5
MERYN
Högalfans svit är praktiskt inredd, utan onödigt pynt och med ett par breda dubbeldörrar som tar upp en hel vägg och leder direkt ut. Ju färre dekorationer som finns, desto mindre risk för att en vas eller ljusstake ska svepas ner på golvet av en vargsvans och gå i kras. Och de breda dörrarna
gör det lätt för Anassa att komma in.
Men det finns en del lyx.
Sovrummet har en säng som nästan är stor nog för att Anassa ska kunna sträcka ut sig i den. Den öppna spisen är magnifik, med de fyra flocksymbolerna inristade högst upp, och framför den står flera stora, välstoppade fåtöljer. Badrummet är gigantiskt, och jag tillbringar en evighet i det nersänkta badkaret innan jag byter om till rena kläder. Kronan på verket är ett enormt skrivbord med detaljerade sniderier av löpande vargar på sidorna.
Jag stryker med fingrarna över dem innan jag slår mig ner för att studera böckerna husfru Alienor gav mig.
Innan jag hinner få rätsida på vad jag läser hörs ett knackande ljud utifrån. Jag lyfter huvudet och gnuggar mig i ögonen, men behöver inte titta för att veta att det är Anassa.
Jag drar undan den tunga regeln och trycker upp en av dörrarna. De svänger ut mot gräsmattan, och där står min jättevarg.
Anassas svängande svans stryker mot mig när hon tassar in. Det knyter sig i bröstet på mig, samtidigt som jag fylls av lättnad vid anblicken av henne. Det har hänt så mycket på så kort tid, och vi har inte riktigt fått chansen att erkänna det för varandra.
Men nu när jag ser henne kan jag andas lugnt. Så har det varit ända sedan sanningen kom fram.
En sval vind drar in genom de öppna dörrarna och rufsar till hennes päls och mitt hår, båda silvervita men med en ton av koppar i skenet från elden.
Tiden är inne. Vi behöver rensa luften. ”Jag inser att mycket av det som har hänt de senaste fyra månaderna är mitt fel”, säger jag och tar första steget.
Jag säger det högt, inte bara genom vårt mentala band. Det gör orden mer permanenta och jag kan inte bara vifta bort dem som en tanke. Jag måste känna tyngden av vartenda ett av dem på tungan.
Anassas gyllene ögon vidgas. Hon sänker huvudet för att kunna titta rakt på mig.
Det är svårt ibland, att tala till henne såhär. Hennes minspel är så subtilt och dolt bakom pälsen. Om hon inte vill släppa in mig genom bandet kan hennes klippande öron och det jag ser i hennes ögon betyda allt från förvåning till ilska.
Jag sväljer nervositeten och fortsätter. ”Det tog mig lång tid att acceptera vårt band, och ännu längre att komma på hur jag skulle kommunicera med dig. Kanske har jag fortfarande inte …” Jag skakar på huvudet och börjar om. ”Jag har gjort misstag, genom att inte vara ärlig mot mig själv och andra. Det tänker jag sluta med. Från och med nu är det total ärlighet som gäller mellan dig och mig, Anassa.”
Hennes ögon blir smala. Fan. Bara fortsätt. ”Och därför måste jag tala om …” Jag sväljer hårt. Det här är inte lätt, men nu måste jag vara uppriktig. ”Jag blev riktigt jävla sårad av hur du behandlade mig. Jag vet att du inte kunde berätta allt på grund av blodsförbannelsen, men ofta kändes det som om du motarbetade mig. Och jag förstår inte varför du gjorde så.”
Det blir tyst en lång stund. Brasan knäpper till och små gnistor flyger ut på stengolvet. Jag stirrar på dem medan de sakta bleknar till sot, tills jag känner att Anassa rör sig.
Hon kommer närmare och lägger sig på golvet vid mina fötter. Nu är hon på min nivå, och jag svär på att det finns något allvarsamt i hennes blick.
