1
MERYN
Andas, Meryn.
Mörkret vrider sig omkring mig, rör sig på omöjliga sätt. Det pulserar, skingras och blottar bilder som sliter mig i stycken.
Blod, i ett trögflytande rött mönster.
Andas.
Otäcka strimmor på det grå stengolvet.
Andas.
I min lillasyster Saelas ursinnigt morrande ansikte, på hennes läppar och
hennes … huggtänder.
Meryn, andas.
Det gör ont i bröstet och när skuggorna drar ihop sig igen faller mörkret än en gång över rummet. Samtidigt griper starka, trygga armar om min midja.
Men jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte … ”Andas, Meryn!”
Jag flämtar och kippar efter syre. Samtidigt inser jag att den morrande rösten i mitt huvud inte tillhör mig, utan min jättevarg Anassa. Den enorma, silvervita vargen buffar nosen mot min sida medan luft fyller mina lungor och jag återvänder till min kropp.
Skuggorna skingras igen. Det är en egendomlig ny kraft, men jag har viss kontroll över den. Uppenbarligen reagerar den på mina känslor.
På min chock. På min vrede.
Jag har ägnat de senaste fyra månaderna åt träning för att bli en bunden, i hopp om att kunna ta mig till krigets frontlinje och hitta Saela. Hon kidnappades från vårt hem, rövades bort i natten för att ge sin livskraft till
sifonerna i vårt grannland Astreona.
Trodde jag.
Saela ligger och krampar på golvet framför mig med blod droppande från hakan. Jag ryser vid anblicken av hennes nya huggtänder. Efter allt jag gick igenom för att hitta henne, för att rädda henne … har min syster förvandlats till en av dem. Hon är nu själv en sifon.
Med den okontrollerade blodtörst som vittnar om det.
Helene, en av medlemmarna i Daemosflocken, står på ena sidan av Starks kontor. Hennes chockade ögon är uppspärrade och hon håller en hand mot sin blodiga hals – men hon är inte längre skadad. Hennes jättevarg har redan helat såret efter Saelas attack.
Helene är utom fara, men min syster, mitt allt … Jag kastar mig mot Saela, måste ta mig fram till henne, hjälpa henne, stoppa henne, på något sätt ändra det som händer.
Men armarna om min midja håller mig fast. ”Släpp mig, Stark!” fräser jag. Skuggorna reagerar på mitt ursinne och rör sig mot oss.
Innan jag hinner slita mig loss ger Starks enorma, svarta jättevarg Cratos upp ett ursinnigt skall och tar ett språng mot Saela.
Det knyter sig i magen och jag kämpar förgäves mot Starks grepp. ”Nej!”
Cratos kommer att döda henne. Min rara, fina lillasyster. Han kommer att slita strupen av henne, för hon är farlig nu.
Heta tårar strömmar nerför mina kinder. ”Stoppa honom”, vädjar jag till både Stark och Anassa. ”Cratos, nej!”
Han gör ett utfall mot henne och jag skriker. Rummet blir mörkt igen.
Anassa buffar mig i sidan, hårdare den här gången. ”Han dödar henne inte, Meryn. Han hindrar henne bara från att skada dig eller någon annan.
Fortsätt andas.”
Jag gör som hon säger. Skuggorna skingras igen.
Cratos håller Saela fast, trycker henne mot golvet med sina stora framtassar mot hennes rygg. Ändå vrider hon sig så våldsamt att hon nästan lyckas ta sig loss.
Hon lyckas nästan kränga av sig en gigantisk jättevarg, tre gånger så stor som hon, genom att kröka på ryggraden.
Jag tappar hakan och känner att jag bleknar. Så mycket styrka, i en elvaårig flickas kropp.
Saela har aldrig varit fysiskt stark. Hon var den smarta av oss, jag var den starka. Hon lärde sig snabbt när jag tränade henne i självförsvar, men ändå – det var alltid ord som var hennes vapen, inte muskler.
