54
MERYN
Himlen glöder matt medan Linsfall brinner. Plågade rop och barngråt ekar genom luften. Och översteprästinnan, hårt bunden av skuggrep, ler mot mig.
Det är ett vackert leende. Ett milt leende. Och det räcker för att mitt blod ska frysa till is. ”Vad finns det mer att säga?” frågar hon. ”Kung Killians armé är på väg. Han kommer snart att ha tåren i sin ägo, även om jag svek honom.”
Min magi reagerar omedelbart och pumpar genom mina ådror. ”Kommer Killian hit?”
Bränderna i staden reflekteras i hennes vilda ögon. Hon börjar skratta, ett maniskt och blodisande läte. Stark tar tag om hennes axlar och ruskar henne. ”Svara din drottning!” ”Du är inte min drottning, troninkräktare”, väser prästinnan. ”Du var aldrig värdig. Jag berättar ingenting!”
Det enda jag ser när jag tittar på henne är förkroppsligandet av Killians lögner och svek. Jag tittar på henne och ser honom.
Jag ser hur han log mot mig efter att ha kastat mig i mina egna fängelsehålor.
Skuggor dansar i utkanten av mitt synfält. Jag försöker inte stoppa dem.
Bort med det, tänker jag bara. Bort med honom.
En mörk klinga skär genom båda hennes handleder.
Magin är helt tyst och blixtrande snabb. Prästinnan flämtar och tittar ner på stumparna där hennes halvt bortsmälta händer var alldeles nyss. Nu ligger de på marken, så förvridna av tårens förödande krafter att de knappt ser ut som händer längre.
Blod strömmar ner över den frusna marken.
Sedan övergår hennes chock och förvirring i ohöljd smärta. Översteprästinnan öppnar munnen för att skrika. Jag hör henne dra efter andan, och knäcker nacken på henne innan hon kan ge uttryck för sitt lidande.
Hennes kropp faller till marken med en duns, och skruden hon bär breder ut sig omkring henne medan blodet fortsätter rinna ur hennes handleder.
Stark iakttar mig med stadig blick. Jag är för arg för att ifrågasätta mina egna handlingar eller bedöma konsekvenserna. ”Tror du att hon talade sanning? Att en armé är på väg?” frågar jag.
Stark tittar ner på kroppen med smala ögon. ”Ingen aning. Tror du …”
Han tvekar innan han fortsätter. ”Tror du att du orkar använda din framsynthet?”
Jag andas djupt. ”Jag vet inte”, svarar jag, men jag går fram till Anassa för att ta stöd mot henne och försöka. ”Jag borde åtminstone kunna se vad som händer inom ett par timmar.”
Jag sluter ögonen, så yr av utmattning att jag måste samla min framsynthetsmagi i över en minut innan fragmentariska visioner dyker upp.
Jag ser mig och Stark, återförenade med Venna och Noemi, och Linsfall som brinner bakom oss.
Och sedan … bundna som rider hårt mot staden. Inte en armé, men många. Vänner? Fiender? Jag tar mig djupare in i visionen och ser ett ansikte: Jonah.
Det är omöjligt att veta hur snart de här händelserna kommer att äga rum. Men i visionen stiger lågorna fortfarande mot nattmörkret.
Jag flämtar och släpper taget om magin.
Med händerna knutna om Anassas päls för att inte sjunka ihop på marken säger jag: ”Hon ljög inte. Jonah är på väg hit tillsammans med en grupp bundna.” ”För många för att vi ska kunna slåss mot dem?” Starks blick är dödlig.
Jag tvekar. ”Du och jag skulle nog kunna ta dem, om vi var utvilade.
Men tänk om vissa av dem faktiskt inte är våra fiender? Tänk om de är styrda av Killian? Jag vill inte att vi dödar fler av våra egna om vi inte måste.”
Starks ögon blixtrar när han sitter upp på Cratos. ”Vi rider tillbaka till våra vänner.”
När vi hittar Noemi och Venna är de fullt upptagna av att hjälpa till i det provisoriska lägret som bildats utanför stadsmurarna. Några av Linfalls invånare har försiktigt börjat gå tillbaka in i staden nu när skalven har upphört, men de flesta tycks vilja vänta tills de är helt säkra på att faran är över.
