52
MERYN
Det tar oss en dag att segla tillbaka till kusten – och min sjösjuka återvänder med full kraft. Vi går i land söder om Blumenfall för att undvika klipporna som leder till själva förläningen.
Sedan rider vi en dag och ser oss ständigt över axeln. Det känns hemskt att de soldater eller bundna vi kan råka stöta på nästan säkert kommer att vara lojala mot Killian, inte mot mig.
Samtidigt lider Lucien och Elias i de många lagren av kläder vi tvingade dem att ta med sig i packningen från Brightbane, för säkerhets skull.
Venna, Noemi och jag kan inte låta bli att reta dem för det. Vi måste finna uppmuntran där vi kan.
Varje natt väntar jag på att väckas av Egiths fasa och få veta att Killian har attackerat Blumenfall. Jag kontaktar henne regelbundet för att försäkra mig om att hon och de andra bundna är i säkerhet.
Och jag hoppas oavbrutet och av hela mitt hjärta att Killian inte har hittat tåren före oss. Att han är narcissistisk nog att utgå från att jag gjorde som han sa och stannade där jag var.
Till slut når vi ett krön och blickar ut över Linsfall. Det ser fridfullt ut på avstånd. Litet.
Här uppe, omgiven av natur och så långt borta från civilisationen, känns allting så enkelt, men genom Egith vet jag att staden har intagits av Killian.
Stark och jag rider till Linsfall utan de andra. Vi ska försöka slinka in och ut obemärkta. Venna och Noemi protesterade när jag beskrev planen för dem, men till slut var de tvungna att medge att Stark och jag skulle vara snabbare och löpa mindre risk att bli upptäckta om vi inte hade hela gruppen med oss.
Jag har också mina egna skäl för att vilja lämna dem kvar. Om vårt uppdrag misslyckas – om Stark och jag blir tillfångatagna eller till och med dödade – finns det åtminstone två bundna som är lojala mot Nocturna som kan kämpa vidare tillsammans med Lucien.
Och jag vet att Venna kommer att se till att Saela förblir trygg, även om jag är borta.
Nu susar Cratos och Anassa fram i mörkret. Vi rider genom skogen först, använder den som skydd. Jag behöver inte använda min Kryptosmagi i skuggan av de uråldriga tallarna. Vi är inte de enda rovdjur som rör sig i Nocturnas nattliga skogar, så ingen annan är ute vid den här tiden på dygnet.
Men snart närmar vi oss stadsportarna. Vargarna saktar farten och jag kastar en sköld över oss för att vi inte ska synas. Medan vi smyger mot Linsfall vet jag att även Anassa tänker tillbaka på första gången vi kom hit, på hur mycket som har förändrats på så kort tid.
Den gången vilade ett tjockt snötäcke över staden och skapade en nästan drömlik atmosfär. Nu är det inte den silvervita snön som dämpar ljudet av våra steg, utan mina blåsvarta krafter. De får oss att smälta in i skuggorna.
Jag håller andan. Cratos och Anassas steg blir långsammare och långsammare. Precis utanför stadsportarna stannar vi för att vänta på att de ska öppnas för en annan besökare, så att vi kan följa efter.
Riftningen skyddar oss från att bli sedda, men den låter oss inte gå genom stenmurar. Sådant har jag inte vågat mig på än.
Vi står stilla som statyer medan minuterna blir till timmar. Stark och jag har förstås våra sinnen öppna för varandra, och ibland småpratar vi för att inte bli galna av all väntan, men vi vet båda att vi måste fokusera på att hålla oss gömda och vaksamma.
Till sist kommer en hästdragen vagn rullande i snigelfart på vägen.
Två gestalter sitter på kuskbocken, insvepta i pälsar för att inte frysa. Jag kisar, försöker urskilja deras drag när de passerar oss, men det tjocka lagret av skuggor omkring oss gör det svårt att se.
Jag biter ihop och lyssnar medan kusken småpratar med vakterna.
Det är en man, och han beskriver varorna i vagnen som de har tagit med sig för att sälja på stadens marknad. En av vakterna går fram för att undersöka staplarna med lådor.
De tycks inte göra honom misstänksam, för han ger signal till sin kollega och portarna börjar öppnas.
När glappet är tillräckligt stort för att de ska ta sig igenom snärtar kusken till med tömmarna. De båda hästarna sätter sig i rörelse, och Anassa och Cratos sluter snabbt och ljudlöst upp bakom vagnen.
