6
MERYN
”Det är bara en dröm”, viskar jag till mig själv medan jag med växande fasa stirrar på mannen som förrådde mig så djupt.
Som stal min tron.
Vanställde min syster.
För att inte nämna allt han gjorde med mig …
Mina axlar börjar skaka av vrede.
Bara en dröm. Folk vaknar ur drömmar.
Killians läppar kröks i ett farligt välbekant leende och huggtänderna glänser. ”Om det är en dröm, varför drömmer jag då den också?”
Mina muskler spänns så hårt att det gör ont i lederna.
Killian tar ett steg och försvinner in i skuggorna. Han dyker upp igen ett par meter därifrån, iakttar mig medan han smidigt rör sig genom den virvlande svarta dimman.
Jag drar skarpt efter andan, stapplar baklänges, känner motviljan i mina ådror. Vakna, skriker jag i tankarna. Om det räckte med ren viljestyrka, skulle jag vara fri.
Killian hejdar sig. Hans blick lämnar mig och han ser sig omkring i skugglandskapet där vi befinner oss. Sedan lägger han huvudet på sned och blir onaturligt stilla, och så riktar han blicken mot mig igen. ”Vi är ensamma.”
Jag förstår inte vad han menar. Pratar han om rösten jag har hört här?
Den är tyst nu, men … Killian drar en suck av lättnad och en del av den rovlystna spänningen lämnar hans kropp. ”Var vi än befinner oss, så är inte Alistair här.” Åh. Killian är ensam i sitt sinne.
Han försvinner in i skuggorna, och när jag ser honom igen har han kommit närmare. Hans blick är mjuk och vädjande. Han är så lik mannen jag trodde att jag kände, mannen som tog hand om mig efter mina kamper, som tog hand om min mamma.
Mannen som vann mitt hjärta. Som behöll det och sedan krossade det bortom all räddning.
Jag hatar honom. Rent rationellt vet jag att jag hatar honom. Men när jag är såhär nära hans vackra ansikte, de där läpparna som har vidrört varje
millimeter av min kropp … Det snurrar i huvudet. ”Lyssna på mig, Meryn. Snälla”, vädjar han och sträcker fram en hand mot mig.
Jag slår bort den. ”Dra åt helvete”, väser jag.
Jag föll för den här skiten en gång, men aldrig mer. Särskilt inte nu.
Killian håller upp händerna i en avvärjande gest. ”Jag ska inte röra dig.
Jag vill bara att du ska veta … att det som hände i arenan, det var inte jag.
Det var Alistair. Han är så stark, hans blodsmagi är så kraftfull, och han har årtusenden av kunskap om Sturmfrostättens krafter. Han kände dina anmödrar. Hans kontroll över din magi är ofattbar.”
Med blossande kinder håller jag upp handen och visar honom armbandet. ”Så det är det som händer? Han stjäl mina krafter genom det här, korrumperar de bundnas magi.”
Killian kommer ännu lite närmare. ”Ja. Det fungerar inte riktigt som han hade tänkt sig, men ändå. Du kommer aldrig att kunna besegra honom.”
Det vänder sig i magen. Jag kommer nog att kräkas. ”Men nu när vi är ensamma kan jag säga att jag står på din sida. Om du bara kom tillbaka till mig, gav mig en chans.”
Det är en vriden variant av ett samtal vi redan har haft. Jag kan inte förlåta honom, men det här, en oönskad roll … Om han är uppriktig, kan jag sympatisera med det. ”Tillsammans kan vi förinta honom, kissen.”
Smeknamnet rycker mig ur mina fantasier.
Nej. Jag kan inte känna sympati för honom.
Jag knuffar honom ifrån mig, hårt, och han stapplar baklänges. ”Sluta
kalla mig det, din vidriga jävel!”
Killian blinkar förbryllat mot mig.
Skuggorna omkring mig börjar ringla sig runt mina armar och ben. Det är precis som i arenan. Mörkret hör det tysta skriket jag vanligtvis gömmer djupt inom mig, och det lockar fram dem.
Ger dem kraft. ”Hur du än förde oss till den här platsen, sluta”, befaller jag. Varje stavelse får skuggorna att resa sig och piska genom luften, men Killian
förblir oberörd.
Han drar lite på munnen.
Och där är han igen. Den Killian som kom till min säng, vars kinder jag smekte, vars läppar kröktes precis sådär. Och jag kysste dem. Det karvar ut ett hålrum i mitt bröst som nog aldrig kommer att fyllas.
För bara några dagar sedan var han hela min värld. Det gör ont. Det gör ont.
Jag vill slå näven genom hans bröstkorg, rycka ut hans bultande hjärta och ge det till Anassa. ”Jag är inte ansvarig för det här skuggriket”, säger han till sist. ”Det är en oavsiktlig sidoeffekt av ditt vackra förlovningsarmband, tror jag. Jag utgick från att det var du som valde att ta hit mig.”
