45
MERYN
Ljuset färgar Anassas päls blekt blå, som om vi sjunker ner i en bassäng av månsken. Det blir klarare ju längre ner vi kommer, samtidigt som luften
blir tyngre. Kvävande.
Jag flätar in fingrarna i Anassas päls. ”Jag tycker inte om det här.” En djup brunn av bävan har öppnats inom mig. ”Det saknar betydelse om du tycker om det eller inte”, svarar hon. ”Ta dig bara igenom det.”
Jag måste, så jag gör det. Mitt livsmotto.
Bisarrt nog lugnar det mig mer än mjuka ord skulle göra.
Trots att den här platsen är uppenbart uråldrig är spiraltrappan bred nog för våra vargar, vilket är ytterligare ett tecken på att det här är en plats för bundna.
Trappan bara fortsätter, obegripligt djupt ner. Vi har gått i en evighet, med ljudet av vår andhämtning och vargarnas klor mot stenen som enda sällskap, när vi slutligen kommer till en avsats.
Den är bredare och rymligare, med väggar av den stenart ön tycks bestå av som pulserar med samma blåaktiga sken. Ephyse morrar lågt när han och Noemi går fram till väggen.
Där finns en dörr. Den är rund och tycks, precis som dörren ovanför, utgöras av ett enda stenblock. Men i stället för en dikt är en symbol
uthuggen i den: Kryptos symbol, lika välbekant som när den hängde utanför Kryptos sällskapsrum hemma i Sturmfrost. ”Ska vi …”, börjar jag, men i nästa ögonblick flammar symbolen upp.
Den lyser med en kall, blå eld som gör lite ont i ögonen om man tittar rakt på den. Ännu ett test, alltså. Kryptos. Måste Venna klara det ensam? Eller kan vi göra det tillsammans?
Sedan dämpas mitt sinne, som om någon har svept in mina krafter i en tjock filt. ”Stark?” Jag undrar om han också känner det.
Men jag når honom inte. Jag når honom inte. ”Anassa?” ”Jag är här.” Hon trycker sig mot min sida.
Jag sväljer den växande paniken. ”Är … är det någon som …” ”Det händer något konstigt”, bekräftar Stark nästan omedelbart. ”Jag undrar …” Han koncentrerar sig och jag ser att det rycker i hans fingrar. ”Nej. Jag kommer inte åt min skuggbändning. Jag skulle gärna testa min forcering också, om vi inte hade befunnit oss någonstans djupt under marken där ett ras kan betyda döden. Men jag misstänker att det är likadant där.”
Noemi nickar. ”Jag når fortfarande Ephyse, men det är allt.”
Samtidigt tittar Venna förbryllat på oss. ”Ingenting känns annorlunda för mig.”
Jag vänder blicken mot den lysande Kryptossymbolen igen. ”Venna …”, säger jag och gör en gest mot den. ”Om dina krafter fortfarande är intakta kanske … kanske du är den enda som kan ta oss vidare?”
Venna och hennes varg går fram till dörren. Skaias ögon är vaksamt bakåtstrukna, men Venna ser beslutsam ut.
Så fort hon kommer tillräckligt nära mullrar dörren till och rullar undan.
Den kalla, blå elden flammar upp igen, och vi andra flämtar högt och ryggar tillbaka. Elden löper längs väggarna innanför dörren och lyser upp ett stort rum innan den slocknar.
Längre in skymtar underliga, skuggiga siluetter, men när det blå ljuset avtar kan jag inte urskilja dem längre.
Anassa och jag går mot dörren, men Venna slänger ut ena armen för att stoppa oss. Hon sitter av och tittar ner på golvet. Jag iakttar henne, undrar vad hon håller på med. I nästa ögonblick rycker hon loss en av de små
knapparna vid skjortmanschetten.
Hon kastar in knappen i rummet.
Den seglar genom luften och glänser i det svaga ljuset.
Ingenting händer.
Sedan landar den på stengolvet med ett svagt men tydligt klirr.
Omedelbart flyger fyra taggiga stenskärvor ut ur väggarna. De slår in i varandra med en öronbedövande skräll, precis ovanför knappen.
Var och en av dem ser ut att vara lika lång som min underarm … och knivskarp. ”Det där var ju kul”, säger jag med skälvande röst. Ingen skrattar.
