59
MERYN
Min förmåga att låtsas och ljuga pressas till bristningsgränsen när jag hör Killians hot.
Han kan säkert se vågorna av känslor som drar över mitt ansikte. Jag kan bara hoppas att det var den reaktionen han sökte. Han har alltid tyckt om att leka med mina känslor.
Till slut lyckas jag förmå mig själv att se kuvad ut. ”Givetvis. Som du önskar”, säger jag med darr på rösten och hoppas att han låter sig övertygas.
Anassas avsky är en låg morrning i mitt sinne när vi släpar Stark och Cratos till Tormuns tält. Dussintals blickar iakttar oss när vi passerar både människor och vargar.
Ett av ögonparen längs vägen tillhör definitivt en Daemos, med en kolsvart varg. Hon vänder bort blicken, vill inte se sin alfa så förödmjukad.
Jävla förrädare.
Jag biter mig så hårt i tungan att den börjar blöda.
Minuterna känns som timmar innan vi når fram till Tormuns tält. Jag låter deras kroppar landa hårt på marken framför ingången, en uppvisning i
oberörd grymhet. ”Förlåt”, säger jag genom bandet.
Stark skrattar lågt. ”För det här? Jag kommer inte ens att få ett blåmärke. Du kan väl be Anassa ge mig ett ordentligt bett eller två, något
som syns?” ”Tyst med dig”, svarar jag tillgivet. ”Och underskatta inte de här
jävlarna. Var rädd om dig.” ”Detsamma, min drottning.”
Jag rätar på ryggen och tittar föraktfullt ner på deras surrade kroppar.
Sedan går Anassa och jag tillbaka till Killian.
Bakom mig hör jag att Tormun kommer ut ur tältet och skrattar på ett sätt som ger mig gåshud. Någonting med det låter fel, och jag känner mig med ens väldigt illa till mods. ”Du har alltid haft så höga tankar om dig själv, Stark Therion”, säger Tormun hånfullt, och en annan av de bundna har mage att stämma in i hans skratt. Jag sluter ögonen när jag hör Tormun spotta, förmodligen i Starks ansikte, och sedan det dova ljudet av en spark som träffar en kropp.
Anassa saktar farten under mig, vill inget hellre än att vända om och slita Tormun i stycken. ”Men nu är det slut med det”, konstaterar Tormun. I nästa ögonblick hör jag att de släpas över marken. Både Anassa och jag tvingar oss att stirra rakt fram medan vi beslutsamt rör oss bort från Tormuns tält.
Det är det som är planen. Vi måste hålla oss till planen. ”Nu”, tänker jag sedan till Noemi och Stark. ”Tormun har Stark och de är på väg in i hans tält. Vänta tills ni känner att tillfället är så bra det kan bli, sedan slår ni till.” ”Uppfattat. Du kan sänka Kryptosskölden nu, Meryn”, försäkrar Noemi. ”Vi tar hand om honom.”
Jag häpnar över Noemis styrka. Det är trots allt sin egen flocks alfa hon sätter sig upp mot. Men jag hinner inte dröja mig kvar vid det, för nu står Anassa och jag än en gång framför Killian. Jag kämpar för att behålla kontakten med både Stark och Noemi för att kunna ta emot deras budskap, samtidigt som jag riktar min uppmärksamhet utåt.
Killian ser ut som en monark ut i fingerspetsarna. Han är enkelt men elegant klädd, hans händer är rena, hans ansikte slätrakat. Hans ansikte är lugnt och samlat, och för någon som inte känner honom måste han ge sken av total kontroll.
Men jag känner honom för väl.
Jag ser rakt igenom honom, trots alla nätter jag har ägnat åt att försöka glömma allt som har med honom att göra.
Hans käkar är spända av irritation – förmodligen riktad mot mig och min höga position på Anassas rygg. Det rycker lite i fingrarna på hans högra hand, ivrigt och otåligt.
Och det där andra, de egendomliga små ryckningarna runt hans ögon.
Hans halsmuskler som spänns och slappnar av.
Att ha Alistair som fripassagerare tär på honom, hur mycket han än försöker dölja det. Jag undrar hur ofta han förlorar kontrollen till den uråldriga sifonen, hur ofta Alistair har befälet.
