58
MERYN
Stämningen i vårt lilla läger är tung och laddad. Till och med vädret tycks ha vänt för att spegla våra känslor. Luften är fuktig och stilla, nästan klibbig, får skinnremmar att skava mot hud och päls. Temperaturen är för låg för att vi ska kunna lätta på lagren av kläder, men ändå så hög att vi svettas under dem. Det där obekväma mellanläget.
Anassa och jag har diskuterat planen med Stark och Cratos sedan vi vaknade. Vi känner oss ganska säkra, men det är ändå en sak till jag vill göra innan vi sätter allting i rörelse.
Jag slår mig ner vid den slocknande lägerelden, sluter ögonen och rensar tankarna, söker efter platsen i mitt sinne där min framsynthet bor.
Efter några långa ögonblick börjar bilderna komma. Jag rider in i Killians läger på Anassa. Jag levererar Stark till honom, som utlovat. Jag attackerar honom, gudinnetårarna blixtrar, skuggor virvlar … och bilderna tar slut.
Jag öppnar ögonen, stönar frustrerat och sluter dem igen. Söker upp framsyntheten. Anassa, med mig på ryggen. Killians läger. Stark bakom mig. Killian kommer ut, vi använder mina krafter … och ingenting mer. ”Vad händer?” frågar jag Anassa. ”Varför kan jag inte se vad som händer sedan? Eller några alternativa vägar?”
Hon sniffar. ”Det kanske inte finns några alternativa vägar – men utgången är ändå oviss.”
”Toppen.” Jag suckar. ”Det är ju inte till någon hjälp alls.” ”Skulle någonting du fått se ha kunnat förmå dig att ändra ditt beslut om att göra det här?” frågar Anassa, och hon låter nästan lite road. ”Nej, förmodligen inte”, medger jag. ”Då så. Det är därför du bara har en väg framför dig.” Anassa reser sig, gäspar och sträcker på sin stora kropp. ”Vi går för att möta vår
fiende.”
Dags för avfärd.
Jag vinkar till mig Noemi, som håller på att säkra sin packning på Ephyses rygg. Stark kommer också. ”Vi må vara på väg att rida rakt in i faran, men vi gör det inte utan en plan”, säger jag med ett snett leende.
Noemi besvarar det, medan Stark bara tittar på mig och väntar på min order. ”Vad tänker du dig?” frågar Noemi och sjunker ner på huk bredvid mig.
Jag byter ställning, masserar min korsrygg och drar upp benen under mig. Stark förblir stående. ”Jag lyckades få kontakt med Killian i natt, genom vår magi”, säger jag och hör att jag låter kusligt lik Anassa. Hennes ögon glittrar roat. ”Vi måste ta oss nära för att kunna döda honom. Han tror fortfarande att jag kommer villigt, att jag vill vara med honom och ge honom tårarna. Men vi måste vara övertygande.”
Jag nickar mot Stark och Cratos, och det knyter sig i mig inför det jag är på väg att säga. ”Jag har sagt att jag ska överlämna Stark till honom, bunden och försvarslös.”
Både Cratos och Anassa morrar lågt. Noemi tar upp en pinne och rör om i de glödande resterna av elden tills de slocknar helt. ”Vi kan använda skuggor till att binda Stark och Cratos, så att jag kan släpa dem bakom mig på ett riktigt dramatiskt sätt”, säger jag och skrattar till. ”Killian har ingen aning om att det är Stark som hjälper mig att precisionsstyra skuggorna. Han kan lossa dem själv så fort tiden är inne.”
Anassa har ställt sig närmare Cratos och deras privata samtal surrar i mitt huvud, utom räckhåll för mig. Jag vet att den här planen plågar
Anassa, även om det bara är ett trick – hon vill inte behöva se sin själsfrände, en så vild varelse, förnedras på det sättet och surras som ett villebråd.
Jag känner likadant inför att göra det mot Stark.
Jag biter mig i läppen, samlar mig och beskriver resten av planen. Den är ganska enkel: Jag döljer Noemi med min riftningsmagi, och hon tar sig in i lägret före oss för att leta upp Tormun.
Vi ”levererar” Stark till Tormun, enligt överenskommelsen.
