57
MERYN
Jag sover … tror jag.
Jag öppnar ögonen i ett onaturligt mörker.
Det är vidsträckt. Det är levande. Det tar sig in i mina lungor, i mina porer. Men jag är bekant med den här känslan. Jag kan hantera den. Jag kan bemästra den.
Killian vet inte det jag vet om den här platsen: att min förfadersgud Nocturn ibland talar till mig här. Jag måste anta att det är han som ligger bakom platsens existens.
Den har ingenting med Killian att göra – han är bara ett gissel, ett skadedjur. Som snart ska elimineras.
Jag tittar mig omkring. Det svider i ögonen när jag spanar in i de virvlande skuggorna. Jag ser inte Killian, förnimmer inte hans närvaro.
Vet han att jag är här? Måste han sova samtidigt för att det ska fungera?
Hur länge måste jag vänta? Ju längre tid som går, desto starkare blir den obehagliga paranoian som kryper längs min ryggrad.
Jag ser ingenting, men det betyder inte att han inte är här och iakttar mig.
Jag sluter ögonen och visualiserar en rustning omkring mig. En rustning han aldrig kan ta sig igenom, smidd av skuggorna omkring mig. Mina skuggor.
När jag öppnar ögonen igen ser jag en glimt av blått som får mig att haja till. Killian.
Jag låter mitt huvud falla ner mot bröstet. Jag har gjort det här förut.
Hundra gånger om och hundra gånger till.
Kvinnor som lider.
Jag drar upp min smärta till ytan, kallar på känslan jag har stått emot i månader eftersom den annars skulle ha försvagat mig.
Och det känns nästan läkande att släppa fram den. Att svinga den. Att äga den, att vara den.
Att vara svag på ett sätt som känns mäktigt.
Jag låter mina ögon bli blanka av tårar, tittar upp på honom och flämtar. ”Åh, tack gudinnan. Killian!”
Han kommer mot mig genom skuggorna, med vaksamt ansiktsuttryck. ”Kissen.”
Jag sväljer motviljan och går honom till mötes med öppna armar. ”Jag har försökt ta mig tillbaka till dig sedan vi senast träffades här. Förlåt för att det har tagit så lång tid.”
Han håller upp en hand för att stoppa mig innan jag når fram till honom. ”Jag har fått rapporter om att du var i Nocturna. Att du kom till Linsfall och tog tåren vi hade hittat där. Jag trodde att jag uttryckte mig klart och tydligt – du skulle stanna i Astreona tills jag kallade på dig.”
Tårarna rinner nerför mina kinder. ”Jag ville inte ta den.” Ditt förbannade äckel. ”Efter det som hände vid gränsen insisterade Lucien på att vi skulle komma hit och jaga dig och Alistair. Jag listade ut var tåren var, och tog den för att kunna ge den till dig! Vi kan inte låta någon annan lägga beslag på dem.”
Han höjer förvånat på ögonbrynen. ”Åh. Men du attackerade mina styrkor.”
Jag skakar på huvudet. ”Bara för att Lucien var med. Jag kunde inte låta honom genomskåda mina planer.”
Killian snörper på munnen, kommer närmare och lägger händerna på mina axlar. Han tror nog att han tröstar mig. ”Och var är Lucien nu?” frågar han.
Jag gör en ursinnig grimas. ”Jag dödade honom, precis som du sa att jag skulle göra. Jag skar huvudet av honom när han sov. Hans krona är din.”
Ett motbjudande leende kröker slutligen Killians läppar. ”Duktig flicka.
Så du har båda kronorna, tåren från Linsfall och din mammas halsband. Översteprästinnan berättade om halsbandet.”
Klart att hon gjorde. Jag tänker inte berätta om tåren från tornet, men om han redan känner till halsbandet … ”Och Luciens. Jag har Luciens halsband också. Det var lätt att ta när han inte längre hade en hals.” ”Och vad har halsbanden och tåren från Linsfall för krafter?” Killian får en girig glimt i ögonen. ”Kan de hjälpa oss att besegra Alistair?”
Jag skakar på huvudet och spelar dum. ”Jag har ingen aning”, säger jag och tvingar mig att luta mig mot honom. ”De gör ingenting för mig. Men jag är säker på att de kommer att avslöja sina krafter för dig.”