Håren reser sig på mina armar.
Hans leende blir bredare, förvandlas till något grymt. ”Kanske försöker ditt undermedvetna tala om för dig att du saknar mig också.”
Det är som om en iskall hand stryker mig över ryggraden, griper tag om min hals bakifrån. Jag öppnar munnen för att skrika åt honom, men jag kan inte.
Jag vet inte vilka ord jag skulle använda.
Jag kan inte kännas vid det som hände.
Han var hela min framtid. Det kändes så äkta. Jag svalde varje liten lögn så girigt, så desperat. Det han gjorde med mig, det jag bönföll honom att göra med mig … Mina händer börjar skaka. Det är en varning om att jag måste sluta. Jag kan inte släppa de här tankarna fria. Jag kan inte tänka på hur djupt hans svek faktiskt går, som kanaler av förruttnelse genom mitt skelett. Om jag låter det sprida sig kanske jag aldrig blir mig själv igen.
Sluta, befaller jag.
Och än en gång reagerar skuggorna. De reser sig likt ett torn av mörker och gör ett ursinnigt utfall mot Killian.
Ett kort ögonblick fylls jag av triumf. Det här var inte vad jag ville i arenan, men här – gärna, inga problem. En värdig motståndare. Om jag stryper honom med skuggor, må så vara.
Men Killian lyfter handen, griper tag om strömmen av mörker och vräker den åt sidan. Han gör det så enkelt, tittar knappt på den. Hans blick är för upptagen av att sluka mig och dränka mig i ett hav av isande blått.
Det går kalla kårar genom min ryggrad. Det är fasansfullt. Mörkret är min kraft – ett förkroppsligande av min vrede, verkar det som – och han manipulerar den utan besvär.
Men han har alltid kunnat manipulera mig.
Killians leende blir bredare och han kommer närmare mig igen. ”Jag förstår att du är arg på mig just nu, Meryn, men det kommer att gå över.
Du kommer att återvända till mig. Tror du att du kan bli drottning utan mig vid din sida? Du kommer aldrig att kunna styra ett helt land.”
Killians hand flyger fram så snabbt att jag knappt hinner uppfatta det.
Han griper tag om min haka med samma obesvärade lätthet som han grep tag i mina skuggor.
När jag försöker vrida mig loss klämmer han hårdare med sina långa fingrar. Hans ansikte är så nära mitt att jag känner hans andedräkt när han säger: ”Du är min. Jag kommer att slåss för oss, för evigt. Och jag kommer aldrig att släppa dig.”
Än en gång knuffar jag honom hårt ifrån mig, vänder på klacken och springer in i mörkret. Skuggorna sluter sig omkring mig.
Jag snurrar.
Mitt huvud kastas bakåt och slår i någonting hårt, och det svartnar för ögonen.
När jag kan se igen är drömvärlden borta. Jag är tillbaka i mitt rum, i min säng, hopplöst intrasslad i lakanen. Ursinnigt sliter jag mig loss medan hjärtat slår så snabbt att jag knappt kan andas. Sedan lyfter jag blicken och
skriker nästan rakt ut.
Någon står över mig i dunklet. ”Meryn”, säger Stark. Hans ansikte är spänt. Bekymrat, tror jag – hans läppar är sammanpressade i en smal linje.
Mitt ansikte är vått och jag känner smaken av salt. Jag gråter. Vid gudinnan, varför gråter jag alltid nu för tiden? När mitt hjärta börjar slå lugnare inser jag att jag är dränkt i kallsvett. ”Vad gör du här?” frågar jag och vet inte riktigt vad jag borde känna.
Det vrider sig fortfarande i magen efter mötet med Killian, samtidigt som någonting med Starks närvaro i rummet lugnar mig. Omedelbart.
Efter allt vi har gått igenom de senaste dagarna är det som om min kropp inser något min hjärna kämpar för att förstå: Stark får mig att känna mig trygg. ”Anassa kände skräck genom ert band, men hon nådde inte fram till dig.
Hon informerade Cratos”, säger han spänt.
Jag sväljer hårt och drar en hand över håret, samtidigt som jag märker att även han andas tungt och att hans händer är hårt knutna. ”Och du kom”, säger jag och höjer ett ögonbryn. ”Sprang du?”
Det svarar han inte på. I stället frågar han: ”Är du okej?” ”Det var bara en mardröm”, säger jag. Jag vill inte prata om det jag just var med om, eller återuppleva det. Märker han att jag ljuger? Känner han det genom bandet?