Killian gör en gest mot sitt eget praktfulla tält. ”Kom in, älskling. Vi kan äta lunch tillsammans medan vi diskuterar vårt nästa steg.”
Jag skakar på huvudet. Jag vill inte gå in, eftersom tältet skulle begränsa mina och Anassas rörelser. Vi är friare utomhus. ”Jag har redan ätit.”
Killians ansikte förvrids. Ett kort ögonblick ser det ut som om Alistair får övertaget, men så slätas dragen ut. ”Och tårarna?” säger han till slut.
Skuggorna omkring oss vrider sig och vibrerar – på grund av honom, inte mig.
Stark har redan befriat sig från sina skuggrep. Han och Noemi måste ha slagit till mot Tormun – bra. Trycket i huvudet lättar när jag släpper taget om mina känslor och min magi.
Dags att göra saker och ting på mitt sätt.
När min ilska och förväntan stiger sätts mina egna skuggor i rörelse. De växer och blandar sig med Killians.
Känslan av hans krafter – krafter han har stulit av mig – gör mig lätt illamående. Magin är välbekant, men samtidigt så fel. Jag fokuserar på hans ansikte och försöker ignorera den pulserande dansen omkring oss.
Den växer till ett enormt nät, tills vi befinner oss i en sorts skymningsvärld där solljus filtreras genom slingor av ren svärta.
Vidrigt.
Skuggorna väver sig tätare samman, till ett slags tält som stänger ute nyfikna blickar.
”Tårarna är bara för oss”, säger jag och sänder ut fler skuggor i hopp om att kunna distrahera Killian, hålla honom ovetande om vad som händer när Stark och Noemi verkställer den första delen av vår plan. ”De är för mäktiga. Jag vill inte prata om dem någonstans där folk kan se eller höra oss.” ”Givetvis, kissen”, säger han. ”Men oroa dig inte, så fort du har gett dem till mig är de i säkerhet.”
Anassas muskler spänns mer än jag trodde var möjligt under mig.
Hennes ursinne är som en länk mellan hennes hjärta och mitt, och jag sänder henne en lugnande tanke.
Sedan drar jag sakta upp de båda halsbanden ur kläderna, håller tårarna i min hand utan att lyfta kedjorna över huvudet. ”Här är två av dem”, börjar jag. Jag vill dra ut på det här så mycket som möjligt. Målet är att Tormun ska neutraliseras och att Phylaxflocken ska vara tillbaka under min kontroll innan jag attackerar Killian – för att undvika så många osäkra variabler som möjligt. ”De är släktklenoder i de kungliga ätterna – min och astreonernas.” ”Prästinnan nämnde det”, säger Killian otåligt. ”Jag ser förstås att du bär Sturmfrostkronan. Och de andra?”
Jag lossar snöret i väskan och tar sakta upp Luciens krona. ”Den här tillhör sifonkungens. Alistair måste känna igen den?”
Under ett ögonblick förändras Killians ansikte helt och hållet, när Alistair tar över. Hans ögon rullar tillbaka, hans drag blir slappa … och sedan är någon annan där.
Han kommer mot oss med handen framsträckt. ”Ge den till mig”, väser han, med en annan klang i rösten än Killians. Anassa och jag backar. ”Ta tillbaka Killian”, befaller jag. Min röst darrar av avsmak och en liten gnutta rädsla.
Det här är sifonen som dödade min anmoder, som uppfann armbandet som ger Killian tillgång till mina krafter. Det här är den uråldriga varelsen som inte ens Killian vågar sätta sig upp mot utan gudinnetårarnas fulla kraft.
Jag vill inte att Alistair ska vara inblandad i det här samtalet. Killian kan jag hantera. Alistair känner jag inte.
Killians ansikte dras ut i ett hånleende av parasiten i hans kropp. ”Vi får gott om tid att talas vid senare, lilla Sturmfrostflicka. Det ser jag fram emot.” Ännu en otäck förvandling och Killian är tillbaka. Han andas tungt några sekunder och beter sig sedan som om ingenting har hänt. ”Kan du visa mig den sista också?”
Jag sticker ner handen i väskan för att ta upp tåren från statyn, men innan jag hinner sluta fingrarna om den väller en våg fram i mitt sinne, från
Stark.
