50
MERYN
Vi exploderar omedelbart, båda två.
Njutningen är överväldigande i sig, men att vara i Starks sinne när han slickar mig … det är så mycket, så mycket.
Jag kan inte tänka. Bara känna.
Han sveper med sin varma, våta tunga, kittlar min klitoris. Fyrverkerier av intryck får min kropp att smälta. Och samtidigt känner jag Starks vällust.
Jag känner att han blir hård, hur åtrån drar fram som en löpeld genom honom, hur hans kuk reser sig när han känner hur redo jag är. Jag stönar och kniper ihop ögonen. Det är nästan för mycket.
Han hejdar sig med munnen mot mig, och utan att fråga vet jag att de böljande vågorna av njutning mellan oss är överväldigande även för honom. Men så börjar han röra tungan igen, sakta och omsorgsfullt.
Hettan går i stötar genom mig, små sensuella nålstick så skarpa att de nästan gör ont. Jag är i honom och i mig själv när hans tunga träffar precis rätt och hela min kropp fattar eld.
Han älskar att det är han som gör mig såhär vild, och den insikten hetsar mig ännu mer.
Stark hejdar sig ett ögonblick, sedan fortsätter han slicka den där perfekta punkten som lyfter mig på en våg mot extas. Då slutar han.
Sakta, mjukt, outhärdligt. Paus. Och igen. Paus. Och igen.
Jag går under av att han hela tiden håller mig på det där vågkrönet, så nära men samtidigt så sakta, så sakta. Jag tippar aldrig över utan balanserar hela tiden, faller isär under hans mun.
Hans tunga är min egen när han slickar mig, hans rusiga belåtenhet är min. Ljuvliga förnimmelser skjuter genom mig, stegras och stegras utan att få utlopp, ekar i oss båda.
Jag flämtar av min smak i hans mun, skarp och söt som jordgubbarna i slottets växthus blandat med ett utsökt vitt glödvin. ”Min favoritsmak”, säger han i mitt sinne och jag stönar, fuktar mina egna läppar.
Jag vet vad han ska göra innan han gör det. Bråkdelen av en sekund fylls av förväntan innan hans tunga sveper över mig på nytt och sedan låter mig vänta igen. Och sedan, jävlar … Sekunden då han rör vid sig själv genom byxorna, smeker sig själv med hårda rörelser – det är så skönt. Vid gudinnan, det är så skönt.
Han delar bilder med mig, visar vad han ska göra för att få mig att komma, visar mig min våta hetta och hur det känns när han tränger in … Jag snyftar och stönar och vrider mig, är inte medveten om någonting annat än att vara i Starks sinne och lågorna han tänder i mig.
När han lyfter sin andra hand för att röra vid mig vet jag det en sekund i förväg. Jag känner hans förväntan när hans fingrar stryker över mina veck, sveper genom min droppande våta fitta.
Han tar god tid på sig, drar ut på varenda reaktion hans beröring får av min kropp. Han sticker in pekfingret, känner att jag kramar det, och jag fylls och känner mig tom på samma gång.
Hans tunga försvinner och jag kvider av saknad, men så för han in ett finger till och kröker båda, bara lite, medan han sakta drar dem ut och in.
Han lär sig hur varje millimeter av mig reagerar, lägger det på minnet, känner hettan som flödar genom mig när han kröker fingrarna lite mer och pressar dem neråt. Jag svävar nästan av välbehag.
När hans fingrar försvinner får jag inte fram ett ord, men han finns där i mitt sinne och vet vad jag vill säga. Hans leende känns som en smekning. ”Allt bra, prinsessan?”
”Fan ta dig, Stark, du vet precis vad du gör med mig”, får jag fram.
