7
MERYN
Vem kommer Saela att vara nu? Den blodtörstiga varelsen som högg Helene i strupen, eller flickan jag känner? Flickan jag alltid har känt?
När jag kommer ner till fängelsehålorna är anförare Aldrich redan där och väntar. Det var hans varg Daphne som informerade Anassa. Efter uppståndelsen i arenan i går hämtade Aldrich några av sina historiska texter om sifoner och gick ner hit för att observera Saela.
Det verkar som om han stannade. ”Hon är vaken”, säger jag när jag kommer fram till honom. Han vet att det inte är en fråga och svarar inte.
Jag går vaksamt mot hennes cell. Jag är inte rädd för att hon ska skada mig, fast det borde jag kanske vara. Anblicken av henne, omänsklig och märklig, kommer i alla fall att göra det.
Saela ligger hopkrupen på den lilla britsen, med knäna uppdragna till bröstet och armarna lindade runt dem som om hon försöker göra sig liten nog att försvinna.
Det stockar sig i halsen. Hon skulle inte bli lugnad om jag flämtade när jag såg henne. Men … Hon ser så liten och ömtålig ut, men har fortfarande blod och sörja på kläderna och runt munnen, och en del har torkat in i hennes mörka hår.
Hennes ögon är stora och fulla av tårar, men jag hinner se spetsarna på hennes huggtänder innan hon får syn på mig och gömmer dem.
Min värld kränger till och jag anstränger mig för att hålla mig på benen.
Den framtid jag föreställde mig, som jag kämpade så hårt för … den är borta. Bortryckt från oss och återlämnad i förvrängt och vanställt skick.
Likt bläck som utsätts för vatten och rinner ut och bleknar till oigenkännlighet.
Men hennes snyftningar låter exakt som förut, och det väcker mig ur transen. Just nu är det allt som spelar någon roll för mig. Hon är annorlunda, men hon är fortfarande min syster. ”Meryn!” kvider hon med sprucken röst. ”Släpp in mig”, säger jag och trycker mig mot gallret. Men när jag tittar på Aldrich, som har nyckeln, är han sammanbiten.
”Det är nog ingen bra idé att …” ”Släpp in mig nu!” ryter jag.
Han pressar ihop läpparna bakom skägget och skakar på huvudet, men han sticker in nyckeln i låset. ”Saela”, säger jag. ”Förlåt, jag ville komma tidigare, men …”
Min syster slänger upp sina blodiga händer. ”Stopp! Stopp”, vädjar hon gråtande. ”Han har rätt. Du borde inte vara nära m-mig. Jag är ond.”
Hon darrar våldsamt. Hennes huggtänder glimtar till, försvinner igen.
Jag skakar på huvudet och försöker gå fram till henne, men hon kastar sig bakåt och trycker sig mot väggen. ”D-du måste döda mig, Meryn”, säger hon och jag får tårar i ögonen. ”S-snälla.”
Hon menar allvar, och hennes ord borrar sig djupare in i mig än jag trodde var möjligt och krossar någon gömd del av mig som på något sätt fortfarande var oskadd. ”Jag är farlig! Jag bet den där kvinnan!” Det är något fel på hennes andhämtning. Hon är blek och skakar så våldsamt att hon slår bakhuvudet mot stenväggen. ”D-dödade jag henne? Dödade jag henne?”
Jag rör mig långsammare nu, rädd för att skrämma min syster eller göra henne värre. Någonting obekant och smärtsamt strömmar genom mig, som om osynliga händer sakta drar mig i tusen olika riktningar och jag inte kan göra någonting för att stoppa dem.
Det är rädsla, inser jag – en rädsla som inte liknar någonting jag känt förrän i den här stunden, när min syster balanserar på en knivsegg. Ett hot mot henne utifrån? Absolut, det löser jag.
Men det här, det här … Hon är så ömtålig, och hon är allvarlig. Hon vill dö, det ser jag på henne.
Och mer än så – hon förväntar sig att jag ska hjälpa henne. Jag kan knappt andas, men det får jag inte låta henne se.
Och om jag gör ett enda misstag kommer de osynliga händerna att slita oss båda i stycken. ”Helene mår bra, Saela”, säger jag mjukt. Om jag pratar försiktigt kanske jag kan lugna henne, leda oss båda bort från den här förrädiska bristningsgränsen. ”Hon blev helad av sin varg. Ingen är skadad.”
