60
MERYN
Killians huvudlösa kropp tippar åt sidan och faller. En besynnerlig, blåaktig rök stiger ur hans blödande hals och en kort sekund ser jag glansen i de där blå ögonen igen, Alistairs kusliga blick.
Sedan är den borta.
Jag drar ett djupt andetag och griper tag i skuggorna, tyglar deras kaos och skingrar all magi omkring oss. Sedan faller jag ner på knä på den
blodiga marken.
Jag känner mig tom. Utmattad.
Plötsligt är det så ljust och soligt att jag bländas. Himlen ovanför mig är klarblå, som om allt som just hände bara var en dröm.
Jag tittar omtöcknat på den, och under ett långt ögonblick är mitt sinne välsignat tomt på smärta, röster och magi. Den blå färgen är så ren och klar. Det känns som om den tvättar mig ren.
Sedan kommer smärtan tillbaka med full kraft. Anassa.
Jag kravlar fram och sveper panikslaget med blicken över henne.
Hon är svag, men hon lever. Hennes bröstkorg höjs och sänks. Gråtande slänger jag mig över hennes sida. ”Än blir du inte av med mig”, viskar jag, drar av mig jackan och trycker den mot såret i hennes sida, som lyckligtvis nästan har slutat blöda.
Ljudet av ylande vargar runt om i lägret för mig tillbaka till nuet. Stark och Cratos håller på att återta kontrollen över dem, utnyttjar kaoset efter
Killians död och slutet på gudinnetårens tvingande krafter.
Det börjar pirra i huden under mitt förlovningsarmband. Jag lyfter handen och ser förundrat hur skuggorna i rubinen skingras så att den återigen blir en vanlig, livlös ädelsten.
Dessutom framträder en blek, svart linje i metallen, en skarv som hålls på plats av ett enkelt spänne. Med tårar i ögonen rör jag lätt vid spännet, lossar det med nageln och ser armbandet öppna sig. Det hänger kvar runt
min handled någon sekund.
Och faller sedan ner på marken.
En så liten rörelse. Ett så litet föremål. Hela min kropp känns lättare.
Luften bredvid mig blir varmare och jag ryser till. Han behöver inte säga någonting. Min kropp känner igen hans.
Jag vrider på huvudet och ser att Stark har sjunkit ner på huk vid min sida. Jag faller i hans famn och han drar mig intill sig, kramar mig så hårt att jag hamnar i hans knä, med ansiktet mot hans hals och hans puls mot mina läppar.
Cratos har gått fram till Anassa och står med huvudet sänkt för att slicka hennes ansikte rent med tungan. ”Stark, kan Cratos avgöra om …” ”Hon kommer att bli bra”, bekräftar Stark. ”Men det är en svår skada.
Hon behöver vila och tid för återhämtning.”
Jag andas ut när ännu en tyngd lättar från mina axlar.
Hans armar runt min kropp förankrar mig i verkligheten. Det här är på riktigt. Jag är äntligen fri från Killian för gott.
Ingen av oss behöver ord. Vad som än händer härnäst … så är jag fri.
Tårarna rinner nerför mina kinder. De droppar från min haka och landar på Starks axel och jag kniper ihop ögonen, stänger ute allt utom känslan av hans kropp mot min, hans trygga famn, hans omfamning – hans kärlek,
starkare än något jag tidigare känt. ”Meryn”, säger Noemi med darrig röst.
Jag rätar på mig i Starks famn och tittar på henne. Hon ler, men jag ser smärtan i hennes ögon. När jag sträcker fram handen mot henne ersätts den av lättnad. Jag drar henne intill mig och kramar henne också, hoppas kunna ge henne lite av den styrka Stark just gav mig.
”Förlåt”, snyftar hon och ger mig ringen hon tagit från Killians finger.
Jag tar emot den och håller upp den i det nya solskenet. Opalen glöder så oskuldsfullt. Den borde inte vara så vacker. ”Du behöver inte be om förlåtelse, Noemi. Han tog kontroll över mig också. Inget av det du gjorde var ditt fel.”
Noemi sväljer hårt och får tårar i ögonen, men till sist nickar hon. ”Vad tänker du göra med ringen? Med alltihop?” frågar hon.
Jag sluter handen om den innan jag trycker ner den i väskan. Sedan reser jag mig, går fram till Killians kropp och samlar upp ihop tårarna han tog från mig, som har fallit omkring honom. ”Ingen borde ha makten att befalla om vördnad”, säger jag och skakar på huvudet. ”Att kunna manipulera så många? Styra andras viljor? Det finns ingen i världen som har rätt till den sortens makt.” ”Men de andra?” Hon gör en gest mot resten av tårarna.
