53
MERYN
Skärvor flyger åt alla håll. Jag får syn på opalens distinkta, skimrande glöd och sträcker ut handen för att fånga den. Anassa rör sig smidigt under mig och vi ignorerar båda de vassa stenskärvorna som regnar ner över oss.
Men det är för sent. Översteprästinnan står närmare. Hon kastar fram handen, får tag på gudinnetåren och sluter fingrarna omkring den.
De fallande skärvorna skär upp blödande sår i hennes utsträckta arm, men hon tycks inte ens lägga märke till smärtan. Hennes ansikte är triumferande.
I nästa ögonblick slår Anassa in i henne med hela sin tyngd, och prästinnan faller omkull med båda händerna vördnadsfullt slutna om tåren.
Hon trycker den mot sitt bröst.
Anassa morrar och håller fast henne på marken med en av sina tunga framtassar.
I tumultet tappade jag greppet om riftningen, och Cratos och Stark blir fullt synliga. De placerar sig bakom prästinnan så att hon inte har någonstans att ta vägen.
Men innan jag hinner sitta av och slita tåren ifrån henne blixtrar det till i hennes händer.
Opalens ljus har förändrats. Det är inte längre mjukt och varmt, utan skarpt och genomträngande i dunklet – som om själva världen klövs i mörker och ljus av prästinnans hammare.
Jag tittar på det plötsligt upplysta torget med svidande ögon. ”Meryn!” ropar Stark, och jag tittar ner på den gamla kvinnan igen.
Rök stiger från hennes händer.
Det vänder sig i magen på mig och jag lutar mig framåt, försöker förstå vad jag ser.
Någonting får marken under oss att skälva. Jag måste klämma åt med låren för att inte falla av Anassa, som tar spjärn med tassarna.
”Vad i hela …” Ännu ett skalv.
Det tar en sekund innan uttrycket av extatisk glädje lämnar prästinnans ansikte för att ersättas av förvirring, och sedan av något som liknar panik. ”Vad är det som händer?” tjuter hon och griper hårdare om gudinnetåren, samtidigt som huden på hennes händer börjar fräsa och glöda. ”Jag bar en tår så länge! Bara en värdig kan vidröra de heligaste av gudinnans tårar, detta vet jag. Men vem kan vara värdigare än en prästinna i gudinnans mest hängivna tempel?”
Hennes röst stiger för varje ord, och de sista orden skriker hon.
Sedan fortsätter hon skrika.
Stark och jag tittar på med skräckblandad fascination när översteprästinnans händer börjar smälta. Hennes fingertoppar blir till stumpar av kött medan hennes skrik blir allt högre. Ännu en våldsam skälvning kastar nästan av mig, och mina skuggor reser sig till svar på min oro och panik. Jag hör ett lågt, malande ljud och en skarp smäll.
Under ett ögonblick tror min förvirrade hjärna att Stark, jag och våra vargar lättar från marken och svävar. Sedan inser jag att nej, det är gudinnestatyn – det som återstår av den – som håller på att sjunka ner i det virvlande, grumliga mörker som trätt fram på mitten av torget.
Prästinnan håller själv på att svepas med av det. Hon trycker fortfarande tåren mot bröstet med sina lemlästade händer och skriker ut sin smärta.
Jag försöker förmå mina skuggor att gripa tag i henne och hindra henne från att falla men de lyder inte, de sveper bara fram över torget i piskande vågor.
”STARK!” ropar jag genom bandet. Han svarar direkt. Slingor av hans eget mörker lindar sig runt prästinnans överkropp och lyfter henne från marken. ”Ledsen för det här”, hör jag honom säga till Cratos innan han drar prästinnan genom luften och lägger henne framför sig på Cratos rygg.
Jag manar fram Anassa och sträcker på mig för att lirka tåren ur prästinnans händer. Den glänsande opalen bränner mot min hud, och under det korta ögonblick jag vidrör den känner jag dragningskraften i magin som orsakar stormen djupt nere i marken under oss.
Kvickt lindar jag in tåren i jackärmen, innan jag öppnar min väska och släpper ner den. Men det gör ingen skillnad.