Saela tycks inte höra mig när jag säger att hon inte har skadat någon.
Kanske är skuldkänslorna för starka. Jag sätter mig sakta bredvid henne, och hon drar sig inte undan. ”Döda mig.” Hon vädjar till mig med ögonen och mitt hjärta brister igen. ”Jag måste dö. Jag borde inte …” ”Snälla”, viskar jag. Min röst överröstas av hennes förtvivlade gråt. ”Jag dör hellre än är såhär!” kvider hon. ”Vår fiende. Din fiende.”
Och det värsta är att jag förstår henne. Det är allt vi vet, att sifonerna är onda. De dödade vår far. Men om Killian, Cyril och alla kungar före dem kunde leva oupptäckta som sifoner i århundraden, måste det finnas ett sätt för henne att leva i säkerhet ibland oss.
Jag tänker inte låta döden ta henne. Vi ska hitta en lösning, och fram till dess ska jag göra det jag alltid har gjort: skydda henne.
Jag lägger en hand på hennes smala arm och hon spärrar upp ögonen. ”Absolut inte, Saela”, säger jag strängt. Hon måste förstå att jag inte tänker låta någonting hända henne.
För första gången tystnar hon och vi faller tillbaka in i våra gamla roller.
Jag är storasystern som tar hand om henne. Hon är lillasystern som känner mig som den enda pålitliga auktoritetsfiguren i hennes liv. ”Vi ska komma på ett sätt att lösa det här. Tillsammans.” Jag gör en gest mot Aldrich. ”Det här är anförare Aldrich. Han är den smartaste i hela
slottet, och han hjälper mig att ta reda på allt som finns att veta om sifoner.
Du kan lita på honom.”
Saela kastar en blick på honom över min axel och sänker sedan huvudet i en blyg nickning. Sedan drar hon ett svagt andetag. Ännu en tår rinner genom blodet på hennes kind, och hon sjunker ihop. Saela faller i min famn.
Lättnaden sköljer över mig. Jag drar henne mot mig, halvvägs upp i mitt knä, vaggar henne och smeker hennes hår.
Hon gråter i min famn. Den här gången är det inte maniskt och skrämt.
Det är mjukt. Hon är bara en gråtande flicka som söker tröst och jag ger det till henne, viskar att jag älskar henne. Jag älskar henne vad som än händer.
Någonting väger tungt i min ficka, och jag minns – mammas opalhalsband. Det fångade min blick när jag var på väg hit, och jag tog det med mig. Nu tar jag upp det och fäster det runt Saelas smala hals.
Tröttheten tycks tynga mig ännu mer när jag lämnar ifrån mig halsbandet. Intressant … kanske förstärkte det mina krafter, precis som kronan? Opalerna liknar varandra. Jag lägger det på minnet.
Stenen glänser mot Saelas bröst, men regnbågsskimret är dämpat här nere i dunklet. Ändå känns opalen varm när jag trycker handflatan mot den. ”Det här var mammas”, säger jag lågt. ”Det har gått i arv genom generationer av kvinnor i vår släkt, ända sedan drottning Chiara. Hon sa att det skyddade henne. Jag tror hon skulle tycka om att det skyddar dig nu.”
Saela nickar och rör lätt vid stenen. ”Tack. Det är som att ha en del av henne hos mig.”
Jag tar hennes andra hand. ”Saela, hur hände det här?” ”Jag minns inte.” Hon snyftar och klamrar sig fast vid mig. ”Jag var nere i fängelsehålorna, och Stark och Venna kom för att rädda mig. Någonting måste ha hänt, men …” Hon skakar på huvudet. ”När jag försöker tänka på det är det bara svart.”
Jag vänder blicken mot Aldrich. ”Jag har hört talas om mental manipulation, men kan sifoner radera minnen?”
Aldrich stryker sitt skägg och ser fundersam ut. ”Ju äldre de är, desto starkare blir de. Vi vet inte vad de äldsta sifonerna är kapabla till, eftersom vi så sällan stöter på dem. Så ja, det är möjligt. Allt är möjligt.”