Smärta. Chock. Mer smärta.
Jag måste bita ihop för att inte vika mig dubbel. ”Vad händer?” frågar jag förtvivlat, samtidigt som jag försöker upprätthålla skuggbarriären runt mig och Killian.
Magin reser sig som en reaktion på mina känslor, och det känns som om jag sjunker ner i iskallt vatten när krafterna strömmar genom mig. Jag välkomnar den brännande svedan från kronan på min hjässa, tårarna runt min hals och Luciens krona i min hand när de fungerar som en sorts förstärkare för krafterna, som bara växer och växer. ”Tormun visste vad vi planerade”, svarar Stark med växande vrede och blodtörst. ”En grupp Phylax stod redo att fånga mig med sina sköldar.”
Helvete. Jag söker mig mot honom. Våra sinnen möts, och jag känner att han samlar sig för en enorm forcering som exploderar mot väggarna Phylaxförrädarna har rest runt honom. ”De börjar redan försvagas – de underskattade min styrka som högalfa.
Men jag kommer nog att ha fullt upp här ett tag”, säger han bistert och skickar ut ännu en enorm våg av kraft mot den magiska buren.
Jag hör de dämpade ljuden omkring honom: Ett tjugotal Phylaxryttare som stönar av ansträngning när de försöker stå emot. Tormuns hånfulla röst, med löften om väntande våld. Starks tunga andhämtning när han
samlar sig för ännu en attack. ”Noemi?” ropar jag. ”Är du i säkerhet?”
”Ja”, svarar hon till min stora lättnad. ”Jag lyckades komma undan innan de fångade Valstark. Jag försöker komma på ett sätt att hjälpa honom.”
Jag förmedlar det till Stark och inser sedan att jag har slutit ögonen. Jag öppnar dem igen.
Magin omkring oss gör världen kusligt lik skuggriket i mina drömmar, och under några sekunder känner jag mig vilsen. Jag sväljer hårt. Jag vet inte hur länge jag har varit omedveten om Killian.
Mitt hjärta skenar. Det här går käpprätt åt helvete.
Jag blinkar igen, och nu ser jag Killian.
Han tittar uppmärksamt på mig, och när han märker att jag är närvarande igen skrattar han.
Det är ett skratt som får mitt blod att frysa till is. ”Pratar du med din tama lilla alfa?” spinner han och skrattar ännu mer. ”Oroa dig inte, vi ska hålla honom vid liv. Tormun har planer för honom.”
Jag morrar, sveper vreden runt mig som en filt och gör mina skuggkrafter redo för anfall. ”Vi är avslöjade”, säger Anassa och spänner musklerna. ”Du har nog rätt.” Även mina muskler spänns när jag laddar mig med mer och mer krafter. ”Trodde du inte att Alistair och jag kunde se igenom ditt lilla Kryptosknep, Meryn? Snälla.” Han får en manisk glimt i ögonen. ”Så fort jag såg min fars lilla hora smyga omkring i lägret visste jag att du hade kommit för att förråda mig.” Han lägger huvudet på sned. ”Det gör mig besviken, att du försökte mata mig med lögn efter lögn. Men, kissen, jag vet precis hur man tar hand om en liten vildkatt som du”, säger han med
pervers tillgivenhet i rösten.
Det vänder sig i magen. Vidriga jävel. ”Lämna nu över tårarna innan jag befaller mitt folk att avrätta den där patetiska ursäkten till högalfa.”
Brunnen av vrede inom mig är bråddjup och het som en svart låga. Jag är redo att bränna den här jäveln till aska. ”Våga inte röra honom, ditt förbannade as!”
Orden hinner knappt lämna min mun innan krafterna stegrar sig som en gigantisk hingst och slår ner på Killians huvud.
Men han har dragit åt sig sina egna skuggor och viftar obesvärat bort mina, skapar en sköld av krafterna han stulit.
Skuggor kolliderar och studsar tillbaka, strålar utåt tills barriären omkring oss försvinner. Killians folk skriker och flyr när skuggorna drar fram och pressar deras tält mot marken.
Jag samlar mer och mer kraft. Jag knyter handen runt Luciens krona och de båda kronorna tillsammans, fördubblar magin. Det här är första gången jag använder skuggbändning med båda kronorna till mitt förfogande.
