51
MERYN
Så det var två halvor som behövde mötas. Jag fylls av självbelåten tillfredsställelse över att min gissning var korrekt, men bara i ett ögonblick – sedan riktas all min uppmärksamhet mot det jag ser.
Den här visionen skiljer sig från mina tidigare. Den är mycket suddigare och mer … fragmentarisk. Det är som om jag ser skärvor av minnen snarare än något sammanhängande.
Det första jag ser är en vacker kvinna. Nej, vacker är inte rätt ord.
Hon strålar.
Hennes gyllene hy tycks lysas upp inifrån, och de utsökta anletsdragen ramas in av axellångt, smaragdgrönt hår. Hon utstrålar en obeskrivlig energi, men också fridfullhet. En känsla av ömhet snuddar vid min hud när hon lägger armarna om sin gravida mage.
Jag förstår omedelbart att hon inte är människa.
Dels beror det på hennes ögon, som har färgen av solsken genom nyutsprungna blad och säregna, inte riktigt svarta pupiller som reflekterar ljuset på ett egendomligt sätt. Dels känner jag det rent instinktivt.
När jag ser på henne fylls jag av en vetskap om att hon är mer än jag är.
I nästa ögonblick rycks jag bort från henne, och en annan scen tar form.
Samma kvinna – väsen – står böjd över ett litet barn. Barnet ser helt mänskligt ut och har inte hennes skimrande glöd. Hon drar fingrarna över barnets mage medan det sover, ser på det med värme i blicken
En man materialiseras vid hennes sida, en man med blåsvart hår och hy blek som månsken. Hans ögon har samma glans som hennes, och skuggor rör sig runt hans arm när han lägger en hand på barnets vagga.
Hans djupa röst är välbekant på ett sätt som omedelbart får håren att resa sig på mina armar. ”Vår dotter kan bli länken mellan mina vargar och styret över dina människor, men du vet att du inte kan stanna hos henne.
Hon är av oss, men inte en av oss.”
Den gyllene kvinnan ser tillintetgjord ut.
Hon gråter stilla, och medan hon gör det kupar hon sina händer i luften framför sig. Hon fångar sina tårar som om de vore skärvor av hennes krossade hjärta.
Jag tittar fascinerat på när hennes tårar dras ihop och sakta börjar kristalliseras. De blir till en och får ett skimmer jag känner igen. En opal.
Kvinnan lutar sig framåt och lägger med darrande fingrar opalen på barnets bröst. Snyftande viskar hon löften om att den ska skydda barnet och hennes ättlingar genom generationer.
Mannens röst är kallare än berget Wolfsbane och han rör inte en min när han ser henne gråta. ”Säg farväl nu, Lumina.”
Jag tappar andan. Lumina?
Visionen förändras igen. Det enda jag kan urskilja är några gestalter, och ovanför står mannen med det svarta håret och rökslingor runt fingrarna.
Han ser lika oberörd ut som förut.
Nedanför honom står en bunden kvinna med en jättevarg vid sin sida.
De bugar sig båda för honom. Den bundna kvinnan har barnet i sin famn, och opalen hänger nu i en kedja runt barnets hals. ”Jag litar inte på att de obundna människorna kommer att ta hand om henne”, säger mannen. ”Du ska uppfostra henne, och du ska skydda henne.”
Den bundna kvinnan sänker huvudet så lågt att det snuddar vid golvet. ”Som ni önskar”, säger hon.
Jag kastas flämtande tillbaka till verkligheten.
Efter en hisnande känsla av att falla står jag med båda fötterna på däcket igen. Jag vinglar till lite, stöter emot relingen och stönar av smärta.
De båda kedjorna spänns runt min hals, och jag stapplar tillräckligt nära Lucien för att kunna dra dem över våra huvuden. Förhoppningsvis har han sett det han behöver se. Jag lyfter kedjorna, särar på dem och låter våra respektive gudinnetårar falla tillbaka mot våra bröst.
Jag måste blinka snabbt för att övertyga mina ögon om att jag kan se mer än en meter framför mig, men när allting klarnar känner jag mig
nästan normal igen.
Nej, inte normal.
Jag är fortfarande djupt skakad.
Det där namnet – Lumina – är namnet från mammas vanföreställningar.
Namnet jag själv har hört viskas i sårbara stunder. Jag minns fortfarande den mörka rösten som ropade det under min första natt som bindling. Är Lumina den ansiktslösa gudinnans riktiga namn?
