11
MERYN
Innan jag kan förmå min hjärna att fatta ett beslut rätar Stark på sig.
Elektriciteten försvinner. Mina fingrar glider ur hans hår.
Det gör ont. Ondare än det borde göra, faktiskt. Det hade varit ett misstag att låta det gå längre.
Jag har inget hjärta kvar att ge, och Stark tycks inte vara typen som nöjer sig med en del av någon. Han är kontrollerande och krävande. Han vill ha allt.
Dessutom verkar det mycket troligt att han redan är upptagen.
Jag sätter mig upp med en grimas. Han ser spänd ut och står med ryggen mot mig när jag drar ner skjortan över mina nya tatueringar. Det är tyst mellan oss igen. Som för att sudda ut alla bevis stryker han en hand över håret, där jag rörde honom.
Jag biter mig i läppen. Inbillade jag mig den där glöden i hans ögon?
Har jag börjat hallucinera nu? Grumlas mitt sinne av frändebandet mellan Anassa och Cratos? ”Var försiktig”, säger jag. ”Under dina resor … med Noemi.”
Det sista låter skarpare än jag hade avsett. Det här är inte rätt tillfälle att pressa honom på detaljer om deras relation, men nyfikenheten äter mig levande.
Starks ansikte är en oläslig mask när han vänder sig halvvägs mot mig.
”Om jag kunde stanna här, skulle jag göra det. Men …” Han stönar
frustrerat. ”Vadå?” frågar jag.
Han ser mig i ögonen, och hans blick är plågad. ”Det är min plikt att skydda dig, Meryn. Det känns fel att lämna dig här. Men att få adeln att komma hit och legitimera din kröning är också ett sätt att skydda dig.”
Jag blinkar, lite förvånad över att vår relation orsakar honom mer än bara ilska och irritation, och blir torr i munnen när vi tittar på varandra i alltför många, märkligt intensiva sekunder. Pulsen bultar i mina öron.
Han bryter tystnaden genom att säga: ”Var på din vakt när du har med högalfan att göra, okej? Hon tjänar alltid sina egna syften.”
Allvarligt, vad är grejen med dem? Det verkar som om han föraktar sin mor. Men vi har inte tid att prata om barndomstrauman i kväll och jag tror ändå inte att han skulle vilja det, så jag bara nickar. ”God natt”, säger Stark över axeln och går.
Jag sjunker ner på schäslongen igen. Ljudet av dörren som stängs ekar i mina öron. Det är något fel på dig, väser min hjärna.
Jag söker upp Anassa, för att skingra tankarna med den närhet vi just börjat utveckla. ”Var är du?”
Våra sinnen får kontakt ett ögonblick innan jag förläget rycker mig undan. Klart att hon och Cratos håller på att ta farväl, eftersom han också ska ge sig av i morgon bitti.
Men vid gudinnan, det är inte någonting jag behöver se.
Jag slår igen den mentala porten mellan oss som vi använder för att blockera frändebandet. Kanske var det deras känslor som läckte igenom.
Kanske är det därför jag inte kan sluta känna Starks heta tunga mot mina revben.
Tänk, om jag bara kunde övertyga mig själv om det.
* Morgonen därpå berättar jag allt jag vet om Killians och Alistairs krafter för Phylaxalfa Tormun innan han ger sig ut på jakt. Sedan kallar Siegrid mig till sig.
Hon kallar mig till sig. Till den kungliga sviten, där hon har installerat sig. Som om det är hon som är drottning.
Jag försöker kväva min irritation över det – jag tog trots allt hennes rum först, och jag vill inte ha något att göra med kung Cyrils gamla bostad.
Men när jag lyfter handen och knackar på dörren får jag än en gång en känsla av att det egentligen inte är jag som bestämmer här.
Hon öppnar dörren. ”Stig på.”
Siegrid går tillbaka in, och jag följer efter och stänger dörren medan hon skrider genom rummet. Hon rör sig faktiskt som om hon äger luften omkring sig.
Sedan betraktar jag för första gången det som skulle ha blivit mitt.
Den kungliga sviten är avskyvärd. Visst, vissa skulle säkert använda andra ord för att beskriva den. Elegant. Praktfull. Glittrande. Majestätisk.
Men i mina ögon är den så överdrivet lyxig att jag mår illa. Ädla metaller glänser överallt. Alla möbler ser taniga och ömtåliga ut.