Kanske är hon inte så svårläst som jag trodde. ”Jag var ensam väldigt länge, Meryn”, säger hon.
Orden sjunker in i min själ.
Ensam.
Jag minns vad de andra rekryterna sa när vi nådde toppen under bestigningen. Anassa hade varit uppe på det där berget i många, många år.
Och när jag såg henne stod hon inte tillsammans med de andra vargarna.
Hon hade en själsfrände, men han var vid fronten med sin ryttare. ”Min mor var bunden till drottning Chiara Sturmfrost”, säger hon.
Jag gapar. Anassas mor var bunden till Nocturnas sista sanna drottning.
Någonting rör sig i mitt bröst, någonting välbekant och tungt och kallt.
Sorg – det där djupa såret som bleknar men aldrig riktigt läker.
Mitt hjärta öppnar sig för Anassa likt en vissnande blomma som slutligen skymtar solen. ”Jättevargar lever mycket länge, som du vet. Vi kan leva i tusen år medan vi söker efter rätt ryttare. Vi väljer bara en gång och vi knyter våra liv till den vi väljer, så vi måste göra det med omsorg. Och jag …” Hon blinkar sakta. ”Jag väntade i århundraden på dig.”
På mig. Århundraden i ensamhet, i väntan på någon som kanske aldrig skulle komma. Jag brukade tycka att Anassa var otålig, men hon uthärdade hundratals år av längtan för att vi skulle kunna finna varandra. ”Var det andra vargar som väntade?” frågar jag. ”Vargar i din ålder eller
äldre?” ”Nej.”
Min strupe snör ihop sig. Så ensamt det måste ha varit.
En våg av skam sköljer över mig. Jag kunde ha fått veta det här om henne tidigare, om jag bara hade frågat. Om jag varit mer intresserad av jättevargarnas historia, om jag hade ansträngt mig mer för att lära känna den varelse jag bundit mitt liv till.
Det är svårt att finna tid för nyfikenhet och frågor när varje ögonblick är en kamp för överlevnad, men det är ingen ursäkt.
Från och med nu måste jag vara bättre – inte bara med Anassa, utan med allt. ”Stark och Cratos hade informerat mig om att du skulle komma, så jag var beredd på att knyta an till dig. Men efter alla år av väntan fann jag mig bunden till en motvillig ryttare.” Ännu ett misslyckande. Stark sa något liknande – han ägnade hela sitt liv åt att vänta på att en Sturmfrostättling skulle bli bunden, och så fick han mig, otillräcklig som jag är. ”Smärtan det orsakade mig, Meryn …” Anassa sänker ner sitt huvud till golvet och sluter ögonen. ”Mina instinkter tog över. Jag var beredd att göra vad som helst för att slippa smärtan i ditt förakt och din motvilja. Jag blev tvungen att hålla mig på avstånd, annars skulle jag ha slitit strupen av dig.”
Jag sträcker ut en hand och kliar henne bakom öronen medan jag känner heta tårar tränga fram. ”Tack för att du inte dödade mig”, säger jag mjukt. ”Även om jag förmodligen förtjänade det.” ”Vi är likadana”, säger Anassa, och jag vill protestera. Jag förstår inte hur hon kan jämföra sina århundraden av visdom med mitt patetiska famlande. Men så säger hon: ”Vi är båda hetlevrade och tjurskalliga, vilket är något vi båda behöver arbeta med.”
Jag kan inte låta bli att le. ”Ingen lysande kombination i alla lägen.” ”Det är en stark kombination. Men för att den ska fungera måste vi båda bli bättre på att kommunicera.” Hon trycker huvudet mot mina fingrar, och jag fortsätter klia henne. ”Jag är ledsen att mitt beteende orsakade dig smärta”, säger hon. ”Jag är också ledsen. Det är tur för mig att jag har dig, och det har det alltid varit.”
