49
MERYN
När vi är tillbaka ombord samlas vi för att diskutera vårt nästa drag.
När jag försökte använda min framsynthet var det enda jag fick förbryllande visioner av virvlande skuggor. Ingen hjälp. Ingen vägledning.
Kanske är jag för trött efter det vi just gick igenom.
Alla på däck är mer eller mindre utmattade. Våra vargar ligger utslagna i den nu gassande solen. Lucien lämnar över rodret för att kunna göra oss sällskap i våra överläggningar. ”Är det inte uppenbart vart vi ska härnäst?” undrar Noemi.
Hon verkar inte förbannad längre, vilket är en välkommen lättnad. Men varken Stark eller Venna tittar fortfarande knappt åt mitt håll.
Venna nickar och biter sig i läppen. ”Vi är nära Blumenfall, dit resten av de bundna har begett sig. Den sista förläningen som fortfarande är lojal mot Meryn. Vi skulle kunna resa dit och använda tåren till att betvinga Killian?”
Det finns en längtan i hennes röst – hon vill tillbaka till de andra bundna, våra vänner, och hjälpa dem nu när de behöver det som mest. Jag förstår henne.
Kanske är det dags att konfrontera Killian, nu när vi har en gudinnetår till. Hur ska jag kunna kalla mig deras drottning om jag inte reser dit och hjälper dem?
Det finns bara en tår kvar, och vi vet inte var den här. Nog borde de fem vi har här räcka för att få ner Alistair – och Killian – på knä? ”Vi ska inte till Blumenfall”, säger Lucien bakom mig.
Jag vänder mig om för att se på honom. Han drar på munnen när han ser hur sammanbiten jag är, blir road av min ilska. Den jäveln. ”Eftersom …?” ”Eftersom det här är mitt fartyg, och jag bestämmer vart det ska”, svarar han. ”Du låter mer och mer som en bortskämd prins för varje dag”, muttrar jag, lutar mig tillbaka på armbågarna och sluter ögonen. ”En bortskämd kung, faktiskt.” Han lämnar relingen och kommer fram till oss där vi sitter. ”Blumenfall är uteslutet.” ”Varför?” frågar Stark kyligt. Han reser sig och spänner blicken i Lucien. ”Ju längre vi väntar, desto troligare är det att troninkräktaren angriper våra sista, kvarvarande allierade med full styrka. Killian sa till Meryn att Alistair attackerade vid fronten för att straffa henne. Nog kommer han att vilja slutföra det? Vi borde slå till medan vi fortfarande har styrka nog att göra det. Eller har det här varit din plan hela tiden, att skjuta upp vår återresa i all evighet tills det inte finns någon styrka kvar i Nocturna?”
Lucien vänder sig mot honom med blixtrande ögon. ”Sitt, vargpojken.
Jag är här för att hjälpa din drottning att hitta det hon behöver för att utplåna sina fiender och återta sin tron, inte sant? Måste jag påminna dig än en gång om att du befinner dig ombord på mitt skepp?”
Den tilltagande konflikten får våra vargar att spetsa öronen, men de har ännu inte vant sig vid gungningarna igen efter vår sejour på torra land.
Cratos reser sig försiktigt för att tassa fram och ställa sig vid Starks sida.
Två par oförsonliga ögon riktas mot sifonkungen.
Jag borde göra någonting, men min utmattade hjärna fungerar inte. Jag orkar knappt resa mig upp och sätta stopp för bråket.
Till min förvåning ingriper Venna i mitt ställe. Hon reser sig och ställer sig mellan Lucien och Stark. ”Lägg av”, säger hon mjukt, och hennes lugna tillrättavisning sänker temperaturen några grader. ”Kan vi alla bara
låtsas vara vuxna en minut? Vad föreslår du att vi gör härnäst, Lucien?”
Lucien går mot mig, sjunker ner på huk och lägger en hand på min axel.