Den som tillverkade stolarna till det runda matbordet till vänster om mig prioriterade uppenbart stil framför bekvämlighet. I rummet intill skymtar en himmelssäng stor nog för tio personer.
Värst av allt är väggarna. Där hänger uppstoppade djurhuvuden. Troféer.
Mest hjortar och älgar, men också en räv. Samtliga har ädelstenar som ögon. ”Vilket slöseri”, muttrar jag sammanbitet. Medan Nocturnas fattiga invånare kämpade för att sätta mat på bordet, stoppade kungen in värdefulla ädelstenar i döda djurkroppar och hängde upp dem som konstverk.
Siegrid sneglar på väggen. ”Instämmer”, säger hon. ”För att inte tala om hur fult det är. Vad vill du göra åt det?”
Jag hajar till. Frågar hon faktiskt mig vad jag vill göra, i stället för att bara tala om vad hon har tänkt? ”Sälj alltihop”, säger jag. ”Börja med allt onödigt här inne, sedan kan vi beta av rum efter rum i hela slottet. Det måste finnas aristokrater eller affärsmän som har råd att köpa den döde kungens gamla krimskrams.
Sedan låter vi pengarna gå till folk som behöver dem, med början här i
Sturmfrost.”
Siegrid nickar. ”Jag informerar husfru Alienor.” Hon slår sig ner vid bordet, som är belamrat med mat, och gör en gest mot mig. ”Sätt dig.”
Och jag tar order igen.
Men jag gör som hon säger. Siegrid lägger ena armen på bordet och ger mig en blick som är bister, men inte ovänlig. ”Vi har tre veckor på oss innan slottet översvämmas av adelsfamiljer.
Tre veckor på oss att forma dig. Vi måste börja direkt. Alienor kommer att undervisa dig i hovetikett, medan jag hjälper dig med dina nya krafter. Hur är din tillgång till de bundnas kommunikationskanaler?”
Allt hon just sa snurrar i huvudet på mig. ”Öhm … inte jättebra. Jag kan nå alla, som du märkte när jag informerade dem om min identitet, men det krävde en enorm kraftansträngning. Och jag är fortfarande inte säker på hur jag ska nå individer utanför min flock.”
Siegrid tar upp en druva, stoppar den i munnen och funderar. Efter en stund säger hon: ”Det krävs träning för att kunna styra nya flöden av kontakt och kommunikation. Kommunikationen inom en enda flock är som en flod. Som deras alfa kan du tala genom floden, så når din röst hela
flocken. Det vet du nog redan.”
Jag nickar. ”Men som drottning respektive högalfa har du och jag tillgång till ett helt hav av kontakter. Du kan nå alla. Du kan nå de enskilda flockarnas floder, och du kan nå kanalerna som representerar varje enskild bunden.” ”I teorin”, muttrar jag. ”Ja, det är förstås komplicerat. Avstånd är ett hinder, fast som du redan vet kan din magi överbrygga alla avstånd om ditt fokus är tillräckligt skarpt. Och även om du kan nå alla bundna kan de inte nå dig, om du inte tar initiativ till kontakten. Det är bara du som kan öppna en kanal, och bara du som kan stänga den.” ”Med undantag för frändebandet”, säger jag tankfullt.
Siegrid ger mig en lång blick som jag inte kan tolka. ”Ja”, säger hon sedan, med ovanligt uppmuntrande tonfall. ”Anassa kanske redan har förklarat det för dig? Om din varg har en själsfrände, vilket din tycks ha,
kan du och själsfrändens ryttare också nå varandra. Det är en sällsynt möjlighet som du borde utnyttja.”
Glimten i hennes ögon gör mig illa till mods.
Innan jag hinner försöka analysera den sväljer Siegrid en druva till och lutar sig tillbaka på stolen. ”Den fria viljan kan också vara ett hinder. Om någon inte vill ha kontakt med dig kan de stänga en mental port, precis som du kan göra med din varg. Fast du kan slå upp en sådan port.” ”Det skulle jag inte vilja”, säger jag lågt.
Siegrid ignorerar den kommentaren. ”Enda sättet att lära sig navigera kommunikationsflödena är att öva. Det är inte ditt fel att du inte klarar det än. Du är svag.”
