4
STARK
Jaha, vilken jävla katastrof det var.
Det är helt stilla i arenan när Meryn har lämnat den, och folk stirrar efter henne i förstummad tystnad. Jag låter dem gapa ett ögonblick eller två.
Sedan blir jag trött på att se deras aningslösa, förvirrade ansikten.
Förstod de inte sina instruktioner? ”Ni hörde er drottning”, ryter jag och rösten bär ut över arenan från min plats på Cratos rygg. ”Phylax, ta de döda vargarna. Daemos, hjälp tjänarna med liken. Alla som nyligen klarade prövningarna ska fortfarande bege sig till fronten i morgon, så Strategos och Kryptos, gå och gör er redo. Alla som inte är nyexaminerade …”
Jag sveper med blicken över samlingen och tar ögonkontakt med flera äldre bundna som kommit hit för ceremonin. ”Försvinn härifrån. Instruktörer, till mig.”
Folk vaknar till på sina vargar och sätter sig i rörelse. De tre instruktörerna som ansvarade för prövningarna tillsammans med mig och Aldrich – Phylaxgamma Elinor Gardiner, Kryptosgamma Samson Whyte och Strategosgamma Daegan Prak – lösgör sig från samlingen och kommer mot mig.
Samson är den första som når mig och Cratos, på sin slanka, gråspräckliga varg. Daegan och Elinor är inte långt efter.
”Vilken avslutning på årets prövningar”, säger Samson och höjer ett blekt ögonbryn mot mig. Typiskt Kryptos. Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om den jäveln. ”Ni måste hålla era flockar i schack”, säger jag till dem alla tre med låg, bister röst. ”Allt hon visade er var verkligt.” ”Det tvivlar jag inte på”, svarar Daegan genast. ”Alfa Meryn är många saker, men hon är inte en lögnare.” ”Drottning Meryn”, rättar jag honom spänt.
Elinor pressar ihop läpparna till ett hårt streck och tittar sig omkring. ”Jag tror dig, alfa Stark, och jag tror drottning Meryn, men …” Den äldre kvinnan avbryter sig, suckar och tittar vaksamt på mig. ”Med all respekt, men … hur ska vi kunna hålla flockarna i schack?” ”Hon oroar sig. Hon är bara en gamma, och inte ens du och jag kunde kontrollera Daemos”, inflikar Cratos. Han blottar tänderna och Elinor bleknar lite, men jag vet att det inte är riktat mot henne.
Han är ursinnig på de flockmedlemmar som trotsade oss. Tidigare, även då jag inte kommit överens med alla människor, har Cratos alltid lyckats få deras vargar att lyda. Det är en del av den makt vi har som alfaekipage.
Eller det ska åtminstone vara det. ”Vad var det där, Cratos?” frågar jag honom hämndlystet. ”När vi väl har jagat upp de där jävlarna – och det ska vi göra – tänker jag låta dig äta ryttarna långsamt.”
Cratos ruskar på sitt stora huvud. ”Jag vet inte. Ingen borde kunna motstå sin alfa. Kanske beror det på att sifonen har korrumperat kommunikationen, eller så har det något med Ulvaklingan att göra …”
Det var definitivt oroande att se det mäktiga vapnet splittras som glas.
Men redan innan jag blev alfa vågade inga vargar sätta sig upp mot Cratos – de följde alltid hans order. Han var för mäktig, alltid den största och grymmaste av dem. Att samma vargar vill trotsa honom nu är bekymmersamt. ”Gör ert bästa”, svarar jag Elinor. ”Gör klart för dem att om de inte följer era order, får de med mig att göra.”
Cratos ger upp ett ylande skall, och de tre instruktörernas vargar ryggar tillbaka. Runt omkring arenan kastar de nyexaminerade bundna skrämda blickar mot oss.
Bra. De har uppenbarligen inte fått tillräckligt mycket rädsla inpiskad i sig de senaste fyra månaderna.
När de tre instruktörerna ger sig av för att ta befäl över sina flockar blir Cratos stilla under mig och stryker öronen bakåt. ”Meryn är i dåligt skick”, säger han. ”Anassa tog henne till ditt
kontor.”
Fan. ”Visa mig.”
Jag har bett Cratos att hålla en port stängd mellan oss ända sedan Anassa knöt an till Meryn. Hans längtan och lust efter Anassa har alltid trängt igenom, men den kändes helt och hållet som hans.
