2
MERYN
Det är nästan omöjligt att kontakta alla bundna på en gång.
Bara två personer har den förmågan, såvitt jag vet: högalfan, Siegrid Therion, och … jag, tydligen. Men när Killian talar blir jag övertygad om att han når alla bundna i hela Nocturna.
Jag tittar ner på förlovningsarmbandet han satte på mig och ser de virvlande skuggorna i rubinen. De har varit där sedan han stal min magi.
Och jag får på nytt den där känslan av att någonting är fel.
En del av mina krafter är avstängda från mig, intrasslade i den mörka besvärjelse som finns i armbandet.
Vad han än gör, så gör han det genom att använda mina krafter och min magi. ”Den ansiktslösa gudinnan har välsignat mig med förmågan att kommunicera genom vargbandet, som tack för min lojalitet mot de bundna
och mot kungariket”, säger Killian.
Jag kan inte låta bli – jag skrattar.
Vilket jävla skitsnack. Och så otroligt förutsägbart. Han tänker ljuga för alla de bundna, på samma sätt som han ljög för mig.
Mitt ansikte hettar av ilska och jag klöser i armbandet runt min handled.
Men det sluter sig än en gång runt min hud, så hårt att jag grimaserar av smärta. Samtidigt pulserar bilder genom mitt sinne.
Jag rycker till av chock när jag inser att han delar minnen genom bandet, precis som Anassa lärde mig att göra.
Där är jag, med glänsande silverhår och ansiktet täckt av blod efter striden under slutprovet. Anassa reser sig bakom mig när jag drar Ulvaklingan, kungens svärd med makt över jättevargarna. Med förvridet ansikte svingar jag skoningslöst svärdet genom kungens hals.
Mitt sanna jag vibrerar av adrenalin och stolthet i den stunden, men just nu överskuggas de känslorna av Killians – eller av de känslor han vill att vi ska tro att han hade.
Isande fasa far genom honom. Smärta, hjärtesorg och skräck.
Visionen övergår i nästa minne. Vi är i Killians rum. Jag har honom fast, sitter grensle över honom medan han vrider sig under mig, oförstående och rädd. Mina nötbruna ögon är stora och vilda, och jag lyfter än en gång svärdet för att pressa det mot hans hals.
Killian förmedlar ett minne av brännande smärta när eggen skär in i den ömtåliga huden vid hans strupe. Hans hjärta bultar av skräck när han tittar upp på den monstruösa kvinnan han gjorde misstaget att lita på.
En kvinna som inte alls var den hon utgav sig för att vara, som slutligen har avslöjat sitt sanna, fula jag. Det är som om han har tagit min egen bild av honom och vänt den mot mig.
I båda minnena är jag den uppenbara skurken.
Jag skulle också hata mig, om det här var allt jag visste.
Visionen försvinner och jag är tillbaka i fängelsehålorna. Stark fångar min blick. Hans ögon är mordlystna, hans tatuerade händer knutna i hårda nävar. ”Meryn Cooper har fördrivit mig från Sturmfrost och gör anspråk på tronen”, fortsätter Killian.
Mitt blod kokar. Han vet sanningen lika väl som jag: Jag är ingen Cooper. Jag är en Sturmfrostdrottning. Och jag ska återta den födslorätt hans familj stal från min. ”Hon är farlig, oberäknelig och Nocturnas fiende. Hon är en kvinna av enkel börd med vanföreställningar, och hon är inte att lita på.”
Jag stönar kvävt. Jag vill hoppas att ingen någonsin skulle kunna tro på honom, men jag trodde på honom. Och jag kan inte blunda för sanningen i minnena han visade.
Jag gjorde det där, och jag såg fruktansvärd ut när jag gjorde det.
Men han är en jävla sifon. ”Jag håller på att skapa ett fäste i väst och tänker samla styrkor för att återta min tron. Jag uppmanar alla som tror på sanning och rättvisa att ansluta sig till mig. Tillsammans ska vi återupprätta Nocturnas forna glans.”
