10
MERYN
Jag är i desperat behov av att röra på mig för att inte bryta ihop av tanken på alla bundna jag har dödat. Eller på tatueringarna jag nu ska få … och hur min hud kommer att kännas när Stark slickar den.
Mitt ansikte hettar. Senaste gången han tatuerade mig, i lägret i Grunfall … hände det nästan något mellan oss. Trots att jag var tillsammans med Killian, trots att jag var säker på att jag hatade Stark. Och då befann vi oss i ett tält, med soldater på andra sidan det tunna kanvastyget.
Jag sysselsätter mig med att tända stearinljus och oljelampor överallt i rummet, tills det är tillräckligt ljust för att vi båda ska kunna se ordentligt. ”Var är Anassa?” frågar Stark, fortfarande utan att se på mig.
”I skogen.”
Han nickar mot Saelas rum. ”Och …?” ”Hon sover.”
Stark gör en svepande gest genom rummet. ”Vad är allt det här?” frågar han med avsmak.
Det är inte bara mitt sovrum som ser ut att ha hamnat i en lavin av saker.
Vardagsrummet är en enda röra.
Alla kläder Brionna fick mig att prova hänger över möblerna. Det står åtminstone fyra tomma vattenglas på olika ställen. På matbordet står en halväten frukttallrik från i morse som ger ifrån sig en sötsliskig lukt, och en bokstapel som måste ha vält vid något tillfälle är nu bara … en röra av
böcker, antar jag. ”Vad menar du?” frågar jag oskuldsfullt.
Han kommer närmare med en farlig glöd i blicken. ”Jag lade märke till det även i ditt sovrum häromnatten. Vägrar tjänarna städa hos dig? Det är inte acceptabelt. Jag ska genast tala med husfru Alienor och …”
Jag håller upp en hand ”Sluta. Jag uppskattar all den, öhm, aggressivitet du känner för min skull, men jag har faktiskt en kammarjungfru nu.”
Han ser sig förvånat omkring. ”Då måste hon bytas ut.” ”Jag har sagt åt henne att låta allting vara”, förklarar jag. ”Det är ett kaos som jag har orsakat, så det känns fel att låta henne städa upp det. Jag gör det själv. Så småningom.”
Stark fnyser irriterat. ”Det är hennes jobb, Meryn. Hon får betalt för att städa upp efter dig. Trivs du verkligen med att ha det såhär?” ”Vadå?” säger jag stött. ”Jag är inte van vid att ha såhär många saker.
Det känns ganska bra.” ”Du får ursäkta, men det här är vidrigt.” Han blänger på mig, och jag inser att han är van vid att få som han vill med den blicken. Den är som det varnande mullret av åska innan himlen öppnar sig. ”Städa upp din förbannade röra, prinsessan.” ”Vad hände med ’min drottning’?” snäser jag. Hans auktoritära tonfall får mig att ilskna till. ”Bete dig som en snuskig liten prinsessa och bli behandlad som en, ers höghet.”
Mina ögon vidgas och hetta, lustfylld och påträngande, pulserar genom mig. Jag hostar och tittar bort, hoppas att han inte såg den skrattretande effekten hans stöddiga ord hade på min kropp. ”Det ska jag ha i åtanke”, säger jag lugnt medan jag blir mer och mer nyfiken. Exakt hur skulle alfa Stark behandla en snuskig liten prinsessa?
Det kan nog Noemi tala om för mig.
Vid gudinnan, det är inte sådana saker jag ska ha i tankarna. Det finns en orsak till att han är här. ”Hur blev det med tatueringarna?” ”Det finns inte många exempel på den här sortens märken”, säger han och gör en gest mot bläcket. Tack och lov – han låter mig glömma det som
just hände. ”Bundna dödar sällan sina egna när prövningarna är över, så du kan välja var du vill ha dem.”
Orden påminner mig om allvaret i situationen.
Bundna ska inte döda sina egna när prövningarna är över. Det är ingenting vi gör.