Han står så nära att hans myskaktiga doft fyller mina sinnen och sköljer bort stanken av Killian. Plötsligt får jag en besynnerlig lust – kanske är det min egen, kanske når den mig genom våra vargars band – att hoppa upp i
hans famn, slå armarna om honom och ta emot hans styrka och beskydd.
Han är här, och det är inte Killian.
Stark rätar på sig, men öppnar inte händerna. Uppenbarligen tror han mig inte. ”Jag förstår”, säger han och tittar sig omkring i det mörka sovrummet, och då ser jag det genom hans ögon. Jag har inte ens bott här i tolv timmar, och alla ytor är redan täckta av kläder, kartor och dagböcker.
Jag tog inte med mig mycket från mitt bindlingsrum, men det jag har tycks ha exploderat överallt.
Jag ska städa i morgon. Eller inte. Vi får se.
Stark ser uppenbart irriterad ut och den tillgivenhet jag kände försvinner.
Typiskt honom att vara en pedant.
Han harklar sig och säger: ”Jag ber om ursäkt för att jag störde. Du borde försöka sova.”
Just då får jag en känsla av kvardröjande värme på ena armen. Stark måste ha rört vid mig för att väcka mig. ”Okej”, säger jag tankspritt. ”Öhm … god natt?”
Utan att röra en min går han med snabba steg mot dörren, som om han vill fly från mitt kaos så fort som möjligt.
Absurt nog känns rummet tomt utan honom.
När han har gått sitter jag kvar i sängen och stirrar tomt framför mig. Jag stirrar tills svetten kallnar och blir klibbig. Jag stirrar tills Starks närvaro bleknar bort och Killians återvänder, smyger fram längs sängkanten och samlas i rummets mörka hörn.
Jag gnider mig på armen och lägger mig igen, men vägrar somna om.
Jag vill aldrig bli fast i det där märkliga skuggriket med Killian igen, sårbar för hans hån och oförmögen att fly.
Aldrig.
* Resten av natten passerar ryckvis. Varje gång jag är på väg att somna tvingar jag mig att spärra upp ögonen. Till slut kommer jag fram till att det är sängen som är problemet – den är för skön – och lämnar den helt och
hållet.
Jag klär på mig och vandrar omkring. Sätter mig vid skrivbordet, studerar några kartor. Tittar ut genom fönstret och väntar på soluppgången.
Efter en stund dyker Anassa upp utanför de stora glasdörrarna, och jag släpper in henne. Jag har redan berättat för henne vad som hände under natten med Killian, drömmen som inte var en dröm.
Nu kastar hon en blick på mig och buffar mig hårt i sidan med nosen. ”Aj!” Jag föser undan henne. ”Du kan inte attackera mig före frukost.” ”Jag förnimmer dina känslor. Låt inte rädslan ta över ilskan. Kom ihåg din vrede, din längtan efter att förgöra honom. Det är passivitet som låter ondskan vinna.”
Jag nickar, vet att hon har rätt. Ändå har både sömnbristen och den kvardröjande bilden av Killian tagit sig in under huden på mig. ”Han sa något som jag inte kan sluta tänka på – att jag inte kan vara drottning utan honom och att jag aldrig kommer att kunna leda ett land.
Logiskt sett vet jag att han försökte göra mig ängslig och svag, och att jag inte borde låta honom påverka mig.”
Jag ser in i hennes guldgula ögon, och nu strömmar orden ur mig. ”Men har han inte rätt, åtminstone lite? Jag har inte tränat för det här.
Jag vet inte hur man styr en hel nation. Mina enda verkliga kvalifikationer är att en av mina anmödrar var drottning för femhundra år sedan. Jag har alltid föraktat överklassen för att de får allting till skänks genom sina blodsband, och nu gör jag exakt samma sak.”
Anassa trycker huvudet mot mig igen och den här gången slår jag armarna om henne, finner tröst i hennes päls. ”Ja”, instämmer hon utan omsvep. ”Det är hyckleri.”
Jag skrattar. ”Men du kan inte förneka den magi som nu strömmar genom dina ådror”, fortsätter hon. ”Och vem skulle annars leda landet? Killian, som är helt och hållet olämplig? Någon från adelsfamiljerna som varit medskyldiga till kungafamiljens brott? Du kan göra dig värdig kronan genom att lära dig förtjäna den. Stäng honom ute och fokusera på att vara en bra ledare.”
”Okej”, säger jag. ”Det kan jag göra. Och kan du vara snäll och inte berätta det här för Cratos? Jag är inte redo att låta andra få vet att jag tycks ha den här mentala kontakten med Killian. Det är för … nytt.” ”Som du vill”, säger Anassa. ”Jag ska behålla den informationen för mig själv tills vidare. Men …” Hon avbryter sig och spetsar öronen, som
om hon hör någonting.
”Vad är det?” ”Saela är vaken.”