Utmattningen sänker sig över mig när jag tänker på vad jag behöver göra. ”Jag måste föra tillbaka Luciens tårar till honom i Astreona. Och … innerst inne vill jag förstöra tårarna vi hittade, eller begrava dem någonstans där ingen någonsin kan hitta dem.”
Noemi nickar instämmande, men Starks ansikte är spänt. Skuggigt, till
och med. ”Du håller inte med?” frågar jag honom. ”Jag går med på allt du bestämmer. Du har befälet.”
Det svaret känns inte bra, men jag har inte tid att lirka med honom.
Killians läger börjar vakna till liv igen. De som svepts med av hans magi blinkar förbryllat, stapplar ut i ljuset och söker svar.
Jag tittar på Stark och Noemi, ställer frågor jag redan vet svaren på. ”Tormun?” ”Han stod under Killians kontroll”, svarar Stark. ”Men han behövde ändå neutraliseras. Cratos och jag gjorde det vi behövde göra.”
Han är död, alltså. Phylaxflocken står utan alfa.
Plötsligt hörs ett mullrande ljud som jag skulle känna igen var som helst.
Dussintals vargar som rider tillsammans, tassar som slår mot marken och ryttare vars sinnen svämmar över av hopp.
De bundna kommer nerför kullen från Blumenfall. Egith har täten, rak i ryggen och med högburet huvud. Jag ger upp ett litet segertjut och stapplar mot henne.
Några ögonblick senare står de framför oss, och jag lyfter en hand för att röra vid hennes varg Sofos. ”Anassa är skadad”, säger jag, men inga ord behövs – Sofos vet redan.
Egith sitter av och Sofos skyndar fram till Anassas sida. ”Jag är så glad att du är oskadd. Att ni alla är oskadda”, säger jag till Egith med sprucken röst. ”Tack för att ni kom hit i tid”, säger hon. ”För att ni stoppade honom.”
Hon drar ett djupt andetag. ”Invånarna i Blumenfall har förblivit lojala mot dig och mot de bundna, men vi skulle inte ha kunnat stå emot en attack.
Följ med oss tillbaka till staden. Vi ska se till att Anassa omedelbart blir omhändertagen, och lord Blumenfall välkomnar dig till sitt hem.”
Jag ler. ”Tack, alfa.”
Egith sänker huvudet. Flera av ryttarna i hennes sällskap arbetar tillsammans med sina vargar för att binda om Anassas sår. Hennes egen helande magi har redan börjat få effekt, och hon andas lite lättare nu.
Jag tittar mig omkring och inser att jag behöver säga någonting till alla här, alla från Killians läger. Hur gärna jag än vill fly till Blumenfall, pyssla om min jättevarg och stupa i säng, måste jag försäkra mig om att de vet att
jag inte är likadan.
Att jag inte är som han.
Så jag lämnar klungan med nyanlända vargar och ryttare. Jag talar högt, och jag talar ur hjärtat. ”Jag vet att många av er stod under ett inflytande ni inte kunde motstå, och jag förstår. Ni kommer inte att straffas, för ni hade ingen fri vilja. Men vi har mycket att återuppbygga tillsammans, och det kommer att ta tid innan vi kan lita på varandra igen. Det vet jag.”
Phylaxryttarna närmast mig skruvar besvärat på sig och sneglar på varandra. Men de lyssnar. ”Från och med nu ska vi bli starkare än någonsin. Om ni inte tror att ni någonsin kommer att kunna lita på mig, om ni inte vill bli en del av den
flock vi ska skapa här, ge er då av nu. Jag kommer inte att följa efter er.”
När jag vänder mig mot Egith igen ser jag att de lojala vargarna och ryttarna har byggt en provisorisk bår av tyg och stänger från tälten, och placerat Anassa på den. Cratos, Ephyse och två vargar vars namn jag inte vet bär ändarna av stängerna mellan sina tänder. Det är en anblick som
fyller mig med mod.
Jag ler spänt mot Egith. ”Visa vägen.”
* Ett par timmar senare står jag vid eldstaden i den enorma sviten Blumenfalls välkomnande adel gav Stark och mig. Deras tacksamhet tar sig uttryck i en gnistrande kristallkrona, en garderob full av nya, vackra kläder och en gigantisk säng som kittlar min fantasi.
De har till och med burit in mängder med filtar och pälsar för att Anassa ska ligga bekvämt medan hon återhämtar sig.
Jag tittar kärleksfullt på min sovande jättevarg. Slottsläkaren har undersökt henne och konstaterat att såret är rent och läker som det ska.
Hon drömmer, och det rycker lite i hennes bakben. Cratos ligger utsträckt intill henne, håller henne varm och trygg.
Jag petar i brasan och gnistor slår upp från veden. Någonting med det enkla i att väcka elden till liv hjälper mig att finna ro efter allt som hänt.
En knackning rycker mig ur min trans och jag går fram till dörren,
öppnar och stelnar till. ”Åh.”
