3
MERYN
Miljoner saker händer på en gång.
Instinktivt knyter jag handen i Anassas päls och svingar mig upp på hennes rygg. Mina vänner sluter leden. Izabel, Tomison och de andra i Strategos intar omedelbart försvarsställning nedanför plattformen.
Venna lämnar gruppen och rider i en snäv båge. Hennes varg, Skaia, tar ett språng upp till plattformen och landar bredvid mig. ”Alfa Stark!” ropar Venna och gör en vild gest mot någonting bakom
mig.
Både Stark och jag vänder oss om.
En äldre Kryptoskvinna och hennes varg har materialiserats bakom oss.
Hennes gläfsande, grå varg rusar fram och jag drar omedelbart Ulvaklingan och stålsätter mig inför sammandrabbningen.
Men i stället för att attackera mig kommer vargen och kvinnan in lågt och hårt. Vargens tunga huvud slår in i Anassas framben och tacklar omkull oss.
Jag hoppar från Anassas rygg, för att inte bli krossad under henne, och slår i plattformen så hårt att jag tappar svärdet. Med armarna om huvudet rullar jag ett varv, två varv.
Sedan finns det ingenting under mig alls. Jag faller genom luften, ner från plattformen, och slår i marken med ansiktet först. Med ett stön vänder jag över på rygg.
Det snurrar i huvudet och jag sträcker mig efter de mörka skuggorna som reagerar på min ilska, men de är bara en viskning. Fallet försvagade mig.
Det svartnar för ögonen och jag blinkar, kämpar för att inte tappa medvetandet. Sedan antar det svarta fast form: Cratos och Stark.
Cratos landar rakt framför mig och de intar försvarsställning. Samtidigt är Anassa kvar uppe på plattformen, hukad och med ena tassen på Ulvaklingans fäste.
Jag rör omtöcknat vid mitt huvud och inser att jag tappade Sturmfrostkronan i fallet … ”Där!” morrar Anassa och avbryter den tanken.
Kryptoskvinnan och hennes varg materialiseras på nytt, den här gången snett framför Stark. Hon använder sina Kryptoskrafter till att förflytta sig osedd.
Hennes kontroll är förbluffande – jag förstår inte hur hon kan göra sig osynlig på en så ljus och öppen plats. Vad är det som pågår? Är det för att hon är äldre?
Eller har någonting hänt som gör magin … starkare?
Jag häver mig upp för att nå svärdet och intar sedan attackposition.
Men än en gång gör Kryptosekipaget något oväntat. I stället för att gå till attack rör de sig i en vid båge, samtidigt som kvinnan drar en kort lans och för den genom något som glänser på marken.
Sedan skyndar de iväg.
Min krona, inser jag med sjunkande hjärta. Fan. Ett mörker viskar i mina ådror, men än en gång, bara en viskning.
Stark ser mig i ögonen och jag nickar, besvarar frågan i hans blick. ”Ta den tillbaka.” ”Min drottning”, säger han. Sedan försvinner han och Cratos så snabbt att jag knappt ser dem röra sig.
Anassa tar ett språng ner från plattformen och jag hoppar upp på hennes rygg igen, länkar ihop mig med de andra Strategos för att bedöma situationen. Jag är fortfarande omtöcknad efter fallet och drar mig för att försöka nå någon utanför min egen flock.
”Jonah hade flera grupper utplacerade runt arenan”, säger Nevah. ”Där, där och där.” Hon pekar med sin dolk medan hon delar minnesbilder. ”De bevakar in- och utgångarna.”
Flockmedlemmarnas uppfattning av slagfältet smälter samman, idéer och uppdateringar strömmar in från flera olika sinnen. ”Den gruppen är på väg rakt mot oss!” ropar Izabel genom bandet och vi alla ser gruppen av vargar som närmar sig – främst sådana som brukade hänga runt Jonah efter bindlingsträningen. Men oroväckande nog finns det också några äldre bundna i gruppen. ”Och från vänster!” tillägger Nevah och leder en grupp runt den sidan av plattformen. Vi använder en trästruktur bakom oss som extra försvar. ”Slut leden!” ropar jag och ställer in mig på strid. Vår grupp är lite större än Jonahs, men inte mycket.