Men så valde Anassa sin ryttare. Hon valde Meryn.
Innan dess kunde jag uppskatta den ursinniga glimten i hennes nötbruna ögon, på avstånd. Jag kunde beundra hennes rundade höfter utan att glömma att jag också hatade henne. Det hjälpte mig att döva attraktionen, påminde mig om att mitt liv var knutet till hennes och att hon betedde sig
som en idiot.
Första dagen var fruktansvärd.
Cratos hade ingen port mellan oss. Vi kom upp på bergstoppen, och så fort jag såg Meryn stå bredvid Anassa med sitt silvervita hår var det något djuriskt som slet sig loss inom mig.
Jag ville kasta henne över axeln och bära henne nerför berget själv. Nej – jag ville hitta en grotta i närheten och slita av henne kläderna med mina tänder, visa henne hur mycket kroppsvärme kan hjälpa mot kylan.
Cratos blev tvungen att vända om så att jag kunde kasta mig i snön, kyla ner den pulserande, orimliga åtrå som tagit över alla mina tankar. Det var smärtsamt, och det var en smärta som kunde sakna slut.
Hon hade en älskare. Hon hatade mig. Och jag hatade henne – hennes odisciplinerade, kaotiska brist på kontroll drev mig fortfarande till vansinne. Cratos tyckte synd om mig och stängde porten för frändebandet
mellan honom och Anassa.
Porten har förblivit stängd. Hans starkaste känslor har ibland tagit sig igenom, men för det mesta har jag fått behålla mitt sinne för mig själv. Ändå har jag hela tiden vetat hur nära den här … känslan har varit.
Det har hjälpt att jag ofta velat döda henne.
Nu flödar hjärtesorgen in i mig med en sådan kraft att jag nästan viker mig dubbel på Cratos rygg – det vrider sig i magen och bröstet.
Sedan kommer den fysiska smärtan. Den kommer stötvis och varvas
med korta perioder av lättnad.
Och jag inser vad hon håller på med.
I helvete heller. ”Spring!” befaller jag och Cratos sätter sådan fart ut ur arenan att han nästan trampar ner flera bundna.
Några ögonblick senare är jag vid mitt kontor, glider ner från Cratos och slänger upp dörren. Smällen när den slår in i väggen är inte tillräckligt hög för att dämpa ljudet av när Meryn kör knytnäven i stengolvet.
Den gyllene kronan – kronan vi kämpade så hårt för att få tag på igen – ligger bortglömd bredvid henne. Den där dumma klänningen hon fortfarande har på sig får henne att se ut som en hög med tyg.
Hennes knogar har slagits sönder och blodet rinner nerför handleden när hon höjer näven igen.
Jag fylls av en frustrerad hjälplöshet, precis som på värdshuset i Linsfall när jag såg de silverglänsande ärren på hennes lår. Ärr efter skador hon tillfogat sig själv. ”Sluta. Nu”, säger jag. Behovet av att skydda henne går så djupt – antingen efter alla år av träning för att göra det, eller på grund av det där jävla frändebandet.
Hon tittar upp på mig med söndergråtna ögon och snäser: ”Eller vadå?
Tänker du stoppa mig?”
Jag måste bita ihop för att inte snäsa tillbaka. Hon är så påfrestande.
Jag är van vid att ha befälet. Jag talar om för folk vad de ska göra, och de lyssnar på mig. Den här bångstyriga, enerverande kvinnan må vara min överordnade, men jag har aldrig låtit rang stå i vägen för det som är rätt.
”Ja”, säger jag och går mot henne.
När jag närmar mig sköljer hennes sötaktiga doft över mig med en sådan kraft att jag nästan vacklar. Det snurrar i huvudet och jag inser att porten mellan oss fortfarande står öppen.
Jag måste uppbåda all min viljekraft för att inte kasta mig över henne, hålla fast henne och slicka blodet från hennes sår. ”Cratos”, väser jag och sluter ögonen mot ännu en het våg av åtrå och beskyddarinstinkt. ”Du tar livet av mig här.” ”Förlåt, förlåt.” Det finns en road ton i hans röst och jag undrar om han verkligen menar det, men porten stängs och jag kan andas igen.
Jag öppnar ögonen och spänner blicken i Meryn. ”Det är min plikt att skydda dig, även om det är från dig själv.” ”Dra åt helvete!” skriker hon och kör näven i stengolvet. Någonting
krasar i hennes hand.