Med det avslutas kommunikationen med en mental vridning som brutalt stänger av den kanal han öppnat. ”Sanning och rättvisa?” skriker jag och mina ord ekar i de nästan tomma fängelsehålorna. Jag öppnar händerna och ser att mina naglar nästan har trängt igenom huden i handflatorna.
Mitt sinne får omedelbart kontakt med strömmen av de bundnas känslor.
Deras reaktioner väller in från Nocturnas alla hörn i en våg av chock,
misstro och förvirring.
Fan.
Jag ser Stark i ögonen. ”Jag måste tala till dem. Nu.” ”Ja”, säger han bara. ”Men jag …” Jag tittar ner på mig själv. Jag har fortfarande på mig den dumma jävla klänningen Killian valde åt mig. Samma klänning som i minnet han just visade alla.
Det är en farlig och oberäknelig kvinnas klädsel. Jag vill inte underblåsa hans lögner. ”Du ser …”, börjar Stark, men tystnar tvärt och pressar ihop läpparna.
Känslor virvlar i hans ögon, mörka och oläsliga, medan han studerar mig.
Jag spänner blicken i honom. ”Ja?” ”Du är presentabel”, säger han stelt. Han måste ha förstått varför jag tvekade. ”Om vi väntar kommer folk att hinna börja tvivla.”
Jag sväljer hårt och nickar. Sedan tvingar jag mig att andas djupt. Jag måste bara påminna mig om att sanningen står på min sida, inte Killians.
Och jag har också en del fördömande minnen att visa upp.
”Anassa”, tänker jag till min jättevarg. ”Kan du kontakta alla vargar här i slottet och se till att deras ryttare tar sig till arenan? Tala om för dem att jag kan ge dem svar.”
Det här är något jag tror att jag klarar. Men jag vet inte riktigt hur jag ska nå alla människor här i Sturmfrost – och om jag sträcker mig för långt, kommer Killian då att kunna höra mig?
Efter några sekunders tystnad hör jag Anassas röst i huvudet. ”Det är klart.”
Jag tittar på min sovande, blodiga syster. Hon ser så liten och hjälplös ut, trots bevisen på hennes styrka överallt i cellen. Att lämna henne ens ett ögonblick känns som en kniv i hjärtat. Det känns fel.
För andra gången tycks Stark läsa mina tankar. ”Helene och Grigore vakar över henne medan du är borta. Inget ont kommer att hända henne, det lovar jag.”
Hans röst är hård och spänd, men orden är mjuka. Det enda jag kan göra är att ge honom en kort nickning.
Det gör ont att lämna Saelas sida, men om jag inte gör det kommer Killian att förgifta hela min värld.
* Det är tyst i arenan, men pulsen dånar i mina öron. Det känns som om mitt hjärta slår så hårt att det får väggarna att skaka.
Stark står på min vänstra sida, rak i ryggen och helt lugn, som om de hundratals blickar som är riktade mot oss inte påverkar honom alls. Anassa och Cratos, som flankerar oss, tittar ner på alla som samlats.
När fler och fler bundna kommer in måste jag blinka bort bilden av den slutliga gallringen kung Cyril gav order om. Från just den plattform där jag står nu.
Blodet strömmade när bindlingar vände sig mot varandra. Det var tanklöst, brutalt och fel.
Det vänder sig i magen på mig. ”Jag vill sätta stopp för allt onödigt dödande”, tänker jag halvt för mig själv, halvt till Anassa. Hennes bifall är en lugnande vibration i mitt bakhuvud.
Det är mest nyexaminerade bundna här, men också vissa av de bundna som kom hit för att bevittna examensceremonin. Dessa erfarna soldater står i sluten formation medan de yngre krigarna rör sig i grupper, huvudsakligen flockvis.
Ur ögonvrån ser jag den röda strimman i Jonahs hår. Han och några av hans vänner står och pratar med låga röster. Var och en av dem har handen på ett svärd eller en dolk.