Hennes nötbruna ögon blir hårdare medan hon fortsätter kränga med kroppen och får Cratos att studsa upp och ner. Anassas gyllene blick möter min, och jag vet vad hon tänker utan att hon kommunicerar det.
Cratos kommer inte att kunna hålla henne utan hjälp. Anassa går fram till sin själsfrände och trycker sina framtassar mot Saelas rygg.
Mitt blod sjuder av skräck. Jag är inte bara rädd för min systers skull … jag är rädd för henne.
Vi har haft lektioner om sifonerna här, studerat dem, men det är fortfarande så mycket jag inte vet. Bevarar sifoner någonting av människorna de var innan de förändrades? Hur mycket mänsklighet har de kvar, när de har fått sina huggtänder?
Jag vill springa fram till henne och hålla henne i min famn, som jag gjorde för bara några ögonblick sedan. Då log hon, och hon var trygg.
Hon var trygg.
Finns hon fortfarande kvar där inne någonstans? Eller kommer hon att vara … såhär? För alltid?
Saela skriker, ett blodisande vrål som ekar genom rummet. Det här smärtar henne.
Jag kör armbågen i sidan på Stark och tar mig loss, men bara en sekund.
Hans hand sluts om min arm och rycker mig tillbaka så hårt att min axel nästan går ur led. ”Nyblivna sifoner är de farligaste”, väser Stark i mitt öra.
Han håller mig i ett järngrepp mot sitt bröst. Beröringen bränner genom mig och jag hatar den. Jag hatar den, och jag klamrar mig fast vid den. ”Jag har sett det här vid fronten”, säger han. ”Många gånger. Det är en lek astreonerna tycker om att leka. Snälla Meryn, lyssna på mig.”
Jag hejdar mig när tonen i hans röst får chocken att tillfälligt överskugga paniken. Snälla, sa han. ”De förvandlar soldater till sifoner och skickar dem mot våra styrkor.
När förvandlingen just har ägt rum är nya sifoner uppfyllda av blodtörst och dödar allt de ser. Just nu känner hon inte igen dig, och hon skulle kunna döda dig”, säger Stark lågt.
Hon skulle kunna döda dig. Saela, den lilla flickan som grät om jag flätade hennes hår för hårt. Som låste dörren till vårt sovrum och låg i mitt knä de kvällar vår mamma blev våldsam. Som en gång fångade en mus i vårt hem, och som i stället för att döda eller släppa ut den gjorde en liten säng till den av en tändsticksask och kallade den Felix.
Hur kan det här hända? Men han har rätt. Chockerande, ohyggligt rätt.
Min älskade lillasyster är … borta.
Det snurrar i huvudet när jag försöker komma på vad jag ska göra härnäst. Jag försöker ignorera de sjudande, hämndlystna tankarna på varför vi befinner oss i den här situationen. På mannen – nej, monstret – som
gjorde det här mot min syster.
Min trolovade.
Vreden skär genom mig och sätter mina ådror i brand – vilket får skuggorna att svepa mot taket i en skoningslös våg. Ännu ett andetag och de glider nerför väggarna.
Det är det här han vill – att jag ska vara för distraherad och svag för att ens ta itu med den pågående krisen.
Men han får inte manipulera mig längre. För Saelas skull måste jag vara
lugn och klartänkt.
Hon kommer först. ”Cratos och jag kan inte hålla henne såhär hur länge som helst”, säger Anassa, som uppfattar min tankegång. ”Okej”, säger jag och samlar mig. ”Vi måste oskadliggöra henne.”
Jag sträcker på mig mot Starks bröst och han måste inse att jag inte tänker försöka springa fram till Saela igen, för han lossar sitt grepp om mig. ”Sedan måste vi ta henne till en säker plats”, fortsätter jag. ”En plats där hon inte kan skada sig själv eller andra medan vi kommer på vad vi ska göra.”
