61
STARK
Hårt och brutalt rycks jag ur min lugna, fridfulla sömn och kastas in i en
värld av mörker.
In i det Meryn kallar skuggriket.
Jag har inte berättat för henne att jag fått tillgång hit … eller vad det för med sig. Det har plågat mig.
Men jag har inte haft tid att ta reda på exakt vad som måste förbli dolt på grund av ederna vår familj har svurit, och vad som bara berodde på att Siegrid var en förtegen, hemlighetsfull narcissist. Jag vet att hon hade hemligheter för sin varg, Genicos.
Hon uppmanade mig att göra likadant med Cratos, redan innan hon visste att Cratos hade en själsfrände.
Jag ska dela så mycket jag kan med Meryn, vid rätt tillfälle. Tills vidare tröstar jag mig med vetskapen om att hon i slutändan tjänar på att jag förblir trogen ederna min familj har svurit.
Riket är våldsammare än vanligt. Jag har bara varit här några enstaka gånger sedan jag ärvde mina krafter och plikter. Det har varit ett brutalt uppvaknande – att inse den faktiska omfattningen av det maktavtal min familj slöt för många, många år sedan.
Den mörka guden har aldrig visat sig för Meryn, bara viskat i hennes öra, och inte ens det har han gjort sedan Killian började stjäla av hennes krafter. Armbandet gjorde det möjligt för Killian att träda in i skuggriket,
så guden har hållit sig gömd.
Det kanske kommer att förändras nu när Killian är borta.
Kanske kommer även Meryn snart att stå inför mardrömsguden i egen hög person, källan till hennes omvälvande skuggkrafter: den andra guden hon är ättling till. Nocturn.
Som om jag frammanat honom genom mina tankar stiger han ut ur skuggorna. Om han var där hela tiden eller om han kommer och går vet jag inte.
Hans alabasterhy och blåsvarta hår tycks glöda med en svag låga. Han är tydligare i natt, på något sätt. Skarpare, nästan verkligare än verkligheten själv. Och starkare. Vibrationerna i hans magiska aura är starkare än någonsin och får mig att gnissla tänder.
Förändringen gör mig illa till mods.
När han kommer närmare måste jag låsa mina muskler för att inte backa.
Känslorna som vrider sig inom mig är obekanta och obehagliga.
Bävan. Rädsla. ”Så till och med den mäktiga högalfan kan känna skräck”, säger Nocturn, med en röst som av gläfsande vargar och kvävande laviner.
Jag biter ihop, rör inte en min och ser honom rakt i ögonen, trots att jag vet att det är meningslöst.
Han kan se rakt in i mitt sinne och plocka fram det han vill.
I nästa ögonblick lindas Nocturns blåglödande skuggor runt min hals, klämmer åt och lyfter mig från marken. Fötterna dinglar hjälplöst under mig och jag kippar efter luft.
Kan jag använda min magi här, eller är den oanvändbar eftersom den stammar från honom? Kan han döda mig? Och vad händer om jag dör här, i skuggriket? Kommer min kropp att bli kvar i den verkliga världen, leva vidare utan kontakt med mitt sinne?
Utan att tänka efter forcerar jag med allt jag har, försöker pressa hans skuggor ifrån mig.
Orkanstyrkan i mina krafter – krafter som nu skulle kunna riva en mindre fästning i den verkliga världen – får bara hans grepp att lossna ett ögonblick, men det räcker för att göra honom ännu mer ursinnig.
”Hur vågar du använda mina gåvor emot mig?” väser han. Ljudet kommer både från mitt sinne och från världen omkring mig, pressas ihop i mitt huvud tills det känns som om jag är på väg att bli galen.
Nocturns skuggor slukar mig, sveper sig runt mig så att mina armar kläms fast mot kroppen och vrider sig så att mina lemmar böjs i onaturliga vinklar.
Senor och muskler spänns till bristningsgränsen.