Nu räcker det.
Jag tar två steg till och kommer fram till henne. Hon dristar sig att lyfta handen igen, men jag tar tag i hennes arm. Den känns så liten i mitt grepp, men det finns styrka i den när hon försöker dra sig loss. ”Sluta!” säger jag igen och drar upp henne på fötter. Hon kämpar emot, pressar ilsket ihop läpparna. Hon är så fixerad vid tanken på att orsaka sig själv smärta att jag inte når fram till henne. ”Vill du slå någonting? Skada någon?” väser jag och drar henne mot mig. Sedan tar jag hennes hand – den som inte är blodig – och trycker den mot mitt bröst. ”Slå mig. Skada mig. Jag kan ta det.”
Hon tappar hakan och all våldsamhet rinner av henne. Det är som om hon slutligen har knockats ut ur sin egen hjärna och tillbaka in i sin kropp.
Hon slappnar av mot mig, och hennes överraskande mjuka hand blir stilla under min.
Den bränner, precis över mitt hjärta. Känner hon hur hårt det slår?
Jag lossar mitt grepp men släpper henne inte, är rädd att hon ska kollapsa igen. Meryn drar djupa, skälvande andetag medan stormen inom henne sakta drar sig undan.
Jag tittar ner på hennes sönderslagna hand och ser den läkas. Anassa använder sin magi på henne.
Jag ser in i den vita vargens intelligenta, guldgula ögon. ”Gör inte så igen”, säger jag över den ilskna klumpen i halsen. ”Om hon försöker skada sig själv. Hon ska inte få för sig att din helande magi gör det acceptabelt.”
Meryn fnyser, drar slutligen åt sig handen och får röda fläckar på kinderna. ”Jag står precis här, om det är någonting du vill säga till mig”, säger hon och blänger på mig med smala ögon. ”Du behöver inte gå genom Anassa, som om jag är ett litet barn som måste tas om hand.” ”Bete dig inte som ett, då. Är du klar med att tycka synd om dig själv?” morrar jag och hon blänger ännu mer. Bra. Hon gör precis det hon behöver göra – hon blir arg igen. Elden är tillbaka inom henne. ”Du har ett land att leda.” ”Jag är klar”, säger Meryn och torkar av sin blodiga hand på klänningen.
Jag iakttar henne noga för att försäkra mig om att hon menar det.
Sedan rätar hon på sig och biter sig nästan förläget i läppen. ”Vad ska vi göra nu?” frågar hon. Hon har mjuknat lite. Vreden finns där, men hon vet att hon inte behöver rikta den mot mig.
Jag suckar och drar en hand genom håret. Vilken laddad fråga. Var ska vi ens börja? ”Vi måste ordna med din kröning.”
Hon blinkar oförstående. ”Du kan inte bara påstå att du är drottning”, förtydligar jag trött. ”Du måste bli krönt.”
Meryn ger upp ett bittert skratt. ”Och vem ska kröna mig? Jag grävde upp kronan ur ett blodigt avlopp”, säger hon och pekar på den där den ligger uppochnervänd på stengolvet. ”Kungen jag tog makten ifrån lever inte längre.”
Jag böjer mig ner, tar upp kronan och lägger den ovanpå några böcker på bordet bredvid oss.
Den frågan har jag åtminstone ett svar på. Siegrid tog kontakt med mig i går kväll när hon uppfattade tumultet genom bandet. ”Översteprästinnan
från den ansiktslösa gudinnans orden håller i ceremonin.”
Meryn fnyser. ”Jag trodde du betraktade den ansiktslösa gudinnan som strunt”, säger hon och påminner mig om vad jag sa i Linsfall när hon besökte den berömda statyn av gudinnan.
Hon har rätt, det gör jag. Om det verkligen fanns en välvillig gudinna, varför är då världen så hemsk? Nej, de enda gudar som finns är sådana som njuter av att se sina mänskliga leksaker döda varandra.
Fast jag kan inte klandra folk för att de hoppas på något bättre.
Jag rycker på axlarna. ”Det spelar ingen roll vad jag tycker. Det handlar om att göra din kröning giltig för vanligt folk, och översteprästinnan har ansvarat för alla kröningar genom historien. Högalfan kommer att eskortera henne hit.”