Medan jag blinkar bort tårarna torkar jag mig om kinderna med darrande händer. Jag har kommit på lösningen, och jag hatar den. ”Jag kan knappt tro att jag säger det här, men vi måste föra henne tillbaka till fängelsehålorna.”
Orden smakar otäckt och fel på min tunga. Jag vill inte tvinga tillbaka min syster till den där mörka, mardrömslika platsen. Men vad har vi annars för val?
Jag vänder mig om och ser på Helene och Grigore. Färgen har återvänt till Helenes kinder, men Grigore står fortfarande oroligt vid hennes sida med en hand på hennes axel. ”Ni två håller tyst om det som hänt. Ni får inte på några villkor tala om för någon vad ni har bevittnat här.”
När Stark hör den iskalla tonen i min röst släpper han mig helt, och förlusten av hans beröring får mig ur balans ett ögonblick. Han tar några långa steg genom rummet, och jag tittar stumt på när han öppnar en kista och rotar efter någonting. Sedan går han förbi mig och fram till Saela.
Stark stryker med handen över Cratos sida innan han sjunker ner på knä och drar ihop min systers ben för att surra dem hårt. Med silverkedjor, ser jag, starka nog för att hon inte ska kunna ta sig loss.
Sedan tar han tag i hennes mörka hår för att kunna trycka in en tygtrasa mellan hennes huggtänder. Anblicken gör mig rasande och det rycker i fingrarna av lust att klösa ögonen ur honom. Anassa reser instinktivt ragg och morrar lågt, men Cratos trycker sin nos mot hennes för att hjälpa henne att lägga band på sig. Även om jag är förbannad är jag också tacksam, för det här måste göras och gudinnan ska veta att jag inte hade kunnat göra det själv.
Jag kan fortfarande inte riktigt medge för mig själv att det här faktiskt händer. Att jag är på väg att spärra in min syster, som om hon är fienden.
Att hon faktiskt har blivit fienden.
Hon skulle döda mig. Saela skulle döda mig om hon inte var fjättrad med de där silverkedjorna.
Stark vinkar till sig Grigore, och de hjälps åt att lyfta henne. Hon vrider sig i deras armar, blodig och ursinnig, men kedjorna ger inte vika. Jag får en klump i halsen och tittar bort.
Jag kan inte se henne såhär, så jag gör det enda jag kan: sätter ena foten framför den andra och visar vägen ner till fängelsehålorna. De vanliga fängelsehålorna, inte de hemliga där Saela och de andra barnen hölls gömda.
Det känns som om det bara var några timmar sedan Venna visade mig vägen djupt ner under slottet till platsen där hon hittade min syster. Bara några timmar sedan vi gjorde upp planer på att befria henne. Då kunde jag aldrig ha drömt om att jag skulle spärra in henne igen.
Vi rör oss snabbt och tyst för att undvika upptäckt. Omgivningarna är en grym spegling av mitt mentala tillstånd när vi går allt djupare ner i mörker och förfall.
Passagerna som leder till fängelsehålorna är fuktiga och dystra, med sprickor i stenväggarna och smältvatten som läcker in här och där. Det blir allt längre mellan facklorna på väggarna. Till slut kommer vi till en rad relativt torra och hyggligt upplysta celler.
Den första har barbariska tortyrredskap monterade på väggarna och vi skyndar förbi. Två dörrar längre ner stannar Stark och Grigore för att kika in. Jag ställer mig bakom dem och låter ögonen vänja sig vid dunklet.
Stark sneglar på mig och jag nickar, nästan omärkligt. Godkänner att min syster ska fängslas. Igen. ”Helene”, säger jag hest och hon tittar upp på mig med stora ögon. ”Leta upp anförare Aldrich och skicka hit honom.”
Anförare Aldrich är den äldsta bundna i slottet och den mest erfarna ledaren. Det var han som ansvarade för bindningsprövningarna.
Han kommer att kunna hjälpa oss. Han kommer att veta hur vi ska fixa det här. Det måste han.