Beröringen fyller ingen funktion, annat än att han uppenbarligen fortfarande försöker reta upp Stark. ”Alistairs kontroll över sifonmagin var tillräcklig för att fälla drottning Chira Sturmfrost när hennes styre var som starkast. Han har haft femhundra år på sig att finslipa sin korrumperande magi, han har tillgång till Meryns krafter och han har en av gudinnetårarna. En sten med makten att framtvinga underkastelse och påverka fiendens vilja tills de knäböjer vid hans fötter, om vi ska tro Killian.” ”Ja”, instämmer jag spänt. ”Men vi har fem av tårarna, plus din magi och min. Om du inte vågar konfrontera din bror, Lucien, har jag ingenting emot att ta dina två tårar och göra det själv. Med den sortens kraft skulle jag ensam kunna utplåna Killian från jordens yta.”
Luciens huggtänder blir längre och hans lekfulla, oberörda attityd är som bortblåst. ”Nej. Det är inte aktuellt.”
Jag suckar. Självklart inte. ”Vill du inte att det här ska ta slut?” ”Vårt ömsesidiga förtroende har sina begränsningar”, svarar Lucien. ”Din lilla soldatvän här”, säger han och gör en gest mot Stark, som gnisslar tänder, ”var redo att attackera mig alldeles nyss. Och nu väntar du dig att jag ska lämna över min krona och mitt halsband, två av de mäktigaste magiska föremålen i Astreonas historia? Nej. Vi borde resa tillbaka till mitt
rike.”
Jag slår ut med händerna. ”Varför då?” ”För att samla mina styrkor innan vi beger oss till Nocturna. Även om Alistair fortfarande letar efter den sista tåren, vet vi inte vad den har för krafter. Det är säkrast att attackera med en hel armé bakom oss.” Han gör en paus och ler. ”Efter att vi har gift oss, förstås.”
Jag fnyser förnärmat. ”Det kan du bara glömma, Lucien. Jag ber om ursäkt ifall jag inte har varit tillräckligt tydlig, men vi ska inte gifta oss.
Någonsin. Jag tar mig hellre an Killian ensam och förlorar än dömer mig själv till ett liv vid din sida.”
Han suckar och sneglar på Stark. ”Handlar det om honom? Annars måste du väl inse att det är politiskt fördelaktigt. Jag är förresten öppen för det mesta och du får gärna behålla honom som din älskade. Ni är båda välkomna att dela min säng om ni vill.”
Ilskan växer inom mig. Han skämtar om allt, men det är mina vänner som dör i det här kriget.
Utan att inse det har jag stuckit ner handen i den lilla påsen vid min höft och gripit tag om gudinnetåren från tornet, utan att skydda min hud.
Opalen skär in i min handflata, blir varm och … börjar brinna.
Jag flämtar till, drar upp handen och stirrar på stenen i min hand.
Samtidigt brister ett hårt spänt band inom mig.
Skuggor flyger från min handflata i den riktning jag sträcker armen.
Mot tornet.
Halvvägs över vattnet börjar skuggorna vrida sig och förändras. Det är en både vacker och motbjudande syn. Det är som att titta på pölen av mitt blod i tornet när den förångades och blottade den bländande mosaiken.
Vad är det som händer?
Mörkret läcker ut ur magin och blir till vågor av mångfärgat ljus som rusar mot ön.
Jag tappar hakan. Vågorna av kraft – vad de än är – slår in i tornet, och det hörs en ljudlig klang som från en klocka. Trots avståndet över vattnet är ljudet så högt att det smärtar mina trumhinnor.
Vargarna gnider sina ögon och gnäller. Elias kommer springande från
rodret med uppspärrade ögon.
Under en sekund händer inget mer.
Sedan börjar ön förändras.
Där det bara fanns stenar och mossa träder växter fram, ringlar sig och jagar varandra som för att hinna först fram till tornet. Grova rep av murgröna och någon sorts klängväxt med stora, röda blommor klättrar uppför väggarna.