Stark börjar smeka sig själv. Hans upphetsning blandar sig med min tills jag inte kan hålla isär dem längre. Nu flåsar han, kommer närmare för att föra mig närmare. Sedan morrar han, sänker huvudet och sveper än en gång med tungan över den där perfekta punkten. Han trycker in två fingrar i mig igen, snabbt och hårt, och drar sedan ut dem. ”Jag vill … jag vill …” Mina tankar är splittrade och jag hittar inga ord. ”Vad vill du, Meryn?” frågar han högt. Jag är rörelsen i hans mun och hatar att den inte är mot min kropp. Jag snyftar, rider på den där vågen, känner hur han smeker sin egen kuk, känner hur hård han är för mig.
Jag kan inte sätta ihop ord, jag kan bara flämta. Men Stark vet. Han vet precis hur han ska hålla mig kvar på den där vågen, och det gör han. Hans fingrar, hans läppar, hans tänder mot min klitoris.
Vågen växer och växer och växer tills … Han saktar farten igen. Nu gråter jag, tårar av njutning och frustration och åtrå som rinner nerför mina kinder. ”Snälla, Stark”, vädjar jag i våra sinnen. ”Snälla vadå, prinsessan?” säger han med tungan mot min klitoris, och hans fingrar kommer in i mig igen och jag snyftar och darrar under honom. ”Jag vill höra dig säga det.”
Njutningen är så intensiv att den nästan övergår i smärta. Min kropp brinner av längtan efter att slutligen få utlopp för allt uppdämt välbehag. ”Snälla, låt mig komma”, gnyr jag och glömmer allt vad värdighet heter.
Till svar suger han sig fast vid min klitoris samtidigt som han för in ett
tredje finger.
Jag exploderar.
Jag splittras i miljoner bitar, blir till ett bländande fyrverkeri av salighet.
Stark griper hårt om sin kuk medan han exploderar med mig, stönar mot min klitoris medan min orgasm bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. ”Fortsätt smeka dig själv”, flämtar jag till honom i tankarna, och det gör han. Vilket får min orgasm att på något sätt fortsätta. Han är så nära att komma själv att min klimax tycks pågå i en evighet.
”Stark”, säger jag i hans sinne och han stönar, biter sig hårt i läppen för att inte komma och fortsätter smeka sig själv för min skull, ger mig av sin njutning så att min ändlösa orgasm kan fortsätta.
Först när den slutligen börjar avta griper han tag om mina höfter och drar mig mot sig. Hans kuk hittar den där magiska punkten, och stöten som går genom oss båda lyfter mig igen tills jag än en gång vrider mig och stönar. ”Snälla, ja, snälla, snälla, snälla”, vädjar jag och han finns där i mitt sinne, märker hur nära jag är att komma igen.
Han står inte ut längre. Med ena handen placerar han sig mot min öppning, och jag tappar all uppfattning om verkligheten när han slutligen
tränger in.
Het, våt, trång, han är redan så nära … Stark börjar pumpa med höfterna. Han är i mig och jag är i honom, mina våta väggar kramar hans värkande kuk. Det är förblindande, han är nästan … Han pumpar fortfarande och jag slår benen om hans midja. Herrejävlar, jag trodde inte det var möjligt att känna såhär … ”Fan, Meryn!” skriker Stark och jag kommer igen när han kommer, en eldstorm som drar fram genom mig.
Han stöter in i mig en gång till, två, innan han tömmer sig i mig. Jag stannar i hans sinne, drunknar i hans extas när han kommer hårdare än han någonsin gjort förut. Hans njutning och min flätar oss tätare och tätare samman tills jag inte känner något annat.
Glödheta vågor sköljer över honom, vi darrar båda två, kippar efter luft.
Sakta stillar sig mitt sinne, fortfarande länkat till hans, men jag kan fortfarande inte få fram ett ord. Värmen och den delade saligheten i det vi just gjorde sänder fortfarande små efterskalv genom oss båda, och Stark lyfter upp mig från kojen medan jag har benen kvar om hans midja.