Jaha, det var ju lugnande. Jag anstränger mig för att inte grimasera och visa Saela hur bekymrad jag blir. ”Kommer hon att kunna leva på djurblod?” frågar jag med låg röst. ”Ja, i teorin.” Aldrich vänder sig om och tar upp en av sina dammiga böcker från golvet. ”Jag hittade en notering här om en sifon som våra styrkor tillfångatog och höll under observation för flera hundra år sedan.
De gav honom uteslutande djurblod och han levde i många år, fast han återfick aldrig sin sifonstyrka och han tycktes åldras, till skillnad från de flesta sifoner.”
Intressant. En svagare, åldrande version av Saela fungerar fint för mig – bara hon får leva.
Jag drar ett djupt andetag som luktar blod och fuktig sten. ”Jag vill flytta henne härifrån. Hon har redan suttit inspärrad i flera månader.”
Aldrich stelnar till. ”Jag manar till försiktighet. Vi kan inte ta risken att hon kommer i kontakt med andra människor.” Jag hör det han inte säger: Ifall hon tappar kontrollen. ”Och det är en sak till du behöver veta.”
Jag höjer ett ögonbryn. Aldrich ser besvärad ut. ”Jag har läst att det finns något som kallas skaparband”, säger han med en grimas. ”Vi lär inte ut det, för de påverkar inte vår krigföring, men nyblivna sifoner har ett band till den som förvandlat dem.”
Jag drar häftigt efter andan. ”Ett band? Som de vi har till vargarna och till varandra?”
Aldrichs bekymrade min fördjupar linjerna i hans ansikte. ”Ja, det tycks röra sig om något liknande. Det finns ett slags mentalt band som gör att de två sifonerna kan kommunicera. Och det verkar dessutom finnas en sorts tvångsverkan. Precis som en bunden fotsoldat inte kan trotsa sin alfa, måste en nybliven sifon lyda sin skapares order.”
Jag vill gråta, men tvingar mig att låta bli. Inte nog med att Killian lyckats ta sig in i mitt huvud – han måste också vara i hennes. Vi vet inte med säkerhet att det var han som förvandlade henne, men det verkar
troligt.
Jag vänder mig mot Saela och frågar: ”Känner du hans närvaro?
Killians? Eller någon annans? Känner du att du har kontakt med någon?”
Hon kisar, som om hon söker i sitt sinne. ”Nej. Ingen.”
Jag flätar samman mina fingrar med hennes. ”Är du säker? Det här är väldigt viktigt, Saela.”
Hennes fingrar darrar mellan mina. ”Jag lovar, Meryn, jag känner ingenting.”
Skulle hon ens veta hur det känns? Är hon under påverkan just nu och blir beordrad att ljuga om det?
För min egen skull måste jag tro att nej, han har ingen kontroll över henne. Han kan inte nå henne och kommer aldrig att kunna det. ”Du måste förstå”, inflikar Aldrich, ”att det inte bara är andra människor som är i fara i en sifons närhet.” Han talar om henne på ett så kliniskt sätt att jag börjar se rött. Skuggorna i cellen vaknar till liv. ”Du är i stor fara, Meryn. Om han lyckas ta sig in i hennes sinne, befalla henne när hon är nära dig …” ”Nu räcker det!” ryter jag och skuggorna piskar mot golvet. Även nu, trots att jag inte har kronan på mig, reagerar de på mina känslor … men jag har ingen kontroll över dem.
Aldrich rycker till och jag känner ett styng av dåligt samvete. Jag förstår naturligtvis varför han berättar allt det här. Men det är så mycket mer personligt än han tycks inse.
Det är Saela vi pratar om, inte något sifonexperiment.
Saela, som jag tänker skydda. Saela, som jag behöver hela.
Det är trots allt mitt fel att hon har råkat ut för det här.
Med ett mjukare tonfall som lugnar skuggorna säger jag: ”Tack för dina råd, anförare Aldrich, och för att du har sökt upp den här informationen.
Men till skillnad från dig tror jag det blir bäst om Saela hålls så nära mig som möjligt, så att hon kan övervakas konstant och vi kan bli förvarnade omedelbart om Killian planerar någonting.”