Vad fan? Hur kan det här ens vara en strid?
Många av de bundna i arenan håller sig fortfarande i bakgrunden, inser jag. Möjligen för att de vill se resultatet av den här drabbningen innan de bestämmer sig.
Jag biter ihop käkarna. Det finns en välbekant spänning i luften, den otäckt vibrerande energi som förebådar ett blodbad. Från min plats på Anassas rygg ser jag att de kvarvarande slottstjänarna också märker det.
De tittar mellan de båda grupperna och vet vad som är på väg att hända. I nästa ögonblick skyndar de kvickt tillbaka till slottet och Jonahs styrkor låter dem passera. Bra. Ingen annan behöver bevittna den här galenskapen.
Strategos och de andra lojala bundna sluter leden omkring mig. Min blick fångar Stark och Cratos. De är nästan ikapp Kratoskvinnan, men hon har en längds försprång och har tagit sikte på en utgång vaktad av Jonahs
folk.
Stark är på väg rakt mot fienden. ”Bry dig inte om dem!” snäser Anassa. ”De har gjort det här sedan du var valp. Upp med svärdet!”
Den första gruppen attackerar oss. Många är beväpnade med långa spjut som de måste ha tagit med sig just av den här anledningen. De jävlarna. Vi bryter leden en aning, bara tillräckligt för att de vassa vapnen inte ska
tränga in i våra vargar.
Anassa rusar fram och sluter tänderna om ett av spjuten, och träflisorna flyger när hon ruskar det i sina käftar. Ryttaren är smart nog att släppa
taget, men drar i stället sitt svärd.
Nej du, tänker jag.
Jag svingar Ulvaklingan mot honom. Metall möter metall och jag biter ihop när jag pressar framåt, tvingar honom att långsamt backa.
Sedan gör Anassa ett utfall, och när hon drar tillbaka huvudet har hon päls mellan tänderna. Den andra vargen saknar sitt vänstra öra.
Blodet sprutar över oss och marken från det pulserande såret. En bister tillfredsställelse flödar från Anassa.
Ryttaren tappar kontrollen när vargens smärta slår in i honom. Jag dyker in under hans arm och skär upp ett djupt sår i hans sida.
Han skriker högt och faller tillbaka, men ett annat ekipage tar lika snabbt hans plats.
Izabel dyker upp bredvid mig och vi tar oss an vargen och ryttaren tillsammans. Våra svärd blixtrar genom luften när vi försöker få in en träff.
Ryttaren är en Daemoskille jag känner igen från prövningarna, yngre än jag. När han lyfter händerna för att vräka en stöt Daemoskraft mot oss viker Izabel och hennes varg, Asteio, av åt sidan och undkommer det värsta.
Men stöten träffar mig och Anassa med full kraft, som en stenvägg, hårdare än vad som borde vara möjligt.
Men märkligt nog tycks den också studsa tillbaka, för Daemoskillen slås ner från sin vargs rygg och blir liggande på marken. ”Vad var det där?” frågar jag Anassa, och mina muskler skriker när jag kämpar för att hålla mig kvar. Jag har aldrig sett krafter bete sig på det
sättet.
Men vi har inte tid att diskutera det.
En annan Daemosryttare har tagit sig runt vårt försvar och träffar nästan Izabel i sidan med sin dolk. Sedan hoppar han … upp på hennes varg, bakom henne.
Jag söker efter en öppning. Anassa placerar oss precis intill Izabel och Asteio – och Daemosangriparen. Jag lutar mig framåt, men han är för nära för att jag ska kunna hugga honom med svärdet utan att riskera att skada Iz. Han har en arm om hennes hals och hon får inte utrymme med sitt eget svärd heller.