Han lyfter ena handen för att lägga en hårslinga på plats bakom mitt öra.
Jag mumlar lågt för att dölja en hotande kväljning. ”Din vargs själsfrände och hans ryttare, då?” Killians röst är en låg, motbjudande smekning.
Det knyter sig i magen, men jag vet vad jag ska svara. Vi har planerat det. Ändå känns min tunga trög och motvillig.
Jag skjuter det ifrån mig. Det är enda sättet. Jag ser honom i ögonen och fyller min röst med gift. ”Ta dem. Anassa kommer att förstå att vi måste eliminera dem för att du ska kunna härska. Vi kan fjättra dem med skuggor och föra dem till dig. Tormun kan ta hand om dem.” Äntligen når Killians leende ögonen … och det är själlöst och fasansfullt att se. Han stryker med tummen över mina läppar. Energin som samlas är kaotisk. Fruktansvärd.
Jag vet vad som ska hända och stålsätter mig, trots att varenda muskel i min kropp gör motstånd.
Killian kysser mig. Det gör ont – han har blottat huggtänderna, och en av dem tränger igenom min underläpp så att den börjar blöda.
Jag är fast, sjunker in i mig själv, försöker ta skydd innanför rustningen jag visualiserade.
Kyssen är kort men varar för evigt. Slutligen lämnar hans läppar mina.
Hans blick är hård när han ser mig i ögonen. Jag känner hans andedräkt
mot min blödande läpp. ”Jag älskar dig”, säger han. ”Och jag älskar dig”, ljuger jag med en sur smak i munnen. ”Jag längtar efter att få vara vid din sida.” ”Kommer du till mig?” frågar han. ”Jag är utanför Blumenfall.”
Tankarna snurrar och mitt huvud känns tungt, men jag nickar. ”Jag kommer i morgon. Då kommer vi på ett sätt att få ut Alistair ur din kropp så att vi kan börja vårt nya liv tillsammans.”
Orden jag vet att han vill höra flödar fritt från min tunga, samtidigt som de trycker in en dolk i mitt bröst. Snälla, snälla, snälla låt allting gå rätt i morgon.
Leendet Killian ger mig till svar sänder en våg av fysisk smärta genom min kropp. Alla nervtrådar exploderar, som om jag blir långsamt knivhuggen. ”Då ses vi i morgon, kissen”, säger Killian.
Skuggorna reser sig och allt blir mörkt.
Jag vaknar i månsken och glöden från lägerelden. Anassas svans vilar över mina ben och hennes andhämtning lugnar mig, men jag finner inte riktigt min egen. Jag vrider på huvudet.
Stark är vaken och iakttar mig. Hans ansiktsuttryck är samlat, men ögonen avslöjar honom. Han är inte lugn.
Jag lyfter ena armen och sträcker ut den mot honom. Han reser sig genast, kommer mot mig med knutna händer.
Det var … hemskt. Det gör fortfarande ont. Såret i läppen följde inte med mig tillbaka, men det svider fortfarande.
Jag kan knappt andas.
Stark knäböjer framför mig och låter mig fläta in fingrarna i hans hår.
Jag drar honom mot mig och han sänker huvudet.
Det räcker för att jag helt och hållet ska återvända till mig själv. Han tar tag om min handled, frågar hur det är med mig. ”Det jag sa till honom. Jag skulle …” Jag har svårt att tro att jag verkligen sa det jag sa. ”Du … Jag skulle aldrig …”
Stark hyssjar mig, och det känns så tröstande. ”Jag vet”, säger han.
Sedan lyfter han upp mig och slänger mig över axeln. ”Stark, vad gör du?” väser jag och tittar mig omkring i mörkret. Noemi ligger hopkurad intill Ephyses sida och sover. Anassa och Cratos sover också.
Stark bär oss bort från elden. ”Cratos hittade en varm källa förut, och du hörde vad Anassa sa. Du stinker.”
Mina kinder hettar. Jag slår mot hans rygg, men mina händer känns nog bara som en irriterande mygga för honom. ”Släpp ner mig, ditt råskinn!”
Han går djupare in i skogen med armen i ett fast grepp om mina ben. ”Det är dags för ett bad. Jag ska skrubba ers kungliga smutsgris.”
Han har rätt om att jag behöver tvätta mig, men hans befallande sätt får mig att vilja protestera.
