaken för att skydda en sifon, skulle jag ha skrattat dem rakt i ansiktet. Och sedan förmodligen knäckt nacken på dem, bara för att.
Men här sitter jag nu på det obekväma stengolvet i korridoren och gör just det.
Det har bara gått ungefär en kvart sedan jag löste av Grigore och tog hans plats utanför Meryns rum för att se till att ingen objuden kommer in … eller att Saela inte tar sig ut för ett nattligt mellanmål.
Cratos ligger avslappnad bredvid mig, men hans gröna ögon är skarpa och vaksamma. Vi har tillsammans gått igenom dagens händelser och diskuterat vad som måste göras i morgon – särskilt sådant vi behöver hjälpa till med inför kröningen.
Eftersom de nya bundna slutligen har begett sig till fronten kommer det att vara lugnt här i morgon.
Det kändes konstigt att se dem ge sig av och inte följa med. Jag har varit borta från fronten – och resten av Daemosflocken – alldeles för länge.
Lyckligtvis är min beta erfaren och vi står i ständig kontakt.
Men trots att jag har ägnat de fyra senaste månaderna åt att otåligt vänta på att Meryn ska rycka upp sig och göra anspråk på sin krona, har jag alltid antagit att jag skulle återgå i aktiv tjänst.
Med hängande huvud drar jag ett djupt andetag och sträcker på nacken.
En rastlös klåda växer inom mig. Jag är inte bra på att sitta sysslolös eller känna att jag inte har kommandot, och de senaste månaderna har det blivit lite för mycket av båda.
Det räcker för att man ska tappa kontrollen.
Ett mjukt, kvinnligt skratt hörs någonstans inifrån sviten, och jag biter ihop käkarna. Om jag inte är på min vakt kanske jag tappar kontrollen med henne.
I natt, när hon drömde, öppnade Cratos porten för mig igen. Den jäveln.
Jag kände hennes smärta som om det var jag som utsattes för den, och jag har aldrig sprungit så fort genom korridorerna. Bara för att få det att ta slut.
Och där var hon.
I ett jävla sidennattlinne som glidit upp till höfterna, styva bröstvårtor under det tunna tyget, och det där förbannade frändebandet helt utan spärrar. Jag rörde vid hennes arm för att väcka henne och tappade nästan fattningen när jag kände hennes mjuka hud.
Min beröring fick henne att nästan jama, och jag fick uppbåda all min viljestyrka för att inte fortsätta och se vilka andra läten jag kunde locka ur henne med mina händer.
Lyckligtvis öppnade hon ögonen och ljög mig rakt i ansiktet. Vad som än hade hänt så var det mycket värre än en mardröm, och det märkte jag.
Lögnen var som en hink isvatten över huvudet en frusen dag.
När Cratos stängde porten igen tog jag mig en titt på den motbjudande svinstia hon hade förvandlat sovrummet till på bara några timmar.
Vem lever så?
Avsmaken jag kände jagade bort den sista, kvardröjande attraktionen.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till med Meryn Sturmfrost. Men eftersom jag inte kan slita av henne kläderna och böja henne över frukostbordet, kanske jag kastar ut henne genom ett fönster nästa gång hon sätter mitt tålamod på prov.
Jag lyfter huvudet när jag hör ljudet av steg längre bort i korridoren. Det är så sent att alla som inte är i tjänst borde ha lagt sig. Cratos kommer på fötter, redo för vad som helst.
Sedan kommer personen runt hörnet, och jag stönar inombords när jag ser hennes ansikte – det är högalfan. Siegrid.
Min mor.
Hennes resesällskap måste just ha anlänt.
Hon är lika perfekt som alltid, med sitt gråsprängda hår uppsatt i en stram knut som är både elegant och praktisk. Hon bär sin formella uniform, och det välputsade lädret glänser från axelskydden ner till stövelspetsarna.
Siegrids hy har nästan samma nyans som min, ljust kastanjebrun, och trots alla år som befälhavare har hon knappt några rynkor alls – som om hon till och med kan beordra sin egen hud att hålla sig i form.
Hennes ögon vidgas när hon ser mig. ”Alfa”, säger hon svalt och ställer ner sina väskor på golvet. Hennes enorma, svarta jättevarg Genicos går fram till Cratos och de nosar på varandra för att hälsa.