Makten är berusande, fyller mig till brädden och förblindar mig.
Med en kraftfull rörelse vräker jag skuggorna mot Killian, som en dödlig murbräcka.
Men han slår ut med armarna och tar emot dem. De skingras när de når fram, flödar runt hans armar och överkropp, och den överflödiga kraften tränger ner i marken vid hans fötter. ”Fan. Ju mer krafter jag samlar, desto starkare blir han”, väser jag till Anassa, som står med bakåtstrukna öron och klorna nerborrade i jorden.
Hon håller mig stadig medan skuggorna virvlar runt oss och den kraschande magin skapar en besynnerlig vind. ”Gör då något annat”, väser hon tillbaka, och det gör jag.
Skapelsens och förödelsens tårar. De skrämmer mig – deras krafter är så enorma och okända – men om det någonsin fanns ett tillfälle att använda dem båda, är det nu.
Killian kastar skuggknivar mot oss, och Anassa undviker smidigt två av dem innan jag får upp en Phylaxsköld framför oss. Den ger mig några värdefulla sekunder att tänka ut mitt nästa drag.
Jag trycker ner handen i väskan och knyter den hårt om de två kvarvarande tårarna. De borrar sig in i min handflata, och jag finner styrka i smärtan.
Skapelse först? Opalen blir varm när jag föreställer mig vad som kan fungera och försöker rikta kraften mot Killian.
De där skimrande vita trådarna slår ut från mig igen, borrar sig ner i marken runt honom som rötter.
I nästa ögonblick skjuter en enorm törnbuske upp mot skyn, med taggiga kvistar som bildar ett galler omkring honom.
Han skrattar vilt. Jag gnisslar tänder.
I ett virvlande mörker försvinner han från busken och träder fram igen utanför den. ”Den där kraften blir ett intressant tillskott till min samling.” Han ler och blottar sina huggtänder. De glänser i det egendomliga ljuset; dagsljus som strimlas sönder av skuggorna som fortfarande far genom luften. ”Förödelse!” ropar Anassa i mitt sinne. Min magi svarar henne omedelbart.
Med ett ordlöst vrål vräker jag den fulla kraften mot min fiende, och ett gapande hål öppnar sig under Killian. Han rasar ner i mörkret och försvinner ur sikte.
Jag utnyttjar den korta pausen till att kontakta Stark, kastar mitt sinne mot hans och ser glimtar av det han ser.
Phylaxmuren har rasat. Stark och Cratos slåss med både klingor och magi. Skuggor skär rakt igenom två Phylaxvargar medan Cratos sliter en ryttare i stycken. Stark parerar en attack från tre andra ryttare, snurrar runt och borrar in en dolk i buken på en av dem innan han fäller en annan med
sitt svärd. Men Noemi syns inte till. ”MERYN!” vrålar Anassa.
Jag rycks tillbaka till mig själv, och fasan griper tag i mig.
Killian stiger sakta ur det växande svarta hålet i marken. Han lyfts av en plattform av skuggor och har två svärd i händerna, vapen som skuggbändningen har gett fysisk form.
Jag måste ge mig själv tid att komma på vad som möjligen kan nå honom.
När jag öppnar munnen vet jag inte vad jag ska säga, förrän jag säger det. ”Vad tycker Alistair om att du använder min Sturmfrostmagi, Killian?
Att du slår tillbaka med magi du stulit från mig i stället för att förlita dig på dina egna krafter?”
Jag ser att han blir rasande och ett kort ögonblick tror jag att jag har gjort ett misstag – skuggorna som bär honom rusar framåt, för Killian mot mig i hisnande fart. ”Du vet …”, börjar han, men hans ansikte spänns och förvrängs, och han faller ner på knä på den mörka plattformen.
Magin virvlar vilt omkring oss när jag ser honom knyta händerna medan han utkämpar en strid i sitt eget huvud, försöker tvinga tillbaka den uråldriga sifonen han har inom sig.
Jag griper hårt om skapelsens och förödelsens tårar, redo att slå till igen medan han är distraherad, men en välbekant röst hejdar mig. ”Meryn, hjälp!”