Sedan slår det mig att jag skulle kunna nå Aldrich i sinnet om jag vill.
Anassa har sagt att vi kan nå alla bundna nu – och han tillhör ändå Strategos, så jag är hans alfa. Fast jag litar inte på att jag kan kommunicera tillräckligt tydligt för tillfället.
Helene bugar sig snabbt, vänder på klacken och börjar springa. Jag följer henne med blicken, osäker på om det är min order, rädslan för min syster eller de bedrövliga omgivningarna som ger hennes sådan fart.
Grigore säger någonting till Stark innan han nickar, stålsätter sig och släpper taget om Saela. Min syster kör sina bundna nävar rakt i bröstet på Stark, men han bara grimaserar och byter grepp så att hon inte kommer åt honom.
Grigore rycker upp den gnisslande celldörren, och Stark går in och sänker ner min syster på britsen. Han lämnar henne där utan att lossa kedjorna, för att inte utsätta oss alla för livsfara, innan han backar ut ur cellen med blicken vaksamt fäst vid Saela.
Så fort han är ute smäller Grigore igen dörren och sträcker sig efter nyckeln som hänger i en ring på väggen mittemot.
Ljudet av nyckeln som skjuter låskolven på plats ekar i mina öron.
Saela tar sig upp på fötter och linkar fram till gallret. Grigore hoppar undan när Saela kastar sin lilla kropp framåt. Ett skrällande ljud hörs från metallen.
Hon kastar sig mot gallret om och om igen, och ljudet sliter hjärtat ur mitt bröst. Jag önskar att jag kunde hålla om henne, som jag gjorde när hon var i kungens fängelse.
Men om jag stack in armarna nu skulle hon slita upp mina ådror och tömma mig på blod. ”Sluta”, vädjar jag och tar ett halvt steg framåt. ”Du gör dig själv illa.”
Saelas vilda, hysteriska ögon far än hit och än dit. De möter aldrig mina, som om hon inte ens hörde att jag pratade med henne.
Flickan jag älskar finns inte där alls.
När jag känner att Anassa ställer sig bakom mig lutar jag mig mot henne och låter mig omslutas av hennes värme, och hon håller mig upprätt trots att benen knappt bär mig.
När Aldrich slutligen kommer ner känner jag mig bortkopplad från mig själv.
Den äldre mannen betraktar scenen framför sig och spärrar upp ögonen av chock innan han samlar sig. Vilken syn vi måste vara.
Särskilt jag, som fortfarande bär en löjlig jävla klänning och har en krona på huvudet.
Aldrich öppnar munnen för att tala, men jag går fram och håller upp en hand för att stoppa honom. Anassa hjälper mig att samla den energi jag har kvar. ”Hur gör jag?” frågar jag henne snabbt. Det var hon som genom minnen och bilder visade sanningen för Helene, Grigore och de andra bundna tidigare, men nu behövde jag kunna göra det själv. ”Hitta floden i ditt sinne som förbinder dig med de bundna och sök efter honom i Strategosflocken. Skapa en kanal bara mellan dig och Aldrich, fokusera på den och skicka dina minnen mot honom, som om du sänder en båt nerför strömmen.”
Jag gör som hon säger och lägger samtidigt handen på hans arm. Hans bekymrade blick möter min, och jag måste titta bort för att inte bryta ihop.
Hudkontakten stärker vår mentala kommunikation, och jag fokuserar och skickar mina minnen mot honom.
Det hugger genast till i huvudet och svetten pärlar sig i pannan.
Men det fungerar.
Jag visar honom min kungliga härkomst, förbannelsen, det vi har utsatts för. Jag visar honom hur Alistair Brightbane stal tronen från min anmoder, drottningen av Sturmfrost, och behöll kontrollen genom århundradena. Hur en av sifonernas blodsförbannelser har stängt sanningen ute. Hur Stark hjälpte mig att avslöja alltihop, och hur Killian flydde.