Anassa makar sig ännu närmare mig, och jag lutar mig framåt för att vila huvudet mot hennes panna och andas in hennes välbekanta doft.
Min jättevarg.
Jag rätar på mig och säger lite motvilligt: ”När det gäller Stark och Cratos …” Jag vill inte prata om dem, men jag måste få veta. ”Det jag kände nere i fängelsehålorna, när du öppnade alla portar …” ”Min kärlek till Cratos”, säger hon. ”Frändebandet är starkt. Jag kommer att fortsätta skydda dig från det. Vi jättevargar vet att frändebandet kan göra våra ryttare förbryllade, särskilt om ryttarna själva inte har en romantisk relation.”
Det får mig att haja till. ”Och … Stark? Skyddar Cratos honom från sin kärlek till dig, för att han inte ska påverkas?”
När jag först fick kännedom om Anassas själsfrände trodde jag att Stark hade kämpat mot den känslan hela tiden sedan jag knöt an till henne. Det vore en lättnad om det inte var så.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tro om honom. Han är uppenbarligen inte min fiende, som jag trodde, men jag känner honom knappt – bortsett från min djupa intimitet med hans blängande blickar och stöddiga befallningar.
Jag vill inte att Stark ska gå och tråna efter mig i hemlighet. Jag tycker inte ens om honom. Han är något av ett svin. Å andra sidan skulle vissa ögonblick mellan oss få sin förklaring om han faktiskt gör det.
Som den nakna hungern jag sett i hans ögon när han slickat mina tatueringar, eller den glödande hettan jag kände mellan oss på hans kontor tidigare i dag, när han höll min hand mot sitt bröst.
En hetta som samlas i min mage nu, bara jag tänker på hans beröring.
Anassa fnyser, och hennes skarpa andedräkt träffar mig i ansiktet. ”Jag skulle aldrig våga snoka i Cratos och Starks relation. Bandet mellan en jättevarg och dess ryttare är privat, även för deras själsfrände om de har någon. Om du vill veta svaret på den frågan måste du fråga Stark själv.”
Ja, det skulle säkert uppskattas. Stark, förresten, känner du en djup och gränslös attraktion till mig i varje sekund av ditt liv? Trånar du så mycket efter mig att du knappt kan fungera?
Det skulle i och för sig förklara varför han huvudsakligen talar i grymtningar. ”Hur fungerar det rent tekniskt?” frågar jag och ignorerar mina heta kinder. ”Kan Stark och jag också kommunicera mentalt?”
Anassa nickar. ”Ja, du kan nå Stark och han kan nå dig. Ni kan ha den mentala kontakt ni önskar med varandra.”
Det kan nog komma till nytta, antar jag. Om jag skulle behöva ett snabbt råd om hur man bäst sliter inälvorna ur någon. ”Och kan vi prata med varandras vargar, eftersom ni är själsfränder?
Kan du nå Stark? Kan jag nå Cratos?”
Anassa blottar tänderna – hon tycker inte om den frågan. ”Tekniskt sett, ja, men det skulle jag aldrig göra! Bandet mellan ryttare och varg är heligt. Att tala direkt till en annan vargs bundna ryttare … vore en kränkning. Alfavargar kan också kommunicera med de andra ryttarna i sin flock, men gör det bara om det är absolut nödvändigt.”
Jag tänker efter. ”Men du kontaktade Helene och Grigore, när vi behövde visa dem att jag var den rättmätiga härskaren.” ”Det var en nödsituation. Du hade ännu inte provat att dela minnen över flockbanden och var osäker på hur du skulle göra, och de behövde informeras omedelbart. Jag kommer inte att kontakta andra ryttare på det sättet igen och har redan bett deras vargar om ursäkt. Men ja, du och jag kan teoretiskt sett nå vilken ryttare eller varg som helst, eftersom vi är det kungliga ekipaget.”