Venna tittar på mig. ”Vi måste vara tysta, tror jag. Jag undrade … eller ja, jag antog att det var antingen det eller riftning. På sätt och vis skulle riftning ha varit enklare. Jag går först – titta på mig, gör som jag gör. Och när vi väl är inne …”
Hon tvekar, men jag förstår vad hon tänker. ”Vi kommer inte att kunna tala högt där inne, eller hur? Du tror att rummet reagerar på ljud?”
Hon nickar.
Jag sväljer hårt. Toppen. När vår mentala kommunikation hade varit som mest hjälpsam, har vi inte tillgång till den.
Det var tur att Noemi satt med på mina teckenspråkslektioner på båten, inser jag. Hon fick lära sig grunderna, och eftersom Stark är den han är har han redan lärt sig språket och är bättre på det än jag.
Venna går ändå igenom några nyckelfraser med oss, för att försäkra sig om att vi förstår de instruktioner hon kanske behöver förmedla. Och vi kan alla föra instruktionerna vidare till våra vargar.
Venna sticker in huvudet i rummet och sätter händerna mot dörrkarmen.
Sedan drar hon ut huvudet igen och biter sig i läppen. ”Det är för mörkt för att se längre in än där knappen landade. Vi måste nog bara … gå framåt.”
Alla sitter av. Venna visar oss hur hon sätter ner fötterna när hon inte vill ge ett ljud ifrån sig.
”Det finns inga lösa stenar eller så här nere, såvitt jag kan se”, säger hon. ”Så sätt bara ner fötterna mjukt, låt dem rulla över golvet, och ta det lugnt.
Jag går först och talar om för er om något förändras.”
Det var tur att magin på ön torkade oss, annars skulle vi ha klafsat omkring i dagar – så mycket vatten hade vi i stövlarna.
Anassa, Cratos och Ephyse har dragit sig åt sidan och får uppenbarligen en lektion i smygande av Skaia. Deras klor, inser jag. De måste röra sig annorlunda för att inte stöta klorna mot golvet.
Eller riskera att förlora en tass. Jag sväljer hårt igen.
Venna säger åt oss att gå igenom våra kläder och väskor för att se till att vi inte har någonting som skramlar eller klirrar. Vi tog av oss allt onödigt redan innan vi hoppade i vattnet, vilket underlättar.
Vi spänner remmarna runt våra vapen, de enda föremål vi faktiskt tog med oss.
Venna och Skaia går fram till dörren igen. Venna låter Skaia gå först – förmodligen för att det är enklare att teckna till oss om det inte är en stor varg i vägen.
Skaia rör sig ljudlöst, som en skugga. Som Kryptosvarg är hon född för det här.
Alla håller andan, men Kryptosekipaget är mästare inom sitt gebit. De går längre och längre in i rummet utan att ge minsta ljud ifrån sig.
Innan de försvinner i mörkret vänder Venna sig om och tecknar åt mig att följa efter.
Anassa och jag smyger in, och jag signalerar till Noemi och Ephyse.
Stark och Cratos går sist.
Venna och hennes varg rör sig plågsamt sakta. Jag hade aldrig kunnat bli en Kryptos, inser jag. Jag är mycket bättre på att springa med huvudet före in i problem än att ta mig an dem sakta och försiktigt.
Det är nog något jag borde jobba på.
Venna och Skaia tittar åt alla håll medan de går, och lyckas på något sätt hitta bästa vägen i det allt svagare ljuset.
Jag tänker tillbaka på bestigningen, då Venna hjälpte Izabel och mig att navigera särskilt besvärliga ispartier. Minnet är bitterljuvt. Izabels låga
brinner klar i mitt minne.
Venna tog oss igenom svårigheterna den gången. Det kommer hon att göra nu också.
Jag inser att jag håller andan, och släpper sakta och tyst luften ur lungorna. Trots dunklet hinner jag lyckligtvis se att Venna stannar tvärt framför mig.
Pulsen dånar i mina öron i det här besynnerligt tysta rummet.
Venna vänder sig om och tecknar att hon ser någonting längre fram.
Huden knottrar sig på mina armar och jag kisar, men nu är det nästan helt mörkt. Den blå glöden har nästan slocknat, och till och med Venna och Skaia är bara mörka siluetter framför mig. ”Skaia kan fortfarande se”, säger Anassa lugnande. ”Kryptoskrigare tränar för det här – deras vargar har ofta bättre mörkerseende än vargar i andra flockar, och de lär sig fungera som sina ryttares ögon och öron.”
Det är ju bra för dem. Men vi andra då?
Vi väntar, tysta och orörliga, på att Venna och Skaia ska gå vidare. Till slut tecknar Venna till mig, med överdrivna handrörelser för att jag ska uppfatta dem: ”Framåt och till vänster.”