Trots att hon kippar efter luft drar hon lugnt en dolk ur en skida vid låret och begraver den i hans ben.
Han skriker, faller åt sidan och tar henne med sig ner.
Jag hoppar ner efter dem och hugger vilt mot mannen. En fontän av blod slår upp ur hans hals, och hans varg sjunker ihop när livet rinner ur dem båda. Anassa morrar av välbehag, men det är en känsla jag inte kan dela när jag ser denna vackra varelse dra sitt sista andetag. Det är rent slöseri.
Asteio dyker ner och sliter av Daemosvargens strupe. Hennes silvervita käftar badar i rött.
Flåsande cirklar jag runt och försöker förutse nästa attack, men Nevah, Tomison och de andra har dragit bort de flesta av angriparna från oss. ”Tack”, väser Izabel och masserar sin ömma hals innan hon sitter upp igen. ”Du skulle ha strimlat sönder honom på ett par minuter”, svarar jag med ett spänt leende och försökte dölja hur mycket det skrämde mig att se Iz i en så utsatt position.
I det tillfälliga lugnet får jag en hastig skymt av striderna som utkämpas i arenan. Det knyter sig i bröstet. Allt det här är så fel. Nu hade vi en chans att enas, och i stället sliter vi varandra i stycken.
Jag sänker blicken till Ulvaklingan i min hand.
Kung Cyril använde svärdet till att kontrollera oss. Kontrollera våra vargar. Jag såg honom göra det, såg honom skapa våld med en enkel gest.
Jag undrar … ”Ja!” manar Anassa mig. ”Täck mig en minut”, beordrar jag Izabel och väntar inte på hennes svar.
Då och nu smälter samman på ett otäckt sätt när jag stöter Ulvaklingan mot marken, precis som jag såg kung Cyril göra under var och en av våra prövningar. Jag ville inte att det skulle bli såhär – tänkte jag inte alldeles
nyss på hur mycket vårt folk förtjänar fri vilja och förmågan att fatta sina
egna beslut?
Men vi kan inte vända oss mot varandra.
Jag drar ett djupt andetag och trycker ner svärdet med båda händerna. ”SLUTA! LÄGG NER ERA VAPEN!” Mitt mentala rop ekar genom bandet och kastas fram och tillbaka mellan sinnena tills det dånar i öronen.
Långsamt blir det tyst och stilla i arenan. Jag känner tyngden av hundra vargars sinnen när den uråldriga magin får effekt.
Det fungerar. Tack gudinnan för det. Vargarna lyssnar, och de kommer att stoppa sina ryttare.
Vi ska ta oss igenom det här – tillsammans, som bundna.
I nästa ögonblick blir armbandet runt min handled varmt. Mörka
skuggor rör sig i den blodröda rubinen.
Plötsligt vet jag. Jag bara vet.
Den magi som användes för att kontrollera jättevargarna genom det här svärdet tidigare – den magi som knyter oss samman – har blivit korrumperad. Den har förvanskats. Infiltrerats. Jag känner det, som en sjukdom i utkanten av mitt sinne. Det vänder sig i magen.
Mina krafter är inte mina egna – han har skurit av en del av dem. Och han har gjort det med sin egen lömska blodsmagi.
Sifonen som en gång härskade har fortfarande kungariket mellan sina
vidriga huggtänder.
Det kommer inte att räcka.
Så fort jag tänker det fortplantas hettan från armbandet genom mina
händer, mina fingrar …
Och genom själva Ulvaklingan.
Strimmor av rött rusar nerför svärdet.
Med en gäll, ringande klang splittras klingan i tusen glänsande
silverskärvor.
Nej.
Jag tittar på fragmenten i chock.
