46
MERYN
Framför oss gapar en mörk, bottenlös avgrund. Precis där väggarna stupar ner i tomheten ser jag ett tätt skikt av dimma. Jag känner också fukten i luften.
Mitt logiska tänkande sätter sig på tvären. Var fan är vi? Under havet?
Vem kan ha byggt den här omöjliga platsen?
På bortre sidan av grottan finns en klipphylla liknande den vi står på nu.
Och mellan dem löper en smal, välvd strimma av solid sten, nästan exakt
bred nog för en jättevarg. ”Sakta”, varnar Venna.
Noemi nickar och hennes varg sätter ena tassen på bron. Stenen bär deras tyngd utan problem, och han tar ett steg framåt.
Ett till.
Ingenting.
Ytterligare ett.
Höga, gyllene lågor slår upp på båda sidor av bron. Stenen ger ifrån sig ett otäckt, knakande ljud.
Jag flämtar till när jag ser att Ephyse stannar, är livrädd för att hon ska falla. ”Fan, den är ostadig”, säger Noemi ängsligt.
Jag förstår genast hennes reaktion och vad hennes test går ut på. Bron kommer inte att bära vår tyngd – inte utan hennes hjälp.
De skickligaste Phylaxkrigarna vid fronten kan utföra storverk med sin sköldmagi. Precisionsblockera fiendens pilar medan de släpper igenom våra, till exempel. Stärka våra soldaters fysiska sköldar så att de blir ogenomträngliga – även medan soldaterna som bär dem springer.
Den sortens bragder är fortfarande långt utanför min egen förmåga, trots den brutala kraften i min magi. ”Jag kan stärka bron, men jag måste fokusera”, säger Noemi lågt. Hon darrar lite på rösten. ”Jag tror att jag klarar det, men …”
Jag nickar uppmuntrande mot henne.
Noemi rätar på ryggen och sluter ögonen. Hennes ansikte blir spänt. När Ephyse tar nästa steg framåt hörs ingenting från bron. Ephyse rör sig snabbt, ilar över bron på lätta tassar, och när de når fram till andra sidan
sjunker Noemi ihop av lättnad. ”Det fungerade”, ropar hon.
Men sedan bleknar hennes leende. Hon svettas redan, inser jag. Det verkar som om det först nu går upp för henne hur mycket energi som kommer att krävas för att få över oss alla fyra. ”Du klarar det, Noemi”, säger jag och önskar att jag kunde kommunicera med henne mentalt. Jag gör mitt bästa för att stötta henne ändå. Du har överlevt mycket värre än det här, Noemi.
Hennes ansikte hårdnar. ”Stark och Cratos, medan jag orkar bära dem.”
Stark vrider på sig och jag ser att han inte vill lämna mig kvar, men han kan inte invända mot Noemis logik. Han och Cratos väger mycket mer än jag och Anassa eller Venna och Skaia. Så fort Noemi nickar styr han Cratos framåt. De rör sig snabbt och säkert, och Stark följer hela tiden med i Cratos rörelser. När de kommer till andra sidan drar jag en suck av lättnad.
Noemi ser utmattad ut. Hon lutar sig tungt mot Ephyse och flämtar.
Venna kommer fram. ”Vi väger ingenting i jämförelse med de där två!” ropar hon. ”Lätta som fjädrar!”
Noemi skrattar och ser ut att slappna av lite. ”Redo?”
”Meryn först”, ryter Stark. ”Vi har fortfarande Strategostestet framför oss.”
Vad han menar är att om Noemi inte orkar få över oss båda, kommer vi fortfarande att kunna ta oss till tåren.
Jag tänker på kvinnokroppen i min vision. Är det nu det sker? Var det Venna jag såg? ”Gå”, befaller jag Venna när hon tvekar. ”Meryn”, morrar Stark. Men jag skakar på huvudet.
Jag kan inte låta Venna vänta till sist. Inte om det innebär att hon kanske inte tar sig över. Inte efter det som hände med Izabel. Jag måste se att hon också tar sig över innan jag gör det – annars skulle jag inte kunna leva med mig själv.
Skaia börjar gå. Noemi grymtar och gråter av ansträngning.
Venna och Skaia är häpnadsväckande snabba, ändå hinner de bara halvvägs innan Noemi faller ner på knä.
Jag drar efter andan. Skaia tvärstannar när bron knakar till igen och lutar
lite åt vänster.
Helvete.
Helvete.
Bron börjar räta upp sig igen. Skaia kämpar för att hålla balansen och Venna vinglar till på hennes rygg. Noemi är vit i ansiktet av anspänning.
Jag kan inte röra mig. Het panik sjuder i mitt blod. Ögonblicket dras ut i en oändlighet.