Jag vidareförmedlar budskapet till Noemi. Venna och Skaia börjar gå igen, och Anassa och jag följer med. Anassa försöker dela sin överlägsna syn med mig, som Skaia gör med Venna, men vi är för ovana.
Och snart är det ändå för mörkt, till och med för henne. Vi stannar, och jag väntar på att Venna ska märka det, eftersom jag inte kan ropa.
Tänk om hon inte märker det? Tänk om hon lämnar oss här, och vi är fast för evigt i det här mörkret?
Jag vet att jag inte tänker logiskt, att Venna aldrig skulle överge oss. Ändå knyter det sig i bröstet, på den välbekanta plats där paniken bor. Det är som om en jättehand griper tag om mina lungor och kramar åt. Jag anstränger mig för att fortsätta andas lugnt och regelbundet.
Det är så svart omkring oss. Bara svart, och så likt mardrömsriket där Killian torterar mig. Vid den tanken kan jag nästan se hans ansikte träda fram i mörkret.
Hans läppar, som hånler. Hans kusligt blå ögon som stirrar på mig …
”Ta det lugnt”, säger Anassa och öppnar sig för mig så att hennes andhämtning sköljer över mig. Jag försöker matcha den och paniken avtar en aning.
Sedan ser jag en svag, blå glöd längre fram, runt Venna.
Vad i …?
Vennas ansikte blir synligt och jag ser att hon koncentrerar sig djupt. Så det är hon som gör det. På något sätt.
Hon sänder ljuset fram och tillbaka för att underlätta för Skaia. Det är inte mycket, men det räcker. Vi börjar gå igen.
Vägen hon lyser upp för oss är vindlande, och vid flera tillfällen ser jag inte de stora klippformationerna förrän de är precis bredvid mig. Likt enorma skepp som seglat rakt fram till oss i mörkret. Ett enda felsteg, och en av oss kommer att gå rakt in i en klippa.
Vissa av hindren är halvgenomskinliga och glänsande, som murar av svarta ädelstenar. Andra har spetsar vassa som vargtänder och fem gånger så långa.
I det egendomliga ljuset ser det ut som om spetsarna sträcker sig efter oss. Jag ryser till och hejdar mig tills känslan går över, litar inte på att jag kan röra mig tyst utan att vara koncentrerad.
Vennas steg är hela tiden säkra och stadiga. Jag fokuserar på hennes långsamma, försiktiga rörelser, på var hon sätter fötterna, och gör likadant.
Två gånger stannar hon och tecknar: ”Ducka.”
Första gången är det bara jättevargarna som behöver ducka, för att inte snudda vid några stalaktiter som ser farligt ömtåliga ut. Det är olustigt att se dem hänga med huvudet, men vi tar oss igenom oskadda.
En minut senare ger hon samma tecken igen, och ett till som jag inte kan tolka. Jag anstränger mig för att minnas vad det betyder, och så ser jag vad
som väntar: en tunnel.
Fan.
Jag skickar signalen vidare, ser till att Noemi, Stark och deras vargar är redo.
Anassa är framme vid öppningen när hon inser att hon inte är tillräckligt nära marken. Jag är spänd som en bågsträng när jag ser henne backa lite
för att justera sin hållning.
Hon hukar sig så lågt att pälsen på hennes mage stryker mot marken när hon rör sig. Jag låter henne gå först, så att hon kan bestämma farten.
Snart inser jag att det blir lättare att krypa även för mig. Försiktigt, försiktigt går jag ner på händer och knän innan jag fortsätter framåt. Jag har hjärtat i halsgropen hela tiden.
Om någonting händer, om en av vargarna glömmer bort sig och lyfter huvudet … Hörseln spelar mig spratt och skapar ljud där inga finns. Det svaga blå ljuset blir suddigt.
Med darrande händer fortsätter jag framåt. Sakta, sakta. En centimeter i taget. Äntligen tar tunneln slut och vi kan räta på oss.
Jag lyfter blicken och på andra sidan tycker jag mig se en dörr – jo, det är en öppen dörr, och nu går Venna ut genom den, nu Skaia … En kort stund senare är vi alla ute, andas tungt och borstar av oss. Efter tystnaden vi just lämnat bakom oss låter vår lättade andhämtning hög och vild. ”Venna?” tänker jag prövande och jo, nu fungerar det. För att testet är slut, antar jag? Hon tittar på mig, och först när jag kommer fram till henne ser jag att hon skakar. Jag tar hennes händer i mina. ”Tack.”