Skalven blir kraftigare för varje sekund.
Anassas tassar glider framåt när fler och fler kullerstenar lossnar och tumlar ner i den djupa avgrunden som har tagit form där statyn en gång stod. ”Vi måste härifrån!” skriker jag över bandet. ”Ska vi ta prästinnan med oss?” Starks lugna, kyliga röst reflekterar hans intensiva fokus på skuggbändningen. Även om jag inte är särskilt förtjust i henne, kan hon ha viktig information till oss och måste därför stanna på Cratos rygg. ”Ja – hon kanske känner till Killians planer!” svarar jag och klamrar mig fast när Anassa och Cratos sätter full fart bort från torget.
Kanske har Killian vid det här laget listat ut att det bara finns sju tårar och att jag redan har hittat en till, utöver dem jag redan hade. Eller så letar han vidare efter något han nu aldrig kommer att hitta. Prästinnan kanske kan ge oss en hjälpsam inblick i hans tankar.
Jag har hjärtat i halsgropen när Anassa kämpar för att inte dras ner i den gapande avgrunden. Sten efter sten lossnar under hennes tassar.
Vi kastas fram och tillbaka när Anassa och Cratos hoppar än hit, än dit för att undvika den växande förödelsen. Den sprider sig snabbare nu, rör sig i vågor över torget, och det börjar blåsa upp.
Anassa får slutligen fast mark under fötterna och fortsätter in på närmaste gata. Cratos är oss hack i häl, och de fortsätter springa.
Förödelsen följer i våra spår. ”Det slutar inte”, säger jag bistert. ”På något sätt är magin fortfarande aktiv, trots att ingen längre håller i gudinnetåren.”
Halvvägs genom kvarteret hejdar vi oss och kastar en blick bakåt, mot förödelsen. Nästan hela torget är nu en becksvart avgrund som bara blir större och större. ”Vi måste dela på oss och evakuera så många som möjligt”, säger Stark. ”Kan du kalla på förstärkning?”
Jag öppnar omedelbart mitt sinne för Venna och Noemi. ”Vi har tåren”, säger jag. ”Men nu har vi ett större problem. Magin gjorde någonting med marken, och nu håller Linsfall på att kollapsa – jag vet inte vad som händer, men någonting förgör hela staden. Vi måste få bort alla härifrån.
Kan ni hjälpa till?”
Vennas svar kommer omedelbart. ”Vi är på väg!” Jag känner att de sätter sig i rörelse. De måste ha varit redo, bara väntat på en signal om att de behövde rycka in.
Nu då? Jag häver mig upp på Anassas rygg för att se så långt som möjligt. Vågorna av förödelse är snabbt på väg mot oss. Ett stentorn intill ett litet tempel börjar skaka och luta innan det rasar.
Stora moln av damm bildas när sten och trä faller överallt omkring oss, och under ett ögonblick ser vi knappt någonting.
Jag hostar och känner ögonen tåras av den smutsiga luften. ”Så fort dimman skingras går du åt vänster, jag åt höger. Okej?”
Stark instämmer, och jag känner hans farväl som en spöklik kyss mot min kind. ”Var försiktig, min drottning”, säger han. Sedan släpper vi varandras sinnen för att kunna fokusera på vår uppgift.
Jag torkar mig i ögonen med skjortan, känner tårarna blandas med dammet i mitt ansikte, och styr sedan Anassa framåt. Vi sätter full fart och viker av åt höger.
Staden stönar och kvider som ett levande väsen. Här och där exploderar marken när byggnader och gator rasar ner i den mörka tomheten.
Det knyter sig i bröstet när jag undrar hur många som redan har förlorat livet i den här galenskapen.
Nattens stillhet har rivits upp lika våldsamt som stadens hjärta. Skrik och snyftningar hörs från alla håll när Linsfallborna flyr från sina sängar.
Vissa springer mot stadsportarna, andra blir stående på gatan och stirrar i stum fasa mot den växande avgrunden.