Jag vågar knappt fråga, men … ”Och Starks känslor och tankar?
Kommer de att nå mig på samma sätt som dina gör?”
Anassa ruskar på huvudet. ”Inte på samma sätt. Det är inget enkelt flöde, som mellan oss, och ni kan inte höra varandras tankar utanför er avsiktliga kommunikation. Särskilt intensiva känslor kan nå er då och då.
Bandet gör alla våra kontaktvägar porösa.”
Jag lutar mig mot henne och grubblar över det. Nu har jag åtminstone fått svaret på om han kan läsa mina tankar, som han verkat kunna göra flera gånger den senaste tiden. Tydligen har han bara gissat.
Det är faktiskt nästan lika oroväckande. Är jag så lätt att läsa? Eller … känner han mig bättre än jag har insett?
Mina ögonlock börjar bli tunga. Vilken dag det har varit. Min första hela dag som drottning, och en total katastrof från början till slut. ”Anassa”, säger jag lågt. ”Eftersom din mamma var den senaste drottningens varg, har du några klokheter att förmedla till mig? Vad behöver jag veta om att vara drottning?”
Anassa fnyser igen. ”Jag var bara en valp när drottning Chiara dog.
Jag vet ingenting om att regera. Vi får lista ut det tillsammans.”
Jag suckar och drar fingrarna genom hennes tjocka päls. ”Du och jag.”
Anassa lyfter huvudet och klipper med öronen. Hennes blick faller på dörren. ”Dina vänner närmar sig.” ”Äntligen”, säger jag, reser mig och går mot dörren. Jag kallade på dem för flera timmar sedan. Jag hör att Anassa också reser sig, ruskar på sig och går ut.
Jag öppnar dörren samtidigt som någon knackar, och tappar nästan balansen när Izabel kastar sig över mig. ”Jag har fått tillräckligt mycket stryk i dag, Iz”, säger jag med ett skratt.
Sedan backar jag ett steg och granskar min bästa vän, försäkrar mig om att hon är oskadd efter kaoset tidigare. Hennes långa, svarta hår är uppsatt i en hög hästsvans som framhäver hennes eleganta hals – inte en skråma.
Hennes bruna ögon blir smala när hon uppenbart gör likadant med mig. ”Hur är det?” frågar vi i mun på varandra. ”Wow, ni är som tvillingar”, säger Tomison med ett snett leende och kommer in i rummet. Han lägger en arm om Izabels axlar som hon kvickt skakar av sig, samtidigt som hon ger honom en irriterad blick.
Venna kommer fram och himlar med ögonen. ”Ha, ha.” Hon är Izabels faktiska tvillingsyster – hennes spegelbild, förutom att Vennas hår är kortare och har en blå slinga som visar att hon tillhör Kryptos, till skillnad från oss i Strategos. ”Här”, säger Nevah och håller fram en flaska glödvin. ”Det känns som om vi kan behöva lite allihop efter den här dagen.” Hon tittar sig omkring och visslar lågt. ”Du får uppgradering efter uppgradering va, Cooper?”
Jag tar flaskan ifrån henne och visar mina vänner till sällskapsrummet.
Medan de högljutt beundrar min nya bostad korkar jag upp flaskan och häller upp vinet i glas till oss alla. Vi samlas på mattan framför öppna spisen.
Så fort jag har satt mig tar Izabel tag i mina axlar, ser mig i ögonen och säger: ”Jag ska döda Killian för det han gjorde.” Mina ögon blir stora. ”Jag menar det”, försäkrar hon. ”Blod överallt. Man kommer inte att hitta hans kropp.” ”Vill du inte sända ett budskap med den?” skämtar Tomison. ”Okej, man kommer bara att hitta hans huvud”, rättar sig Izabel med ett oroväckande uttryck i ansiktet.
Jag kanske inte borde bli så varm inombords av ett löfte om ett brutalt mord, men det blir jag. ”Du får ställa dig i kö”, påpekar jag och ler.