Svärdet … detta uråldriga, ofattbara föremål som bidrog till att binda samman människor och jättevargar, som tillät kontroll …
Det är bara borta. ”Meryn!” väser Anassa, och som om tiden har saktat farten ser jag bilder omkring mig mötas och smälta samman.
Daemoskrigare närmar sig. Överallt omkring mig ligger resterna av Ulvaklingan, matta och odugliga.
Asteio reser sig på bakbenen och drar sina rakbladsvassa klor över ansiktet på en bunden krigare som närmar sig till fots. Hans ansikte är en blodig massa när han faller baklänges.
Mina fingrar griper fortfarande om Ulvaklingans fäste, men vapnet är odugligt nu och slutar bara i en taggig metallstump några centimeter från parerstången.
Ett vrål av smärta stiger ur min strupe. Allt det här är hans fel.
Jag hoppar upp på Anassas rygg, och mina tankar klarnar när jag sticker ner fästet i skidan. Minnet av kraften som strömmade genom mig när jag tog på mig Sturmfrostdrottningarnas krona stiger upp till ytan.
Om vi ska ha en chans att vinna det här, behöver jag kronan. ”Sätt fart”, säger jag till Anassa, och hon behöver inte fråga vart – hon sätter genast av mot Stark, Cratos och den där bitchen från Kryptos.
Daemosalfan och hans varg är på andra sidan arenan, omringad av vargar. Han håller dem stången ensam.
Hans rörelser är så snabba att de är svåra att uppfatta. Han parerar och stöter, lyckas på något sätt få fem bundna angripare och deras vargar att kämpa för sina liv.
Kampen hindrar Kryptoskvinnan från att ta sig till utgången. Jag skymtar hennes skimrande siluett när hon fortsätter smälta in i skuggorna, med ett fast grepp om sitt kap: min krona. Symbolen för min rättfärdiga auktoritet.
Ilskan sjuder i mig och jag söker än en gång efter skuggmagin som så enkelt flödade genom mina ådror tidigare. Men magin gäckar mig och slinker ur mitt grepp.
Jag stönar frustrerat. Vi är nästan framme vid Stark när Anassa plötsligt stannar.
”Vad …”, börjar jag, tills jag ser att Jonah och några av hans anhängare skär av vägen för oss. ”Fan ta dig, Jonah”, muttrar jag, drar två av mina kastknivar och siktar noga.
Den som är avsedd för Jonah slår in i en vägg av Daemosmagi och faller ner till marken medan Anassa och jag tar spjärn mot magins brutala tryck.
Jag försöker reflektera den, vräka den åt sidan, men ingenting händer.
Irriterat smackar jag med tungan. Vad är det som händer här? När Stark försökte använda sina Daemoskrafter i går kväll lyckades Killian reflektera dem – han sa att det berodde på att de härstammade från mina.
Så varför kan Jonah attackera mig med dem? Och varför är hans krafter så starka? Beror det på att jag inte bär kronan och mina egna krafter känns … försvagade?
Trots att mitt ursinne växer får jag ingenting från skuggorna. De skulle vara till rätt stor nytta just nu.
När jag kastar den andra kniven når den fram till sitt mål och borrar sig in mellan revbenen på kvinnan till vänster om Jonah. Hon faller av sin varg, blir nertrampad av vargen bakom och skriker av smärta.
Skadeglädjen strömmar in i mig från Anassa men jag ignorerar den – det här är fortfarande sådant slöseri.
Jonah hejdar sig och kastar en blick på sin fallna kamrat innan han sätter full fart mot mig igen. ”Det ska bli mig ett nöje att knäcka din taniga nacke”, spottar han.
Med ett skratt drar jag en kniv till. ”Du får gärna försöka.” Jag ignorerar mina darrande, utmattade muskler. Jonah flankeras av ytterligare tre bundna som nu sprider ut sig och kommer närmare. ”Vi måste avsluta det här”, tänker jag bistert till Anassa, och hon ylar till svar. ”Håll ut, Meryn!” hör jag sedan Izabels röst säga med en ton av desperation. Jag får en mental bild av hennes position – hon slåss fortfarande mot en annan grupp. Även om jag har tur kommer det att dröja flera minuter innan hon kan komma till undsättning.