Jag nickar tillbaka. ”Högalfa.” ”Ta det lugnt nu, all den här tillgivenheten kommer att göra dig vek”, retas Cratos och jag försöker låta bli att blänga på honom. ”Ut ur mitt huvud och håll käften”, snäser jag tillbaka, och jag hör vargversionen av ett hånskratt.
Siegrid gör en gest mot dörren bakom mig. ”Finns det en anledning till att du har slagit läger utanför mina rum vid den här tiden på dygnet? Är det någonting du behöver tala om för mig personligen?”
Naturligtvis – hon har precis kommit och vet ingenting om de ändrade sovarrangemangen. ”Drottning Meryn bor här nu”, säger jag bryskt och lägger sedan motvilligt till en förklaring. ”Hon kände sig inte bekväm med att ta över kung Cyrils gemak, efter allt som har hänt mellan henne och hans familj.
Det förstår du säkert.” ”Hm”, svarar Siegrid med ett neutralt tonfall som lika gärna kunde ha varit en åthutning. ”Drottningen borde ha en bostad som anstår henne. Det sänder ett budskap om att hon har intagit sin rätta plats. Men sak samma.
Om Meryn inte vill bo där, kan jag göra det.”
Siegrid tar sina väskor, vänder på klacken och går mot kung Cyrils tidigare gemak innan jag hinner få fram ett ord till.
Jag känner ett tryck över bröstet när jag ser henne gå. Hon kan ha rätt.
Det hade nog varit bättre om Meryn tagit över kungens gamla bostad, även om hon kände sig obekväm med det.
Hur som helst önskar jag omedelbart att vi hade förberett något annat för Siegrid, i stället för att låta högalfan installera sig på en så mäktig position.
Hon är mäktig nog ändå.
Innan Siegrid går runt hörnet vänder hon sig om och tittar uppmanande på mig. ”Alfa? Du kan lika gärna följa med. Jag vill höra din rapport om den senaste veckans händelser. Eftersom du ändå är här.”
Hon står högre i rang än jag. Hon har alltid stått högre i rang än jag. Det retar mig att hon alltid förväntar sig omedelbar lydnad från alla omkring sig – men särskilt när hon gör det från mig. ”Finns det något finare än en mors kärlek?” Cratos roade tonfall får min irritation att övergå i uppgiven resignation. Han lägger sig framför dörren igen. ”Nej”, säger jag, ”jag borde stanna här och hålla vakt med dig.” ”Jag klarar nog av en ensam blodsugarbebis utan din hjälp. Iväg med dig.”
Jag suckar, reser mig och följer efter Siegrid genom korridoren.
Tack för stödet, Cratos.
* Siegrid vankar av och an i kungens pampiga kammare medan jag redogör för alla händelser sedan Cyrils död. Hon plockar ner porträtt från väggarna och lägger dem i en hög på golvet, flyttar möbler dit hon vill ha dem.
Typiskt Siegrid att bete sig som om hon äger stället. Irritationen växer inom mig igen. Världen är inte hennes att kontrollera. ”Tjänarna kan ta itu med det där i morgon bitti”, säger hon om högen med porträtt av döda kungar medan jag avslutar min rapport.
Hon räknar förstås med att jag ska se till att det blir gjort. Jag börjar gnissla tänder. ”Du har ju tränat vår nya drottning. Vad har du för uppfattning om henne?” frågar Siegrid, sjunker ner i en av de röda fåtöljerna framför
öppna spisen och kommer äntligen till ro. Hon har ställt en av sina väskor i den andra fåtöljen och gör ingen ansats att flytta på den så att jag också kan sätta mig.
På något sätt lyckas jag låta bli att morra av frustration.
Siegrid i ett nötskal – jag måste anstränga mig för att jämna ut spelplanen. Jag drar fram en av trästolarna från matbordet och sätter mig mittemot henne.
Hon tänker alltid taktiskt. Ofta får jag en känsla av att hon ser andra människor – särskilt mig – som pjäser hon kan flytta runt på en spelplan.
Hon skulle ha blivit en utmärkt Strategos, om inte hennes förbluffande hänsynslöshet gjort henne till en så självklar Daemos. ”Drottning Meryn …” Jag funderar över vad jag ska berätta. Jag måste vara ärlig, men jag kan inte ge henne för mycket. Det är svårt att lita på Siegrid. ”Hon är rå och brutal. Hon har en skarp tunga och bara ett minimum av självkontroll.”
Och trots det har hon potential att bli en bra och rättvis regent, om jag bara kan hålla henne borta från dig.