Meryn rynkar pannan. ”Ursäkta, högalfan? Du menar väl din mamma?”
Det rycker i min ena kind. ”Visst.”
Cratos skrattar lågt i mitt sinne, men jag ignorerar honom. ”Vi måste få hit adeln för att göra kröningen legitim”, fortsätter jag. ”Det kommer inte att bli lätt. Var beredd på att vi troligtvis inte får med oss samtliga förläningar.”
Lyckligtvis ska Siegrid ta med sig Noemi från fronten, vilket borde hjälpa. Jag blir varm i bröstet av tanken. Det är flera månader sedan jag såg Noemi och höll henne i min famn.
Meryn nickar spänt. ”Och borde jag oroa mig över de andra bundna efter
det som hände i arenan? Med … Jonah?”
Det där vidriga jävla aset.
Jag borde ha gallrat bort honom under prövningarna, när jag hade chansen. Det uppskattas inte att instruktörer dödar bundna, men om en ryttare inte passar in i flocken måste någon gripa in. Att jag inte gjorde det är något jag aldrig kommer att förlåta mig själv för.
När jag slutligen dödar honom ska jag ta god tid på mig. Cratos kan äta hans inälvor medan duvor pickar ut hans ögon. Vi lämnar hans kuk åt råttorna. ”Jag vet faktiskt inte”, svarar jag uppriktigt. ”Det som hände i arenan …”
”Ulvaklingan.” Meryn sjunker ner på golvet igen och vilar huvudet i händerna. ”Jag hade den bara en dag innan jag förstörde den. Ingen kommer att tro att jag är den rättmätiga drottningen nu.”
Hon vänder sitt smutsiga, blodiga ansikte mot mig, och hennes förtvivlan träffar mig som ett slag i magen. Kortfattat berättar hon vad som hände när klingan splittrades, hur hon kunde känna att hennes krafter var korrumperade och begränsade. ”Det är armbandet”, säger hon lågt. ”Vad det än finns för sifonmagi i det … så förstör det allting. Kommer någon att lyssna på mig när jag inte har Ulvaklingan?” ”Vi vet att Ulvaklingan existerade under Sturmfrostdrottningarnas välde, men vi vet inte hur den användes. Oavsett det kommer folk att följa dig, för de kommer att acceptera dig som sin rättmätiga regent.”
Hon fnyser skeptiskt, och jag klandrar henne inte. ”Vi kommer att få kontroll över allting när högalfan anländer”, fortsätter jag. ”Ingen kan förneka den kraft du besitter, och ingen skulle våga sätta sig upp mot Siegrid. Hon är för respekterad och fruktad av de bundna.” ”Okej.” Meryn tittar ner på sin klänning. ”Jag måste tvätta av mig och hitta andra kläder.”
Jag suckar och sträcker fram handen för att hjälpa henne upp. ”Jag vet någon som kan hjälpa oss med det.”
* Cratos och Anassa ger sig av för att ta itu med de andra vargarna, och jag leder Meryn genom slottets ringlande korridorer. Till sist kommer vi fram till en stor trädörr, och jag knackar på. ”Kom in”, säger en åldrad, värdig röst.
Vi stiger in på ett kontor med utsikt över slottets snötäckta framsida genom en fönstervägg. Det är praktfullt inrett men inte pråligt, och mitt i rummet står ett vackert snidat skrivbord. Bakom det står en äldre kvinna med gråsprängt hår uppsatt i en stram knut. Hon betraktar oss med slug blick. ”Ers höghet”, säger hon till Meryn och bugar sig djupt.
”Det här är slottets husfru, Alienor Bernard”, säger jag till Meryn och gör en gest åt henne att sätta sig på en av de blå, sammetsklädda stolarna framför skrivbordet.
Ingen vet exakt hur gammal husfru Alienor är. Hon har haft befälet så länge att hon måste vara över åttio, men ser ut att vara i sextioårsåldern.
Jag har varit bekant med henne sedan jag var liten.
Hon har aldrig varit varm, men alltid snäll.
Meryn tittar lite förvånat på henne. ”Slottets … husfru?”
Husfru Alienor lägger huvudet på sned. ”Ja. Jag ansvarar för hushållet och all personal.”