Hon himlar med ögonen. ”Okej, men ge mig åtminstone någonting att hugga.” ”Jag ska spara delar av hans kropp som du kan öva på.”
Nevah lägger armarna i kors och ser bekymrad ut. ”Hur tog han sig ens ut härifrån?”
Jag berättar för dem vad som hände på hans rum och är noga med att vända mig mot Venna – som är hörselskadad – så att hon inte missar ett ord. Sedan påminner jag dem om minnet jag visade alla bundna, av hur han försvann i en kokong av skuggor.
Vennas hår snuddar vid hennes axel när hon lägger huvudet på sned. ”Det låter nästan som riftning. Du vet, som när vi i Kryptos manipulerar ljus och skugga för att inte synas.”
Hon har rätt – precis som i arenan, när den äldre Kryptoskvinnan dök upp och försvann. ”Är det så det kallas, riftning? Men det är väl bara ett trick som lurar ögat? Ni kan inte försvinna på en plats och dyka upp på en
annan?” ”Nej”, svarar Venna tankfullt. ”Killian sa …” Hans namn smakar illa på min tunga, men jag ignorerar det. ”Han sa att flockarnas krafter härstammade från mina. Jag undrar om det han gjorde var någon sorts förhöjd, extrem version av det Kryptos kan
göra.”
Venna nickar. ”Det låter rimligt.” ”Det finns bara ett sätt att ta reda på det”, säger Tomison. ”Testa!”
Izabel daskar till honom i bröstet. ”Idiot. Hur ska hon kunna testa en kraft hon inte ens förstår?” ”Jag håller med Iz”, säger Nevah och biter sig i läppen. ”Efter det som hände i arenan, Mer…”
Jag lyfter ena handen och avbryter henne. Jag känner mig försvagad bara av att tänka på det. Så mycket kraft, så enkelt frammanad. Så många som dog för mina händer. Jag har knappt tillåtit mig att tänka på det sedan Stark hittade mig på sitt kontor i förmiddags.
Bilden av deras kroppar träder fram på mina näthinnor och jag drar händerna över ansiktet, försöker mota bort den efterföljande paniken. ”Jag vet”, säger jag med bultande hjärta. ”Mina krafter är farliga.
Dödliga, till och med. Och jag har inte kontroll över dem än. Jag borde inte prova någonting alltför långt bort från det vi vet att flockarna klarar. Då riskerar jag både mitt eget liv och andras.”
Nevah ger mig ett spänt, försonligt leende. ”Du kommer att lära dig.” ”På tal om det”, inflikar Tomison. ”Var det någon annan som märkte att flockkrafterna betedde sig lite … märkligt i arenan i dag?”
Izabel och Nevah ser tankfulla ut. Venna nickar. ”Det var lättare än vanligt att använda dem, fast jag visste inte om det berodde på adrenalinet eller på all träning?” ”En av Daemosryttarna sände en kraftvåg mot mig och Iz, och det verkade nästan som om den studsade tillbaka mot honom”, säger jag. ”Han knuffades av sin varg. Jag vet inte, kanske är det kronan som förhöjer och förändrar de bundnas magi?”
Det blir tyst, och jag tror inte att jag är den enda som minns hur många som dödades av mina förhöjda krafter. Jag harklar mig. ”Det är en annan sak jag behöver prata med er om.”
Tomison gör en skämtsam honnör. ”Ja, min drottning?” ”Men lägg av”, muttrar jag, fast det får mig att le.
De behandlar mig fortfarande som mig, och det stärker mig bara i min övertygelse om att jag kan ta upp det här med dem. Får det nervositeten att försvinna? Inte helt och hållet. ”De flesta nyexaminerade kommer att skickas till fronten i morgon”, säger jag. Ut med det bara. ”Men jag vill att ni fyra ska stanna hos mig. I
slottet. Om ni vill.”