Jag vinkar till mig våra vänner och förklarar att vi måste ge oss av, att våra fiender snart kommer att vara här. ”Men alla människor, då?” frågar Noemi oroligt. ”Noemi.” Stark säger till på skarpen när hon ifrågasätter min order. Hon blänger på honom, och Ephyse stryker öronen bakåt när Cratos närmar sig.
Jag sveper med blicken över folksamlingen. Alla är rädda och förvirrade, många är skadade. Av deras hem återstår bara brinnande ruiner.
Inombords känner jag mig omväxlande glödhet och iskall. ”Jag måste lita på att Killians bundna inte skadar dem”, säger jag genom bandet, för att ingen annan ska höra. ”De har inget otalt med Linsfalls invånare.
Förmodligen vill Killian få över dem på sin sida.”
Venna tvekar. ”Har du den sista tåren?” ”Ja.” ”Och … den orsakade allt det här?” Hon gör en hjälplös gest mot staden.
Jag sväljer hårt. ”Jag vet inte säkert. Men ja, jag tror det.”
Det verkar fälla avgörandet för henne. ”Vi får inte låta den kraften hamna i fiendens händer. Vi måste hitta en säker plats där vi kan vila och
samla oss igen.”
Jag är tacksam över att jag inte är den enda som tycker att vi ska ge oss av, hur mycket människorna här än behöver oss. Venna, en vän med mer medkänsla än jag, stöder mig i mitt beslut. ”Instämmer”, säger jag. ”Tillsammans med Lucien har vi sex tårar på vår sida. Trots Killians stulna magi och Alistairs styrka borde vi kunna avgå med segern. Sedan kan vi återvända hit och bygga upp staden igen.
Men vi måste välja tid och plats för den striden.”
Stark grymtar instämmande. ”Vi behöver en plan, inte en oorganiserad strid efter att ha kämpat hela natten.” ”Vi rider. Nu”, befaller jag och sitter upp. Vi har gjort så mycket vi kunnat, men tiden håller på att rinna ut.
Men innan vi hinner mer än ett par steg hörs en darrande röst från folksamlingen. ”Överger ni oss, ers höghet?”
Jag får en klump i halsen, och kan inte ens förmå mig att vända mig om för att se vem som frågade. Ljudet av ett barnskrik glider över min hud och skär in i hjärtat. ”Jag beklagar att vi måste lämna er såhär”, säger jag, utan att veta hur många som hör mig.
Jag tvingar mig att betrakta havet av ansikten framför och bakom mig, gör allt jag kan för att inte minnas alla jag har förlorat, alla jag har skickat in i det okända och alla som har tagits ifrån mig. ”Jag kommer aldrig att överge er. Det lovar jag. Oavsett om ni ser mig eller Killian Valtiere som er rättmätiga härskare, så har jag svurit på att skydda er och alla andra i Nocturna. Men just nu är jag jagad, och det bästa jag kan göra för er är att ge mig av. Så snart jag har trupper under mitt befäl kommer vi att återvända och hjälpa er att bygga upp Linsfall på nytt.
Fram till dess vet jag att ni kan förlita er på varandra.”
Jag manar Anassa framåt.
Ingen frågar något mer medan vi rider mot kullen och vårt lilla läger, där Elias och Lucien väntar. Jag har Stark på min ena sida, Noemi på min andra. Venna rider längst bak, redo att slå larm vid minsta tecken på att vi är förföljda.
Jag har rök i lungorna när vi susar fram över den hårda marken. Skaftet på min dolk känns kallt mot min hand och smärtan strålar genom armen.
Jag är så slut att jag inte vet om jag skulle kunna frammana så mycket som en viskning av magi, men mina dolkar har aldrig svikit mig.
Vi rider genom skogen och kommer ut på andra sidan utan att något händer. Våra vargar pressar sig för att föra oss bort från faran så snabbt de kan. På nästa kulle ser jag vår lägereld. Sedan känner jag en varning genom banden. Det är Venna som har uppfattat någonting.