Noemi sätter handflatorna mot klippan och häver sig upp. Hon får ett beslutsamt uttryck i ansiktet, och med en låg morrning sänder hon ut mer kraft.
I samma ögonblick som bron blir stilla tar Skaia några långa, snabba språng till andra sidan. Äntligen kan jag andas igen. Venna begraver ansiktet i Skaias päls och
Noemi sjunker ihop. ”Ta en paus, Noemi”, befaller jag.
Anassa vankar av och an längs kanten. Hennes oro är uppenbar, men jag låter mig inte påverkas av den. Jag tror på Noemi. Hon är starkare än hon
själv anar. ”Jag … jag ska få över dig, Meryn”, morrar hon. Sedan drar hon ett skälvande andetag och en glöd tänds i hennes ögon. ”Jag svär.”
Jag ler mot henne. ”Jag vet.”
För jag litar på henne. Jag litar på att hon ska ge mig det beskydd hon själv aldrig fick. Det är smärtan hon genomled som har gjort henne till en så stark Phylax. Hon vet hur det känns att vara sårbar.
Noemi kommer inte att låta mig falla.
Så småningom reser hon sig igen och nickar mot oss. Anassa går ut på bron och rör sig stadigt och balanserat. Bron knarrar och knakar, och Noemi snyftar ilsket. Jag tittar på henne hela tiden, manar Anassa närmare och närmare.
Men när vi har kommit halvvägs börjar hon svikta igen, precis som med Venna.
Anassa stannar. Bron rör sig inte mycket, men den svaga vibrationen får
det att vända sig i magen på mig.
Hur djup är den här avgrunden?
Om vi faller, dör vi då snabbt? Eller blir vi skadade men överlever, döms att sakta svälta ihjäl i den här grottan där ingen kan rädda oss?
Skulle Anassa vända sig mot mig om jag var allt som fanns kvar att äta? ”Skärp dig”, snäser hon när hon hör sitt namn i mitt sinne. ”Vargarna märker att du är orolig, och det får alla att framstå som svaga.”
Hon har rätt. Jag rätar på ryggen, tittar på Noemi och försöker förmedla min tillit. ”Du klarar det här.”
Noemi nickar. Hon har blivit röd i ansiktet av ansträngning. Med ett plågat vrål vräker hon ut sina krafter över bron.
Anassa springer.
Sedan är vi plötsligt på andra sidan, och Stark tar min arm i ett smärtsamt hårt grepp. Han andas nästan lika tungt som Noemi. Cratos sätter tänderna i Anassas päls.
Jag sträcker mig efter Noemis hand. ”Det där var otroligt”, säger jag.
Tyngden av fyra människor, absolut. Men fyra jättevargar, varav två är enorma?
Hon gråter. ”Jag … förlåt mig. Förlåt mig.”
Jag vet inte vad hon ber om förlåtelse för. Allt med Lucien, kanske. Men det spelar ingen roll, hon är en av oss. ”Du klarade det, Noemi. Nu kan du luta dig tillbaka och njuta av föreställningen.”
Hon skrattar till och följer efter mig när jag går mot den väntande trappan.
Inte heller det sista rummet liknar de andra. Det är mörkt och helt tomt, sånär som på ett enkelt stenaltare i mitten.
Jag tittar mig omkring. Inga inskriptioner i taket. Inga skarvar för tryckplattor på golvet. Inga hål i väggarna där vassa stenar kan flyga ut.
Bara en dolk.
Den ligger på altaret, som redan är upplyst av en fladdrande silverlåga.
Jag sitter av och går fram.
Det här rummet känns kusligt bekant. Som någonting jag har drömt om.
Visionerna gör sig påminda igen. Tornet. Vågorna. Kroppen på golvet … Det finns en uråldrig inristning i stenaltaret, så djup att bokstäverna nästan ser ut att ha bränts in i stenen. De är skrivna i spiralform längs altarets rundade kanter, och jag börjar läsa dem högt medan jag sakta rör mig i en cirkel.
Nocturns barn må gå, när blodrött kröner sten.
Strategos gör sitt val, där stålet möter ben.
Ett livsblod måste svara när den sista vilan kalla.
Visa ringa tvekan, och döden tar er alla.
Ett offer. En dolk. Blodrött som kröner sten.
Innebörden är ganska jävla uppenbar. Visionen jag hade av det här tornet, den livlösa kroppen, Stark som stod böjd över den – nu har den blivit verklighet.
Testet där en av oss måste dö, ett av oss Nocturnas barn.
Tanken får en del av mitt sinne att lösgöra sig och driva iväg, som för att betrakta scenen från ovan. En av oss måste dö.
Dö. En av oss måste … Passande. En sista uppoffring där vi ska visa oss värdiga inför den sjuka jävel som arrangerade de här testerna.
Ett klickande ljud, följt av en låg väsning, avbryter mina skenande tankar.