Mannen till höger om Jonah gör ett utfall, och hans varg nafsar efter Anassas flank medan han svingar sitt svärd. Jag lyckas nätt och jämnt
parera, och Anassas kvickfotade vändning skonar mina trötta armar.
Sedan kastar hon sig åt sidan och jag lutar mig framåt för att inte falla av. En pil viner precis bakom mig, så nära att skaftet stryker mot mitt hår.
Anassa viker av åt vänster och springer i en cirkel, ger mig en sekund att samla mig innan vi åter ger oss in i striden. Jag kämpar för att frammana min nya skuggmagi, men den här gången får jag inte ens en viskning.
Sedan hörs en öronbedövande smäll som riktar allas uppmärksamhet mot Starks strid.
Fast … han är inte där. Jag ser honom i alla fall inte, och paniken griper tag i mig.
Någonting har exploderat där han just stod, och dammet som nu regnar ner över hela arenan får mina ögon att tåras. Det ringer i öronen och jag kisar för att försöka se någonting genom molnet. Snälla, var där, snälla, snälla … Sedan skingras dammet och jag flämtar högt. Stark har på något sätt använt sina Daemoskrafter till att spränga hela valvöppningen så att den rasat ner över hans kvarvarande motståndare, som knappt anas under bråten.
Jag visste att han hade krafter, men det här …?
Striderna runt om i arenan har tillfälligt upphört och alla stirrar gapande på det bortsprängda valvet.
Starks ljusbruna hy är blek av ansträngning, ändå är han redan i rörelse igen och jagar efter Kryptoskvinnan. Hon är fullt synlig nu – chocken har fått henne att tappa kontrollen över sin magi.
Två sekunder, sedan har han huggit ner henne och hennes livlösa kropp faller till marken med en våt duns. Stark hoppar av Cratos och tar upp vargkronan hon fortfarande håller i handen. ”Meryn!” ropar han och jag lyfter kniven för att han ska se mig. ”Ta emot!”
Han kastar kronan, och opalen i mitten glänser när den flyger mot mig genom luften.
Anassa tar ett gigantiskt språng och sträcker ut kroppen. Ett kort ögonblick fylls jag av en förvirrande känsla av déjà vu som för mig tillbaka
till röstprövningen, när vi första gången vågade språnget tillsammans.
Så långt vi har kommit.
Jag sträcker ut min fria hand, fångar kronan i luften och sätter den på huvudet utan att tänka.
Magin strömmar omedelbart genom mig och tar mörkret med sig. Det flimrar för ögonen.
Världen förlorar alla sina färger, blodfläckar blir svarta.
Och överallt omkring mig vaknar skuggorna.
Det skymmer i arenan, som om ett mörkt moln har dragit in, och alla skuggor i det stora utrymmet börjar sträcka och vrida sig mot mig. De rör sig märkligt, kryper in i mig, lindar sig som rankor runt mina armar. ”Var försiktig”, manar Anassa mig. ”Den här magin – du kan inte kontrollera den. Du vet inte var den börjar. Eller var den slutar.”
Djupet i mitt mörker är oändligt. Det känner jag.
Eller skulle kunna vara det, om jag var modig nog att låta det ske. Men just nu … Just nu vet jag precis var det tar slut. Det finns en exakt punkt där min magi kvävs av Killians påverkan. Ändå har jag tillgång till mer än jag någonsin kunde ha föreställt mig.
Jag sträcker fram en skuggtäckt hand och stirrar fascinerat på den. Det bultar i bröstet, som om magin sporrar mig att använda den, att gripa tag i den och att befria den. ”Se upp!” skriker någon. Jag lyfter blicken och hinner precis se tre av Jonahs kamrater komma rakt mot mig. ”Använd dina krafter, Meryn!” ropar Stark.