Och så fort jag har kommit tillräckligt nära Killian kan Stark och Noemi sluta låtsas och oskadliggöra Tormun, se till att han och alla Phylax på hans sida inte kan ingripa. ”Vi vet inte om Tormun är påverkad av Killian, antingen genom ringen med gudinnetåren eller till och med genom ett trälarmband som det Meryn har. Men vi kommer ändå att göra det vi måste för att neutralisera hotet.”
Våra tre vargar morrar instämmande, och håren reser sig på mina armar.
Ibland glömmer jag att de har blivit lika förrådda av sina vänner som vi.
Jag reser mig och lägger handen på en av mina knivar. ”Jag hoppas – eller rättare sagt, vi är relativt säkra på – att när Tormun är ute ur bilden kan vi förmå de andra i Phylaxflocken att ta sitt förnuft till fånga. Vi vill helst undvika ett blodbad. De bundna styrkorna är sargade nog som det är.” ”Och Killian? Alistair?” Noemi lyckas fylla världen med våld runt de båda namnen.
Jag tar tag i hennes arm för att hjälpa henne upp, och jag håller kvar henne när jag säger: ”Jag ska göra mitt allra bästa för att ge dig chansen att tala med honom innan han dör. Det förtjänar du.”
Efter det finns det inte mycket kvar att säga. Jag är ett nervknippe när jag spänner fast mina väskor vid Anassa, men så fort jag har suttit upp känner jag mig lugnare.
Vad som än händer, så gör vi det här tillsammans. Ända till slutet.
* Ritten passerar som i ett töcken. Vi är för fokuserade på vårt mål, på det som väntar, för att fästa någon uppmärksamhet vid mycket annat.
Egith kunde tala om för oss exakt var Killians styrkor har slagit läger, eftersom han inte har gjort några försök att dölja framryckningen. Våra vargar är lika spända av förväntan som vi. Genom bandet frågar jag Anassa om vi borde sakta farten för att spara energi. ”Valpen lär inte alfan hur man springer”, snäser hon tillbaka. Jag skrattar och låter det vara.
Jag sneglar åt vänster och höger, och under en sekund fylls jag av beundran för mina kamrater. De är båda döden på vargryggen, på sitt eget
sätt.
Men Stark … Han ser knappt mänsklig ut på Cratos rygg. Det är som om de är ett par hjältar ur en forntida saga, eller hämnande gudar på väg rakt mot sitt offer.
Jag tänker på hur säkert jag själv nu sitter på Anassa. Det har gått mindre än ett år sedan vi möttes, och nu känner jag mig mer bekväm på hennes rygg än någon annanstans.
Mitt sinne är fokuserat på ett sätt det inte varit på länge. Jag är bekant med känslan – det var såhär jag brukade känna när jag skulle upp i ringen med en motståndare jag mött förut.
Någon vars knep jag redan kände till. Någon jag visste att jag kunde slå. ”Det här är rätt”, mumlar Anassa i mitt sinne. ”De har fått hållas för länge. På ett eller annat sätt måste det ta slut … innan de bundna är utplånade. Innan hela Nocturna är det.”
Vi rastar på tryggt avstånd från Blumenfall och äter frukost på kall proviant innan Noemi ger sig av för att rekognoscera.
Stark och jag sitter och diskuterar hur vi bäst ska binda honom och Cratos så att det ser realistiskt ut, men inte orsakar dem några skador, när Noemi kommer tillbaka med nyheter. ”De var inte svåra att hitta”, säger hon med avsmak. ”De har definitivt inte försökt vara diskreta. Tormun tycks ha gjort det ganska bekvämt för sig som Killians främsta general. Hans tält är enormt, i starka Phylaxfärger.” ”Har han mycket att kompensera för?” frågar jag skämtsamt och Noemi skrattar. ”Kan du ta dig till honom osedd?”
Hon nickar. ”Med hjälp av din riftning borde det inte vara några
problem.”
Stark och jag utbyter en blick. ”Då är det väl dags”, säger jag.
En sprakande energi fyller den lilla gläntan. Stark och jag sitter upp.
Cratos och Anassa klipper med öronen och skrapar i marken.
Sedan, med brutal effektivitet, vänder Noemi sin varg mot lägret och säger: ”Nu avslutar vi det här.”
Det tar knappt någon tid alls att rida till lägret.
Vi tar en paus för att försäkra oss om att Noemis skuggsköld är fulländad. Jag tar upp Sturmfrostkronan ur väskan och sätter den på min hjässa som förstärkning, för nu måste jag använda flera olika sorters magi samtidigt.
