48
MERYN
Mörker. Jag rör mig inte, faller inte längre.
Men jag är lösgjord från mig själv, som om Meryn Sturmfrost är en främling. En jag inte avundas.
Sedan hör jag honom. Han viskar ord jag inte kan urskilja och hans andhämtning är ryckig mot min kind. Han håller om mig, skakar. Skakar i
hela kroppen.
Stark. Stark.
Jag lever. Jag lever, och det gör han också.
I nästa ögonblick kastas jag in i fullt medvetande.
Allting snurrar omkring mig och jag känner en fruktansvärd smärta i bröstet. Jag böjer prövande på fingrarna och känner varm vätska under handen. Mitt blod, inser jag. Slutligen får jag mina lungor att fungera.
När jag öppnar ögonen ser jag suddigt.
Jag blinkar snabbt. Sakta tar Starks ansikte form framför mig. Han håller fortfarande om mig, och lidandet i hans ansikte får det att kännas som om
jag dör en gång till. ”Hej”, mumlar jag.
Han ryggar undan som om jag har slagit honom, söker förskräckt i mitt ansikte. Smärtan övergår i tvivel och han stirrar, gapar.
Sedan för han händerna, våta av mitt blod, till mina kinder – försiktigt, som om jag kan försvinna om han rör mig för hårt. ”Du är här?” säger han
förundrat. ”Jag är här”, svarar jag och rör vid hans stubbiga haka.
Han ryggar undan från min beröring och ursinne drar över hans ansikte.
Att han visar sina känslor så tydligt är faktiskt lite skrämmande – när någon som vanligtvis är så samlad bryter ihop, vet man att man har gjort
bort sig. ”Vad var det där?” ryter han.
Jag grimaserar och hans grepp om mig blir genast mjukare. Men inte hans röst. Kontrasten gör mig yr igen. ”Du var död, Meryn! Hur kunde du göra så mot mig – mot oss? Vi såg det! Och Anassa, hon … hon föll. Hon …” Hans röst bär inte längre.
Jag vrider på huvudet och ser att Cratos står beskyddande över Anassa, med vilda ögon och blottade tänder.
Stark blir så arg att han inte säger något mer. Hans händer darrar fortfarande när han hjälper mig upp i sittande ställning.
Jag var död. Åtminstone trodde jag det.
Eller så måste jag ha varit det, för att magin skulle acceptera min uppoffring?
Vad hände i det där skuggriket? Vem förde mig tillbaka?
Stark släpper mig och går fram till sin varg. Han lägger en hand på Cratos nos, mumlar något till honom, och Cratos klipper med öronen.
Båda tittar på mig med virvlande, ohöljda känslor i ögonen.
Jag vänder bort blicken, är för omtöcknad för att ta mig an dem.
I stället vänder jag mig mot mina vänner. Venna och Noemi står med sina vargar, tillräckligt långt bort för att pölen av blod inte ska nå dem, och … Och vi är inte i rummet med altaret längre.
Vi är inte ens under jord längre. Ljus faller in genom de höga, smala fönstren högt ovanför oss. Ändå ser jag mitt blod på golvet så … det var här jag föll. På något sätt. ”Var … var är vi?”
Venna klampar fram till mig. ”Är det allt?” Hennes ögon är rödgråtna,
hennes händer hårt knutna. ”Va?” får jag fram. ”Det du gjorde var hemskt, Meryn!” skriker hon. ”Vi trodde att vi hade förlorat dig!”
Jag grimaserar och trycker handen mot bröstet. Såret har läkt helt och hållet, men tunikan är fortfarande blodig och har en reva ovanför mitt hjärta. ”Jag …”, börjar jag, men vet inte vad jag ska säga. Jag gjorde det jag behövde göra. Det var vad testet krävde, och att döma av våra omgivningar var det rätt beslut. ”Men det fungerade?” frågar jag matt. ”Nej, du …” Venna ruskar på huvudet. Hennes röst blir plågad, sårbar. ”Vi trodde att du var död”, säger hon och torkar bort en tår innan den hinner falla. ”Död. Igen. Jag kan inte … kan inte …”
Izabel. Hon tänker på Izabel. Naturligtvis gör hon det. Hon såg mig just dö. Fast jag dog inte. Åtminstone inte så länge?