Min magi är så kraftfull att vakterna inte reagerar alls när vi passerar.
Så fort vi kommer in i staden viker vi av på en sidogata och skyndar iväg. De båda hästarna rycker till, men ingen annan tycks märka någonting.
Så fort de är utom synhåll börjar jag andas lättare.
Själva Linsfall känns tystare än jag minns det. Beror det på Killian? Vad har han gjort med mitt land sedan han återerövrade tronen? ”Det beror nog bara på att det är så sent”, säger Anassa, men jag hör tvivlet i hennes röst.
Våra tidigare besök här var så korta att jag bara minns glimtar av platser och gatunamn.
Jag känner igen värdshuset där Stark och jag bodde, och kastar en snabb blick upp mot fönstret i det lilla rummet vi delade. Jag tänker på när jag låg bredvid honom och febrigt försökte förneka den attraktion jag så tydligt kände redan då.
Cratos vrider lite på sig när vi passerar värdshuset. ”Minns du …?” ”Ja”, svarar Stark genast. ”Jag borde ha tagit bättre vara på rummet och sängen vi delade. I stället ödslade jag tid på att ligga och grubbla, när jag borde ha sovit.”
Riftningen gör att jag inte kan se hans ansikte, men jag känner att han
tittar på mig.
Mitt blod börjar sjuda. ”Inte nu”, snäser Anassa. ”Ni kommer att ha gott om tid för parning när vi har hittat tåren och dödat Killian.” ”Anassa!” flämtar jag och spelar förfärad. ”Tjuvlyssna inte!” ”Sluta då förmedla dina lustar så starkt att jag inte kan stänga dem
ute”, kontrar hon.
Okej då.
Vi passerar stängda butiker med mörka fönster. Det lyser i några av fönstren i lägenheterna ovanför, ensamma stearinljus som fladdrar i mörkret.
Torget breder ut sig framför oss, och både Anassa och jag drar efter andan när vi ser statyn av den ansiktslösa gudinnan. ”Det var nästan som om jag kunde känna någonting här förra gången”, säger jag fundersamt när jag glider ner från hennes rygg. Jag fokuserar på att hålla kvar skölden omkring oss nu när vi inte längre är en enda enhet. ”Sturmfrostdelen av dig visste”, svarar hon och sätter sig ner medan jag går fram till statyn. Stark och Cratos håller sig i bakgrunden.
Den här gången finns det ingen snö som döljer hennes form, och glöden från lyktorna som står utplacerade runt torget lyser upp varenda detalj i hennes skulpterade skrud.
Precis som förra gången ligger det blommor och mynt i hennes framsträckta händer – gåvor från Linsfalls invånare till denna mystiska, ansiktslösa gudom.
Jag sträcker på mig och rör vid hennes släta ansikte. Nu kan jag föreställa mig den gyllene hyn och dragen som borde finnas där.
Vilken sorts magi utplånade hennes utseende, hennes namn, hennes historia? Varför gick hennes identitet förlorad i tiden? ”Svaren kanske finns i den sista tåren”, säger Anassa och föser mig försiktigt mot det jag är här för.
Jag tar ner min hand och lägger den i statyns. Precis som förra gången är stenen där varm och välkomnande, trots den kyliga luften omkring oss.
”Den måste finnas här, i hennes kupade händer”, säger jag till Stark. ”Men jag ser ingen öppning, ingen låsmekanism … så hur ska jag kunna …”
Stark och Cratos kommer närmare. ”Vi kan också ta en titt, om du tror att det kan hjälpa?”
Måste jag slå sönder statyn? Finns tåren inuti den? Det skulle kännas som en kränkning mot den ansiktslösa gudinnan, att förstöra detta magnifika monument som har stått här så länge.
Och nu när jag står här är det något som håller mig tillbaka. Nästan som om gudinnan själv varnar mig för att komma för nära.
Jag försöker identifiera känslan. Är det någon sorts magi jag inte förstår mig på? Och borde jag lyssna? Eller är det här bara ett sista hinder jag måste övervinna för att komma åt tåren?
I nästa ögonblick spetsar Anassa öronen. ”Någon kommer”, säger hon. ”Sitt upp.”
Jag gör snabbt som hon säger, och drar sedan skölden hårdare omkring oss alla fyra.