Jag lyckas få fram ett kvävt skrik, men det tystas av alla lager av skuggor. Min röst är lika oduglig som min magi här. ”Jag gav dig en order, och du trotsade den!” Nocturn är närmare nu och den egendomliga blå skuggan han utstrålar är nästan bländande, en paradox av mörker och ljus. ”Tårarna måste föras samman!”
Jag vet att jag inte kan undfly hans magi förrän han är redo att släppa mig, men min kropp kämpar ändå mot smärtan och skuggorna – träningen är för djupt inrotad efter alla år för att jag ska kunna ge upp.
Nocturn tittar på mig och skrattar. Det låter gnisslande och hårt, metall som skrapar mot metall. ”Varför?” flämtar jag, och Nocturn lossar skuggorna runt min hals tillräckligt för att jag ska kunna tala. ”Varför jag, varför nu? Varför har du inte befriat dig själv, under alla årtusenden?”
Nocturn växer framför mig, fördubblas i storlek, tredubblas, mer. Till slut är jag bara en liten insekt som blickar upp på en jätte. ”Tror du inte att jag har försökt? Hon har hållit mig fjättrad. Det är först nu, när hennes tårar nästan är återförenade, som jag kan besöka din familj såhär – med hela mitt jag, inte bara genom fördömda viskningar i mörkret.”
Han höjer rösten tills mina trumhinnor nästan sprängs. ”Ju närmare varandra tårarna är, desto närmare är jag friheten. Den kallar till mig, sjunger i natten. Vill du neka mig min frihet?”
Jag vet att han kan läsa mina tankar, men jag kan inte dölja min
omedelbara reaktion.
Klart som fan.
Klart som fan att jag inte vill bli den som släpper ut den här galenskapen i världen. Så fort jag kommer härifrån ska jag hjälpa Meryn att göra det hon planerar: separera alla gudinnetårar och gömma undan dem för evigt.
Så fort jag har tänkt de orden skjuter jag dem ifrån mig, trycker in dem längst bak i mitt sinne där jag knappt är medveten om dem själv.
Men jag är inte snabb nog. Han hör mina tankar. Hör min olydnad.
Och Nocturns vrede tusenfaldigas.
Hela riket omkring oss tycks skaka och virvla, världen slits itu som om Nocturns humör kan strimla den som papper. Han växlar mellan jätteformen och den form jag är van vid, och något annat – en cyklon av skuggor, en skrämmande evig tomhet. ”Om du inte gör det, gör jag det själv!” Orden kommer från ingenstans och överallt.
Plötsligt faller skuggorna som binder mig. Lättnaden består dock bara ett halvt ögonblick, innan den kusliga, mörka energin samlas till en våg av skuggor och rusar rakt mot mig.
Vågen slår in i mig, genom mig, och jag faller, faller genom ett tomrum med mörka krafter omkring mig och ovanför mig och nedanför mig och … Jag vaknar.
Jag blinkar, kan först inte fokusera, känner fortfarande smärtan efter Nocturns tortyr. Bredvid mig sover Meryn fridfullt för en gångs skull – i natt är det mig skuggriket hemsöker, inte henne.
Jag försöker lyfta handen för att smeka hennes kind … och kan inte.
Min kropp lyder inte.
Den mörka kraften inom mig växer och sträcker ut sig, och med fasa inser jag att det jag känner är mycket mer än bara efterverkningar av drömvärlden, mycket mer än den magi min familj har beviljats.
Oförmögen att hejda mig reser jag mig ur sängen och går fram till
Meryns väskor.
Det är Nocturn själv som styr mig.
Jag är vagt medveten om hans närvaro, hör hans gnisslande skratt när jag försöker ta tillbaka min kropp och mina rörelser. Förgäves.
Mina händer öppnar den översta väskan, den med skärvorna av Ulvaklingan. Nocturn hittar skaftet, och när han drar upp det väller en ofattbar energi fram inom mig.