Vilken trevlig påminnelse om att den här kvinnan är Starks mor. ”Men du tror att jag kan lära mig”, säger jag hoppfullt. ”Vilken muskel som helst kan bli starkare. Vi kommer att jobba med det under våra träningspass. Du måste också träna dina krafter, eftersom du nu har tillgång till samtliga flockars magi.”
Jag blinkar förbluffat. ”Har jag? Är du säker?”
Siegrid pressar ihop läpparna, som om hon blir frustrerad av hur lite jag vet. ”Givetvis. Utifrån det vi vet om Sturmfrostdrottningarna kanaliserar du alla bundna flockars krafter. Har du lagt märke till att de andras krafter har blivit starkare sedan du gjorde anspråk på din titel?”
Det stod klart under sammandrabbningen i arenan – Kryptoskvinnan som kunde göra sig helt osynlig, den oväntade kraften från Daemoskillen, Stark som kunde riva ner ett helt valv – men först nu inser jag hur det kunde hända.
Jag drar ett skälvande andetag. ”Okej. Vad innebär det?”
Siegrid lyfter ena axeln. ”Du har samma förmågor som medlemmarna i var och en av flockarna, men dina är förhöjda. Du kan redan använda grundläggande Strategoskrafter, framsynthet och strategi, men nu kan du också vidga din framsynthet och se längre in i framtiden. Det är en unik förmåga bara du har, som drottning.”
Jag skrattar till av förvåning. ”Kan jag se in i framtiden?”
”På sätt och vis”, svarar Siegrid. ”När ni är ute på slagfältet och flocken samarbetar är framsyntheten alltid exakt – många sinnen ser nära förestående händelser. Ensam kan du sträcka dig längre, men framtiden är inte huggen i sten. Du kanske inte ser den tydligt, men även om du gör det kan framtiden du ser förändras. Det är ett användbart verktyg, men det har sina brister och du borde inte förlita dig på det alltför ofta.”
Det skulle ha kommit till nytta för några månader sedan. ”Nu kommer du få lära dig att dra nytta av de andra flockarnas krafter och se hur långt du kan ta dem”, säger Siegrid. ”Vi har riftning, alltså Kryptos förmåga att dölja sig själva. Sköldning, som är Phylax försvarsmanöver, och forcering, som är Daemos kraft.”
Jag blir torr i halsen och tar en klunk isvatten. Det är … mycket att lära sig. Jag har nätt och jämnt bemästrat mina Strategoskrafter, och det tog mig fyra månader. ”Och exakt hur ska jag lära mig allt det där?” ”Kryptosalfa Hannelore kommer att lära dig riftning, och vi ska ta in en pensionerad Phylax från Bundna staden som lär dig sköldning. När det gäller forcering gav sig Stark av med Noemi i morse, så det ska jag själv lära dig.”
Jag spottar nästan ut iskuben jag suger på. ”Gjorde han?”
Mina odugliga tankar bara snurrar, och jag vet inte varför. Jag visste att han skulle ge sig av. Det spelar ingen roll att han inte sa farväl. Varför drabbar det mig så hårt?
Antingen ignorerar Siegrid min förbluffade reaktion eller så bryr hon sig inte om den, för hon säger bara: ”Sak samma. Nog visste du redan att jag var Daemosalfa före Stark? Vi börjar i morgon bitti.”
Toppen. Jag längtar redan. Fast det finns en kraft vi inte har diskuterat, och det är den jag främst behöver få kontroll över. ”Och skuggorna?”
Siegrid drar sakta på munnen. Hon lyfter ena handen och kröker pekfingret.
Skuggor glider uppför väggarna, mörka och ringlande.
Jag tappar andan. ”Hur … hur gör du det där?”
Hon tar ner handen, och skuggorna faller tillbaka ner på golvet och försvinner. ”Det kallas skuggbändning, och är unikt för högalfan och drottningen. Fast mina krafter är inte ens en tiondel av dina.”
Jag håller upp handen, och den svartnade rubinen i förlovningsarmbandet glänser. ”Dessvärre är vi inte ensamma om den kraften, vilket du nog vet. Alistair Brightbane har viss kontroll över min … skuggbändning genom det här armbandet.”
Siegrid nickar. ”Ja, jag är medveten om det. Jag känner en begränsning i kraften – även i min förmåga att forcera, faktiskt. Hans närvaro korrumperar och förvanskar magin för alla bundna.”
Det hugger till i bröstet av oro. ”Då måste vi göra någonting.