Små strålar av rök sprutar ut där väggarna möter golvet. En otäck stank fyller mina näsborrar, som lukten av en ilsken skunk.
Jag hostar och försöker skydda ansiktet. ”Vad är det där?” ”Gas, Meryn. Jag tror att … någon måste dö”, säger Venna, som också har löst gåtan. Hon stiger fram, blek i ansiktet, och gör en gest mot dolken. ”’Visa ringa tvekan, och döden tar er alla.’” Noemis röst är full av bävan.
Skräcken kväver mig. Dolken. Den är till mig. Det här rummet kräver blod.
Men jag kan inte bara skära mig i handen och blöda lite. Ett livsblod, står det.
Någon måste förblöda på det här altaret. Och om jag inte väljer någon, kommer vi alla att dö av den giftiga gasen.
Hur lång tid har jag på mig? Sekunder? ”Ta mig”, säger Venna snabbt. Gasen tvingar henne att pressa fram orden. ”Varför då?” snäser jag. Mina ögon svider när jag ser på henne. ”Så att du kan vara med din syster?” Hon rycker till, tycker nog att jag är grym.
Men jag har inte tid att skona hennes känslor och hon behöver höra det här. ”Säkert! Som om Izabel skulle vilja att du dog, Venna. Menar du allvar?” ”Meryn!” ”Absolut inte!” skriker jag och tar upp dolken. Det finns bara ett val jag kan göra. Alla är förblindade av gasen nu, så de ser mig knappt. ”Nej, Meryn!” Anassa uppfattar mina avsikter. ”Det måste finnas ett annat sätt. Nocturna behöver dig.” Hon öppnar ett sinne, visar mig sin mor och sin far, båda dödade i kampen om tronen.
Hennes ensamma år bland bergen. Vänner som försvann, en efter en.
Tills det enda som fanns kvar var hennes tro på Sturmfrostätten.
Hennes tro på mig. Hennes längtan efter mig.
Tårarna strömmar nerför mina kinder när jag sliter mig fri från hennes sinne. Om jag ska ha mod nog att göra det här, måste jag göra det snabbt.
Jag drar efter andan och sätter genast gasen i halsen, hostar och viker mig dubbel.
I mitt sinne, tydligare än någonsin: visionen. Den där kroppen på golvet.
Stark, som skrek av smärta och vrede när han stod böjd över den och skymde ansiktet för mig.
Jag tror att jag visste så fort jag såg den.
”Det måste bli jag.”
Anassa är tyst. ”Jag kan inte be någon av dem att göra det i mitt ställe, Anassa.”
Jag visar henne det jag har dolt: visionen, kroppen. En glimt av framtiden som jag har hållit hemlig till och med för henne. ”Du berättade det inte”, säger hon mjukt. ”Förlåt”, säger jag. ”Det har varit ett privilegium att vara bunden till dig.”
Och då accepterar hon. Hon är redo att offra sig, tillsammans med mig.
För att rädda Cratos. För att rädda dem alla.
Min jättevarg. Mitt hjärta.
Mitt hjärta … Gasen gör det omöjligt för mig att fylla lungorna med luft, men det saknar betydelse. Jag lyfter huvudet och tittar på Stark igen, ser hans spända ansikte. Han håller för näsan och munnen medan han hostar.
Tårarna stiger igen, förblindar mig.
Jag gör det för hans skull. För att han ska få leva. För att de alla ska få leva. ”Ta gudinnetåren”, säger jag med kvävd röst. ”Ta den till Lucien, och döda Killian. Och … Saela. Skydda henne. Snälla.”
Stark spärrar upp ögonen tills jag bara ser hans ögonvitor. Alltför sent förstår han vad jag är på väg att göra. Han kastar sig mot mig, men för första gången sedan vi började träna tillsammans är jag snabbare.
Jag trycker in dolken i mitt bröst.
Rakt in i mitt hjärta.
Mörker.
Smärtan blommar ut, klar och vild och het. En del av mig lider när mitt livsblod strömmar ut över altaret.
Skrik och gråt. Det är mina vänner. Stark.
Jag öppnar ögonen och jag är där, i skuggriket.
Jag skrattar nästan. Jag offrar mitt liv för dem och hamnar här? Är Killian också här? Ska det här föreställa något bisarrt dödsrike?
Skuggor virvlar omkring mig, omsluter mig. De lyfter mig, och jag svävar tyngdlös genom ett hav av mörker. ”Bravo, mitt barn”, säger den där underliga, dånande rösten.
Jag kastar med huvudet, söker med blicken – vem är det? Är han här, vem han än är?
Men det enda jag ser är becksvart skuggmagi som vrider sig runt mig i alla riktningar.
Sedan släpper skuggorna taget och jag faller ner, ner, ner …