Jag slår mig ner bredvid Meryn och gör en gest åt Alienor att också sätta sig. ”Det är en väldigt simpel beskrivning av vad du gör.” Jag vänder mig mot Meryn. ”Hon ansvarar för allting i slottet. Hon övervakar tjänstefolket, ser till att underhållsarbetet blir gjort och håller såväl kungligheter som adel i schack.” ”Och nu står jag till din tjänst”, säger hon till Meryn. Hon har varit ätten Valtieres högra hand i decennier, men Alienor är smart nog att veta hur hon ska behålla såväl sin tjänst som sitt huvud.
Jag berättar snabbt för henne vad Meryn behöver: boende, kläder, uppassare. ”Har du funderat över ditt slottsråd?” frågar husfru Alienor.
Meryn skakar på huvudet. ”Jag är inte riktigt säker på vad du menar.”
Alienors blick mot mig är så hastig att jag hoppas att Meryn missar den.
Under den korta millisekunden säger hon allt jag vet är sant: Den här unga kvinnan ska bli drottning, och hon vet ingenting om vad det innebär. Inte ens det mest grundläggande.
Det är en sak att ha en krona som kallar på en. Eller att rida en av de mäktigaste jättevargarna på århundraden. Eller att ha kungligt blod i sina ådror.
Det är en helt annan sak att faktiskt regera.
Vi kommer alla att ha mycket att göra, men särskilt Meryn. Jag hoppas verkligen att hon är redo att lära sig den här gången.
”Slottsrådet utgörs av dina rådgivare”, förklarar husfru Alienor utan ett spår av kritik i rösten. ”Kung Cyrils slottsråd utgjordes av mig, Sturmfrosts rådsherre, högalfa Siegrid Therion och flera av kungens släktingar.”
Meryn rynkar pannan. ”Vilken funktion fyllde hans släktingar?” ”De gav honom råd i frågor som gällde relationen till folket och de bundna, och ansvarade för planeringen av större evenemang eller ceremonier i slottet.” ”Okej”, säger Meryn. Sedan blir hon tyst och det står klart – åtminstone för mig – att hon överlägger med Anassa. ”Jag behåller dig och högalfan i slottsrådet”, säger hon sedan. ”Sturmfrosts rådsherre … ja, honom behåller jag nog också. Men gör dig av med alla Valtieresläktingar, dem ersätter jag.”
Husfru Alienor lägger händerna framför sig på skrivbordet. ”Vilken metod föredrar du? Halshuggning? Fängsling? Kasta dem åt vargarna?”
Meryn bleknar. ”Absolut inte! Jag menade bara … få bort dem härifrån.
Skicka dem till de förläningar de kommer ifrån. Jag vet hur kung Cyril skötte saker och ting, husfru Alienor, men jag är annorlunda.”
Husfrun drar lite på munnen. ”Uppfattat.” ”På tal om det”, säger Meryn, som har vaknat till liv igen av det här samtalet. ”Informera tjänstefolket att alla som vill ge sig av är fria att göra det. De behöver inte arbeta under någon de inte stöder eller kanske till och med fruktar. Det finns många i Sturmfrost som gärna skulle ta deras jobb, så det finns ingen mening med att tvinga någon som inte vill.”
Någonting mjuknar i mitt bröst. Efter den där uppvisningen i arenan var jag rädd att vi bara hade bytt ut en tyrann mot en annan.
Men Meryn verkar faktiskt vilja bli en annorlunda sorts regent.
Om jag ska stå vid hennes sida och vara hennes vapen, vill jag gärna veta att jag inte riktas åt fel håll.
Jag tänker tillbaka på hur Meryn lät Jonah och de andra ge sig av. En annan ledare – kung Cyril absolut, kanske även högalfan – skulle ha krävt deras omedelbara avrättning. Men Meryn var så förfärad av de liv hon tagit att hon straffade sig själv.
En regent som faktiskt sörjer när folket lider …
Hjärtat bultar smärtsamt i bröstet när jag ser på henne nu. Hennes nötbruna ögon lyser av rättfärdig iver och hon har färg på kinderna.
Om hon har folk vid sin sida som kan uppmuntra den empatin, om hon inte korrumperas av sina krafter … Vad skulle det kunna innebära för Nocturna? ”Jag informerar dem omedelbart”, säger husfru Alienor och gör en anteckning. ”Från de tjänare som vill stanna ska vi välja ut en som blir din kammarjungfru. Hon och de andra gör i ordning regentens gemak åt dig.”