Omedelbart. Jag har ännu inte hittat någon som kan ta av det här armbandet, men jag är beredd att hugga av mig handen om det behövs.”
Hon höjer ögonbrynen. ”Det är du faktiskt. Du skulle lemlästa dig själv för andras skull.” Hennes röst är förvånad och tankfull. ”Så nobelt. Men så drastiska behöver vi inte vara. Tormun kommer att fånga in Killian och föra honom tillbaka hit. Då tvingar vi honom att ta av dig armbandet.”
Jag slappnar av en aning. ”Så du kan lära mig skuggbändning? För tillfället har jag bara tillgång till kraften när mina känslor är starka, och inte ens då kan jag kontrollera den. Jag tänker på vad jag vill och den reagerar, men jag kan inte bromsa den.”
Siegrid suckar och tar en vindruva till. ”Det handlar bara om disciplin.
För att kunna styra skuggorna måste du tömma huvudet på tankar. Även om känslor kan förstärka kraften får du inte låta dig styras av dem. Men oroa dig inte, vi ska se till att få ordning på din överdrivna känslosamhet.”
Jag märker att hon försöker vara hjälpsam, så jag kastar mig inte över bordet och stryper henne. Även om jag vill göra det.
Anassa morrar i mitt sinne. ”Du är inte överdrivet känslosam. Du är passionerad. Det är skillnad.” ”Det är en sista sak jag vill diskutera med dig”, säger Siegrid innan jag hinner fly ut genom dörren.
Jag rätar på mig och nickar åt henne att fortsätta.
”Nu när du har fått insikt om din rätta identitet och gjort anspråk på kronan, finns det ingen mening med att du fortsätter vara Strategos alfa.
Min jättevarg Genicos tycker att du och Anassa borde ta ett steg tillbaka och låta vargarna välja ett nytt ekipage.”
Förvåningen kommer först, sedan smärtan.
Alfa. Jag är en alfa. Strategos är min flock. Även om det hon säger är rimligt, vill jag inte släppa taget. Det är en roll jag först nyligen har accepterat. Även om jag inte har varit alfa särskilt länge är det bekant – någonting jag har börjat trivas med, till skillnad från min roll som drottning.
Jag vill inte behöva förlora ytterligare någonting jag älskar. ”Du kommer aldrig att förlora din flock”, säger Anassa mjukt. ”Du kommer alltid att tillhöra Strategos, även om du nu är något mer.” ”Står du bakom det här?” Jag vill så gärna att hon ska säga nej, att hon ska göra motstånd.
Hon är tyst ett långt ögonblick, och det säger allt. Hur många gånger kan ett hjärta brista innan det inte längre finns någonting att lappa ihop?
Till slut säger hon: ”Om vi fortsätter tjäna som Strategos alfapar, kommer vår lojalitet att finnas hos dem. Det skulle vara till skada för kungariket. Vi tjänar alla nu. Alla vargar, alla människor, oavsett flocktillhörighet och rang.”
Hon har rätt. Jag vet att hon har rätt. Strategos förtjänar en alfa som är helt och hållet deras, som inte har någon högre prioritet än deras välbefinnande och styrka. ”Men du vet varför hon föreslår det”, invänder jag. Det är så genomskinligt. Siegrid vill ha en ny Strategosalfa som är lydig och underdånig. ”Ja, men jag hade tänkt föreslå det själv.” ”Jag förstår”, säger jag till Siegrid, som ser belåten ut. Väldigt belåten, vilket bekräftar mina misstankar. ”Jag tar ett steg tillbaka och låter vargarna välja.” ”Det kommer att bli Sofos, vargen som är bunden till Egith”, säger Anassa. ”Jag kan påverka beslutet, och Sofos och Egith kommer att vara
lojala mot oss framför någon annan.”
Om Anassa tror att det är så, litar jag på henne. ”Ta en kort lunchpaus nu”, säger Siegrid, ”innan du möter Hannelore på Kryptos träningsområde för att fortsätta med träningen. Jag talar om för henne vad som gäller.”
Det låter farligt likt en order, men jag låter det passera. Jag vill bara ut härifrån.
Jag går tillbaka till min svit för att titta till Saela. Det jag får se förvånar mig inte. Hon har uppenbarligen stigit upp, tvättat av sig och klätt sig, och sedan krupit tillbaka ner i sängen. ”Hej, Saela”, säger jag med en suck. Jag ställer hennes skor till rätta
bredvid sängen. ”Hur känns det?”