Anassa och jag snurrar runt i riktning mot ljudet och där är Noemi och Ephyse, med de dammiga resterna av ett tält omkring sig. Ephyse ligger på marken med ena benet i en onaturlig vinkel, och Noemi hänger över honom och stönar.
Jag glider ner från Anassa och rusar fram. ”Vad har hänt? Vad kan jag göra?”
Mina tankar glider omedelbart tillbaka till Vennas varg Skaia, och
paniken flammar upp. Inte igen. ”Anassa, kan du hjälpa dem?”
Anassa skyndar runt till Ephyses andra sida, söker efter såret, och jag lägger en hand på Noemis axel. ”Noemi, stanna hos mig”, vädjar jag.
Hon vänder sitt tårdränkta ansikte mot mig, och jag ser en underlig glimt i hennes ögon. ”Meryn”, säger hon kvävt.
Hon lyfter handen mot mig, och jag lutar mig över henne.
Jag inser först inte vad som händer, bara att min magi dämpas och blir svagare.
Sedan tittar jag ner och ser att Noemi håller någonting i händerna, något
som lyser med en välbekant glöd.
Två guldkedjor med varsin opalberlock.
Gudinnetårarna.
”Noemi, vad …”, börjar jag förbryllat.
Sedan blir världen suddig.
Jag är vagt medveten om att Anassa rasar ihop när yrseln drabbar även henne.
Jag försöker dra ett djupt andetag, men min kropp och mitt sinne tycks frånkopplade från varandra.
Det känns som om jag tappar medvetandet.
När jag öppnar ögonen virvlar världen omkring mig innan den stabiliseras.
Jag ser mig oförstående omkring. Var är jag?
Tält – jag befinner mig i någon sorts läger. Noemi är här, och Killian.
Killian, min trolovade.
Jag tittar på honom med grumliga ögon när han kommer mot mig. ”Bra gjort, Noemi”, säger han och böjer sig ner för att klappa henne på huvudet som om hon är en lydig hund. Skräckslaget lyfter hon sakta handen mot honom, håller upp de båda halsbanden.
Hennes grepp om dem är så hårt att knogarna vitnar. Killian stryker henne över handen och ser henne i ögonen. Sakta, sakta rätar hon ut fingrarna så att han kan ta de glödande opalerna. ”Killian. Var är vi? Vad händer?” Min röst låter konstig. ”Min älskade, du är i säkerhet nu. Jag är här.” Killian ler mjukt mot mig. ”Ge mig bara den där kronan, är du snäll.”
Kronan? Jag tittar ner på den främmande kronan i mitt grepp. Luciens krona, minns jag plötsligt. Men varför vill Killian ha den? ”Meryn, nej!”
Anassas röst ekar i mitt huvud och jag vänder mig förvirrat mot henne. ”Anassa?”
Hon ligger på sidan på marken med slutna ögon och bakåtstrukna öron.
Hon ruskar på huvudet en gång, två gånger, som om hon försöker skaka av sig en angripare. ”Kämpa, Meryn! Kämpa emot!” Hennes mentala röst låter spänd och plågad.
Killian går fram till henne och lyfter armen. Han håller i ett svärd gjort av glänsande skuggor som pulserar när jag tittar på det.
”Din varg är inte längre att lita på, Meryn.” Han ger mig en bedrövad blick och sedan, utan förvarning, hugger han svärdet i Anassas sida.
Smärta.
Den exploderar inom mig.
Min varg ylar av förtvivlan och jag kastar mig över henne, trycker mina
händer mot det blödande såret.
Mitt hjärta brister. ”Vad gör du, Killian?” Min röst är full av lidande, samma lidande som brinner i min vargs kropp. Varför skadar han Anassa? Varför säger han att hon inte är att lita på? ”Ge mig tårarna, Meryn”, befaller han. Hans ögon är så blå. Han håller fram sin lediga hand. ”Ge mig tårarna, så kan jag fixa henne.”
Livet rinner ur mig när Anassas blod obevekligt strömmar ut på marken.
Hon får inte dö. Jag förstår inte vad som händer, men det vet jag. Hon får inte dö. ”Okej.” Jag nickar omtöcknat. ”Här. Hjälp henne.”
Jag ger honom de båda opalerna jag har i handen. Min handflata är blodig där de har trängt igenom huden. ”Duktig flicka”, säger han. ”Och nu kronorna.”