Alla sitter tysta med uppspärrade ögon.
Det känns som om jag ska kräkas. ”Ni måste inte. Det är ingen order.
Men jag skulle verkligen behöva vänner jag kan lita på omkring mig just nu. Jag är i desperat behov av det, faktiskt. Och jag litar helt och hållet på er fyra …” ”Ja”, avbryter Izabel. ”Vi tänker inte lämna dig ensam med den här hovskiten.” Typiskt Izabel att uttrycka det så. ”Klart att vi stannar”, säger Tomison.
Nevah nickar ”Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara.”
Venna svarar inte genast, men jag slappnar ändå av. ”Åh, så bra. Jag har tydligen någonting som kallas slottsrådet som jag måste fylla. Kung Cyril tog in sina släktingar, så jag tänkte att ni skulle kunna hjälpa mig – åtminstone tills vidare, tills vi hittar andra lämpliga rådgivare.” ”Det låter viktigt”, säger Izabel. ”Säg, vilken sorts råd kommer du att vilja ha?” Hon lyfter sitt vinglas och tar en stor klunk. ”En av slottsrådets uppgifter är tydligen att arrangera evenemang och ceremonier.”
Izabel sätter vinet i halsen. ”Ursäkta mig, festplanering? Vi får planera fester i stället för att slåss vid fronten? Jag älskar att ha en drottning som vän.”
Tomison och Nevah skrattar, och jag sneglar på Venna. Hon har suttit tyst en bra stund nu, iakttagit oss med oläsligt ansikte. ”Ven?” säger jag och buffar till henne med axeln. ”Vad tänker du?”
Hon vänder sig mot mig med ett blekt leende som inte riktigt når hennes ögon. ”Det blir toppen, Meryn. Fast jag har tänkt fråga hur det är med Saela?”
Hennes omtanke drabbar mig som ett knytnävsslag. Jag spänner käkarna och vet inte vad jag ska svara, men det är klart att hon frågar. Hon hjälpte Stark att rädda Saela ur fängelsehålorna.
Sanningen är överväldigande. Ännu värre – den är farlig.
Jag litar på mina vänner, men Saelas nuvarande tillstånd är ytterst känslig information.
Om det kommer ut att min syster är en sifon, även om det sker oavsiktligt, kan hennes liv vara hotat. Folk skulle vilja se henne dö, för att inte nämna hur mycket det skulle skada mitt anseende som drottning. Jag förväntas kämpa mot sifonerna, mot Killian.
Jag tvekar, känner mig darrig. ”Saela vilar, och det kommer nog att dröja innan hon kan vara bland folk igen. Traumat efter hennes … fångenskap påverkade henne djupt, och hon behöver tid att hämta sig.” Jag hoppas att det inte låter alltför inövat.
Venna grimaserar. ”Så tråkigt. Säg till om det är något vi kan göra.” ”Vad som helst”, instämmer Nevah, och jag kan bara nicka.
Den goda stämningen är borta efter det, och det förvånar mig inte ens när Tomison – vanligtvis den som håller festen igång – säger: ”Det börjar bli sent. Vi borde nog låta vår kära drottning få sin skönhetssömn.”
Vi kramar varandra hej då, men när alla är på väg ut genom dörren lägger jag en hand på Vennas arm. ”Kan vi prata en minut, bara du och jag?”
Hon nickar och stänger dörren efter Izabel.
Det här är lite pinsamt.
Izabel och jag är närmare vänner, delvis för att vi tillhör samma flock. Även om Venna alltid har umgåtts med oss i Strategos, har hon sina egna flockkamrater i Kryptos. Hennes egna vänner och mentorer – för att inte nämna älskare. Jag vet att hon blev ganska omtalad för det under prövningarna och det är möjligt att hon nu är i en relation med någon, någon som är på väg till fronten.