Skärvorna svävar upp ur väskan i en virvel av skuggor när kraften strömmar genom mig och ut i skaftet. De möter varandra, smälter ihop, bildar en ny klinga. Där det saknas bitar sveper skuggor fram och skapar ny metall.
Chocken genomborrar mig som en glödgat stål och blir allt hetare … tills jag inser att det är Nocturns krafter – de bränner mig, inte honom.
Skuggorna bleknar bort och i min hand håller jag Ulvaklingan – nysmidd, glänsande och hel.
Nocturn kastar nonchalant svärdet ifrån sig och öppnar nästa väska.
Juveler glänser i eldskenet och han för ner min hand, tar omsorgsfullt upp den ena tåren efter den andra och lägger dem på golvet.
Med en lätthet och styrka jag inte begriper bänder mina händer loss opalerna från deras infattningar: först de två tårarna i kronorna, sedan halsbanden, sedan Killians ring.
Trots att var och en av dem bränner min hud när jag rör vid dem reagerar inte mitt skal till kropp, utan hanterar dem som om de vore vanliga stenar.
Jag vet vad som väntar när jag ser mig själv placera dem på golvet i det stjärnmönster vi såg i Meryns mors dagbok: sex uddar, en i mitten. Jag vet vad jag gör, men jag kan ändå bara maktlöst titta på.
Så fort den sista tåren läggs på plats rinner Nocturns skuggor ur mig, och jag kastar mig förtvivlat fram för att sprida ut gudinnetårarna … Men det är förstås för sent.
Under ett fasansfullt ögonblick tycks verkligheten spricka och glida isär, blotta lager av materia, skuggor och ljus. Sedan drar den ihop sig igen och all luft i rummet blir till blixtar och eld som bränner i min hals.
En enorm, dånande smäll hörs från någonstans väster om oss. Genom fönstret ser jag med fasa hur himlen skiftar i färger jag aldrig sett förut och inte kan namnge, och tvärs över den löper en grön strimma så klar att jag blir bländad.
Sedan, i öster, ännu en smäll som får marken att skälva, så hög att det känns som om mina trumhinnor brister. Under ett otäckt ögonblick byter himmel och jord plats innan de rätar upp sig igen.
Trots att jag håller för öronen kan jag inte stänga ute den sista smällen, någonstans vid horisonten.
När min hörsel och syn börjar återvända hör jag Meryns röst och tittar upp från där jag sitter hukad på golvet. ”Stark?” säger hon. ”Vad gör du?
Vad … vad var det där?”
Hon är uppe ur sängen innan jag hinner stoppa henne, tittar förundrat ner på mönstret tårarna bildar på golvet. ”Jag förstår inte. Vad är det som händer?” Tilliten i hennes röst tar andan ur mig och krossar mitt hjärta. ”Meryn …” Min tunga smakar aska i munnen. ”Min släkt. Det är en sak jag inte har berättat. Jag ljög aldrig. Vi var dina edsvurna beskyddare, bundna till dig. Det var vårt heligaste uppdrag. Trodde jag, åtminstone …”
Den växande insikten i hennes ögon är som en vision av min egen undergång när jag pressar fram de sista, giftdrypande orden. ”Men den här gången är vi bara gudarnas leksaker. Meryn …”
Sanningen är som en dödsdom. ”Vi i min släkt är inte bundna till Sturmfrostätten. Vi är bundna till … Nocturn. Den mörka guden har återvänt.”
FÖRFATTARNAS TACK
Först och främst, tack till alla våra läsare – alla som har kommit in i serien nyligen, och alla som har varit med från början, särskilt ni som läste Dire Bounds förhandsexemplar. Ni var gränslöst tålmodiga när den här boken övergick till ett traditionellt förlag, och vi hoppas att ni tyckte lika mycket om att läsa den som vi tyckte om att skriva den.
Till våra hjältar på Requited: Tack för att ni är vårt drömförlag.