Några minuter senare är vi framme vid den varma källan – en underbar bassäng med ångande vatten i en avskild glänta. Jag måste medge att den ser inbjudande ut.
Stark släpper ner mig vid sidan av den. ”Klä av dig”, befaller han. Hans mörka ögon glöder, och en värme som inte har någonting med källan att göra sprider sig inom mig.
Plötsligt känns det som om det här inte har någonting alls att göra med att jag behöver tvätta mig … bara med det faktum att vi kanske dör i morgon.
Vi har en natt, några värdefulla timmar, på oss innan vi ställs inför ett okänt öde.
Och jag vill ingenting hellre än att Stark ska ta mig hårt, få mig att glömma all min rädsla och osäkerhet tills allt jag känner är detta. Honom.
Oss.
Så jag går mot honom och skjuter trotsigt fram hakan. ”Annars?” Mitt tonfall är hårt, men jag vet att han uppfattar lekfullheten. ”Annars får du smisk”, säger han och kröker på läppen.
Jag tar ett steg till, så att mitt bröst nästan snuddar vid hans. ”Tvinga mig.” Sedan ger jag honom mitt samförstånd genom bandet. ”Jag vill att du ska tvinga mig. Snälla.”
Han ser på mig med öppen åtrå. ”Säg till om du vill att jag ska sluta.
När som helst.”
Stark sätter upp ena foten på en stor sten precis intill. Sedan rycker han mig hårt mot sig och böjer mig över sitt knä, innan han med en enda snabb rörelse drar ner mina byxor och underbyxor.
Jag huttrar till av förväntan när jag känner den kalla luften mot min nakna bakdel. ”Så du vill bli behandlad som en smutsig liten prinsessa?” morrar han och kupar en hand om mina skinkor. ”Ja, alfa”, gnyr jag medan han smeker mig med sin valkiga hand. Det vill jag. Jag älskar hur han behandlar mig, förödmjukande och vördnadsfullt på samma gång.
Jag känner luftdraget när han lyfter handen och daskar till min ena skinka.
Det svider och jag stönar lågt. Jag märker hur återhållsam han är, eftersom jag vet hur Stark är när han är som värst och som mest våldsam.
Det här är en man som bara låtsas vara hård, och den tanken gör mig genast våt mellan benen.
Stark smeker den ömma huden på min skinka och låter fingrarna glida vidare ner och in i min väntande, fuktiga värme. Sedan för han fingrarna till sin mun och slickar dem. ”Igen”, vädjar jag. Han börjar bli hård under mig, mot min mage, och jag gnider mig mot honom.
Han daskar till mig på andra skinkan. Jag stönar igen. ”Ska du vara en duktig flicka nu?” grymtar han till svar och tittar bistert ner på mig, men jag är bara medveten om hans bultande åtrå mot min mage. ”Nej”, säger jag trotsigt och han daskar till mig på rumpan igen. Jag vrider mig i hans grepp och han gör det en gång till.
Sedan håller han fast mig med ena handen medan han drar av mig stövlarna med den andra. Strumporna också, och han drar av mig byxorna och underbyxorna helt och hållet så att jag är naken från midjan och ner.
Han ger mig ännu en lekfull smäll på rumpan innan han vrider på mig för
att kunna ta av min jacka och min skjorta. Sist av allt rycker han loss tyget som är lindat runt mina bröst.
När han väl har klätt av mig skakar jag av längtan. Jag vill vrida mig i hans famn och grensla honom, sjunka ner över honom och aldrig släppa taget.
Men jag vill också se hur mycket längre jag kan driva honom.
Han lyfter upp mig och reser sig upp, går fram till kanten av den heta
källan. ”Ner i vattnet”, morrar han. ”Nu.”
Innan han ens hinner blinka vänder jag om och springer bort från honom. Pulsen dånar i öronen och frusna löv krasar under mina fötter.
Stark svär högt och jag hör att han sliter av sig sina egna kläder. Jag ler och fortsätter springa.
Det här är hisnande och precis vad jag behöver – den perfekta distraktionen från vad morgondagen än kommer att föra med sig. En sista natt då jag tryggt kan släppa kontrollen.