Hon skrattar till och nickar. ”Jag spydde nästan.”
Jag trycker hennes händer mot mitt bröst. ”Du tog oss igenom det. Du
var fantastisk.”
Hennes ögon mjuknar lite. ”Vad var det där blåaktiga ljuset?” frågar jag.
Hon tvekar. ”Det är … en sak jag har experimenterat med, nu när våra krafter har blivit lite galna. Jag styr fortfarande skuggor, som när jag riftar, men i stället för att kalla dem till mig trycker jag dem ifrån mig, så att allt ljus som finns i närheten kan ta sig in.”
Jag skakar förundrat på huvudet. ”Genialiskt. Har du hört talas om någon Kryptos som gjort så förut?”
Innan hon hinner svara flammar ett rött ljus upp i rummet. Jag rycker till och klamrar mig fast vid Vennas arm. När jag vänder mig framåt ser jag Daemos symbol brinna med ett onaturligt rött sken i nästa dörr.
Och bara sådär försvinner vår mentala kontakt igen. Min magi dämpas.
Cratos stiger fram, en svart siluett mot det blodiga ljuset. Stark kastar en blick på oss. ”Redo?” ”Det känns som en fråga du måste besvara”, säger jag.
Utan att tveka vänder han sig om och går fram till dörren. Den rullar genast åt sidan med ett ljud som får mitt skelett att vibrera. Det långsmala rummet innanför är tomt, och den här gången ser vi motsatta sidan. Där finns ännu en tung stendörr. Och den är stängd. ”Vi måste tydligen lista ut hur den ska öppnas”, viskar Noemi. ”Daemosmagi”, säger Venna och följer efter Stark. ”Du kanske måste slå in den.” ”Utan att hela tornet rasar omkring oss?” frågar jag. ”Dum idé”, instämmer Anassa. ”Var tysta”, säger Stark och stannar mitt på golvet.
Han sitter upp på Cratos och de tar ett varv runt rummet. Den röda elden flammar omkring oss men skänker ingen värme. Jag huttrar till och tittar mig förbryllat omkring. ”Du får inga förnimmelser?” frågar Venna. ”Nej”, svarar Stark. ”Vänta”, säger jag, vänder mig om och kisar mot väggen ovanför öppningen där vi just kom in. ”Det står någonting där.”
Så fort jag säger det slår dörren igen med en smäll. Mitt hjärta börjar rusa.
Nu är vi instängda. Vargarna morrar och skruvar nervöst på sig, svänger med svansarna och klipper med öronen. De är gjorda för stora, öppna ytor, inte trånga små rum.
Venna läser orden högt: ”’Lågorna är styrka, trofasthet är ljus. Båda visar vägen, ut ur detta hus.’”
Den röda elden sprider sig och klättrar uppför de kala stenväggarna. Det borde inte vara möjligt. Det finns inget bränsle. Men å andra sidan borde
inget av det här vara möjligt.
Med en blandning av skräck och vördnad ser jag elden börjar lysa upp tiotals symboler på väggarna.
Alla föreställer händer i olika positioner.
En näve som krossar en hjälm.
En öppen handflata som ser ut att vädja om fred.
En hand som håller i en liten, rund spegel.
En hand insvept i höga lågor.
Två händer som griper om varandra, med bojor runt handlederna.
En hand som håller hårt i en krona. ”Vi måste nog välja en, tror jag”, säger jag.
Ett muller hörs inifrån väggarna, djupt inne i stenen. Anassa stelnar till och vänder sig om. De flammande väggarna skrapar över golvet och rör sig
mot varandra.
”Stark!” tjuter jag. ”Vi måste välja snabbt!” skriker Venna.
Men han är redan i rörelse. En stöt av hans magi vibrerar genom rummet. Han slår ut med knutna nävar på båda sidor om sig och hans kraft slår in i stenen. Väggarna mullrar och skälver, men de rör sig knappt
längre. Stark håller dem fast. ”Hjälp honom, Anassa!” vädjar jag.
Anassa rör sig först, sedan rusar alla de fyra vargarna fram och kastar sig mot väggarna för att hjälpa Stark att hålla dem stilla. Venna, Noemi och jag börjar omedelbart studera symbolerna.
Stark stirrar rakt fram och grymtar lågt. Han andas redan tungt. Så mycket magi på så liten yta får det att knastra i mina ögon och svida i mina ögon. Hans forceringskraft rör sig i en dödlig ström ovanför mitt huvud. ”Det måste vara händerna om griper om varandra? Eller hur?