Jonah tittar upp, och skärpan i hans blick gör mig illa till mods. Vi har varit ovänner sedan morgonen för bestigningen, när han attackerade Izabel, och sedan dess har han aldrig missat en chans att göra mig illa.
Anassa har också lagt märke till hans grupp och hennes flanker vibrerar av en morrning, men ingen av dem rör sig mot oss.
Längs arenans kanter står nervösa slottstjänare. Stark sa åt alla slottets anställda att komma hit – för maximalt antal vittnen till det som väntar – och vissa är fortfarande på väg in i arenan.
Det är svårt att vänta här uppe på podiet. Jag känner mig som en bedragare, och det är inte så konstigt.
Fram till helt nyligen trodde jag att jag var av enkel börd. Det ser fortfarande ut som om jag är det – min klänning är skitig, mitt hår rufsigt, och mina ögon förmodligen rödkantade av sömnbrist och tårar.
En del enkel börd, en del bunden, en del drottning – och en enda jävla röra.
Men jag är här. Det måste jag vara. Jag måste vara mer än jag är. ”Du måste, så du kommer att göra det”, säger Anassa och påminner mig om vad hon sa dagen då jag oväntat utsågs till alfa för Strategosflocken. ”Jag måste, så jag kommer att göra det”, instämmer jag.
Stark ger mig ett konformat talrör, och min hand darrar bara lite när jag tar emot det.
Under den halvtimme som gått sedan jag lämnade fängelsehålorna har Anassa förklarat hur jag ska nå samtliga bundna. Jag måste skicka ett komplext meddelande – inklusive bilder – till tusentals människor över hela Nocturna. Jag är beredd på att det kommer att bli krävande, men jag
vet att jag klarar det.
För om Killian kunde nå alla med min magi, kan jag det också.
Bitterhet är en effektiv drivkraft, visar det sig.
Efter flera djupa andetag sluter jag ögonen och pressar mitt medvetande utåt. Först följer mitt sinne de välbekanta strömmarna. Anassa. Min flock.
Mitt folk. Stark, underligt nog.
Kanalerna jag använt förut är öppna och rena. Men jag känner fler sinnen bortom dem, som genom en lågt hängande dimma över vattnet. Jag kniper ihop ögonen hårdare och pressar mot den, och efter en sekunds motstånd tar jag mig igenom.
Jag flödar in i alla sinnen i arenan och vidare utanför den. Om Killian finns där någonstans … så uppfattar jag det inte.
Det går nästan för lätt. Ett hav av magi svallar inom mig och vartenda bundet sinne är en flod som rinner från sin källa. Jag behöver bara fokusera på magin och följa strömmen.
Det är lätt att skapa kanalerna – men oerhört svårt att hålla fast vid dem, särskilt när alla börjar flöda mot mig och dränka mig i sinnen. Det är omtumlande, och precis som när jag sände mina minnen till Aldrich börjar svetten pärla sig i pannan.
Sedan känner jag sinnen från bundna längre bort, stridshärjade veteraner vid fronten, vaksamma, ilskna och otåliga. Jag vinglar till lite när jag försöker hålla kanalerna öppna.
Men en hand möter genast min rygg – stöttar mig, trycker mig upprätt.
Stark.
Jag sväljer hårt och placerar fötterna bredare isär för att inte vingla igen.
När jag öppnar ögonen och lyfter talröret väller Anassas sinne fram och möter mitt. Ord samlas i mitt medvetande och hon driver dem utåt, likt seglande skepp på varenda bunden biflod.
Det är den här sortens ledare jag vill vara. Rättfram. Uppriktig. ”Jag vill ta upp det ni fick höra från Killian tidigare. Ni förtjänar sanningen, allihop. Ja, jag dödade kung Cyril”, säger jag, talar högt för att tjänarna ska höra samtidigt som mitt sinne ekar orden och förmedlar dem till samtliga bundna.