Snart hör jag hans tunga kropp ta upp jakten på mig genom den mörka skogen och även om jag är snabb, är han snabbare. Hans ben är längre och starkare, och det tar honom inte lång tid att komma ifatt mig. Hans fingrar stryker mot mina, men jag fortsätter springa. Sedan hör jag att han kastar sig framåt, och hans varma hand sluts runt min ena vrist.
Jag faller framstupa, men även nu är han snabbare. På något sätt lyckas han vända på mig och kupa en hand om mitt bakhuvud, och vi faller tillsammans mot den hårda marken.
Jag hamnar under honom, med hans ärrade, tatuerade bröst mot mitt, och vi flämtar båda tungt. Känslan av hans hårda kuk mot min mage får mina bröstvårtor att styvna. ”Ditt smutsiga lilla vilddjur”, morrar han. Han kilar in handen mellan oss för att smeka mig, och drar efter andan när han känner hur våt jag redan är. ”Du älskar att vara olydig, inte sant?”
Jag försöker gnida mig mot hans hand för att få utlopp för begäret som håller på att förtära mig inifrån, men han stoppar mig genom att ta tag i mitt hår och dra, precis lagom hårt.
”Säg det”, väser han. ”Jag älskar att vara olydig, alfa”, stönar jag. ”Tvinga mig att lyssna.”
Han vrider på sig, och plötsligt trycks hans ollon mot min öppning. Jag stönar igen och ger honom samförstånd i tanken.
Han pressar sig in hårt, ända till roten, och det plötsliga trycket får mig att flämta. Han har alltid känts som på gränsen till för stor men det här är perfekt, utplånar all min oro och alla mina tankar.
Sedan ser han mig i ögonen, och hans krävande blick mjuknar en aning.
Han sänker huvudet och kysser mig, och hans mjuka läppar är en underbar kontrast mot skäggstubben som sveper över mitt ansikte. Jag lägger febrigt armarna om honom och lyckas på något sätt dra honom ännu närmare.
Han drar sig ur, nästan helt, och stöter in i mig igen. Jag jämrar mig mot hans läppar och han gör det en gång till. Sedan häver han sig upp och drar mig med sig, så att jag hamnar i hans knä. Jag har fortfarande armarna om hans hals och han lägger sina om min rygg, medan jag lindar benen om hans midja.
Sedan lyckas han på något sätt lirka in fötterna under sig och ställa sig upp. Jag ser mig omkring i den mörka skogen. ”Vad …?” ”Titta bara på mig”, befaller han. Jag lyder, och hans stränga ton får mina tår att krökas. ”Du vägrade gå ner i den varma källan, prinsessan. Så nu tvingar jag dig, precis som du ville.”
Han börjar gå tillbaka i den riktning vi kom från, bär mig som om jag inte väger någonting alls.
Och medan vi går knullar han mig. Han pumpar in och ut med ofattbar kontroll. Varje steg får mig att studsa på ett nytt sätt, och jag försöker låta bli att vrida mig alltför mycket i hans armar för herrejävlar. Jag är redan farligt nära en orgasm.
När vi kommer till källan böjer han sig ner för att ta upp en tvål ur fickan på sina byxor, men han släpper inte ner mig – han tänker inte låta mig springa igen.
I stället bär han mig rakt ner i den varma källan.
Det ångande vattnet bränner mot min kalla hud. Det, tillsammans med känslan av Stark inne i mig, gör mig hyperkänslig. Och han släpper mig
fortfarande inte. Han bär mig till ett flackt klipputsprång och sätter ner mig på det slätaste partiet.
Där drar han sig sakta ur mig, och den syndiga känslan får mig att stöna. ”Kan jag lita på att du inte flyr?” frågar han med mullrande röst.
Utmaningen väcker mig till liv och jag vrider mig bort från honom, redo att springa.
Stark sveper en hand genom luften och använder den skuggbändning han har som alfa. Skuggorna lyder snabbt, lindar sig runt mina händer och fötter och fjättrar mig vid klippan. Jag kämpar förgäves mot dem.
Det känns konstigt att själv utsättas för den här kraften. Skuggorna känns solida men samtidigt fjäderlätta, som om jag hålls fast av något osynligt trots att jag ser deras mörker. ”Hur kan du vara så bra på det här?” muttrar jag.
Han får ett veck mellan ögonbrynen som förbryllar mig, får mig att vilja veta mer. Men han ger mig inte chansen, utan ruskar det av sig och håller
upp tvålen. ”Dags för dig att bli ren, prinsessan.”