Jag fokuserar på kraften som skyddar Noemi och Ephyse, memorerar känslan för att kunna upprätthålla den på avstånd.
När vi är säkra på att de är så osynliga de kan bli, rider Noemi i en båge runt lägret. Hon har identifierat en lucka i deras försvar där hon tänker ta sig in, och insvepta i min Kryptosmagi är hon och Ephyse bara en skir skugga.
Jag ler belåtet. Jag har blivit mycket bättre på det där. ”Redo?” frågar jag och tittar på Stark.
Hans ögon blixtrar och han biter ihop käkarna. ”Jag har aldrig varit mer redo.”
Vi låter våra sinnen mötas. Det tar bara ett ögonblick, sedan är han med mig och jag med honom. Våra hjärtan slår tillsammans, våra lungor andas tillsammans.
Jag biter mig i läppen och vet att han känner den under sina tänder.
Blotta tanken får mitt hjärta att slå ett dubbelslag.
Vi ser in i varandras ögon när vi frammanar våra skuggor. Stark formar dem till mörka rep som lindar sig flera varv runt honom och Cratos, tills de är ordentligt bundna. Sedan lyfter vi dem en liten bit från marken, för att de inte ska slå in i varenda sten och rot härifrån till fiendens läger.
Precis som med Noemi ägnar jag lite tid åt att låta magin sjunka in. Jag stannar kvar i dess trådar, i skuggorna som väver sig samman. När jag är säker på att jag har känslan klar för mig drar jag tillbaka mitt sinne.
Men innan vi ger oss av kan jag inte låta bli att glida ner från Anassas rygg och knäböja bredvid Starks fjättrade kropp. Jag kupar händerna om hans ansikte för en sista kyss.
Det finns skugga mellan våra munnar, en munkavle som Stark och jag placerade där mycket omsorgsfullt, för att den ska vara lätt att se men inte hämmande för honom. Den vibrerar och pulserar mot våra läppar. Jag sveper med tungan över Starks underläpp, och han använder sina skuggor till att föra mitt huvud närmare sitt.
Känslan av våra delade krafter och hans heta mun får mig att stöna.
Han höjer ett ögonbryn och lyckas se nonchalant ut, trots sin sårbara position. ”Jag tror du gillar att se mig bunden.” ”Dö inte”, säger jag, ”så kan vi testa senare.”
Några ögonblick senare utgör vi en dramatisk syn när vi rider rakt mot fiendens läger. Jag sitter rak i ryggen på min glänsande silvervita varg och släpar Stark och Cratos efter mig i grova, pulserande rep av skuggor.
Jag väntar mig nästan att bli utmanad av de mänskliga soldaterna som håller vakt, men de flämtar bara och backar undan när de ser oss komma, ger mig gott om plats att passera med min livsfarliga last.
Killian måste ha förvarnat dem.
Stigarna i lägret är breda och upptrampade av vargar och deras ryttare.
När vi kommer längre in börjar vi se de bundna och deras jättevargar, som har delat upp sig i grupper om två och tre, med gott om plats mellan tälten där deras vargar kan sova.
Anassa stryker öronen bakåt och blottar tänderna när hon passerar vargar från Phylaxflocken, vargar hon har känt i årtionden och som nu ägnat mer än en månad åt att stötta en sifon som gjort anspråk på tronen.
Jag granskar de Phylaxbundna och märker att många av dem inte möter min blick. Skäms de över vad de har gjort? Är de rädda för tokkärringen av Sturmfrost, som kan slita dem i stycken med en enkel gest?
Eller är det Killians inflytande över dem som hindrar dem från att se mig
i ögonen?
Jag riktar blicken framåt.
Diagonalt över bröstet bär jag en väl synlig väska, för att visa att jag har gudinnetårarna med mig. Kronan vilar på min hjässa, och de båda halsbanden hänger runt min hals, gömda under tunikan och jackan.
Luciens krona och tårarna från tornet och statyn ligger i väskan, och den vibrerande energin från deras kombinerade krafter får mig att gnissla tänder. Jag tänker inte röra dem förrän jag behöver dem, men jag håller hela tiden ena handen nära väskans dragsko.