De som inte var på examensceremonin reagerar genast med ännu mer chock och förvirring, och deras känslor strömmar tillbaka till mig. ”Jag dödade honom, men jag hade goda skäl. Han var inte den vi trodde att han var. Han var inte ens människa. Mina handlingar drevs inte av galenskap, utan av mitt samvete.”
Jag samlar de bilder jag vet ska bevisa min oskuld. Till skillnad från Killian behöver jag inte vända och vrida på dem för att få fram min poäng.
Det räcker med sanningen.
Jag visar dem allt.
Barnen bakom galler, vettskrämda och vanskötta. Saela som gråtande sträcker sig efter mig från sin cell. Killians erkännande om sin egen och sin fars sanna natur som sifoner, som värdkroppar för Alistair Brightbane. De glänsande huggtänderna bakom Killians motbjudande leende.
Minnet av skuggmagin som virvlade runt oss, som böjde sig först mot mig och sedan mot honom när han använde min magi till att fly.
Effekten är omedelbar. Flämtningar och utrop ekar genom arenan. De äldre bundna bryter omedelbart sina formationer för att samlas i mindre grupper eller skynda till sina vargar. Många går samman för att bearbeta informationen och rådgöra med varandra.
Deras känslor exploderar i mitt sinne när jag bevarar den mentala förbindelsen. Ilska. Misstro. Fasa. Sorg.
Tjänarna, som inte ser det jag visar de andra, tittar sig förvånat omkring i kaoset. Jag talar snabbt, för jag lovade dem svar. ”Mitt namn är Meryn Sturmfrost. Jag är ättling till Sturmfrostdrottningarna, Nocturnas ursprungliga regenter. Min familj bestals på sin rättmätiga plats på tronen av en sifon vid namn Alistair Brightbane.”
Fler minnen. Den uråldriga kronan som nu vilar på min hjässa. Boken från Starks samling som beskriver tronföljden. Min mors dagböcker med de kryptiska skisserna. ”Alistair Brightbane har tagit över generationer av kungakroppar, använt sin blodsmagi till att bibehålla sitt styre och utplåna minnet av Sturmfrostdrottningarna. Cyril var en ättling till Alistair Brightbane och
tjänade som hans värdkropp, något som nu har gått vidare till hans son Killian.”
Med det blir det än en gång tyst i arenan, men i mitt huvud dånar det. De bundnas känslor är … kaotiska. Och till och med medan de bearbetar mina minnen och mina ord är det många som gör motstånd.
Mitt grepp om kommunikationskanalerna försvagas när flera sinnen gör uppror mot mig, mot min plats i deras sinnen. Barriärer kommer upp när vissa bundna instinktivt stänger mig ute, precis som jag brukade göra med Anassa.
Jag flämtar och kämpar emot. Jag lyckas bibehålla kontakten även om den på vissa ställen bara är en tunn tråd. Bundna över hela kungariket förnekar mig, förnekar den fruktansvärda sanningen.
Kan jag klandra dem? Skulle jag tro på något av det här om jag inte hade sett det med mina egna ögon? Jag kastar en blick på Anassa, och hon sänder en våg av uppmuntran genom vårt band. ”Vargarna vet att jag står bakom dig”, säger hon.
Jag biter ihop och fokuserar på floderna i mitt sinne. Det börjar bulta i tinningarna av ansträngning.
Med hjälp av Anassas styrka provar jag en annan taktik. En som kan hjälpa dem att förstå att jag inte är den galna kvinna Killian vill få mig att framstå som. ”Vi kan få ett bättre Nocturna”, säger jag högt medan jag tänker det till alla som lyssnar. ”Vi behöver inte utsättas för så mycket död under bindningsprövningarna. Alla kan få råd att sätta mat på bordet och försörja sina familjer. Jag vill … jag vill fixa allt det där.”
Orden är osammanhängande, ovana. Ingen har någonsin påstått att jag är bra på att hålla tal. ”Jag vill vara en rättvis drottning, en ni kan känna er stolta över att tjäna.