Ruquayyah Daud, vår underbara redaktör – den här boken skulle inte vara hälften av det den är utan dig. Tack för att du har hejat på oss genom alla nödvändiga omarbetningar och för dina kloka kommentarer, och tack till Dael Ki som anslöt sig till äventyret. Stort tack också till Lisa Yoskowitz, Jackie Engel och Megan Tingley! Vi är oerhört tacksamma för resten av teamet på Little, Brown och Hachette – tack till vårt fantastiska produktions- och designteam: Jen Graham, Marisa Finkelstein, Jonathan Lopes, Sasha Illingworth, Patrick Hulse, Tuesday Hadden och Sasha Vinogradova, vårt hårt arbetande PR- och marknadsföringsteam: Cheryl Lew, Mary McCue, Stef Hoffman, Savannah Kennelly och Emilie Polster, vårt geniala säljarteam som har gjort ett så makalöst jobb med att få ut böckerna till våra läsare: Danielle Cantarella, Mackenzie Bronk, Molly McLaughlin, Stephanie Licciardi, Allison Stegeland, Dan Kosack, Mary Urban, Cristal Sanchez, Agustina Casal, Marissa Baker, Lauren Monaco, Chrissy Heleine och Nicky Devaney, och till ljudboksteamet som gett en ny och fantastisk version av historien liv: Melanie Schmidt, Avery Caris och Gabriel Michael.
Vi kan ägna vår tid åt att skriva i stället för att oroa oss över våra affärer tack vare de underbara kvinnorna vid vår sida på WME. Caitlin Mahony, våra drömmars agent, tack för att du håller oss i handen och stöttar oss – vi är så glada över att få jobba med dig. Kramar och tack också till Suzy Ball, Frankie Yackle och Mary Pender.
Den här boken var ett stort hjärteprojekt och mycket knepigare än vi hade förväntat oss. Våra fantastiska testläsare såg en tidigare, mycket rörigare version och hjälpte oss att identifiera vad som inte fungerade, vilket ledde till omfattande ändringar. Vi kan inte tacka er nog för att ni ger oss av er tid och era hjärnor. Utan inbördes ordning: Sam, Rebecca Williams, Bryn McDaniels, Cambria, Aryana Schneider, Amanda Powell, Taylor Jaye, Amanda Bundren, Michelle Wynne-Feigin, J.B. Lee, Kiyeereads, Gina Sheets, Courtney Pomietto, Jorinde Pels, Rachel Zimmerman, Jade, Ashley Kreib. Och ännu ett tack till våra ursprungliga Dire Bound-testläsare.
Vi är fortfarande så tacksamma för alla influencers som har riktat uppmärksamhet mot Dire Bound – tack för allt ni gör för bokbranschen och för ert sätt att lyfta såväl författare som läsare. Den här listan är kort och långt ifrån komplett, men en särskild hälsning till Janessa (@meemoreads), Lauren (@bookhuddle), Bailee (@bailees_bookshelf), Amanda (@amandathebookworm), Shaelin (@shaelinslibrary), Kaila (@kaila.books), Jaimee (@thtgrlreads), Emmy (@whatemmyreads), Laura (@_laurareads_), Laura (@elitereading), Nash (@nash..reads), Emily (@emfunnsbooks), Sue (@suegainz), Tammi (@bookishbytammi), Luke (@lukesxlibrary), Tia (@tias.bookshelf_), Rae (@rae.in_wonderland), V (@bookmarked.byv), Alexandra (@fictionfeedsalex), Nicole (@njoybookstoday), och Katherine, Lindsey och Kelly från podcasten Banter & Bookmarks (@banterandbookmarks).
De senaste två åren har vi haft turen att få lära känna många andra författare i romantasysfären, inklusive sådana som befinner sig i det gränsland som håller på att växa fram mellan egenutgivning och traditionell utgivning. Till alla författarvänner som har gett oss råd och stöd: tack, från botten av våra hjärtan. Egenutgivare är affärsgenier, och vi är så tacksamma för att vara en del av den här otroliga gemenskapen.