Jag hinner inte fråga var det är innan ett gällt väsande stiger i mitt ena öra, sedan det andra. En duns, ett gnyende som tystnar tvärt.
Förblindande smärta skär genom banden.
Jag tappar andan och faller nästan av Anassa. Samtidigt vill jag lyfta handen jag håller mig fast med, föra den till min hals, stoppa blödningen. ”Stopp!” skriker jag, både högt och genom bandet, och Anassas klor drar upp djupa fåror i marken när hon tvärstannar.
Jag vänder mig om.
Vennas varg Skaia ligger på marken. En grov pil har gått rakt igenom
hennes hals.
Hon blöder så mycket, hon …
Hon dör.
Och Venna … Venna ligger på rygg bredvid Skaia med händerna om halsen och vrider sig i plågor.
Mitt hjärta skenar och jag ser suddigt. Under en sekund kan jag bara stirra på henne. Hennes ansikte och Izabels smälter samman och jag ser dem båda framför mig, ser dem lida. Ser dem dö. På grund av mig.
Jag är fastfrusen i tiden, som om allt händer i det förflutna, som om allt är ett otäckt minne. Mitt sinne lösgör sig, splittras.
Noemi har hoppat ner på marken och sprungit fram till Venna. ”Stoppa dem, Meryn!” skriker hon kvävt. ”Bakom oss.” Anassas röst bryter igenom min ångest. ”Vid trädlinjen.”
Hon snurrar runt. Jag kämpar för att fokusera och riktar blicken mot skogsbrynet i väster. En rad av Killians bundna sitter på sina vargar, väntar
på nästa order. Vargarnas ögon glänser i mörkret mellan träden.
Jonah stiger ut ur skuggorna och spänner sin båge för att avlossa ännu en pil. Trots avståndet ser jag hans breda leende, hans glänsande vita tänder.
Och jag fylls av rent, brinnande hat.
Jag tänker inte låta honom ta någon mer ifrån mig. Jag vägrar.
Mina skuggor reser sig som en vägg av hämndlystnad, men … jag är så trött. Min kropp är spänd som en stålfjäder, på väg att brista. ”Meryn. Det är för mycket”, hör jag Anassa säga.
Nej. Jag tänker inte låta mig knäckas.
Utan att ge mig själv tid att ifrågasätta mitt beslut sticker jag ner handen i väskan vid min sida och tar upp tåren. Tåren som bringar förödelse.
Så fort min hud rör vid den strömmar magin in i mina ådror.
Utmattningen försvinner och ersätts av kraft. Den fyller mig, flödar genom mig, genom tåren.
Jag håller upp den i luften, och än en gång tänds det där kusliga ljuset.
Som en kall, vit soluppgång.
Jonah tvekar. Han sänker pilbågen och jag ser hans glänsande ögonvitor.
Phylaxmagi lyser upp skogen när de andra bundna reser enorma sköldar, för de vet att jag har siktat in mig på dem.
De är inte mitt folk. De är inte mina.
Magin slår ut i mitt bröst med en kraft som får mitt hår att lyfta.
Jag är redo att förgöra.
Bilden av avgrunden i Linsfall träder fram för mitt inre öga.
Jag pekar mot raden av bundna förrädare och ger upp ett rop.
Marken öppnar sig. Såväl bundna som vargar rasar ner i mörkret. Deras ekande skrik avtar och tystnar när de faller. Även träd rasar ner, slits upp med rötterna när min nya kraft skapar en kraftfull vind och fienden vräks omkull på marken. Fler och fler rasar ner i mörkret.
Jag ser dem försvinna, ser avgrunden vidgas.
Sedan hör jag ljudet av Vennas rosslande, döende andetag.
Venna.
Jag låter handen falla.
Anassa rusar fram till hennes sida. Jag kastar mig ner på marken och landar hårt, men tar emot mig med händerna och häver mig snabbt upp igen medan ett förtvivlat skrik sliter sig ur min strupe.
De andra har redan samlats runt Venna. Noemi håller hennes ena hand och hon klöser sig på halsen med den andra, river så hårt att det blöder.