Jag … jag ska att lyssna till vad folket behöver. Och jag ska göra mitt bästa för att ingen ska bli besviken.” Varje ord låter stolpigare än det föregående och ekar i den spända tystnaden.
När jag är utmattad och inte har fler idéer släpper jag taget med ett otäckt, mentalt ryck, likt ett fransigt rep som slutligen brister. Det är
ansträngande och överrumplande. De andra bundna hajar till inför den osmidiga användningen av mina krafter, och jag grimaserar medan jag
väntar på deras svar.
Tystnad. Sedan låga mumlanden. ”Ni ska ha en sak klar för er”, säger högalfa Siegrids stränga röst och når alla bundna på samma sätt som min gjorde, fast från en plats långt härifrån. ”Min familj och jag är kronans svurna beskyddare, och vi erkänner Meryn Sturmfrost som den rättmätiga arvingen till tronen. Som högalfa förväntar jag mig att se samma lojalitet från alla sanna bundna.”
Ett lättat andetag rosslar i mitt bröst.
Hon är vid fronten, men hennes ord väger lika tungt för alla bundna både där och här. Och som högalfa skulle hon och hennes varg i teorin kunna befalla alla bundna att följa hennes exempel.
Det skulle nog jag också, i teorin. Kung Cyril kunde det i alla fall, med hjälp av Ulvaklingan.
Men genom att uppmuntra i stället för befalla ger Siegrid folket något de inte har haft på alldeles för länge. Något jag också vill att de ska ha: fri
vilja.
Jag kan bara hoppas att det räcker.
Under ett långt, spänt ögonblick är det helt stilla i arenan. Min ansträngda andhämtning låter hög och patetisk när jag ser mig omkring, osäker på vad jag ska vänta mig.
Den första som stiger fram är anförare Aldrich. Han lämnar en grupp äldre bundna och går sakta med högburet huvud. Sedan stannar han, bugar sig och sjunker ner på ena knäet. Hans varg sänker huvudet och sluter ögonen. ”Jag svär dig min trohet, drottning Meryn”, säger Aldrich.
Jag får tårar i ögonen och blinkar snabbt tillbaka dem. Att höra honom säga det högt, kalla mig drottning … ögonblicket kristalliseras i mitt sinne och jag vet att jag aldrig kommer att glömma det.
Därefter kommer mina vänner Izabel och Venna fram tillsammans med sina vargar. Jag biter mig hårt i läppen för att inte börja gråta igen när de gör honnör och sedan sjunker ner på knä bredvid Aldrich, medan deras
vargar bugar sig i respekt. Tomison och Nevah kommer också fram med sina vargar.
Först känns det konstigt, att se dem sådär. Jag lärde mig slåss av dem.
Jag har druckit mig full med dem. Vi överlevde tillsammans, och nu bugar de sig för mig.
Deras tilltro till mig växer i mitt bröst, smärtsam och tröstande på samma gång.
Stämningen i arenan är spänd när alla väntar på att få se vad andra tänker göra. Anassa morrar lågt igen och jag känner att hon fokuserar på någonting – på sin kommunikation med vargarna, antar jag.
Sedan kommer de andra i min bindlingsflock fram, ett eller två ekipage i taget. Silvervita vargar sänker sina huvuden medan deras ryttare faller på knä bredvid dem.
Deras kollektiva stöd fyller mig med värme. Till och med Anassa sträcker lite på sig när hon ser raden av Strategosekipage som erkänner en sanning jag själv knappt har hunnit smälta.
Jag är den rättmätiga ledaren över de bundna, och över hela Nocturna.
Därefter kommer de andra instruktörerna fram. De följs av enstaka ekipage från Kryptos, Daemos och Phylax.
Men det är inte majoriteten av de bundna. Grupper av äldre bundna står fortfarande vid sidan av, talar lågt med varandra eller kommunicerar med sina vargar.