Siegrids ögon blir smala och hon lutar sig tillbaka. ”Jag är bekant med typen.”
Om jag är rå och brutal, är det bara för att hon har gjort mig sådan. Men jag ignorerar den billiga gliringen.
Hon lyfter armarna över huvudet och knäpper med knogarna medan hon sträcker på sig. ”Hm. Hon är förstås ung. Men …” Hon avbryter sig och tänker efter. Det ser ut som om hon kommunicerar med Genicos, fast han ligger framför elden med slutna ögon. ”Vi kanske borde göra oss av med henne och lära upp den yngre systern i stället? Det skulle vi kunna göra, om vi vill. Ju yngre de är, desto mer kan man forma dem. Dessutom har den yngre systern inte varit lika mycket i rampljuset. Det kan vara bättre att skapa en helt ny profil, en som skulle gå hem hos den stora massan.”
Göra oss av med henne? Förslaget gör mig rasande, och jag reser mig så hastigt att jag välter stolen. Men innan jag hinner ta så mycket som ett steg i högalfans riktning flyger dörren upp så att träflisorna flyger.
Cratos hukar sig i attackposition, med dreglande käftar och blottade tänder. Han ger upp ett högt, morrande skall mot Siegrid, som flyger upp ur fåtöljen och backar. Jag har nog aldrig sett henne så överrumplad förut.
Bra.
Genicos flyger också upp och rusar mot Cratos. De båda vargarna börjar brottas, och svart päls flyger genom luften när de hugger efter varandra. De slår in i ett sidobord som går i tusen bitar. Genicos är högre än Cratos, men Cratos är grövre och mer välmusklad.
Cratos ögon är vilda när han naglar fast Genico mot golvet och sluter käftarna runt hans hals. Sedan sneglar han på Siegrid och morrar lågt, varnande. ”Vad är det som pågår?” utbrister Siegrid gällt. ”Cratos, vad håller du på med?”
Hennes chockade min är förtjusande att se. ”Du föreslog som i förbigående att döda hans själsfrändes ryttare”, säger jag. ”Han ger inte sitt bifall.”
Hennes ögonbryn far om möjligt ännu högre upp och hon tappar hakan, bara en sekund. Sedan stänger hon munnen, ruskar på sig och rätar på ryggen. ”Jag ber om ursäkt, Cratos”, säger hon och talar direkt till min varg. ”Jag var inte medveten om det och ska genast byta strategi. Din själsfrände kommer inte att fara illa.”
Cratos släpper försiktigt Genicos, som skallar honom och morrar innan han drar sig tillbaka till andra sidan rummet.
Jag skakar bistert på huvudet. Byta strategi. Det är allt hon ser Meryn som: en strategi.
Hettan stiger på min hals. Jag vet alltför väl vad som händer med sådana Siegrid betraktar som redskap snarare än som människor. Jag är trots allt hennes mest omsorgsfullt tillverkade instrument.
Jag har oroat mig över mitt eget inflytande på Meryn, men högalfans vore så mycket värre.
Siegrid sjunker ner i fåtöljen igen, och jag rätar upp min stol och sätter mig. ”Så Cratos är själsfrände med Meryns varg?” säger hon. ”Intressant
att du har underlåtit att ge mig den informationen.”
Cratos ligger nu vid min sida och stirrar stint på Siegrid som om han väntar på ännu ett hot. Uppenbarligen är det här viktigare för honom nu än att vakta Saela, och jag klandrar honom inte.
Jag tar kontakt med min flockmedlem. ”Grigore”, tänker jag. ”Cratos blev tvungen att lämna sin post. Var snäll och återvänd till drottningens gemak omedelbart.”
Sedan drar jag en hand över Cratos rygg och försöker lugna honom. ”Förlåt för att jag tyckte att kvinnan som är bunden till Cratos själsfrände förtjänade att få reda på det före någon annan. Och sedan när är du intresserad av vad som händer i mitt liv?”
Siegrid blänger på mig. Ett kort ögonblick är det som om jag tittar i en spegel, vilket inte gör mig mindre spänd. ”Du vet att det här är större än så”, snäser hon. ”Hon är drottning, Stark. Är du medveten om att Sturmfrostdrottningarnas vargar historiskt sett alltid har haft själsfränder? Och att deras ryttare vanligtvis är ett par?”
Jag ryser till. ”Nej, det var jag inte medveten om, eftersom du behåller så mycket information för dig själv, högalfa.”