Snart hör jag det Anassas skarpare hörsel uppfattade först: ljudet av mjuka sulor mot kullersten.
En krum gestalt i slängkappa kommer ut från en av de andra gatorna som leder mot torget och går rakt mot statyn.
Jag håller andan när gestalten knäböjer och lutar sig framåt för att vila pannan mot gudinnans stenfötter. Inte ens Anassa kan urskilja orden i de viskade bönerna.
När gestalten rätar på sig glider huvan undan en aning, och vi ser en
skymt av ett rynkigt ansikte.
Jag tappar hakan. ”Är det …?”
”Ja”, bekräftar Stark.
Det är översteprästinnan. ”Killian har henne nästan säkert i sin makt”, säger jag och sveper med blicken över henne. ”Antingen är hon hans frivilliga undersåte, eller så använder han tåren i den där otäcka ringen till att styra henne. Inte sant?”
Vi tvekar båda två. Vi vet vad som måste hända härnäst.
Det blir Anassa som sätter ord på det. ”Oavsett vilket, så är hon förmodligen här av samma anledning som vi: för att hämta tåren. Och det kan vi inte låta henne göra.”
I nästa ögonblick sticker prästinnan handen innanför skruden … och tar fram en liten hammare som glänser i lampskenet.
Tiden för tankar är över. ”Översteprästinnan”, säger jag med hög röst och låter skölden omkring oss falla. ”Jag befaller dig att sluta, omedelbart.”
Hon snurrar runt, handen som håller i hammaren faller ner och hennes ögon vidgas av chock när hon ser mig och Anassa. ”Min drottning!” Hon faller ner på knä och sänker huvudet. Hennes röst ekar på ett underligt sätt över torget och tycks studsa tillbaka mot oss: drottning, drottning.
Skuggor och ljus spelar över den gamla kvinnans ansikte när Anassa bär mig närmare henne. Stark och Cratos håller sig tätt bakom mig, fortfarande insvepta i skugga. ”Varför är du här? Har Killian skickat dig? Hur visste han att du behövde komma hit?”
Prästinnan nickar sakta. ”Kung Killian skickade hit mig.” Hennes blick är ofokuserad och tom. ”Om Killian har kontroll över henne, genom ringen …”, säger jag osäkert till Stark och Anassa. ”Tror ni då att jag kan bryta den kontrollen på något sätt?”
Stark och Cratos kommer lite närmare. ”Det kan vara riskabelt att ens försöka. Hon är uppenbarligen också här för att hämta tåren, och hon står inte på vår sida. Om hon är i vägen för oss … måste vi oskadliggöra henne.”
Jag förstår vad han menar, men kan ändå inte låta bli att tveka när jag tittar ner på prästinnan.
Efter allt hemskt jag redan har gjort, måste jag nu också attackera en bräcklig gammal kvinna?
Hur kommer Nocturnas invånare att reagera om jag skadar – eller dödar – överhuvudet för gudinnans heliga orden? Det kommer knappast att locka
över fler på min sida … Anassa tar ännu ett steg mot henne och jag sträcker fram handen. ”Översteprästinnan, det är jag, Meryn. Killian kontrollerar ditt sinne. Du måste vakna. Snälla, jag vill inte göra dig illa.”
Hennes ansikte tycks lysas upp inifrån när jag säger det, och hennes ögon får en febrig glöd. ”Dåraktiga barn”, säger hon med vördnad i rösten. ”Dessvärre missförstår du mig helt.”
Prästinnan utstrålar en extatisk glädje som får det att krypa i skinnet på mig. Blicken i hennes ögon är den hos en sann troende, glasartad och febrig. ”Kung Killian behöver inte använda sin magi på mig”, fortsätter hon. ”Vi har väntat så länge på det här. På att någon skulle komma som känner till kraften i det vi har hållit hemligt så länge, någon som var beredd att göra vad som än krävdes för att ta tårarna i anspråk och använda dem till att förändra vår värld.”
Hennes röst blir högre medan hon talar och mitt blod fryser till is. ”Hans höghet – nej, hans helighet – ska uppfylla det ödet. Han ska bli en levande gud på jorden.”
Innan jag hinner reagera snurrar hon runt med häpnadsväckande smidighet och lyfter hammaren igen.
Anassa tar ett språng framåt samtidigt som översteprästinnan svingar
den med förbluffande kraft.
Gudinnans händer splittras.