Slottstjänarna håller sig nära utgångarna, betraktar scenen framför sig med vaksam blick eller smyger diskret iväg. Oavsett vem de är lojal mot förstår jag att de inte vill komma närmare den här stora samlingen jättevargar.
Flera av de nyligen bundna tvekar också. Vissa av dem har jag visserligen sett flera gånger, till och med kämpat sida vid sida med i den här arenan, men aldrig pratat med.
Förbannade Killian. Jag tillbringade så mycket tid med den lögnaktiga jäveln, tid jag kunde ha ägnat åt att lära känna mina bindlingskamrater. Nu måste jag arbeta ännu hårdare för att få över dem på min sida.
”Nu när du har kommit fram till att du faktiskt vill ha dem vid din sida”, påpekar Anassa försynt, och jag inser att hon har lyssnat. ”Du har rätt”, svarar jag med en suck. ”Men till mitt försvar kanske jag skulle ha ägnat mer tid åt att skaffa mig stöd om jag hade vetat lite mer om vad som väntade.”
Anassa sniffar bara högdraget och svarar inte. ”Res er, snälla”, säger jag när jag inser att vissa av de bundna fortfarande knäböjer. ”Jag vet att sanningen om ätten Valtiere är chockerande. Och allt det här är väldigt nytt. Ärligt talat försöker jag fortfarande reda ut exakt vad det innebär. Jag hoppas att ni vill hjälpa mig se till att maktskiftet blir fredligt.”
Plötsligt uppfattar jag en rörelse till höger, och när jag snurrar runt ser jag Jonah rida sin varg genom en grupp av mina Kryptosanhängare. ”Du borde sitta upp”, varnar Anassa, men jag skakar på huvudet. ”Jag vill inte trappa upp någonting”, insisterar jag. ”Ingen behöver slåss här i dag.”
Anassa svänger med svansen men insisterar inte. ”Du är bara en lögnare från rännstenen”, snäser Jonah.
Jag öppnar munnen för att försvara mig, men han vänder sig mot samlingen i arenan. En mobbare med publik. ”Tänker ni verkligen låta den här kungamördaren stjäla Nocturnas tron?
Har ni glömt ert heliga uppdrag som bundna, att skydda kungen och kungariket?”
Jonah rider sakta fram och tillbaka. Han vet att alla tittar på honom och det märks att han njuter av det. ”Hon påstår att vår prins är en sifon. Att hans far, kung Cyril, var en sifon. Om det var sant, varför skulle de då ha gjort allt i sin makt för att eliminera sifonhotet i söder? Vi har varit i krig mot Astreona i århundraden, med kungarnas fulla stöd!”
Jonah vänder sig igen för att titta rakt på mig, och hans ansiktsuttryck är hårt och fult. ”Nej. Det enda rimliga är att den här uppkomlingen ville bli drottning och leva ett liv i lyx i stället för att slåss för sitt land. Men prins Killian
ville inte längre ha henne, efter att hon tappat förståndet och mördat vår kung. Som den ondskefulla hora hon är försöker hon nu stjäla det som rätteligen tillhör prins Killian. Kung Killian.”
Jag tappar andan när jag ser att folk lyssnar på honom – tror honom, eller väljer att tro honom. Han har lagt sig i en situation han egentligen inte har med att göra, skapat en berättelse som passar honom, och varför?
För att han är en hämndlysten narcissist.
Jag tittar mig frustrerat omkring, söker efter någonting, vad som helst, som kan få de här människorna att inse sanningen.
Vad betyder mina ord eller mina handlingar om alla tror att jag är en lögnare och en förrädare? Om de låter sig övertygas av männen som haft makten här i århundraden – och vägrar lyssna på en kvinna från slummen?
I nästa ögonblick drar Jonah sitt svärd och håller det högt i luften.
Jag grips av panik när han öppnar munnen och vänder mitt folk mot mig. ”Sanna bundna, följ mig! Död åt troninkräktaren!”