Och det där barnet som fick en gudinnetår i gåva, vars öde var att tjäna som en länk till vargarna och styra över människorna … Om det var min anmoder, den första i Sturmfrostätten, är jag inte bara av kungligt blod.
Lucien stirrar på sin egen tår med svårtolkat ansiktsuttryck. ”Tänker du tala om för mig vad du såg?” frågar jag honom. Fick han samma vision som jag? Eller en helt annan?
Han pressar ihop läpparna och kröker dem i skuggan av ett leende.
”Tänker du?”
Vi ser varandra i ögonen.
Jag sticker ner handen i fickan och tar upp tåren från tornet. ”Den här kanske också har någonting att visa oss?”
Lucien studerar den. ”Har den inte visat dig sina hemligheter?” ”Inte än”, medger jag. Kanske behövs vi båda nu också, av någon anledning?
Jag sträcker fram handen med tåren i min öppna handflata. När Lucien är på väg att ta den sluter jag fingrarna. ”Jag ger den inte till dig. Jag tänkte bara … att vi kanske båda måste röra vid den samtidigt?”
Lucien nickar, den här gången utan att komma med några insinuanta kommentarer. Vi andas djupt båda två, och han lägger sin hand på min.
Min kropp kastas än hit och än dit när jag rycks upp från skeppet och virvlar runt i skyn. När jag blir stilla igen känner jag mig först illamående, sedan lätt och fladdrig, som om jag lämnat min kropp och bara är ett minne.
Jag ser inte Lucien, men jag känner att han är där. Vi är tillsammans, som ett par, i den här visionen.
Kvinnan från förut – Lumina – träder fram i det bländande solljuset.
Först går hon genom tomma luften och klänningen hon bär fladdrar bakom henne. Sedan tar ett rum form omkring oss, bräda för bräda och sten för sten, tills jag är tillbaka i tornrummet där vi var i går.
Det ser precis likadant ut, fast renare och nyare.
Lumina ser plågad ut. Hon går fram och tillbaka och runt i rummet som ett inburat djur. Hon drar hela tiden fingrarna genom sitt smaragdgröna hår, och hennes ögon är blanka.
Plötsligt mörknar det i rummet. Skuggorna samlas och lindar sig runt varandra likt ringlande ormar. Mannen från den förra visionen kommer in, och jag blir än mer övertygad om att han är mer än bara mänsklig. Han är lika vacker och kylig som förut. ”Nocturn!” skriker Lumina och rusar mot honom med fladdrande kjolar. ”Vad har du gjort? Hur bar du dig åt? Du har försvagat mig!”
Nocturn. Jag ryser till. Ännu ett namn jag ofta hörde från min mors läppar.
Nocturns barn, stod det på altaret. Jag läste det som Nocturnas barn … men kanske var jag ändå inte helt fel ute.
Namnet ekar genom mig som ett spöklikt ackord.
Jag vet att jag aldrig har sett den här mannen förut, men hans röst … Så slår det mig: rösten i skuggriket. Rösten i drömmarna som har hemsökt mig sedan jag knöt an till Anassa och allt det här började.
Kan det ha varit Nocturn hela tiden?
I visionen dras hans mungipor nu neråt medan hans blick förblir likgiltig, som om det här bara är ett irritationsmoment för honom. ”Du försvagade dig själv. Jag hade ingenting med det att göra.” ”Mig själv?” utbrister Lumina.
”Du var alltid så generös. Det är inte mitt fel att den generositeten orsakade dig skada”, säger han och får ett veck mellan ögonbrynen. ”Det är ogudaktigt.”
Ogudaktigt. Jag visste det i mitt hjärta, men den här bekräftelsen går ändå som en stöt genom mig och jag börjar darra.
Gudar. De är båda gudar.
Luminas ögon glänser och hon knyter händerna om sina kjolar. Men så drar hon ett djupt andetag och säger med lugnare röst: ”Varför gör du såhär?”
Nocturn tar ett steg framåt, kommer så nära att han trampar på hennes kjolfåll. ”Därför att du tillhör mig och bara mig, och du ska stanna här tills du accepterar det.”
Accepterade hon det? Är det därför hon inte är kvar i tornet? Blev hon hans, så att han släppte ut henne? Eller satte hon sig upp mot honom och kämpade för att bli fri?
Lumina öppnar munnen för att skrika igen, men Nocturn försvinner i de virvlande skuggorna, som drar sig tillbaka till rummets dunkla hörn och sakta släpper in ljuset igen.