Vreden flammar upp inom mig, och för första gången sedan jag förlorade kronan svarar skuggorna.
Jag håller instinktivt och beskyddande upp händerna.
Stopp, tänker jag.
Stopp, befaller jag.
Kraften exploderar ut från mina handflator – en enorm, böljande våg av skugga. Den slår över de tre ryttarna framför mig och välver sig sedan i stora bågar för att nå fler av Jonahs bundsförvanter runt arenan. Först
påminner den mig om Daemosmagin, luft som blir solid, men i större skala och mer synlig.
Jag njuter av att känna hur mörkret inom mig nu rusar upp till ytan.
Stoppa dem, befaller jag skuggorna igen. De rör sig enligt min order men också med en tydlig vilja – de är mina, men också sina egna.
Skrik ekar runt arenan och jag rycks ur min tillfredsställda trans.
Nej. Det här är inte jag, det måste få ett slut … Jag känner ett tungt tryck i bröstet när skuggorna sluter sig allt hårdare runt dem alla. Runt deras halsar. Skuggorna glider in i deras öppna
munnar, kväver skriken om nåd.
Sluta, sluta, SLUTA!
Sedan ett högt, knäppande ljud.
Ryttarna och deras vargar faller döda ner på golvet. Inte bara de tre som var på väg mot mig, utan också många av deras allierade.
Ett tiotal, minst. Döda.
Skuggorna drar sig tillbaka och verkligheten sköljer över mig. Jag mår illa.
Mina händer börjar darra mot Anassas päls i fasa – fasa över vad jag har gjort.
Det blir stilla i arenan. Alla stirrar i chock på de manglade resterna av vargarna och deras ryttare. Jag tittar på liken som om jag väntar mig att de ska resa sig igen. Deras förvridna lemmar får dem att se små och sårbara ut på det vidsträckta golvet i arenan.
Skuggorna ringlar fortfarande runt mina armar, svala mot min hud, en påminnelse om vad jag är kapabel till.
Jag dödade alla dessa bundna. Genom att snärta med handleden.
De var kanske inte redo att acceptera mig som sin drottning, men de var mitt eget folk. ”Nu ser ni vad hon är!” Jonahs röst våldför sig på tystnaden.
Jag rycker till. Av alla som dödades, varför överlevde han? Anassa mullrar under mig.
Jonah andas tungt när han lyfter en hand för att peka på mig. ”Det var det här Killian varnade oss för – en okontrollerad ondska som kommer att
förgöra oss alla!”
Han vänder sin varg och styr mot utgången, och hans kvarvarande bundsförvanter följer efter.
Några från min sida flyr också, men tanken på mer våld gör mig yr.
Det är inte såhär jag vill övertala någon att ansluta sig till mig och ge
mig sitt förtroende som ledare.
Inte genom våld och fruktan.
När skuggorna slinker tillbaka dit de hör hemma tar en isande chock över min kropp och kyler den heta vreden som frammanade dem.
Anassa sänder mig lugnande energi genom bandet och ett mjukt surrande lägger sig sakta och stilla över mina trasiga nerver. Alla tittar på mig – jag kan inte låta dem se mig bryta ihop.
Stark och Cratos sluter upp vid min sida, och Cratos buffar lätt på Anassa med nosen innan han lyfter huvudet. ”Phylax, hjälp till att flytta vargarnas kroppar”, beordrar Stark. Jag kan inte sluta titta på alla människor jag dödade.
Jag känner igen den unga kvinnan närmast mig. Hon brukade bära sitt rödblonda hår i en spiralformad fläta. ”Meryn”, säger Anassa. ”Gör som Stark. De väntar på din order.” ”Okej.” Jag sväljer hårt innan jag tar till orda. ”Jonah och hans följare kommer att få betala för sitt förräderi”, säger jag, och min röst förmedlar en styrka jag inte känner.
