47
STARK
Jag är inte snabb nog att stoppa henne. Knappt snabb nog att ta emot henne.
Dolken är intryckt djupt i Meryns bröst och all färg försvinner genast från hennes ansikte. När hon stapplar baklänges lägger jag armarna om henne och skriker.
Det enda jag vill är att skydda henne – från sig själv, från andra, från
sådant vi knappt ens förstår – och nu … Rummet välter.
I nästa ögonblick känns det som om vi alla faller uppåt. Jag kan inte slita blicken från Meryns slappa kropp i mina armar. Hela min värld krymper ihop till platsen där dolken har trängt in i hennes bröst men jag hör Noemi och Venna flämta, ser att de rasar ihop i utkanten av mitt synfält.
Rummet rätar upp sig och Meryn och jag slår i golvet, hårt. Dolken i hennes bröst flammar upp, blir varm och … försvinner.
Blodet sprutar ur såret, skapar ett rött hav som kommer att dränka mig.
Jag trycker instinktivt handen mot såret, som för att stoppa blodet, men jag vet.
Jag vet. Döden och jag är väl bekanta med varandra.
Hon är borta. Hennes kropp börjar bli kall. Hennes nötbruna ögon är stora och oseende.
Smärtan drar fram över mitt band till Cratos när han lyfter huvudet och ylar sorgset, innan han sjunker ihop intill sin själsfrändes livlösa kropp.
Det flimrar för ögonen på mig och allt blir suddigt. Ett dovt tjut stiger i mina öron tills det är allt jag kan höra.
Jag är vagt medveten om att Noemis läppar rör sig, att hon säger någonting … och hon lägger en tröstande hand på min arm. Jag slår bort den. Jag behöver inte hennes jävla tröst.
Det bränner bakom ögonen och jag lägger mig ner bredvid Meryn, låter det brutalt röda täcka oss båda. Mina händer är våta av det. Det blommar ut från hennes bröst, samlas i en pöl under henne, sprider sig sakta.
Rummet skakar. Nej, jag skakar.
Meryn.
Vad har du gjort?