Hon reagerar inte på mitt hårda tonfall. ”Det här är en utmärkt händelseutveckling. Du borde uppvakta henne.” ”Jag instämmer”, säger Cratos.
Det knyter sig i magen. Det sista jag behöver är att tillbringa mer tid i Meryns närhet. ”I helvete heller”, morrar jag. ”Har du tappat förståndet?”
Siegrid rycker nonchalant på axlarna, som om hon bara föreslog en ny färg till mina sovrumsväggar och inte en romantisk partner. ”Varför inte?
Era vargar är fränder. Du är ökänd för dina eskapader på det området, så jag vet att du inte är upptagen. Hon är mäktig och relativt attraktiv.”
Meryns långa ben framför mig i månskenet. Formen av hennes bröst under nattlinnet. Hennes mun, som spyr ur sig gift men ser ut att smaka så ljuvligt.
Dessvärre finns det ingenting relativt över Meryns attraktivitet. ”Du skulle förmodligen få se henne naken”, påpekar Cratos hjälpsamt. ”Ett ord till och jag sätter dig i kenneln”, kontrar jag.
Hur attraktiv drottningen än är, är det inte en gräns jag tänker överskrida.
Det som hände i arenan när hon dödade alla bundna … det var jag som orsakade det. Jag såg när hon övervägde att använda sina krafter, och kaoset inom mig tog till orda och eggade henne, uppmuntrade henne.
När hon tog alla de där liven genomfors jag av en mörk tillfredsställelse – så mycket rå, oslipad kraft. Hon skulle kunna få vilken man som helst att kräla för hennes fötter.
Vårt land behöver en trygg och pålitlig ledare, och jag skulle bara fördärva henne. Den depraverade sidan av mig vill inget hellre.
Siegrid lägger händerna i knäet och tittar på mig som om jag är den oresonliga av oss. ”Det är bara logiskt, och det skulle ge vår familj mycket mer kontroll.” Ännu en påminnelse: För Siegrid handlar allting om kontroll. Även om jag har dåligt inflytande över Meryn, måste jag se till att hålla Siegrid borta från henne till varje pris. Jag är ett levande bevis på vilken skada högalfan kan förorsaka någon i sin strävan efter makt. Om hon kröker så mycket som ett hår på drottningens huvud … Jag reser mig tvärt och går genom rummet. Om jag slutar röra mig kommer jag att klippa till den där självbelåtna kvinnan, och jag borde nog inte slå personen som födde mig. ”För det första”, väser jag medan jag går, ”är jag inte intresserad av att uppvakta henne. Hon har gjort väldigt klart att hon ogillar mig, och jag kan försäkra att den känslan är ömsesidig. Hon driver mig till vansinne, och att tillbringa mer tid än nödvändigt i hennes sällskap låter som ren tortyr.” ”Man behöver inte tycka om någon för att var tillsammans med dem”, invänder Siegrid. Helt otroligt. ”För det andra”, fortsätter jag med högre röst, ”även om jag var intresserad, så talar du om en kvinna som fick sitt hjärta utslitet för bara några dagar sedan. Hon är ett totalt vrak.”
Siegrid fnyser. ”Hjärtan läker. Förr eller senare måste hon gifta sig. Vill du genomlida din vargs frändeband när hon gifter sig med någon annan?
Drottningens framtida äktenskap är en fråga för riket. Vare sig du är
intresserad eller inte, så kommer vår familj att hjälpa henne fatta rätt beslut.”
Jag säger ingenting, är för upprörd för att svara. ”Fortsätt bara tänka på det. Det är allt jag ber om, alfa Stark.” Hon lyckas få titeln att låta som en förolämpning – hennes röst är knivskarp men lyckas ändå inte skära hål på mig. Jag har ägnat många år åt att bygga upp min rustning.
Jag orkar inte med mer av den här dansen i natt. Jag tittar på Cratos och säger: ”Dags för oss att återgå till vår vakttjänstgöring.”
Han reser sig och blottar än en gång tänderna mot Siegrid. Sedan snärtar han till henne på benet med svansen när han vänder sig om och skrider ut genom den trasiga dörren. ”En sak till, förresten”, säger jag, stannar till i dörröppningen och kastar en nonchalant blick på högalfan. ”Meryns syster har förvandlats till sifon.
Drottningen har henne i sin svit, och om du så mycket som tittar snett på någon av dem ska jag sticka ut de där lömska ögonen ur huvudet på dig.”
Jag smäller igen det som återstår av dörren och går.