Bredvid den döda kvinnan ligger en man med klarblå ögon som nu
stirrar tomt upp i luften. ”Vad mer?” Jag är helt tom i huvudet. ”De var på väg att få sina första order som bundna”, säger Anassa.
Jag hostar, är torr som krita i munnen. ”Tills vidare har vi fortfarande en plikt mot vårt land. Ni kommer att få era krigsplaceringar i morgon, när jag har … konsulterat med den militära ledningen.”
De bundna bugar sig och jag manar Anassa mot utgången. De lyssnade, absolut, och de bugade sig, men deras rädsla känns tydligt genom
flockbanden.
Rädslan för mig.
För den förödande kraft som strömmade ur mina ådror.
Anassa och jag följs av många blickar när vi lämnar arenan. Jag bär huvudet högt, men så fort jag vet att de inte längre kan se mig kommer tårarna, och jag låter dem komma. Jag vet inte ens vart Anassa bär mig och jag bryr mig inte – jag måste bara bort.
Bort från alla jag har svikit och skrämt.
Bort från alla vars liv jag tog. ”Du borde inte vara ensam”, varnar Anassa mig. ”Inte när folk är ute efter din krona, och definitivt inte i din nuvarande sinnesstämning.”
När jag inser att hon har fört mig till Starks kontor rycker jag till, men glider ner från hennes rygg och går in. Jag kan lika gärna bryta samman här som någon annanstans.
Först när vi har kommit in och dörren är stängd tillåter jag mig att kollapsa fullständigt.
Jag faller ner på knä och slår handflatorna i det kalla stengolvet. Kronan glider från mitt huvud och det fulla allvaret i det som just hände, det jag just gjorde, rasar ner över mig.
Jag dödade människor utan att ens röra dem. Med en märklig kraft som jag inte förstår.
Håller jag på att bli det Killian anklagade mig för att vara? Farlig, oberäknelig och opålitlig?
Jag kan inte hejda gråten. Den bara fortsätter, och ju längre den pågår, desto värre blir den.
Varenda hackig, smärtsam inandning fyller mina lungor med snyftningar som låter som skrik. Jag är vagt medveten om att jag förlorar mer luft än jag tar in. Det här kommer att kväva mig.
Anassa försöker hjälpa mig. Hennes envisa omsorg rör vid utkanterna av mitt sinne, och när hon trycker sig mot mig vill jag nästan klamra mig fast och låta mig vyssjas av det låga mullret i hennes bröstkorg.
Men så drabbar fasan mig igen. Jag är vidrig som ens tänker tanken på att låta mig tröstas. Jag förtjänar det inte.
Saelas förvandling. Killians svek. Alla liv jag just tog. Det är mina misslyckanden, en smärta jag kunde ha undvikit om jag bara var bättre.
En spiral drar ner mig i mörkret och jag trycker Anassa ifrån mig. Hårt.
Hon morrar lågt och hennes oro växer. Jag försöker ignorera den. Jag vill inte ha den.
Spiralen fortsätter snurra i mig och jag slår ena näven så hårt mot stengolvet att det krasar i knogarna. Fysisk smärta tar omedelbart över alla
mina sinnen och överskuggar paniken.
Det är en lättnad.
Jag slår igen, beslutsamt, hårdare den här gången. Huden brister.
Igen, och jag lämnar en blodig fläck på golvet.
Smärtan öppnar vägar i min hjärna, befriar mig från tankarna som pressar på utifrån. Den förankrar mig, för mig tillbaka till mig själv, min kropp, den här stunden … och en sorts skärpa.
Det känns hemskt, men mindre hemskt än de plågsamma vridningarna i mitt sinne.
Jag slår mot golvet om och om och om igen, tills allt som återstår är jag och smärtan.
Den tar över mig så fullständigt att jag inte hör när dörren slås upp.