Det dämpar dock inte den virvelström av sorg som har svept henne med sig, och det är mitt fel. Jag förde den tillbaka, lika stark som den första timmen efter Izabels död. ”Förlåt”, mumlar jag, trots att jag skulle göra det igen.
Det skulle jag. För att rädda deras liv. För att besegra Killian.
Anassa reser sig sakta och ruskar på sig. Hon kommer fram till mig där jag sitter, i mitt eget blod, och buffar på mig. Jag lägger armarna om henne. Hennes stora, vita tassar har färgats röda.
Dog hon också? Såg hon vad jag gjorde?
Jag ska fråga henne senare, när … när det här är över.
Jag begraver ansiktet i Anassas päls och finner tröst i hennes välbekanta värme och doft. Hon lugnar mig. Påminner mig om den övertygelse som drev mina handlingar.
Och hennes. Hon var med mig in i det sista. Redo att dö för mig, för
våra vänner. ”Hjälp mig”, vädjar jag.
Hon kilar in nosen under min arm, och jag tar stöd mot henne medan jag darrande häver mig upp på fötter. Mina tår känns fortfarande som bedövade, men jag kan stå upp om jag lutar mig mot henne. Stark tar ett halvt steg framåt som för att hjälpa mig, men hejdar sig och sänker blicken till allt blod.
Jag drar ett djupt andetag. ”Jag vet att ni tycker att jag var obetänksam eller självisk. Men jag visste att det var enda sättet. Som representant för Strategos behövde jag bevisa att jag kunde leda och offra mig för andra när situationen krävde det. Annars skulle vi alla ha dött.”
Stark tittar upp. ”Och du kunde inte ha pratat med oss? Låtit oss fatta ett beslut tillsammans? För helvete, Meryn!” ”Skulle jag ha låtit er andas in gas och kvävas medan jag förklarade?” snäser jag tillbaka.
Cratos morrar, och Anassa blottar tänderna mot honom. ”Stark”, säger jag, försöker samla mig och ser honom rakt i ögonen. ”Om jag hade tagit mig tid att diskutera det, om vi hade fattat ett beslut tillsammans – skulle du då någonsin ha låtit mig hugga en dolk i mitt eget
hjärta?”
Han sluter ögonen, biter ihop käkarna.
Jag tittar på Noemi och Venna. ”Skulle någon av er ha gjort det?”
Svaret hänger outtalat mellan oss. Klart att de inte skulle.
Jag gjorde det jag var tvungen att göra. ”Bara …” Jag suckar. ”Tala om för mig hur vi hamnade här. Vad hände?”
Först är de alla tysta. Sedan säger Noemi: ”När du föll, var det som om vi föll med dig. Det var så märkligt … som om vi föll uppåt. Och när vi landade var vi i det här rummet. Vi var här, och du blödde …”
Hon tystnar tvärt.
Jag gnider det läkta såret i mitt bröst. ”Vi måste se oss omkring. Hitta gudinnetåren och lämna den här fördömda ön”, säger jag och tar ett steg framåt.
Det enda jag vill är att komma härifrån. Stämningen i rummet är kvävande, och jag klandrar dem inte för det. Jag skulle nog reagera
likadant i deras position. Men det gör mig illamående. ”Vi är högst upp i tornet nu”, säger Stark tonlöst, som om han avlägger en rapport i krigsledningstältet. ”Man kan se himlen.”