Han vänder sakta och backar för att kunna lägga sig i den lilla kojen med mig ovanpå sig. Jag sjunker ihop på hans bröst och tappar nästan fattningen på nytt när jag känner hans kuk rycka till i mig.
”Meryn”, säger Stark mjukt. Mitt öra vilar mot hans hjärta, och jag känner att det börjar slå normalt igen. Han lyfter ena handen, låter den glida över mitt hår och min rygg. ”Mhm?” säger jag och kurar ihop mig ovanpå honom. ”Nästa gång du får lust att offra dig själv, tänk då på vad du blir utan”, säger han och jag fnyser. ”Ingen får lov att dö förrän vi har gjort det där åtminstone hundra gånger till”, instämmer jag. ”Hundratusen”, tänker han och jag ler mot hans bröst.
Vi ligger kvar där med sammantrasslade sinnen, två hjärtan som slår, två bröstkorgar som höjs och sänks. Jag känner när han somnar.
* Dagen därpå samlas vi på däck igen och betraktar den prunkande ön som så nyss var ofruktbar. Tornet är nu nästan helt dolt av grönska. Allas blickar dras hela tiden till denna explosion av liv, som om ön kommer att avslöja sina hemligheter bara vi tittar på den tillräckligt länge.
Lucien står på övre däck, lutad mot relingen med korslagda armar. Han bär mörka, svepande kläder med en gyllene nål vid axeln, och hans ljusa hår och hy glöder i morgonsolen.
Det är uppenbart att han försöker se flott ut, men det är hans ögon som fångar min uppmärksamhet. Han blickar ut mot horisonten över det oändliga havet på andra sidan, genom ögon i samma nyans som vågorna.
Jag försöker tolka det som gömmer sig i hans blick.
Han ser inte belåten eller road ut. Inte frustrerad eller förbannad.
Han ser … tom ut.
Jag går uppför trappan och ställer mig bredvid honom. ”Lucien”, säger jag.
Han vrider inte ens på huvudet. Jag lutar mig mot relingen bredvid honom. Det konstanta ljudet av vågskvalp fyller luften.
Min sjösjuka har inte kommit tillbaka. Kanske beror det på att vi fortfarande ligger för ankar, kanske på den nya gudinnetåren. Om det är tåren tänker jag aldrig släppa den ifrån mig.
Jag slutar försöka läsa hans tankar. ”Är vi överens om vad vi ska göra nu?”
Han sveper med blicken över mig. ”Eftersom det står klart att ett äktenskap mellan oss, trots att det skulle ge dig min armé och vara politiskt fördelaktigt, inte har högsta prioritet för dig …”
Jag håller upp en hand. ”Sluta, annars kastar jag dig i vattnet.” ”Vi måste söka upp den sista tåren”, säger han.
Jag nickar. ”Vi får inte låta Killian och Alistair lägga vantarna på kraften att förgöra. Men först måste vi komma på var den är. För mig är det fortfarande ett komplett mysterium. Du råkar inte sitta på någon avgörande information som du har valt att inte avslöja fram till nu?”
Han står tyst. Hans hår fladdrar i brisen och några slingor fastnar i den
gyllene kronan.
Jag tolkar det som ett nej.
Jag suckar. ”Har du någonsin fått en vision av tåren du bär runt halsen?
Som visionerna vi får av våra kronor?”
Lucien rätar på sig. Han sticker en hand innanför halsringningen och drar upp kedjan med berlocken. Hans gudinnetår glänser i morgonljuset och regnbågar dansar över hans ansikte. ”Nej”, medger han. ”Aldrig från den här.” ”Det är likadant med den i mammas halsband”, säger jag. ”Jag har burit den i över en vecka nu. För att inte nämna alla gånger tidigare, före min kröning. Inga visioner. Inga avslöjanden. Ingenting.” ”Tror du att visionerna kan leda oss till den sista tåren?” säger Lucien tankfullt. ”Kanske, kanske inte. Men det är värt en chansning.”