Framför mig står Ruby. ”Stör jag …?”
Hon hinner knappt avsluta frågan innan jag stiger åt sidan för att släppa in henne. ”Jag är glad att du överlevde”, säger jag så fort hon har kommit in. ”Både Lucien och min far skulle nog ha krävt mitt huvud på ett fat annars, och jag tycker om det där det är.”
Ruby ler snett. Det märks att hon känner sig lite illa till mods här, på mina domäner. ”Var allt bra med Fredrich senast du såg honom?”
Jag går fram till elden igen och lägger armarna i kors. Hon iakttar mig noga. ”Jadå”, svarar jag. ”Han saknar dig väldigt mycket, men nu tar han hand om min syster. Har du haft någon kontakt med honom?” Jag är
ganska säker på att de kan nå varandra genom skaparbandet, och jag väntar spänt på nyheter om min syster.
Hon ställer sig bredvid mig, och lågorna reflekteras i hennes vackra ögon. ”Det har jag. Han säger att Saela finner sig väl till rätta i Brightbane.
De har gjort utflykter runtom i staden – han vill gärna väcka hennes nyfikenhet så mycket han kan. Han … han vill skriva in henne på en av skolorna, med din tillåtelse. Åtminstone tills ni har beslutat om en mer permanent boendesituation för henne.”
Jag får tårar i ögonen. En skola. Jag trodde att den sortens framtid var borta för Saela. I Nocturna skulle den vara det, även om kriget är över. Jag kan inte tänka mig att ett klassrum fullt av människobarn skulle välkomna
en sifon.
Men i Astreona … ”Det låter bra”, säger jag med tjock röst. Jag vill inte tänka på min systers permanenta boendesituation – inte än, det gör för ont. ”Vad kommer att hända när du återvänder till Astreona?”
Ruby tittar in i lågorna och jag ser att hon är spänd, men när hon svarar låter hon säker på vartenda ord. ”Jag vill inte stå i vägen för deras relation.
Om jag måste ta ett steg tillbaka, gör jag det. Men om Saela vill lära känna mig, skulle det glädja mig mycket.”
Hennes ord träffar mig rakt i hjärtat, och jag vänder bort ansiktet innan hon hinner se glansen i mina ögon. ”Du och min far …” Jag får en klump i halsen. Det är fortfarande svårt att tänka på honom med en annan kvinna. ”Det har varit svårt att acceptera att han lever efter alla år som gått. Men jag är glad att han gör det. Jag är glad att Saela och han kan ha en relation.
Tack för att du räddade honom.” Hon kommer närmare och slår ut med armarna, men jag lyfter ena handen. ”Jag är tacksam, men du och jag är nog inte riktigt framme vid att kramas än.”
Ruby skrattar och lägger huvudet på sned. ”Än?” Det blir pinsamt tyst när jag inte säger någonting, och till sist förbarmar hon sig över mig. ”Vi kan väl prata mer senare?”
Jag nickar, och hon lämnar rummet medan jag står kvar i den mjukt sprakande tystnaden. Efter en stund går jag mot badrummet vägg i vägg,
och det jag finner där lindrar huvudvärken och får stressen att lämna mina muskler.
Stark står lutad mot ett stort badkar och ler snett. Han håller i en tjock tvättsvamp. ”Ett bad, min drottning?” frågar han och sveper med blicken över mig.
Jag ler tillbaka och går mot honom. ”Har du tappat upp badet själv, alfa?”
Han rätar på sig. ”Jag tyckte du hade gjort dig förtjänt av det. Slipper jag jaga dig den här gången?”
Jag för hans händer till mina höfter, och han böjer sig över mig, sticker in en hand under min skjorta och smeker min ryggrad. Jag suckar och lutar mig mot hans bröst. ”Jag orkar inte kämpa mer i dag. Jag är din, Stark.”
Hans andedräkt kittlar min hals innan han kysser mig där. Tvättsvampen smeker min ländrygg, torr men mjuk och full av löften. Starks skäggstubb skaver mot min handflata när jag vänder hans ansikte mot mitt. Medan han kysser mig börjar han knäppa upp mina kläder.
Jag är utmattad, men jag känner mig lättare än jag gjort sedan min kröning, kanske till och med sedan min syster rövades bort. Ja, framtiden är ett stort, okänt hav. Men jag är inte längre fjättrad av ett mörker runt min
handled.
Jag kan röra mig. Jag kan andas.
I kväll kan jag sväva bort med känslan av Starks höfter mot mina, hans händer om mina bröst, hans tänder mot min underläpp.
I kväll kan jag njuta av ljuset och ta ut en ny kurs.
I kväll kan jag ha honom, och när han obesvärat lyfter upp mig och kliver ner i badet spelar ingenting annat någon roll.