Jag har också lagt märke till det. Raderna med höga, smala fönster i det runda rummet släpper in ett dunkelt solljus, och luften här är frisk. Vi är inte längre omslutna av sten, som i den där underjordiska mardrömmen. ”Vi måste söka igenom rummet”, säger jag och ser mig omkring.
Det är ingen annan här, bara vi fyra och våra vargar.
Insikten får det att knyta sig i bröstet. Det var nog fånigt, men innerst inne hoppades jag att vi skulle möta gudinnan i slutet av allt det här, att hon skulle hjälpa och vägleda oss. Helst med en tår i sin utsträckta hand.
Men det enda jag ser är dammpartiklar som svävar i luften. Var hon någonsin här? Eller läste vi in för mycket i den där sången?
Jag sänker blicken till golvet och rynkar pannan. I visionen … såg jag tåren. Den låg i ett runt rum, som det här, men det var en vacker mosaik på golvet.
Jag går fram till en del av golvet som inte är dränkt av mitt blod och gnuggar det med ärmen. Sakta försvinner smutsen och dammet, och jag ser lite av mönstret från visionen.
Så det är här. Det var åtminstone det här rummet visionen visade mig.
Men var är tåren? ”Jag såg ett rum som det här när jag använde min framsynthet”, säger jag osäkert. ”Ett rum med en vacker mosaik på golvet. Och gudinnetåren låg i mitten av den.”
Men det här ser inte ut som i visionen. Golvet är smutsigt. Och blodet – det är så mycket blod, mer än jag trodde att min kropp kunde inrymma.
Det knyter sig i magen när jag föreställde mig hur det måste ha känts för
dem att se mig förblöda och dö.
Jag skjuter tanken ifrån mig.
Stark, Venna och Noemi tittar förväntansfullt på mig, som om jag vet
vad vi ska göra härnäst. ”Tåren måste vara här. Den måste …”
Jag går till mitten av rummet, där golvet är täckt av mitt koagulerande blod, faller ner på knä och river av en bit tyg från fållen på tunikan. Sedan börjar jag gnugga bort blodet. Var fan är den?
Jag tittar upp på de andra. ”Jag förstår inte …”
Noemi tittar hjälplöst på mig. Venna ser frånvarande och sluten ut. Stark betraktar mig utan att röra en min.
De väntar. De väntar på att jag ska göra någonting. Men vad mer kan jag
göra?
Jag dog för den här tåren, för helvete!
Jag lägger mig raklång på golvet, struntar i att jag får blod på håret och kläderna, och tittar upp mot taket högt ovanför med bultande hjärta.
Var allt förgäves? Eller … kom Killian först, på något sätt? Har han redan hämtat tåren?
Jag är utmattad. Jag kan inte tänka. Jag orkar inte ens röra mig.
Starks ord ekar i mina öron: Hur kunde du göra så mot mig?
Innan jag hinner hejda mig brister jag i gråt. Först är det bara några tårar som pressar mot ögonlocken, sedan skakar jag av snyftningar.
Jag vet inte vad jag gör. Jag har aldrig vetat vad jag gör. Jag spelade bara självsäker och förväntade mig att världen skulle anpassa sig.
Och nu har jag lett dem hit, långt bort från alla som behöver oss.
För vad? Vi misslyckades.
Ljudet av mina snyftningar ekar i det runda rummet, patetiska och pinsamma. Tårarna rinner nerför mina kinder.
Jag kniper ihop ögonen, så jag märker det inte först. Venna drar efter andan. ”Meryn …”
Jag öppnar ögonen, blinkar bort tårarna, försöker hämta andan och sätter mig upp igen.
Det tar några sekunder innan jag förstår vad jag ser. Det är som om rummet roterar omkring oss – djupa röda och violetta toner faller bort och nya färger strömmar in. Håller jag på att svimma?
Sedan blir bilden tydligare.
Blodet runt mig försvinner. Varje gång en tår träffar golvet blir det renare, och sakta men säkert förvandlas det till en glänsande,
färgsprakande mosaik.