Mina tankar börjar snurra. Lucien märker det och höjer ett ögonbryn. ”Tänk om vi byter halsband?” säger jag. ”Byter dem”, upprepar Lucien, som om jag föreslår att vi ska kasta dem i havet. ”Precis. Halsbanden kanske måste bäras av någon utanför vår familj för att minnena i dem ska aktiveras?”
Ögonbrynet förblir höjd, men han rycker på axlarna. ”Vi har ingen bättre idé”, säger han.
När han lyfter av sig halsbandet föreslår jag att vi ska gå ner till nedre däck. Om jag svimmar igen, som jag gjorde när jag provade Luciens krona, vill jag helst göra det nära någon som kan ta emot mig.
Någon annan än den här frustrerande sifonkungen.
Han lindar kedjan två varv runt handen för att försäkra sig om att inte tappa den. ”Separationsångest från din lojala väktare?”
En varm, belåten känsla fyller mig när jag tittar ner på Stark, som står med ansiktet uppvänt och iakttar Lucien vaksamt. ”Absolut”, svarar jag. Inte ens Luciens gliringar kan rubba den tillfredsställelse jag känt sedan jag vaknade med Starks arm runt mig i morse.
När vi kommer ner griper Lucien hårdare om sitt halsband. ”Visa mig ditt.”
Jag tar av mig halsbandet och håller upp opalen. ”Redo”, säger jag.
Lucien ser bister ut när vi byter och hänger på oss varandras halsband.
Mitt hjärta bultar vilt när jag väntar på att svepas in i en vision. Jag märker att även Lucien är spänd. Han har ett veck mellan sina slutna ögon och står med huvudet lite på sned.
Men ingenting händer. Opalen förblir varm men tyst mot min hud.
Lucien öppnar ögonen och tittar på mig som om det är mitt fel att våra stenar inte lyssnar på honom.
Jag tänker tillbaka på kröningsceremonin, källan till flera av mina teorier. Vissa gånger när prästinnan smorde mig strök hon bara med tummen en gång. Om jag har rätt, och strykningen med olja över mitt bröstben symboliserade de här halsbanden … Hon strök mig två gånger där.
Det kan inte skada att prova. ”Det kanske låter dumt, men vad tror du om att jag provar båda halsbanden? Tårarna måste kanske vara tillsammans? De … de kanske är två halvor av en helhet?” ”Glöm det”, säger han torrt. ”Men om du vill låta mig prova båda, har jag inga invändningar.”
Jag fnyser frustrerat. ”Exakt vad tror du att jag skulle göra med ditt halsband? Vi är liksom fast på det här skeppet.”
Han skakar bestämt på huvudet. ”Vi kanske kan prova tillsammans?” föreslår jag. ”Kedjorna borde vara långa nog att räcka runt båda våra halsar. Då behöver ingen av oss oroa sig över att den andra får informationen först, eller vad det nu är du tror ska hända.”
Jag vet att det låter konstigt och desperat, men vi behöver mer kunskap och tårarna kan vara lösningen.
Lucien ser tvivlande ut, men han nickar. ”Absolut, älskling, om det gör dig glad. Men om du vill komma nära mig behöver du bara säga till.”
Han har rätt – vi måste stå obehagligt nära varandra för att det ska fungera.
Stark iakttar oss vaksamt när vi ställer oss tätt ihop och lutar huvudena mot varandra utan att de möts. Lucien måste huka sig lite, eftersom han är längre än jag. ”Ni ser ut som två fåglar i en skum parningsdans”, hånskrattar Venna, som står en bit bort. ”Du får gärna komma hit och prova”, säger Lucien. Han lyckas kasta en liderlig blick på henne trots den obekväma positionen.
Jag suckar. ”Redo?”
Lucien håller bara upp sitt halsband till svar och hänger det om våra halsar. Jag gör likadant med mitt, och … Jag kastas omedelbart in i en vision.