På bara några ögonblick blir den karga, ödsliga ön ett tropiskt, grönskande paradis. Träd som borde ta tiotals år på sig att växa reser sig mot skyn och dignar av frukt. Vi kan till och med höra ljudet av fågelsång
över vågorna. ”Vad fan?” viskar Noemi.
Lucien griper tag i min handled, tar tåren ur min hand och håller upp den i ljuset. ”Är det här en kraft du redan hade? Eller kommer den från stenen?”
Jag sväljer hårt, kämpar för att förstå det jag ser. ”Jag … jag vet inte vad som hände.”
Det där var definitivt inte en kraft jag redan hade. Jag skapade just
någonting av ingenting.
Skapade … Jag drar häftigt efter andan, vänder blicken mot Venna, Stark och Noemi. ”Kröningen”, får jag fram.
De blinkar oförstående mot mig. Jag börjar gå fram och tillbaka på däcket, känner mig säkrare för varje sekund. ”Under min kröningsceremoni var jag tvungen att genomföra några riter med översteprästinnan. Hon rabblade orden för mig om och om igen, och jag glömmer dem aldrig.” Jag pekar på min panna. ”Med min makt, ska jag härska för alla. Två drag.” Jag pekar på Luciens hjässa. ”Två kronor.” Jag för fingret till mina läppar. ”Med övertygelse ska jag föra allas talan.”
Det glimtar till i Luciens ögon. Han förstår, även om mina vänner fortfarande inte gör det. Jag sträcker fram min hand mot hans, den som fortfarande håller i tåren. ”Jag ska sätta mitt folk i första rummet när jag skapar”, säger jag innan
jag lyfter andra handen. ”Och förgör.” ”Jävlar”, morrar Stark.
Därefter pekar jag på mitt bröstben. ”Mitt hjärta ska eftersträva att skydda och inte skada. Två drag. Två halsband”, säger jag, och pekar på Luciens bröstben.
Han börjar skratta och lägger tillbaka tåren i min hand. Venna kommer snabbt fram till mig för att titta närmare på den. ”Tror du verkligen …?” ”Ja”, viskar jag. ”Det har varit som en karta, hela den här tiden. Vilket innebär att den sista tåren har makten att …”
”Förgöra”, avslutar Lucien. Det finns en hunger i hans blick som skrämmer mig. ”Förgöra”, instämmer jag. ”Så du har rätt, Lucien. Vi kan inte resa till Blumenfall. Men vi kan inte heller resa tillbaka till Astreona. Om Killian och Alistair fortfarande söker efter den sista tåren måste vi hitta den före dem, annars är det över.”
* Efter den dystra upptäckten går vi alla till våra hytter för att vila. Stark tittar fortfarande knappt åt mitt håll, och jag följer honom med blicken när han går mot sin hytt utan mig.
Det hugger till i bröstet. ”Kommer han någonsin att förlåta mig för det som hände i tornet?” frågar jag Anassa. ”Ge honom lite tid”, svarar hon sömnigt. Hon ligger hopkrupen intill Cratos på övre däck. ”Vila nu.”
Det enda som hörs i min lilla trähytt är fartygets knarrande och knakande. Jag lägger mig i kojen. Varenda muskel i min kropp är utmattad, men mina tankar fortsätter cirkla runt innebörden av gudinnetårarna.
Snart hörs fotsteg utanför dörren, dämpade av det mörka träet. Jag vänder på mig i sängen, sluter ögonen och försöker somna. Men så öppnas dörren.
Stark kommer in, och hans stora kroppshydda slukar det lilla ljus som
fanns. ”Du är här”, säger jag dumt.
Han står kvar i dörröppningen och ser sig omkring i hytten. Sedan vi gick ombord har vi sovit i hans hytt, inte min. Han har inte behövt komma hit förut, och jag märker genast att han inte gillar det han ser.
Hela innehållet i väskan jag hade med mig ligger nu på golvet … som inte längre syns. Till mitt försvar var det inte mycket golv till att börja med. På den lilla fåtöljen ligger mammas dagböcker och boken om Sturmfrostdrottningarna, och på den smala byrån hänger kläder ner och döljer lådorna.