Bara en fruktansvärd människa skulle döda en av de sina – för att inte tala om ett dussin. ”Du kan välja fritt”, säger han och avbryter mina skenande skuldkänslor, som om han såg vad som pågick i mitt huvud och ville stoppa det.
Jag sväljer hårt och tänker efter. ”Revbenen, då.”
Nära hjärtat. Så om någon dödar mig som jag dödade Henrey, kommer de att behöva genomborra tatueringarna med sitt svärd. Det blir en konstant påminnelse om den smärta jag orsakade och hur viktigt det är att jag kontrollerar mina krafter.
Stark står helt stilla, och jag inser att han väntar på mig.
Med ryckiga rörelser lossar jag knutarna vid mina höfter och drar tunikan över axlarna. Underskjortan är inte särskilt värmande, och den kalla luften nyper i min hud.
Stark tar av sig kavajen och kavlar upp skjortärmarna. Ådrorna under tatueringarna på hans underarmar buktar ut när han rör sig, och plötsligt känns det alldeles för mycket som om vi klär av oss för varandra.
Jag tittar bort, går fram till schäslongen, drar ner kläderna som hänger över den på golvet och ignorerar hans irriterade blick. Sedan sätter jag mig och drar upp underskjortan till precis nedanför brösten, blottar området där jag vill ha tatueringarna. När jag tittar upp står Stark bara där och stirrar på mig. ”Stark?” säger jag. Jag låter lugn på rösten, men luften i rummet har plötsligt blivit tunnare.
Han vänder sig om och tar upp nålen och bläcket. ”Kläderna kan skava”, säger han med stadig röst. ”Håll det bandagerat när vi är klara, tills det har läkt.” När hans mörka blick faller på mig får jag gåshud på armarna och den blottade sidan av min mage. Han knäböjer bredvid mig. ”Det är lättare om du lägger dig ner.”
”Så säger du säkert till alla flickor”, skämtar jag, och mitt förrädiska sinne söker sig omedelbart till Noemi och föreställer sig dem två hopslingrade i alla möjliga positioner.
Han svarar inte, och jag inser att han är helt fokuserad på min blottade hud.
Efter det hittar jag inga ord. Eller så vill jag bara inte göra det.
Tatueringarna på hans fingrar tänjs ut och dras ihop när han metodiskt förbereder nålen. Sedan placerar han en av sina valkiga händer på min mage, och jag slutar andas. Värmen från hans handflata flödar in i mig, håller mig stilla. Ingen har rört mig såhär, hud mot hud, sedan Killian.
Efter allt som hänt trodde jag att det skulle kännas obehagligt.
I stället lugnar det mig. Läker någonting djupt inombords.
Jag möter hans blick och det känns som om blixten slår ner i min kropp.
Kvickt tittar jag bort, försöker förtvivlat hindra rodnaden från att sprida sig på mina kinder.
Stark befriar mig från tortyren genom att trycka nålen mot min hud.
Det är en välkommen distraktion från tumultet i mitt huvud och från orsaken till att jag får de här tatueringarna. Vanligtvis skulle jag öppna mig för den fysiska smärtan, låta den förankra mig i min kropp och befria mig från kaoset som härjar fritt med mina tankar.
Men så minns jag vad han sa häromdagen. ”Slå mig. Skada mig.”
Och jag vet att lösningen knappast är att utnyttja en smärta för att hantera en annan.
Så jag drar ett djupt andetag och försöker tillåta mig att uppleva … alltihop. Smärtan från nålen. De förkrossande skuldkänslorna. Den bisarra, oönskade åtrån till Stark och svartsjukan den orsakar, mitt fortfarande brustna hjärta och min totala förvirring.
Stormen av känslor drar fram genom mig och jag välkomnar den. Den värker i mig, pressar mot mitt hjärta och mina lungor. Hans närvaro är så
intensiv att det gör ont.
Jag andas mig igenom det.
Så småningom slår mitt hjärta normalt igen.
”När ger ni er av?” frågar jag lågt. Jag försöker låta oberörd, men han är så nära mig att jag darrar på rösten.