Lumina faller på knä och gråter, och mitt hjärta brister för henne. Allt annat i rummet bleknar bort, för hon är det enda som är viktigt. Hon och smärtan, som jag är så intimt bekant med.
Han må vara en avlägsen förfader, men jag hatar honom. Än en gång samlar hon sina tårar till en opal. Hon tittar på stenen där den ligger i hennes kupade handflator, och hennes bävan är som en kall dimma i luften. Sakta håller hon upp opalen mot ljuset. Den är vacker men ändå svår att se på, och kraften i den är häpnadsväckande. ”Försvagade mig själv …”, viskar hon, nedbruten av sorg. ”Du vet ingenting om vad det innebär att vara en gud, Nocturn.”
Jag rycks tillbaka in i min kropp och kvider till. Jag har fallit omkull på däcket och Anassa står beskyddande över mig. Hon buffar till mig med nosen och jag fokuserar på hennes beröring, eftersom den påminner mig om att jag inte längre drunknar i Luminas lidande.
Lucien ligger på knä bredvid mig. ”Såg du?” frågar han och söker
bekräftelse i mina ögon.
”Ja.”
Nocturn. Han fängslade Lumina i tornet.
Det är hans röst jag har hört, det är jag säker på nu. Det måste ha varit Nocturn som iscensatte alla testerna och som förde mig tillbaka efter att jag huggit dolken i mitt bröst.
Det har varit han hela tiden – hans skuggor som hemsökte mina drömmar, som fick mig att tro att jag höll på att bli galen. ”Det var aldrig galenskap”, säger jag. ”Inte för mig, och inte för min mor. Det var alltid historia. Hon berättade vår historia för oss.”
Lucien tittar oförstående på mig. ”Jag trodde att det bara var vanföreställningar. Bara … vettlöst klotter.
Men nu … Vänta här.” Jag reser mig och skyndar ner till min hytt för att hämta en av mammas dagböcker. Kloka, kloka Saela – hon hade rätt i att jag skulle behöva dem.
När jag kommer upp igen bläddrar jag till sidan jag tänker på, den där namnen står skrivna om och om igen. Lumina, Nocturn, Astreon. Linjen löper genom deras namn, binder den samman. Det ser kaotiskt ut eftersom namnen upprepas så många gånger, men det är ingen tillfällighet. ”Men vem är Astreon?” mumlar jag sakta.
Lucien snörper på munnen och blickar upp mot skyn. ”Okej”, säger han. ”Okej, jag berättar om min första vision. Om du också gör det.”
Jag himlar med ögonen. ”Jag antar att det betyder att du såg någon vid namn Astreon i din?” ”Ja”, medger Lucien. ”Jag tror att han kan ha varit min förfader, och … Lumina kanske min anmoder. Men …” Hans röst blir stöddigare. ”Jag har alltid vetat att jag ser ut som en gud.” ”Sluta vara så självupptagen och fokusera”, snäser jag. ”Jag såg också en gud i min vision. Nocturn. Jag tror att han kan ha varit min förfader. Så Lumina var romantiskt involverad med både Nocturn och Astreon, och det var därför Nocturn låste in henne? För att hon var otrogen?”
Jag utelämnar det där om att Nocturn har talat till mig i mina drömmar.
Jag behöver inte avslöja alla mina hemligheter.
Kanske finns det fler ledtrådar i mammas dagböcker. Jag bläddrar igenom den jag håller i, söker efter någonting som kan leda oss till den sista tåren. Sida upp och sida ner av Nocturn, Lumina och Astreon. Vissa av sidorna är oläsliga, hennes handstil så darrig att den inte går att tolka.
Vissa är skrynkliga och ser nästan ut att ha legat i vatten.
Jag kommer till en bleknad skiss som täcker en hel sida.
Dagboken är full av skisser av den här kvinnan – gudinnan Lumina, vet jag nu. Men någonting med just den här sticker ut och känns mer verkligt, på något sätt. ”Stark”, säger jag och han kommer fram. ”Påminner den här skissen dig om någonting?”
Han tittar först på sidan, sedan på mig. ”Statyn av den ansiktslösa gudinnan i Linsfall.”
Precis. Statyn jag såg när jag var där med Stark och kände mig oförklarligt dragen till hennes avbild.
Statyn med de gåtfullt varma händerna. Som om hon levde och höll mig.
Jag slår igen boken. ”Jag vet var den sista tåren är.”