Starks redan bistra uppsyn blir ännu bistrare.
”Okej, allvarligt talat – jag bad dig inte komma hit, så bespara mig kritiken”, säger jag surt.
Han lägger armarna i kors över sin breda bringa. ”Jag sa ingenting.” ”Det behövde du inte. Jag kan höra dina tankar, även om vi inte har någon mental kontakt just nu.”
Han tar tre långa steg – noga med att undvika klädhögarna – och är framme vid kojen. ”Maka på dig”, säger han. Sedan drar han av sig skjortan och, till min enorma förvåning, slänger den på golvet. Han grimaserar knappt när han gör det. Han behåller pyjamasbyxorna på och ger mig en uppmanande blick.
Jag hasar in mot väggen för att göra plats för honom i den smala kojen. ”Ska vi prata om …” ”Nej”, avbryter han och tränger sig ner bredvid mig. ”Inte nu.”
Jag suckar och ser in i hans mörka ögon. Sedan lyfter jag handen, stryker bort en mörk hårlock från hans panna och motstår lusten att kyssa honom. ”Varför är du här då?” ”För att vi båda behöver sova, och jag kan inte slappna av när jag vet att du är ensam och riskerar att hamna i det där skuggriket med honom.”
Han lägger en tung arm över mig, men det finns inget sexuellt i det – det är bara så trångt i kojen att vi inte skulle få plats utan att ligga tätt ihop.
Jag får en klump i halsen. Han är så arg att han inte ens vill prata med mig, ändå är han här. Ändå vill han skydda mig. ”Okej”, säger jag lågt, vilar pannan mot hans varma bröst och andas in hans doft.
Du är det bästa som någonsin har hänt mig, tänker jag.
Och: Du får mig att vilja bli en person som är värdig sådan lojalitet.
Och: Om jag är din rätta anledning, är du min.
Jag vet inte om orden når hans sinne, men när jag sjunker in i en perfekt, drömlös sömn vet jag att han stryker mig över ryggen.
* Solen kan ännu inte ha gått upp när jag vaknar, för det svaga ljuset utanför hyttfönstret är matt och gråblått. Sedan inser jag att det är grått för att det
regnar. Vid något tillfälle under natten har Stark och jag rört på oss. Nu ligger han under mig, som om jag använder honom som madrass.
Ovädret har gjort sjön krabb, och det måste ha varit de korta, höga vågorna som väckte mig.
Jag söker efter Anassa, som utan ord låter mig veta att hon är i säkerhet.
Hon och de andra vargarna har sökt skydd från regnet på nedre däck.
Vågorna får hytten att gunga.
De får mig att gunga, ovanpå Stark.
Och det är så jag upptäcker att han är väldigt, väldigt hård.
Hans erektion glider mellan mina lår, och även genom pyjamasbyxorna känner jag honom tydligt. Ett lågt, jämrande läte slinker ur mig.
Det här är fel. Jag borde inte ligga och gnida mig mot en sovande man.
Jag tar stöd med händerna och försöker häva mig upp utan att väcka honom, men jag kommer inte långt.
Stark lägger en hand om min höft och den andra om min nacke.
Försiktigt drar han ner mig igen, utan att öppna ögonen.
Hm. Sover han? ”Stark?” viskar jag. Ingen reaktion. ”Stark.”
Båten kränger till och mitt skrev gnids mot hans stånd.
Jag stönar hjälplöst.
Slutligen öppnar han ögonen – de är grumliga av sömn, men samtidigt fulla av åtrå. Han lyfter höfterna mot mig och jag biter tillbaka ännu ett stön. ”Vi har inte ens pratat än”, protesterar jag halvhjärtat. ”Du är arg på mig.” ”Är jag?” Hans röst är skrovlig och låg. Han fortsätter pressa sig mot mitt skrev och hettan växer inom mig. ”Är det var du tror, Meryn? Kom in i mitt sinne igen. Låt mig visa dig.”