Trofasthet!” skriker Noemi. ”Va?” Venna snurrar runt och tittar på henne.
Noemi pekar på symbolen hon menar. ”Ska jag röra vid den?” ”Vänta, nej! Bojorna får det att se ofrivilligt ut”, säger Venna snabbt.
Jag sveper med blicken över symbolerna, försöker hitta en som kan stämma. Styrka. Trofasthet.
Vi behöver en symbol som representerar båda. Men det finns så många, och mitt hjärta slår så hårt att jag knappt kan tänka. Jag kan inte fokusera på något annat än Starks plågade stön. ”Den här, Meryn?” ropar Venna och pekar på en symbol jag inte ens kan urskilja.
Jag tittar på Stark igen. Han klarar det inte länge till. Jag måste ingripa.
Jag måste hjälpa honom. ”Jobba snabbare”, morrar han. Hans armar har börjat darra av ansträngning. Han är den starkaste Daemos som finns, men även han har sina gränser … och väggarna börjar få övertaget. Han skriker av smärta och viker sig dubbel. Hans magi fortsätter flöda genom rummet och förvandla mitt inre till ett virvlande kaos. Jag snyftar till när paniken slår klorna i mig på allvar.
Sedan inser jag att Stark tittar på mig. Hans mörka blick är riktad mot mig som om det är jag som är källan till all denna styrka. Han är blöt av svett och hans ansikte är en sammanbiten grimas, men hans blick tillhör
bara mig.
Trofasthet. ”Det …” Jag tar ett stapplande steg bakåt. ”Det är en krona. Hitta en krona!” Venna rusar fram till symbolen av en hand som griper hårt om en krona, och jag skriker: ”Inte den! En annan!”
Den skiljer sig inte från de fjättrade händerna. Nej, Stark skulle aldrig hålla mig så hårt att jag inte kunde andas.
En sann Daemos är fortfarande en medlem av sin flock, underställd sin alfa, lojal mot sin ledare även när hans styrka brinner klarare än någon annans. Stark är … Det finns en annan krona, ovanför en öppen hand med utbredda fingrar.
En gåva.
Jag rusar fram och trycker min hand mot den brinnande handen.
Väggarna tystnar genast och slutar röra sig mot oss. Efter ett kort, spänt ögonblick börjar de dra sig tillbaka till sina ursprungliga positioner.
Samtidigt öppnas dörren i den bortre väggen.
Elden slocknar och ersätts av den svaga, röda glöden.
Jag torkar tårarna med darrande fingrar och rusar fram till Stark, som hänger över Cratos rygg. Han darrar i hela kroppen. ”Stark. Stark?” säger jag och rör vid hans ben.
Han glider ner från Cratos och vinglar till när han landar. Jag tar emot honom med ett stön, kämpar under hans tyngd. Men det bryr jag mig inte om. Jag lägger armarna om honom och håller honom uppe. ”Det är ingen fara”, flämtar han. ”Vi måste vidare.” ”Två sekunder”, säger jag. ”Vi kan kalla det en order, Daemos.”
Han drar ett skälvande andetag och jag känner hans fingrar darra mot min rygg.
Motvilligt släpper jag honom. Jag drar händerna över hans armar för att lugna mig och vänder mig sedan mot de andra. ”Förlåt”, säger jag förläget.
Noemi flinar. ”Ingen orsak.” ”Så tittade du inte på mig efter mitt test”, retas Venna, och jag daskar till henne när jag går för att sitta upp på Anassa.
Cratos hukar sig en aning för Stark, som svär lågt när han inte orkar ta sig upp på första försöket. När han väl sitter på Cratos rygg ger han mig en irriterad blick för att jag tittar så ängsligt på honom. Jag himlar med ögonen när jag rider förbi på Anassa.
Nästa rum har ännu en spiraltrappa som leder neråt. Jag rullar lite på axlarna och styr Anassa mot den.
Efter några minuter kommer vi till en rund avsats. Den ser mer ut som en naturlig grottformation, kanske för att vi är så djupt nere nu. Ljuset är lite annorlunda här.
Symbolen på dörren flammar med en gyllene låga. Phylax.
Noemi och hennes varg går sakta fram, och dörren öppnas för dem.
Rummet innanför skiljer sig avsevärt från de två tidigare.
Jag följer med henne ut på en klipphylla. ”Åh jävlar”, andas jag när jag ser vad som väntar. Hur är det ens möjligt?