Jag har också med mig väskan med skärvorna från Ulvaklingan, mest för att jag inte visste vad jag annars skulle göra med dem. Kanske kan jag dra det odugliga skaftet och klippa till Killian i huvudet med det. ”Noemi?” Mitt sinne följer det välbekanta bandet. ”Är du på plats?”
Det är egendomligt tomt där hon borde vara och jag sväljer hårt, anstränger mig för att inte röra en min. ”Stark, Noemi svarar inte.”
Han stelnar till i skuggrepen. ”Vadå svarar inte? Är hon skadad?” ”Låt mig försöka igen.” Jag andas djupt och sträcker mig efter henne med mer kraft än förut. ”NOEMI.”
En lång minut av väntan, tystnad och tomhet. Och sedan … ”Jag är här, Meryn”, säger hennes välbekanta röst i mitt huvud, och jag drar en suck av lättnad. ”Allt går enligt planen”, bekräftar hon, och jag tackar henne och för budskapet vidare till Stark.
Längre fram skyndar en Phylaxman åt sidan på sin varg för att släppa förbi Anassa. Jag får ögonkontakt med honom och stannar, orkar inte dra ut på det här längre än nödvändigt. ”Var är han?” Min röst är känslolös, dödlig.
Phylaxmannen lyfter en darrande hand och pekar mot bakre delen av lägret. Nu stirrar han på lasten jag släpar bakom mig.
Den ökända Stark Therion, surrad med sin varg som ett stycke kött.
Anassa hugger efter Phylaxmannens varg, och de hoppar nästan ur skinnet i sin brådska att komma längre bort från oss.
Vi behöver inte gå långt. Anassa hinner bara ta några steg innan skuggor börjar samlas framför oss på stigen.
Och Killian stiger fram, insvept i mina krafter, mina skuggor.
Hans gyllene hår glänser och är perfekt lagt, som om vi befinner oss i en balsal och inte ett militärläger. Han ser frisk ut, utvilad. Den där onaturliga skönheten som alla sifoner har, tillsammans med de mörka krafterna, skänker honom en närmast utomjordisk aura. Ändå är det något som inte stämmer med hans ansikte. Jag kisar, tittar närmare. Små ryckningar, som om han koncentrerar sig hårt på någonting
eller gnisslar tänder.
Jag undrar … När jag träffar honom i skuggriket är Alistair inte med.
Utkämpar de en konstant strid mot varandra i den verkliga världen? Jag lägger det på minnet tills vidare.
Killian ler brett, som om vi ses varenda dag, och lyfter en hand till hälsning. ”Min älskade, du kom.”
Jag får en sur smak i munnen men lyckas le tillbaka. ”Killian.”
Jag har sett honom i mina drömmar fler gånger än jag skulle önska, men det är annorlunda att se honom här. Det är inte så längesedan vi senast sågs, då jag försökte döda honom och han försvann genom att stjäla mina
krafter. Ändå har allting förändrats. ”Jag ser att du har tagit med dig det du lovade till vår Phylaxalfa.”
Killians röst är lugn och len som siden. Han kommer mot oss med lättsam självsäkerhet och går förbi mig för att titta på Stark och Cratos, som ligger fjättrade bakom mig.
Jag motstår lusten att spotta honom i ansiktet.
I stället vrider jag på mig, rör på fingrarna och lyfter Stark och Cratos lite högre upp från marken. Jag försöker låta sval och oberörd när jag frågar: ”Vad ska jag göra med dem?”
Killian böjer sig framåt och drar hånleende ett finger över Starks kind.
Ett äcklat ursinne suger tag i mig. Om han försöker skada Stark …
Men Killian rätar på sig, så jag sätter mig till rätta igen och drar ett djupt andetag.
Han gör en gest mot ett enormt tält som ser pråligt och löjligt ut bland alla enkla, praktiska tält i lägret. Precis som Noemi sa. ”Du kan dumpa dem där borta. Men kom snart tillbaka, kissen. Vi har mycket att prata om.” Han gör en paus och biter sig i läppen. ”Och jag behöver bevis på att du har tagit med dig resten av tårarna, som utlovat. Annars …” ”Annars?” säger jag och försöker se oberörd ut medan mitt hjärta börjar rusa och jag får en föraning om våld.
Killian lägger vi huvudet på sned. ”Annars skövlar vi staden och dödar varenda bunden som vänt sig mot mig.”