Jag drar efter andan och kravlar mig upp på fötter.
Mer magi? Ännu en tår faller från min haka och landar på golvet.
Förundrat ser jag det sista av blodet försvinna. I nästa ögonblick roterar rummet igen och mosaiken öppnas, likt en blomma som slår ut. Och där, i mitten av mosaiken. Precis som i min vision.
Opalen.
Mina fingertoppar svävar över den. Jag hör att de andra säger någonting men det låter avlägset. Alla mina sinnen är fängslade av gudinnetåren.
Jag böjer mig ner och tvekar, minns visionerna de båda kronornas tårar förde med sig. Just nu har jag inte kraft nog att bevittna en till.
Efter att jag har sovit i två dygn, kanske.
Uppgivet sliter jag loss ännu en remsa av min tunika och använder den till att skydda mina fingrar när jag sluter dem runt tåren.
Jag stålsätter mig inför en vision, men ingen kommer.
Så. Antingen förmedlar den här opalen inga visioner, eller så måste min hud komma i kontakt med den för att det ska ske.
Jag vänder mig mot mina vänner och håller upp gudinnetåren. ”Nu drar vi härifrån.”
Reaktionerna är dämpade. Noemi ser lite uppmuntrad ut. Venna blänger bara på mig. Stark sitter upp på Cratos och styr mot rummets enda dörr.
Vi rider ut under tystnad. Till och med Anassa hänger med huvudet och släpar sina blodiga tassar.
Färden neråt genom tornet är förbryllande händelselös. Vi kämpade så hårt för att nå hit – först för att ta oss genom de olika rummen, och sedan för att den besynnerliga magin skulle lyfta oss till toppen. Jag trodde att nedgången skulle bli lika gåtfull.
Men det enda vi behöver göra är att gå. Det finns till och med smala fönstergluggar i väggarna med jämna mellanrum, så vi kastas inte tillbaka in i mörker.
När vi slutligen kommer ut på den steniga stranden har allt förändrats.
Dimman har lättat, och Luciens skepp ligger för ankar bara en liten bit ut.
Skrovet är intakt, sånär som på den långa men ytliga revan efter att vi skrapade mot klipporna.
Det ser ut som om skeppet har varit ute på en lugn och fridfull seglats.
Elias lutar sig över relingen och vinkar. ”Vi tänkte att ni måste ha hittat någonting! För ungefär tio minuter sedan förändrades allting. Dimman drev undan och vi kunde navigera mellan klipporna utan besvär.”
Jag sneglar på Noemi, tänker på hur vågorna nästan tog henne och fylls av bitterhet. Jag vet att testerna vi just tog oss igenom var framtagna särskilt för att någon som Killian inte skulle komma åt tåren, men jag hatar att mina vänner fick lida så mycket.
Och att mitt eget agerande bidrog till deras lidande. Jag försöker svälja skuldkänslorna. Även Lucien kommer fram till relingen. Han draperar sig över den, likt ett stort kattdjur som solar sig. ”Hur gick expeditionen?”
Noemi fnyser. ”Meryn dog, men annars var det inga problem.”
Jag biter ihop en sekund innan jag håller upp gudinnetåren. Min hand är fortfarande insvept i tyg.
Opalen fångar solljuset och får regnbågar att dansa över vattnet. ”En framgång”, säger jag.
När våra jättevargar vadar ut i vattnet för en nu kort och behaglig simtur tillbaka till fartyget, tittar jag upp och möter Luciens blick. Han säger ingenting, iakttar mig bara lugnt.
Men jag skymtar sifonkungens beräknande sinne i hans ögon, och i hans fingrar som förstrött knackar mot relingen.
Jag är medveten om att maktbalansen har förändrats. Jag har nu tre av de
sju tårarna, medan han bara har två.
Hur länge kommer han att acceptera det?