Hans grepp om min nacke lossnar när han smeker min hud. Jag sluter ögonen och söker upp den mentala kontakten mellan oss, den som är åtskild från våra vargar och deras frändeband.
Vi är båda bara halvvakna och det tar mig ett ögonblick, men till slut faller mitt sinne på plats i hans. Jag är både i honom och i mig själv, och
hans känslor framträder så djupt.
Det stockar sig i halsen på mig. Han är inte arg. Han är förkrossad.
Han skjuter ett minne mot mig. Jag ser mig själv ligga i en pöl av blod med dolken i bröstet. Jag ser mig själv genom hans ögon, och det är fruktansvärt.
Jag är död. Jag är död på riktigt. Min hud har förlorat all färg och jag andas inte.
Starks händer är röda av mitt blod. Han skakar. Han svek mig, tror han – när det väl gällde kunde han inte skydda mig, trots allt. Det här har varit hans största rädsla; att jag skulle välja att göra något mot mig själv som han inte kunde stoppa.
Och det har hänt, samtidigt som han har skyddat mig mot … Ett annat minne. Jag är vid liv och sitter på däcket, försöker komma på vad vi ska göra härnäst. Jag är så vacker genom Starks ögon. Mitt silvervita hår glänser i solljuset. Hans hjärta värker när han sveper med blicken över mitt ansikte.
Det är svårt att tro att jag är här, efter det han såg för bara några timmar sedan. När han tittar på mig nu ser han fortfarande dolken i mitt bröst, blodet på sina händer.
Han är inte van vid att känna rädsla. Men jag skrämmer honom, det här enorma mellan oss skrämmer honom.
Jag drar ett djupt andetag och ser honom i ögonen. Det är svindlande, eftersom våra synfält överlappar varandra. ”Du svek mig inte.” ”Jo, det gjorde jag”, säger han genast. ”Jag borde ha förstått vad du var på väg att göra, jag borde ha stoppat dig innan …” ”Nej”, säger jag skarpt. ”Andra människors fria val är aldrig dina misslyckanden. Det är viktigt att du vet det. Jag fattade ett beslut som jag ansåg var riktigt, och jag skulle göra det igen för att rädda er tre. För att ge Nocturna en framtid. Det var mitt beslut, och det var min rättighet att fatta det.” ”Och det är min rättighet att vara din beskyddare, prinsessan”, mumlar han. ”Varför är du så angelägen om att neka mig det?”
Jag kupar händerna om hans sträva kinder och böjer mig ner tills våra läppar nästan rör vid varandra. ”Jag skulle aldrig neka dig någonting. Det måste du väl förstå?”
Han häver sig upp för att kyssa mig och jag känner allting – känner våra båda munnar när de möts. Andas hans luft när han gör det. Hans händer om mina höfter, hur mjuk min hud känns när han drar upp mitt nattlinne.
Med en kvick rörelse vänder han på oss så att jag hamnar underst. Han drar av mig underbyxorna och slänger dem åt sidan innan han glider ner från kojen och knäböjer på golvet. ”Blir du inte lite galen av att inte plocka upp de där?” retas jag.
Starks ögon är heta och hungriga när han ser på mig. ”Jag ska visa vad som gör mig galen.”
Han lägger mina ben över sina axlar och lutar sig framåt. Jag är i honom och i mig själv, känner både tyngden av mina lår och hans axlar under mig.
Hans andedräkt är het mot min öppning, men det är också jag som andas mot den.
Jag lägger en hand mot hans panna. ”Vänta. Det här är för konstigt.
Eller?” ”Jag tyckte du sa att du aldrig skulle neka mig någonting, prinsessan.
Neka mig inte chansen att visa hur du ser ut, hur du smakar. Hur du känns för mig.”
Jag skrattar till. ”Vet du vad, skit samma. Ja. Bara gör det.”
Orden hinner knappt lämna min mun innan Starks tunga sveper över
mig.
Herrejävlar.