På något sätt lyckas jag få kontroll över min röst. ”Linsfall! Vakna och evakuera!” Desperationen ger mig styrka, och min röst ringer ut över de mullrande gatorna.
På avstånd hör jag Starks dånande stämma när han gör samma sak som jag. Jag klamrar mig fast vid det ljudet, även när oväsendet blir för högt och jag inte längre kan urskilja hans ord.
Anassa bidrar till kaoset genom att rikta huvudet mot skyn och yla. Fler och fler människor stapplar ut från sina hem med barn och värdesaker i famnen, blinkande, gråtande och svärande. ”Mot portarna!” Anassa och jag vänder oss i riktning mot den närmaste flyktvägen. Familjer, vakter, barflickor och allt däremellan rusar mot de smala öppningarna som är placerade med jämna mellanrum i stadsmuren.
Folkmassan förvandlar gatorna till flaskhalsar, och paniken leder till totalt kaos när folk skriker och knuffas för att ta sig fram i trängseln. ”Fortsätt framåt, för helvete!” vrålar jag med brusten röst.
Anassa och jag kommer fram till huvudutgången, och nu gör skuggmagin som jag vill – slår in i de tunga portarna så hårt att de lossnar från sina gångjärn.
Folk strömmar ut genom dem, gråter och ropar.
Men det räcker inte – trots att portarna nu står vidöppna blir det stopp på flera ställen. Folk rör sig inte snabbt nog. ”Stark!” ropar jag.
En mörk skugga kommer farande från andra sidan folksamlingen, och jag tittar förundrat på när Stark och Cratos rör sig snabbare än någonsin förr. De når fram till stoppet framför porten på ett ögonblick.
Cratos hukar sig på bakbenen och tar sats, och i nästa ögonblick flyger de över trängseln och landar bredvid Anassa och mig. Prästinnan hänger fortfarande över Cratos rygg. ”Det blir stopp vid utgången!” skriker jag. ”Vi måste riva murarna!”
Det sker instinktivt nu, den här mentala dragningen och klicket när våra sinnen möts. Mina krafter sväller mellan oss och blir till ett mörkt, blixtrande moln.
Med min råstyrka och Starks skarpa fokus flätar vi samman skuggor som kommer ilande från alla håll. Fler och fler av dem rör sig mot en del av muren som saknar vakttorn, och snart är den helt insvept i mörker.
Både Stark och jag vrålar av ansträngning när vi lyfter hela murpartiet.
Vi kan inte bara släppa det – då skulle alltför många hamna under det och dö. I stället lyfter vi det högre och längre bort, till en plats där vi kan släppa det utan att krossa någon.
Efter ett förbluffat ögonblick börjar folk strömma ut genom det nya hålet, och staden evakueras i mycket snabbare takt än förut.
Svetten rinner från min panna ner i ögonen, och jag torkar bort den med smutsiga fingrar.
Just då kommer Noemi och Venna fram, och Stark lyfter över prästinnan till Noemi innan vi fortsätter jobba. De får i uppdrag att hålla vakt vid utgångarna för att se till att ingenting hindrar folk från att ta sig ut. ”Nu då?” frågar Stark och tittar på mig.
Jag andas djupt och försöker tänka. ”Bryt inte länken – jag behöver din precision”, säger jag beslutsamt. Jag känner att han drar efter andan innan han nickar. ”Men vi måste dela på oss igen och rädda så många vi kan.
Anassa, kan du styra medan jag ser dubbelt?”
Anassa sätter fart.
Den här gången gör det inte ont att skiljas åt – våra sinnen är så sammanlänkade att vi är varandra. Vi ser vad den andra ser, känner vad den andra känner.
Anassa och jag följer en sidogata mot utkanten av förödelsen. Fler och fler människor strömmar ut – från tavernor, bordeller och bostadshus, och från en lång rad med eleganta hem och prunkande rabatter.
Vi stannar tvärt och börjar backa när väggarna på en sjaskig pub börjar vika sig utåt. Jag slår ut med händerna, och Stark är genast där för att hjälpa mig samla skuggorna tills de håller upp byggnaden och hindrar den från att rasa.