Venna och Izabel blir ofta hopklumpade bra för att de är tvillingar, och det är inte rättvist mot någon av dem.
Izabel är en öppen bok, men det är inte Venna. Det har hon aldrig varit.
Och sanningen är att jag inte vet vad hon vill.
Jag drar ett djupt andetag. ”Venna”, säger jag. ”Om du vill följa med alla andra till fronten, förstår jag dig. Jag vet att det inte är så lätt att säga nej till mig just nu. Så är du säker på att du vill stanna?”
Venna fingrar på sin skjorta och ser mig inte i ögonen. ”Det är jag.
Sanningen är att jag inte står ut med tanken på att skiljas från Izabel, även om det säkert kommer att bli oundvikligt. Men ni fyra är Strategos, naturliga ledare. Kommer jag som Kryptos verkligen att vara till hjälp för dig, eller vill du bara ha mig kvar för att jag är Izabels tvilling?”
Lättnaden sköljer över mig. ”Jag bad dig stanna kvar för att jag vill ha dig. Självklart kommer du att vara till hjälp. Du är smartast av oss alla, med råge. Jag ska se till att sätta dig i arbete med annat än festplanering.”
Hon skrattar. ”Tack. Jag stirrar hellre en armé av sifoner i vitögat än släpas runt av Izabel när hon ska bestämma en bordsplacering eller något.” ”Faktiskt”, säger jag och tänker högt, ”skulle du kunna hjälpa mig nu med en gång.” Jag håller upp min handled för att visa henne det glittrande, dödliga armbandet. ”Jag måste komma på ett sätt att få av mig det här. Det finns någon sorts magi i det som gör att det sitter som berget.”
Venna nickar. ”Jag ska se vad jag kan göra. Och … jag skulle gärna träffa Saela när hon mår bättre. Kan jag hjälpa dig att hålla henne sysselsatt? Kanske, jag vet inte, lära henne teckenspråk eller något?”
Min strupe snör ihop sig. ”Det låter bra. Jag … jag säger till när hon är redo.”
Vi kramas och säger god natt, och jag lovar mig själv att utnyttja den här tiden med mina vänner till att lära känna dem bättre, nu när vi inte längre riskerar att dö varje dag som vi gjorde under prövningarna.
När jag blir ensam med mina tankar kan jag inte längre undvika den tunga sorgen som väller in. Sviten är full av den, som om jag andas in den genom luften.
Mina tankar är hos Saela, ända tills jag drar täcket över mig och sluter ögonen. Så fort jag gör det förlorar jag medvetandet och min hjärna täcks av is.
Jag spärrar upp ögonen. Paniken rusar genom mig.
Jag drar efter andan när jag inser att jag inte är kvar i högalfans rum. Jag befinner mig i det skuggiga drömlandskap där jag så ofta hamnar. Världen är oskarp men påtaglig, odefinierbar men pressande på ett sätt jag känner igen.
Jag tittar mig vaksamt omkring. När som helst kommer den där djupa rösten utan kropp att säga någonting. Jag kommer att höra hans skrämmande stämma eka genom mörkret.
Men i stället hör jag en annan röst, en jag känner igen alltför väl. ”Hej, kissen.”
Mitt blod fryser till is. Illamåendet stiger i strupen.
Killian skrider ut ur skuggorna, lika vacker som alltid.
Det gyllene håret är bakåtkammat, vilket framhäver hans höga kindben och onaturligt klarblå ögon – en färg de fick när hans förfader, Alistair Brightbane, trädde in i hans kropp genom någon sorts otäck sifonmagi.
Hans fylliga läppar kröks i ett kärleksfullt leende som blottar spetsarna på hans nya huggtänder. Han slår ut med händerna, som för en omfamning.
Det fanns en tid då jag skulle ha sprungit in i hans famn och bönfallit honom att hålla om mig.
Men jag har slutligen lärt mig min läxa. ”Jag har saknat dig”, spinner han.