I nästa ögonblick hörs ljudet av en vinande vind och en skugga av färg sveper över marken mellan lägret och oss – sedan är Lucien här, står böjd över Venna. Han ser bister och sammanbiten ut. Det gör även Elias, som står några steg bakom honom.
Vennas ögon är blodsprängda. Hennes ansikte börjar bli kusligt blekt.
Det låter som om hon försöker andas, men hon får ingen luft genom sin vargs sargade strupe.
Skaias ögon är matta och oseende, och hon ger ifrån sig ett svagt, gurglande läte. ”Hon kämpar”, viskar Anassa. ”För henne.”
För hennes farväl. Smärtan sliter i mig, skär genom märg och ben. ”Me…”, försöker Venna och ser på mig.
Jag rasar ner bredvid henne, känner tårarna bränna mot kinderna när jag kupar händerna om hennes ansikte. ”Försök inte prata. Det är okej. Venna, det är okej.”
Hennes läppar rör sig, men inga ljud kommer ut. Min kropp kastas mellan värme och kyla och jag börjar skaka. ”Nej, Venna, nej”, kvider jag, vädjar jag, gråter jag. Inte du också.
Vi fick inte tillräckligt mycket tid. Vi hade just börjat bygga en djup vänskap som bara var vår egen. Venna, som aldrig drar sig för att säga ifrån när jag har fel. Venna, så spydig och så smart. Venna, som redan har genomlidit det värsta som kunde hända och som förbluffade mig med sin
förmåga att gå vidare. Med sitt mod.
Varför?
Hon släpper taget om sin hals. En tår faller från hennes öga. Hon slutar inte titta på mig. Hon sträcker sig efter mig, inser jag och griper snyftande tag om hennes hand. ”Stanna hos oss”, vädjar jag förtvivlat. ”Lämna mig inte.”
En försiktig känsla driver mot mig över det allt svagare bandet. Liten.
Tyst.
Kärlek. ”Meryn.” Det är Luciens röst. Jag skjuter den ifrån mig, tar mig djupare in i bandet, söker efter Vennas gnista där … men den avtar så fort. Jag
följer den ner i mörkret.
Jag kan inte släppa henne … En hand slår in i min axel. Jag faller baklänges, tappar kontakten med Venna. ”Låt mig”, säger Lucien med mörk, djup röst.
Jag tittar chockat på när han sluter händerna runt Vennas hals. Sedan rör han vid hennes bröst, precis ovanför hjärtat.
I nästa ögonblick för han sin handled till munnen och sliter upp den med tänderna. Ett stycke kött lossnar och blodet väller fram. Det känns som om jag har lämnat min egen kropp när jag ser Lucien föra sin blödande handled till Vennas mun.
Jag drar häftigt efter andan när jag inser vad han erbjuder henne. ”Drick”, säger han.
Men hon vrider huvudet åt sidan, gör motstånd med sina sista krafter. ”Venna, snälla”, bönfaller jag henne. Men jag vet inte vad jag ber henne göra. Dricka? Eller förbli stark och vägra, även om det kostar henne livet?
Vad skulle jag välja, i hennes ställe? Döden? Eller … Venna finner sin varg med blicken, tittar frågande på henne. Men Skaias ögon är slutna. Hon kan inte hjälpa Venna nu.
Om några sekunder kommer de båda att vara borta.
Nej. Jag vill så desperat att hon ska stanna. Venna förtjänar ett långt, lyckligt liv. Men valet är inte mitt. Välj, Venna, välj, tänker jag medan pulsen bultar bakom ögonen.
Luciens ansikte förvrids och han lutar sig tillbaka, tar sin handled från hennes läppar. Men så sänker sig någonting över honom. Något skarpt och vilt. Något verkligt. Något nästan … mänskligt.
Venna ser det också, och jag ser när något som liknar envishet tänds i hennes ögon. Med sina sista krafter griper hon tag om hans handled och för den till sin mun.
Blod täcker hennes kinder och läppar, och hon dricker.