Tavernans bleknade skylt faller ner och splittras mot gatan och väggarna gnisslar, men står kvar. Jag stönar när byggnadens tyngd pressar mot vår magi. Skräckslagna människor rusar ut genom dörrarna och flyr.
När folkströmmen upphör släpper vi taget, och byggnaden rasar ihop med ett öronbedövande dån.
Starks synfält överlappar mitt, och jag ser scenen framför honom tydligt: lågor stiger mot himlen när de kollapsade byggnaderna faller i stora högar av timmer och brinnande facklor, vedspisar och möbler.
En skäggig man med blodsprängda ögon vinglar mot Stark. Hans röst är på samma gång sluddrig och panikslagen när han säger: ”M-min son, snälla, hjälp honom, han är ensam hemma på tredje … tredje våningen i v- vårt hus”, vädjar han och klamrar sig fast vid Cratos päls.
Stark böjer sig ner och lyfter upp mannen på Cratos rygg. ”Jag måste hjälpa honom. Kan du rida söderut och hjälpa människorna där?” frågar Stark, och jag ser att han nickar mot bortre sidan av staden
och de södra portarna. ”Med en gång.”
Vi bryter länken mellan våra sinnen, och Anassa och jag rusar mot stadens södra delar.
Stark gjorde rätt i att skicka hit mig – en panikslagen folksamling har bildats innanför de mindre, södra portarna, men en vagn som vält hindrar portarna från att öppnas mer än någon meter. ”Ur vägen!” vrålar jag, och folk tittar upp. Anblicken av Anassa som stormar mot portarna fångar deras uppmärksamhet och får dem att snabbt flytta sig åt sidan.
Utan den mentala länken till Stark sträcker jag mig efter Daemos forcering i stället för skuggbändningen, väljer kraft före precision. Med ett vrål och en snabb svepning med armen vräker jag bort vagnen som ligger i vägen.
I nästa ögonblick är vakter och civila framme och drar isär portarna.
Det känns som om det dröjer flera timmar innan skalven slutligen upphör. Vi har räddat så många vi kunde. Jag är så trött att jag knappt kan tänka.
Utanför staden går Anassa uppför en slänt för att vi ska få överblick över staden. Jag sänder ett par bilder av utsikten till Stark för att han ska veta var vi är, innan jag rasar ihop över Anassas rygg och halvt hoppar, halvt glider ner till marken.
Anassa kröker sin kropp runt mig, och hennes flämtande andetag får hennes flanker att skälva medan hon skyddar mig mot kylan.
Med grumliga ögon tittar jag ner.
Linsfall ligger i ruiner.
De fallna byggnaderna är som ett virrvarr av trasiga tänder, plågsamma och fula. Det brinner fortfarande på vissa ställen. Lågorna slickar högarna med virke medan vi betraktar förödelsen. Och där, i mitten av staden med en omkrets av minst fem kvarter: den enorma avgrunden som öppnades där gudinnestatyn en gång stod.
Fram till nu har jag bara kunnat fokusera på vad folk omkring mig behövde i stunden, på skador och räddningsinsatser och att dämpa paniken.
Jag har nästan glömt händelsen som startade alltihop.
Nu sticker jag ner handen i väskan. Den sista gudinnetåren ligger där, på gott och ont.
Förödelsens tår, tänker jag och huttrar till.
Fy fan. ”Prästinnan?” frågar jag Stark genom bandet. ”Jag har hämtat henne hos Noemi. Vi är på väg till er.” Jag får en glimt av var de befinner sig, och när jag lyfter blicken ser jag dem komma ut genom det som återstår av stadsportarna. Stark har den gamla kvinnan framför sig på Cratos rygg.
De fortsätter uppför slänten tills de kommer fram till oss, och Stark sitter av med betydligt mer elegans än jag förmådde uppbringa. Han lyfter ner prästinnan, som fortfarande är bunden med slingor av skuggmagi.
Min röst är skarp som stål när jag spänner blicken i henne och säger: ”Översteprästinnan. Det är dags för dig att tala om vad fan som händer.”