Anförare Aldrich faller ner på knä. Hans händer skakar när han sträcker sig mot mig utan ett ord, tar min hand och trycker den mot sin panna.
Jag sväljer hårt. ”Snälla, res dig. Snälla”, ber jag honom, vädjande och patetisk. ”Aldrich … det är min syster som är i cellen. Vi måste hjälpa henne.”
Förståelsen syns i hans ansikte, en blandning av medlidande och avsmak. Jag måste titta bort. ”Det måste finnas någonting vi kan göra.” Jag hör själv hur desperat jag låter. ”Något sätt att fixa det här, att upphäva det.”
Jag blev bunden, jag blev drottning för att rädda henne från sifonerna – eller från Killian och hans far, som det visade sig. Jag skulle göra vad som
helst för henne.
Allt kan inte ha varit förgäves.
Aldrich svarar inte genast. I stället utbyter han en lång blick med Stark, och jag är inte för djupt försjunken i min sorg för att förstå vad den blicken betyder.
Jag vet vad de båda tänker. De tror inte att vi kan upphäva det här. ”Snälla”, vädjar jag igen. ”Tala om vad jag ska göra.”
Aldrich knäpper händerna framför sig och ser på mig med medömkan i blicken. ”Det som skulle hjälpa Saela mest är människoblod. Så mycket som möjligt. Hon lider av en fruktansvärd törst, och om den inte släcks snart kommer den att döda henne.” ”Då får hon dricka av mig”, säger jag och biter ihop käkarna.
Stark smackar irriterat med tungan. ”Glöm det. Saela har inte tillräcklig självkontroll för att sluta i tid.” Än en gång fylls jag av en förvirrande blandning av hat och tacksamhet. ”Kanske”, säger Aldrich osäkert, ”skulle det räcka med ett stort djur.”
Jag nickar, är beredd att prova vad som helst. ”Cratos och jag ger oss ut på jakt. Vi fäller en älg till Saela”, säger Anassa och jag nickar tacksamt mot henne. ”Vi provar det”, säger jag, och vargarna sätter genast fart och springer tillbaka samma väg som vi kom.
Nu då? Mina tankar flätar samman trådar av logik för att väva ihop en plan. Vilka steg måste jag ta härnäst för att hitta en väg ut ur det här?
Jag tillhör Strategos och borde kunna lägga upp en strategi utan besvär.
Det är trots allt en av min flocks styrkor. Men just nu är jag för omtumlad för att ens kunna nå den delen av mig själv. Ändå vet jag att jag måste ta kontroll över historien.
Jag möter anförare Aldrichs blick. ”Är det någon som vet att Killian har flytt?”
Han skakar på huvudet. ”Efter att du dödade kung Cyril flydde alla i adeln tillbaka till sina förläningar, men de bundna är kvar här. De inväntar order från sin nya regent och räknar med att unge Valtiere ska tala till dem i morgon bitti.”
I morgon. Vid gudinnan, det är snart i morgon.
Min kropp har fungerat uteslutande på adrenalin, och påminnelsen om hur mycket tid som har gått lägger sig som en tung filt över mig. Jag gnuggar mig i ögonen och försöker hålla dem öppna. ”Jag …” Jag tvekar, försöker komma på vad jag tänkte säga. ”Då ska jag tala till alla i morgon bitti. Se till att sova lite.”
Jag inser inte att jag lutar förrän jag tar ett klumpigt steg för att räta upp mig och faller rakt in i Starks bröst. Hans valkiga, tatuerade händer sluter sig runt mina armar.
Beröringen får mig att vakna till och jag knuffar bort honom medan jag
blinkar snabbt. ”Gå och lägg dig”, säger han barskt. ”Absolut inte”, säger jag. Jag är för trött för att ens höja rösten. ”Jag tänker inte lämna Saela.”
Stark stönar och drar fingrarna genom håret. Sedan marscherar han iväg, tätt följd av Aldrich och Helene, och mumlar någonting i stil med: ”Omedgörliga kvinna.”