Från Eliza: Tack igen till mina föräldrar Vicky och Duffy, min bror Ian, mina morföräldrar Carole och Maury, och mina svärföräldrar Marc och Mary. Jag är välsignad med en så stöttande familj – men låt oss fortsätta låtsas att ni aldrig läser de erotiska scenerna. Även mina vänner har varit
ett stort stöd det senaste året, och jag är särskilt tacksam för er som artigt har nickat med under obehärskade utläggningar och åtminstone låtsats glädjas över alla uppdateringar om boken. Drew, du är limmet i vår familj (jag önskar att jag hade en sexigare liknelse, men jag har inte fått tillräckligt mycket kaffe och det är sant) och den manliga huvudkaraktären i mina drömmar. Jag hade inte klarat mig igenom det senaste året utan dig, på så många sätt. Förlåt för att jag är lika kaotisk och stökig som Meryn, i så hög utsträckning att du genast förstod att det var mig själv jag beskrev i Dire Bound. C&S: Allting är för er, alltid.
Från Annie: Tack till min familj, som har hejat på och stöttat mig under vartenda steg av den här resan. Till mamma: Tack för att du är den bästa korrekturläsaren och mest högröstade beundraren! Pappa, tack för alla oändliga samtal om affärsdetaljer och för att du är lika upprymd som jag över varje ny milstolpe. Sophie, Andy, Peter, Anterra: Ni är bäst och jag älskar er. Jason, tack för att du har hållit mig i handen under den här vilda resan! Nina, Ellie, Candace, Tara, Joan, Trevor, Rashmi, Amy, Elena, Christine, Hannah Y, Danielle, Hannah R, Zenab, Beth, Tiffany, Denise, Megan, Julianne, Helen, Katharine och alla andra i vår underbara ”storfamilj” av vänner. Ni har alla hjälpt mig att inte bli galen, och jag kan inte tacka er nog. Elle och V: Tack för skrivardejterna och för sällskapet det senaste året. Jag är så tacksam för er vänskap! Och till alla andra som fortfarande läser det här, tack. Läsare är de bästa som finns, och jag är glad att du valde just den här boken.
Nocturnas bundna flockar
STRATEGOS
De bundna flockarnas organisatörer och ledare, mästerliga när det gäller strategi och slagfältsbefäl. De har en starkare kommunikationsmagi är de andra flockarna, vilket gör att de kan förmedla och diskutera taktik under pågående strid. De har också framsynthetens gåva och kan se korta skymtar av möjliga, omedelbara framtider. Alla Strategosvargar är silverfärgade och/eller vita, och deras ryttare har en silverstrimma i håret.
DAEMOS
De bundna flockarnas krigare, kända för sin brutalitet och sin fysiska bravur i strid. Deras magi gör dem starkare, snabbare och dödligare på slagfältet, och vissa kan dessutom använda den som vapen mot fienden (det kallas då forcering). Alla Daemosvargar är mörka, vissa kolsvarta, och deras ryttare har en blodröd strimma i håret.
KRYPTOS
De bundna flockarnas skuggvandrare och spioner, specialiserade på infiltration och underrättelsearbete. Har en förmåga som kallas riftning, som låter dem förbli oupptäckta genom magi som böjer ljus och skugga till den grad så att varg och ryttare under vissa tider på dygnet eller under vissa omständigheter kan bli näst intill osynliga. Kryptosvargar är mörkgrå eller spräckliga, och deras ryttare har en djupblå slinga i håret.
PHYLAX
De bundna flockarnas väktare, experter på försvar och beskydd. Använder defensiv magi, sköldning, som kan variera från mindre, tillfälliga barriärer till stora, skyddande kupoler när samtliga flockar samarbetar. Phylaxvargar är bruna i olika nyanser, och deras ryttare har en gulbrun slinga i håret.