Aldrich nickar spänt och bugar sig. ”Jag förstår, min drottning. I så fall behöver hon vara någonstans där vi kan hålla ett öga på henne och
begränsa hennes kontakt med andra.” ”Ta Saela till oss”, säger Anassa i mitt huvud. ”Det finns ett extra sovrum, och jag kan hålla ett öga på henne. Du kan hålla Helene och Grigore hemma från fronten, eftersom de redan känner till hennes tillstånd, och använda dem som vakter. Cratos ska prata med Stark om det.”
Då kan Anassa varsko mig direkt om Saela tappar kontrollen igen.
Dessutom kan hon jaga åt henne när hon blir hungrig.
Men det finns också något annat där. Något varmt och ömt. Anassa vill
vaka över Saela.
Vi är en familj, vi tre.
Jag berättar om planen för anförare Aldrich och säger sedan: ”Fortsätt med dina efterforskningar, är du snäll. Jag är så tacksam för allt du har gjort hittills. Jag behöver bara … ett botemedel. Vi måste hitta det.”
Han ger mig ett hastigt leende, bugar sig och lämnar fängelsehålorna. ”Saela”, säger jag mjukt, men hon reagerar inte. ”Vill du bo hos mig i min svit?”
Hennes blick är tom. Frånvarande. Ringarna under hennes ögon mörknar och hon rycker lite på axlarna. Hon krossar mitt hjärta, men det visar jag inte. Jag vill inte att Saela ska veta hur rädd jag är.
Jag ska vara stark för oss båda. Det har jag alltid varit.
* Mina tankar återvänder till Saela gång på gång under dagen. Hon är med mig vad jag än gör, som ett ihärdigt surrande.
Medan min syster gör sig hemmastadd visar Venna mig till slottets smed. Han tittar på mitt förlovningsarmband och försöker få av det, men än en gång sluter det sig så hårt runt min handled att blodcirkulationen stryps. Smeden skakar på huvudet och säger att han inte vet någonting om sådan magi.
Och Ulvaklingan? ”Det liknar ingen metall smidd av människa jag någonsin har sett.” Illavarslande och inte ett jävla dugg hjälpsamt.
Smeden ger mig åtminstone ett nytt svärd att använda i stället. Det är förstås inte alls lika elegant som Ulvaklingan eller lika meningsfullt … men storleken passar mig perfekt och det är mer välbalanserat än träningssvärdet jag använde under prövningarna.
Venna lovar att höra sig för bland sina Kryptoskontakter och fortsätta söka efter en lösning.
Och jag tänker: Efterforskningar. Det skulle Saela ha älskat.
Men min syster kan förstås inte hjälpa till.
Efter det marscherar Stark med mig ut på slottsgården för att vinka av de nyexaminerade bundna som ska bege sig till fronten. Jag håller ett mjäkigt litet tal om mod, krig och plikter som inte inspirerar någon.
Och jag tänker: Saela kunde ha hjälpt mig med vad jag skulle säga.
Hon var alltid bättre med ord än jag. Kommer hon någonsin att få nytta av det igen? Kommer hon att få slutföra den utbildning hon så väl förtjänar?
Till slut går jag tillbaka till min nya svit. Grigore och hans stora, svarta varg är stationerade utanför, vilket lugnar mig lite. Han och Helene kommer att turas om, och Anassa, Cratos och Stark löser av dem när de kan.
Mina tjänare ska få instruktioner om att hålla sig borta från hennes rum.
Den officiella förklaringen är att Saela är sjuk efter sina många månader i fångenskap.
Jag mumlar en hälsning till Grigore innan jag skyndar genom vardagsrummet till Saelas rum. Där finns redan flera böcker – har Stark ordnat med det? En brasa sprakar i öppna spisen och hon ligger på sängen, insvept i filtar och med ryggen mot dörren.
Hon rör sig inte när jag sjunker ner på sängkanten. Antingen sover hon, eller så låtsas hon göra det. Mitt hjärta brister igen. Jag sträcker ut en hand och rör försiktigt vid hennes långa, bruna hår – så likt hur mitt eget såg ut förr.
Allt har förändrats sedan mitt hår såg ut sådär. Ändå … är det fortfarande det här som betyder mest. ”Jag ska fixa dig”, viskar jag.
Men vem av oss försöker jag övertyga?