Skaia ger upp ett sista, lågt stön som tystas av döden. Det rycker till i
hennes ena baktass och hon blir stilla.
Ett bråddjup öppnas inom mig.
Inte bara för att hennes varg har lämnat flocken.
Venna är utom räckhåll för mig nu.
Hon är här, hon lever och hon börjar få ny färg på kinderna, men bandet mellan oss är borta.
Det ringer i öronen. Min kropp känns bedövad. ”Meryn”, säger Stark.
Mitt skälvande andetag övergår i en snyftning och jag lutar mig tillbaka.
Jag kan inte hålla mig uppe längre, och han är där. Jag lutar mig mot hans ben, pressar kinden mot hans lår, klamrar mig fast vid hans vad.
Hon lever.
Hon är en sifon nu.
Men hon lever.
Starks fingrar rör sig i långsamma cirklar mot min nacke. ”Vi har ont om tid, Meryn.” Hans röst tränger igenom dimman. ”Det kan komma fler, och de kan hitta en väg över … det du gjorde. Vi måste ta oss härifrån och föra henne i säkerhet.”
Jag sväljer hårt. Jag har fortfarande tårar i ögonen, men jag kan se klart. ”Upp på vargarna igen”, skäller jag, lika mycket till mig själv som någon annan.
Stark och Noemi sitter genast upp, medan Lucien stannar kvar vid Vennas sida. Han ser sammanbiten ut, och det droppar fortfarande blod från hans handled.
Venna ligger på rygg och stirrar upp mot den rökiga himlen. Hennes haka är smetig av blod.
Jag tar hennes hand. ”Upp. Upp med dig. Nu.” Jag säger det mjukt och vädjande. ”Men min … Hon …”, kraxar Venna. Sedan vrider hon blicken mot Skaia.
Och ger upp ett vrål som kommer att hemsöka mig resten av livet. Jag faller nästan omkull på marken bredvid henne.
Tänk om det var Anassa som låg där? Tänk om en pil hade tagit henne ifrån mig och separerat mig från hela min flock?
Tänk om jag inte längre var bunden?
Instinkten att använda min auktoritet över flockarna för att få upp henne från marken är som salt i ett öppet sår. Det kommer inte att fungera längre.
Inte för Venna.
Venna rullar över på mage, försöker kravla fram till Skaia men lyckas bara snudda vid hennes svans. Jag tittar på såret i hennes hals.
Det är fruktansvärt, att hennes päls ser så levande ut när den dansar i vinden trots att den nu täcker ett kadaver.
Jag tar Vennas utsträckta hand och drar henne bort från Skaia. Hon skriker som om jag försöker mörda henne. Jag lägger hennes arm över mina axlar och pressar ifrån med benen för att räta på oss båda.
Det känns som om min värld har slitits itu, ändå måste jag se till att vi håller oss i rörelse.
Venna valde att leva. Nu är det upp till mig att hedra det genom att se till att vi förblir levande.
Stark kommer fram och hjälper mig att lyfta Venna, som är slapp och kraftlös. Hon mumlar lågt.
Anassa bugar sig för Skaia. Sedan rätar hon på sig, men hon fortsätter titta på sin stupade kamrat när Stark hjälper mig att lyfta upp Venna på hennes rygg.
Jag tar ett steg tillbaka för att teckna med händerna: ”Du kommer aldrig att vara ensam, Venna.” Jag fumlar lite med orden, men jag gör mitt bästa. ”Det svär jag på.”
Jag hoppar upp bakom min vän, min familj, och lägger armarna om henne. Hon sjunker ihop i min famn – somnar, eller svimmar. Det är en välsignelse, tror jag, för hon behöver inte se när vi vänder ryggen åt hennes varg. Hon behöver inte bära med sig den bilden resten av livet. ”Sätt fart!” ropar Stark och ger sig av på Cratos, med Elias bakom sig.
Lucien vrider på huvudet när han passerar oss på Noemis varg, och vänder sig inte framåt förrän vi har kommit ikapp. Vi rider och vi rider
fort, skyddade av sköldmagi.
Skaia lämnas kvar åt kråkorna.