Stark lyfter nålen och torkar av min hud med en tygtrasa innan han fortsätter. ”Högalfan vill att vi ska ge oss av i morgon bitti.” Hans käkar spänns under den mörka skäggstubben, och ett ögonblick tror jag att han ska säga något mer. Det gör han inte.
Det är frustrerande. Hela den här situationen är frustrerande.
Jag inser att jag inte vill att han ska försvinna. Och det beror inte bara på den här förvirrade … vad det nu är. Hans närvaro får mig att känna mig trygg.
Den senaste tiden har det varit som om jag står på en frusen damm och bara väntar på att isen ska brista under mig. Stark är någon som kan dra mig i land. ”Rör dig inte”, säger han med lite skrovlig röst. Jag försöker vara stilla, men det gör nästan lika ont i bröstet som på revbenen.
Medan han fokuserar på sitt arbete fokuserar jag på honom.
Hans ögonfransar, som rör sig lite när han sveper med blicken över sitt arbete. Hans starka käkar och det dolda ärret som anas bråkdelen av en sekund när han vrider på huvudet. De små vecken i hans yttre ögonvrår som träder fram när han kisar.
Hans händer är mjuka trots sin storlek och styrka – trots allt de har gjort – och jag kan inte skaka av mig känslan av att det finns djup i honom som jag ännu inte har sett. Som kanske ingen har sett.
Eller ja, ingen utom Noemi, förmodligen.
Klirret när han ställer tillbaka bläckflaskan på bordet rycker mig ur mina tankar. Han är klar. Jag överväger nästan att be honom fortsätta, bara för
att få ha kvar hans händer på min hud.
Jag håller på att tappa förståndet.
Jag blinkar snabbt och vrider lite på mig för att se vad han har gjort.
Det är ett mönster av runor som löper in i varandra och formar en del av alla de fyra flocksymbolerna. Utan att räkna vet jag att det är tolv linjer, en för varje liv jag tog. Det känns inte rätt att han får någonting så vidrigt att se så vackert ut på min kropp.
Plötsligt lägger Stark handen mot min midja, och det suger till i magen.
Hans fingrar trycker lätt mot min hud för att hålla mig stilla när han böjer sig framåt.
Så gick det med min normala hjärtfrekvens.
Han sänker huvudet och öppnar munnen. Hans andedräkt värmer min hud, som är extremt känslig efter nålen.
Sedan glider hans tunga över mig. Över mina revben, nedanför hjärtat, så nära mina nu värkande bröst. Han drar den i långa svep över tatueringarna, och jag håller andan för att inte stöna.
Precis när jag tror att han är klar gör han samma sak igen. Hans tunga pressas hårdare mot mig den här gången, som om han försöker sluka mig.
Som om han hungrar efter smaken.
När han slutligen rätar på sig är jag helt omtöcknad. Han öppnar ögonen och ser in i mina.
Jag kan inte röra mig. Eller andas. Eller blinka. Hela rummet försvinner.
Det finns ingen Killian. Det finns ingen kröning. Det finns inget uppror.
Det enda som finns är Stark.
Mina händer rör sig på eget bevåg till hans haka. Jag känner den vassa stubben, den släta ärrvävnaden under den. Mina läppar säras.
Nu andas även han tungt.
Jag har ingen kontroll när mina händer glider uppför hans ansikte, till hans tjocka, mörka hår. Hela min kropp vibrerar av känslan. Hans hår är så mjukt, och jag känner hans andedräkt mot insidan av mina handleder när mina fingrar glider in mellan slingorna.
Jag griper hårdare om hans hår. Han lutar sig nästan omärkligt närmare mig.
Luften mellan oss är levande och elektrisk. Jag känner minsta ryckning i hans muskler, ser minsta förändring i hans ansikte.
Våra blickar möts och jag ser en underlig glöd i hans ögon, en eld som tycks ha rasat i eoner. Han håller andan och jag sänker blicken till hans
mun.
Upphetsningen flammar upp i mig.
Det känns som om vi båda utmanar den andra att sluta avståndet mellan oss. Är jag modig nog att göra det?