Tystnad. ”Snälla, prata med mig”, vädjar jag. Om hon bara kunde ge mig ett enda
leende … Ingen reaktion. ”Jag vet att det här har varit svårt för dig, men det krossar mitt hjärta att se dig såhär. Behöver du komma ut och få lite frisk luft?”
Saela fnyser. Hon tittar inte på mig, men jag behöver inte se hennes ansikte för att veta att hon är arg. ”Då skulle jag väl utsätta mig själv och andra för fara? Lämna mig i fred, Meryn.”
Jag öppnar munnen för att svara, men innan jag hinner göra det känner jag ett skarpt, smärtsamt ryck inne i huvudet. Jag flämtar högt. Saela reagerar direkt och vänder sig om.
Benen viker sig under mig och jag sjunker ner på sängkanten.
Den här känslan … Det är han igen. ”Bundna”, säger Killian – eller Alistair – genom banden. ”Ni har haft flera dagar på er att välja sida. Förläningen Rabenfrost har välkomnat mig med öppnar armar, och de välkomnar även er.”
De svekfulla jävlarna. Jag knyter händerna om Saelas överkast och stirrar på mitt förlovningsarmband. Det sitter hårdare än någonsin, och svarta skuggor virvlar än en gång inne i rubinen.
”Meryn?” säger Saela ängsligt.
Jag börjar skaka av vrede. Jag måste sätta stopp för det här. Jag måste stänga av honom på något sätt – han har ingen rätt att tala till mitt folk som om de tillhör honom. ”Kan jag stänga en port mot honom?” frågar jag Anassa. ”Prova”, svarar hon. ”Snabbt.”
Jag sluter ögonen och söker upp havet av kommunikation i mitt sinne.
Hans otäcka energi finns också där, hänger som ett mörkt moln över alla floder och kanaler. Jag drar ett djupt andetag, och … Pressar.
Det jag skapar är inte en port utan en mur, starkare än någonting Anassa och jag någonsin har använt. Den är av järn och den sträcker ut sig i all oändlighet, skyddar alla bundna från hans inflytande. Anassa använder sin fulla kraft till att hjälpa mig resa den.
Jag börjar genast svettas och det bultar i huvudet. Det är som om någonting kramar min hjärna, men jag ignorerar smärtan.
Jag kan uthärda hur mycket smärta som helst för att stänga honom ute.
Och det fungerar – hans otäcka närvaro drar sig tillbaka. ”Mer”, säger Anassa. ”Det är nästan tillräckligt.”
Ett skrik stiger i min strupe när mitt sinne fortsätter pressa upp muren mot honom. Äntligen faller någonting på plats. Han är borta, helt avstängd från flockarnas kommunikation. Jag känner det. ”Kommer den att stå kvar? Tror du att den kommer att hålla honom ute för gott?”
Anassa tvekar innan hon svarar. ”Vi kan behöva fortsätta stärka den.
Men … det verkar som om den fungerar för tillfället.”
Jag öppnar ögonen och ser att Saela stirrar skräckslaget på mig. Jag skulle nästan bli glad över att någonting har nått fram till henne, om det inte vore för den fruktansvärda huvudvärken.
Rädslan ekar i mitt bröst och jag griper tag i hennes axlar.
”V-vad …?” stammar hon. ”Hörde du honom?” ryter jag.
Hon vrider sig ur mitt grepp och kryper ihop intill väggen. ”Vad pratar du om? Vad hände?” ”Killian”, insisterar jag. ”Hörde du honom? Hör du honom nu?”
Hennes ögon är stora. Skrämda. Hon skakar på huvudet. ”N-nej. Nej, har jag ju sagt. Det är ingen som pratar med mig.”
Hon ser så öppen och ärlig ut. Vågar jag tro henne? Vågar jag lita på min egen syster?
Det måste jag. För om inte jag litar på henne, vem ska då göra det?
Jag slår ut med armarna och hon kommer, trycker sin lilla kropp mot
min, och jag kramar henne hårt. ”Du skrämde mig”, mumlar hon.
Jag lutar huvudet mot hennes och andas djupt.
Hon skrämmer mig också.
Kommer någon i Nocturna att lita på mig om de får veta att jag skyddar en sifon?