Min kropp känns tung, bedövad. Varför gör han såhär? Vad är det som pågår? Jag känner det exakta ögonblicket när Anassa blir medvetslös av blodförlust. Det känns som ett slag i magen. Jag förstår inte.
Varför sätter Killian inte stopp för det här?
Men någonting i mig får mig att sträcka ut handen och ge honom kronan från Astreona.
Killian placerar den vördnadsfullt på sin hjässa, och jag tittar förbryllat på när hans ansikte … krusas. Som om någonting inuti honom pressar sig mot ytan.
Jag söker i mitt sinne. Någonting känns fel. Någonting är fel, det vet jag.
Men vad?
Och sedan, någonstans bortom den dunkla tomhet om omger mig, uppfattar jag någonting.
Mörker och skugga. Men också ljus och värme.
Det är någon annan där. En bro från mig till någon annan, till en person utom räckhåll för mig, som ropar på mig.
Killian talar igen. ”Och så din krona, Meryn. Duktig flicka. Bara ge mig din krona, så ska jag hjälpa Anassa.”
Oförmögen att motstå honom för jag händerna till min hjässa, tar av mig kronan och ger den till honom.
Mitt medvetande är fixerat vid den där fläcken av varmt mörker i utkanten av mitt sinne. Det finns en person på andra sidan. Jag vet inte vem. Om jag går närmare den där bron, den där länken … Tomheten pressar sig mot mig, håller mig tillbaka.
Nej.
Jag vet inte vad som pågår, men jag vet att jag behöver den där kontakten. Den där personen. Jag tar i med alla mina krafter, pressar mig
framåt.
Någonting knäpper till.
Och under bara ett ögonblick fylls mitt sinne av Starks.
Starks sinne.
När Killian tar den sista tåren ifrån mig klarnar allting. Stark. Tårarna.
Killian och Alistair. Jag minns allting.
Starks röst är sammet och smärta, en smekning som sätter mig i brand. ”Du är den kombinerade kraften av skuggor och liv. Din styrka kan bränna jorden. Glöm inte vem du är. Du är Meryn Sturmfrost, och du tänker inte låta en vek man vinna.”
Allt inom mig faller på plats. Ursinnet och smärtan. Skräcken och lidandet.
Mina känslor för Stark, och Killians skeva, motbjudande version av
”kärlek”.
Mina vänner, min flock, mitt kungarike.
Min varg, vars livsblod lämnar henne just nu.
Hela mitt liv krymper ihop till en enda glänsande spets, med en makt lika djup och omfattande som i tusen gudinnetårar. Den samlar sig, spänner sig så hårt, så hårt. Och så släpper jag den fri.
I en enda smidig rörelse drar jag den långa dolken vid min höft och skär rakt igenom Killians handled, så att handen som bär ringen med gudinnetåren faller ner på marken och studsar åt sidan.
Han vrålar av smärta och stirrar chockat på sin blödande stump.
När tårarnas magi avtar skingras spindelväven i mitt sinne.
Noemi flämtar bredvid mig när även hennes sinne klarnar. Hennes ögon blir omedelbart hårda som flinta och hon drar sin dolk. ”Ta honom”, säger jag med våld i rösten.
Jag behöver inte upprepa mig. ”Det här är för allt Cyril och Alistair gjorde mot mig”, säger hon och kör upp dolken i hans skrev. Killian rasar ihop på marken, och hans blodisande skrik ekar över det tysta, chockade lägret.
Noemi backar undan, och jag går fram för att ta hennes plats. ”Lucien hälsar till Alistair”, säger jag lugnt.
Killian öppnar ögonen och hans ansikte blir en vädjande mask. ”Kissen”, flämtar han. ”Vi vet båda två att du inte är kapabel att döda mig.
Det har du aldrig varit.” ”Jag är så förbannat trött på att höra dig tala om vem jag är, Killian”, väser jag. ”Men jag vet precis vad jag ska göra med den där lismande käften du har.”
Jag trycker in dolken i hans mun. Han spärrar upp ögonen när blodet börjar strömma runt den kalla metallen och jag drar ut dolken igen. Hela mitt livs samlade vrede styr min arm när jag med full kraft för den från
sida till sida.
Och skär halsen av honom.