Saela har lugnat sig lite. Hon kastar sig fortfarande mot gallret ibland, men nu gör hon det halvhjärtat. Hennes blick är tom och oseende.
Några minuter senare rycker ett högt, skrapande ljud mig ur mina eländiga tankar. Stark släpar på en enkel sängstomme i trä som han ställer på golvet. Han stryker med handen över den för att få bort lite damm och klappar sedan på den, som för att visa mig hur bekväm den är.
Jag sjunker ner på den utan protest, orkar inte ens komma på någonting att bråka om. Men jag är fast besluten att hålla uppsikt över Saela, så jag lägger mig på sidan medan Stark sätter sig bakom mig, intill stenväggen.
Till slut orkar jag inte hålla mig vaken längre. Mina ögonlock är för tunga, och hur jag än kämpar emot faller de ner.
Den välbekanta, hisnande känslan av att falla i en dröm får mig att rycka till, och jag öppnar ögonen.
Men jag är inte kvar nere i fängelsehålorna.
Det är mörkt omkring mig, ett rum i grått och svart utan golv, tak och väggar. Skuggorna virvlar som dimma runt mina fötter.
Det känns för verkligt för att vara en dröm och paniken gör det svårt att andas.
Jag vänder mig om, tittar åt alla håll, men ser bara tomhet. ”Du är slutligen här, mitt barn”, säger en djup, ekande, manlig röst – samma röst som har talat till mig hela tiden. Rösten som sa åt mig att hämta kronan. Vems röst?
Och var kommer den ifrån? Det knyter sig i magen – någonting är väldigt fel.
Jag snurrar runt, spanar överallt, men det finns fortfarande ingenting där.
Skuggorna stiger uppåt som rök. De sänker sig som stalaktiter. Jag börjar huttra.
Var är jag? öppnar jag munnen för att fråga, men inga ljud kommer ut. ”Du är här, men du har öppnat en dörr du inte kan stänga … så han är också här”, säger rösten.
Han är arg på mig, det hör jag, vem han än är. En ilning av fasa far genom mig.
Skuggorna börjar snurra snabbare omkring mig, tätare. Schaktet av mörker blir snävare och snävare tills det sluter sig runt min hals och hotar kväva mig.
Jag skriker i sömnen och vaknar med en skälvande flämtning. Mina naglar borrar sig ner i träet i sängstommen. Jag vet inte hur länge jag har varit utslagen, men Anassa och Cratos måste ha kommit och gått för det ligger en död älg i Saelas cell.
Och stengolvet är täckt av en motbjudande blodpöl.
Min syster ligger hopkurad i en boll på golvet och sover, med blod och inälvor i ansiktet och på armarna.
Jag sväljer en snyftning och sätter mig upp. Stark sover fortfarande, lutad mot stenväggen. Det ser inte bekvämt ut.
Jag går fram och sjunker ner på knä bredvid honom. Det rycker i hans tjocka, mörka ögonfransar när han drömmer. Jag sträcker fram handen för att röra vid honom. Bara för att väcka honom, intalar jag mig.
Men innan jag hinner göra det går en stöt av smärta genom huvudet och mina händer flyger upp till ansiktet. Smärtan känns fysisk, som om någon långsamt trycker in en nål genom mina tinningar, djupare och djupare.
Och när den väl har trängt sig tillräckligt långt in hör jag rösten.
Hans röst. ”God morgon, bundna”, säger Killian.
Jag skulle känna igen hans röst var som helst. Den brukade viska ömma ord till mig. Nu är den förvrängd, men ändå vacker och behaglig.
Trots att han inte är bunden har han på något sätt fått tillgång till vår tysta flod av kommunikation. Han talar till mig genom sinnet. Vad i helvete?
Stark spärrar genast upp ögonen och fasan i hans ansikte visar att han
också hör det.
Killians röst talar i våra huvuden. ”Ni har en troninkräktare mitt ibland er.”