Han gnider tvålen tills den börjar löddra, och sedan börjar han tvätta mig. Hans beröring är mjuk och får gnistor att dansa över min hud medan han skrubbar hela min kropp. Han får skuggorna att lätta så att jag kan doppa håret i det varma vattnet, innan han tvättar det också.
När han har sköljt bort löddret från min kropp ger han mig en tung blick. ”I morgon”, säger han. ”Jag vill inte prata om i morgon”, säger jag med tjock röst.
Sanningen är att jag är rädd.
Rädd att vi inte ska lyckas, och vad det kan innebära för Nocturna. Rädd att om vi lyckas, kan vi få betala med våra liv. ”Knulla mig som om vi har en evighet”, vädjar jag.
Stark låter skuggorna skingras och jag särar sakta och inbjudande på benen. Han ställer sig mellan dem och pressar sina läppar mot mina, först hårt, sedan allt mjukare ju mer jag pressar mig mot honom. När hans tunga sveper mot min lägger jag armarna om hans breda rygg och drar honom närmare, närmare.
Det mjuka ljudet av vattnet omkring oss, vinden genom tallarna och ropen från fåglar som jagar i den kalla nattluften blandas till en melodi.
Känslan av Starks heta kropp som kontrast mot den svala vinden får mig att rysa av välbehag.
Jag lutar huvudet bakåt och tittar upp mot skyn. Starks läppar och tänder glider nerför min hals, och den sträva stubben på hans kinder och haka skrapar mot min känsliga hud och sätter den i brand.
Vi pressar oss hårdare och hårdare mot varandra, tills jag knappt vet var jag tar slut och Stark börjar. Hans hårda kuk glider mot mig i det varma vattnet, retar mig utan att ge mig det jag behöver.
Jag ger ifrån mig ett desperat litet stön, och han flätar in fingrarna i mitt våta hår. Han ser mig rakt i ögonen när han äntligen tränger in i mig igen.
Det känns så rätt, så skönt, att jag nästan glömmer bort att andas. När han börjar röra sig ut och in i mig gör han det sakta. Det finns ingenting hårt eller straffande i det längre. I stället är det aktningsfullt.
Jag njuter av att känna hans hud mot min, av varje stöt då han fyller mig, om och om igen, djupare och djupare. När han närmar sig klimax flämtar han mot min hals, och jag njuter av det också.
Precis innan han kommer sänker han handen för att smeka min klitoris, och det är allt jag behöver.
Jag faller, välter ner i orgasmen. Han ökar farten, pumpar hårdare, och jag borrar in fingrarna i hans axlar och känner hela hans kropp spännas och krampa när han ger efter för utlösningen.
Ett hav av skuggor dansar omkring oss, inser jag. Det är min njutning och mina känslor som väller ut ur mig i mörka vågor som reser sig för att smeka oss båda. När vi klamrar oss fast vid varandra för att hämta andan börjar de skingras och driva undan.
Stark håller om mig, stannar kvar i mig medan de sista skälvningarna far igenom oss och får vattnet omkring oss att krusas.
Vi stannar kvar en lång stund. Jag pressar mitt ansikte mot hans hals, under hans haka.
Till slut torkar vi oss motvilligt så gott vi kan och klär på oss igen. Vi går tillbaka till lägret under tystnad och lägger oss nära elden. Jag somnar
direkt.
Jag vet inte hur länge jag sover, men när jag öppnar ögonen har solen kommit upp. Den kastar långa skuggor mellan träden och sveper in allting i en gyllene glöd.
Jag ligger fortfarande hopkrupen intill Stark, och han ser så vacker ut i det varma ljuset. Han blundar fortfarande. Han ser yngre ut när han sover.
Som den han var innan smärtan kom. Eller som den han kan bli, om han
får tid att läka.
Med mig, kanske. Med mig. ”Meryn”, säger Anassa mjukt. Det finns värme och förståelse i hennes röst.
Jag kniper ihop ögonen, önskar att jag kunde betvinga den stigande solen. Att jag kunde frammana tillräckligt mycket skuggor för att göra himlen mörk igen och fylla den med stjärnor.
Men det finns gränser även för mig. ”Anassa”, svarar jag.
Och hon säger orden jag visste skulle komma. ”Tiden är inne.”