Meryn bleknar. ”Kung Cyrils rum?”
Husfru Alienor höjer ett ögonbryn. ”Givetvis. Det är där monarken bor.” ”Nej”, säger Meryn bestämt. ”Jag kan bo på den kungliga sidan av slottet om det krävs för att sända rätt budskap, men inte där. Det är för tidigt.” ”Vad sägs om högalfans rum?” föreslår jag och Alienor nickar. Jag vänder mig mot Meryn för att förklara. ”Högalfan har sina egna rum på den sidan av slottet för att kunna vara nära kungafamiljen.” ”Du kan väl ta henne dit nu”, säger Alienor. ”Jag skickar någon omgående som ordnar med kläder och ett bad.”
Vi reser oss alla tre, och husfru Alienor ser fundersam ut. Hon öppnar munnen som för att säga någonting, men hejdar sig och skakar på huvudet. ”Vad är det?” frågar jag. ”Det här är inte rätt tillfälle att stå i givakt, husfru Alienor.”
Hon nickar mot mig och vänder sig mot Meryn. ”Jag hoppas att du ser det här som den vänlighet det är, men det tycks finnas vissa … luckor i dina kunskaper om hovets plikter och procedurer?”
Meryn börjar skratta och kan inte sluta. Hon viker sig dubbel och tårarna strömmar nerför hennes kinder.
Husfru Alienor sneglar oroligt på mig och jag tar Meryn i armen. Mina fingertoppar hettar där våra kroppar möts. ”Skärp dig”, mumlar jag. ”Ers höghet.”
Meryn rätar på sig och torkar tårarna. ”Förlåt mig, husfrun. Ingen har någonsin så artigt talat om för mig att jag är en okunnig idiot, och det har jag fått höra ofta de senaste månaderna.”
Alienor rodnar. ”Jag menade inget illa, jag …”
Stackars kvinna. Jag visste inte ens att hon kunde bli såhär skärrad. Men Meryn Sturmfrost tycks locka fram oväntade sidor hos de flesta.
Hon viftar avfärdande med handen. ”Jag tog inte illa upp. Du har rätt, mina kunskapsluckor är så stora att de kan kallas avgrunder. Jag tar tacksamt emot all undervisning du kan ge mig, och om du har några böcker jag borde läsa tar jag tacksamt emot dem också.”
Husfru Alienor spricker upp i ett litet leende och skyndar fram till bokhyllan på ena sidan av rummet för att dra ut några skinninbundna volymer. Hon ger dem till Meryn, visar oss ut och stänger bestämt dörren efter oss.
Hon är nog lättad över att ha överlevt mötet med huvudet intakt.
Under tystnad visar jag Meryn till högalfans rum, bugar mig och vänder
mig för att gå.
”Vänta!” utbrister Meryn, lite kvävt.
Jag stannar, men ser mig inte om. ”Tack”, säger hon. ”För allt.”
Jag knyter händerna, vrider på huvudet och ser på henne.
Tårarna som rann när hon skrattade drog upp nya spår i smutsen på hennes kinder, men hon bär huvudet högt. Hon står med böckerna tryckta mot bröstet och ser både sjaskig och värdig ut på samma gång.
Hettan som flödar genom mig är påträngande och obeveklig. Än en gång ser jag framför mig vilken sorts regent hon kan bli. Orädd för att göra det bästa för människor i alla samhällsklasser. Självsäker och rättvis, men aldrig grym. Hon kan bli allt det där och mer.
Tanken som slår mig är inte helt ovälkommen. Hon hör hemma på en tron. Hon förtjänar att bli dyrkad.
Samtidigt kommer insikten om att jag måste hålla mig på avstånd, samtidigt som jag vakar över henne och skyddar henne. För jag vet vad som hände i arenan i dag. Hon såg sina egna krafter, var berättigat rädd för dem och tänkte skjuta dem åt sidan.
Tills jag manade henne att välkomna mörkret.
Jag har lika mycket blod på händerna som hon.
”Jag menade allvar med det jag sa”, säger jag, och min röst är en morrning som jag hoppas ska dölja min värkande lust. ”Nästa gång det blir för mycket, sök upp mig. Vi hittar ett annat sätt att ge dig utlopp för din smärta.”
Med det fortsätter jag gå med raska steg medan jag anstränger mig för att inte tänka på vilken sorts utlopp vi kan finna.
