44
MERYN
Med uppspärrade ögon vänder jag mig mot ön.
Som från ingenstans reser sig stora, vassa klippor ur vattnet. De måste ha varit dolda i dimman men nu är vi inne i den, och fartyget rusar mot dem.
Skummande vatten stänker över oss och skrovet stönar under den tvära kursändringen. ”Jävlar!” skriker jag och stapplar baklänges.
Stark tar tag i min arm och drar mig med sig. ”Cratos!” ropar han och börjar springa.
Däckets lutning gör det svårt att hålla balansen, och Stark tvingas nästan hålla mig upprätt. Cratos står och morrar, med rest ragg och blottande tänder.
Vi kommer fram till Cratos precis när fartyget slår emot klipporna.
Jag skriker när jag kastas omkull på däcket, men Cratos står ovanför mig. Han biter tag i ett av repen i masten, spänner sin enorma kropp, använder sin tyngd och sin styrka till att hålla oss kvar.
Stark håller om mig med ena armen och klamrar sig fast i Cratos päls med andra handen. Ett otäckt knakande, skrapande ljud hörs när skrovet glider mot klipporna.
I nästa ögonblick ser jag någonting vitt svepa förbi. Jag skriker igen när jag ser att det är Anassa som flyger över däcket, kämpar mot tyngdkraften
och försöker få grepp med klorna i träplankorna.
Hennes kropp slår in i relingen och hon gnyr till, vilket får Cratos att morra och stöna – men han överger oss inte. I nästa ögonblick rätar dock skeppet upp sig, och då lämnar han oss direkt för att rusa fram till Anassa.
Skräcken stelnar i mina ådror när jag ser att han faktiskt biter tag i henne, som för att hålla henne fast. Men Anassa hugger efter honom, morrar och häver sig upp. Jag behöver inte höra dem för att veta att hon säger åt honom att sluta vara så dramatisk. Han nafsar henne i ena örat och hon rycker med huvudet, söker upp mig med blicken.
Jag kommer på benen och springer fram, och hon låter mig slå armarna om hennes hals. ”Det där skrämde vettet ur mig.”
”Jag hatar båtar.” ”Då är vi två.”
Jag lyfter huvudet. Stark står lutad mot relingen och tittar ut över de vassa klipporna. Riggen knarrar och väser, tills Lucien drar i en spak som får seglen att sänkas och vecklas ihop.
Ett högt, metalliskt ljud hörs när ankaret firas ner. ”Vi kan inte segla genom det där”, förklarar Lucien. ”Det finns ingen öppen väg.”
Jag kliar Anassa på huvudet några sekunder och går sedan fram till honom. Han har rätt. Klipporna vi slog in i är inte de enda – de löper runt hela ön. ”Ingen öppen väg alls?” frågar jag. ”Jag ser ingen, i alla fall”, säger Venna. ”Ser du skuggorna där borta?
Det är förmodligen fler klippor, precis under vattenytan.”
Jag grimaserar. Ön är så frestande nära, men det är ändå en lång sträcka skummande vatten mellan oss och dess strand. Även om vägen såg vidöppen ut, skulle fler klippor kunna träda fram i dimman om vi försökte segla närmare. ”Hon har rätt”, säger Lucien och kommer nerför trappan från rodret. ”Om vi försöker ta oss närmare riskerar vi att skada skeppet. Vi är redan på farligt vatten.” ”Är du okej?” frågar jag när jag ser att han blöder från armen.
Han viftar avfärdande med handen. ”Jag skar mig lite på riggen, bara.
Det har redan nästan läkt. Hur tänker ni ta er i land?”
Debatten inleds omedelbart, men Anassa höjer rösten. ”Det finns bara
ett sätt. Är inte det uppenbart?”
”Vad menar du med det?” frågar jag. ”Vi simmar.”
Jag tittar häpet upp på henne. ”Ursäkta?” ”Vadå?” undrar Venna. ”Vad sa hon?” ”Anassa säger att vi ska simma. Vilket vore löjligt. Och farligt. Det där vattnet ser iskallt ut, det är alldeles för långt, och låt mig påminna er om att jag aldrig har simmat i hela mitt liv!” säger jag med gäll, panikslagen röst.
Under min uppväxt i det ständigt frusna Sturmfrost, som är omgivet av land, fick jag inte många tillfällen att ta simlektioner. Och att dö genom att drunkna låter fasansfullt.
Men Anassa lyfter bara huvudet och ställer sig med benen brett isär. Det är hennes jag har rätt och du har fel-hållning, och hon har uppenbarligen redan övertygat Cratos, som kilar in huvudet under Starks arm. Hoppa upp, betyder det. ”Kan jättevargar ens simma med all den där pälsen?” frågar jag. ”Det … kan de”, svarar Stark och kliar Cratos bakom öronen. Hans tvekan tyder på tidigare, negativa erfarenheter. Toppen. ”Det betyder inte att de borde!” protesterar jag. ”Inte?” undrar Noemi. ”På något sätt måste vi ta oss iland.”
Debatten får ny fart. Jag håller fast vid min åsikt: Vi kanske inte ska hoppa i havet och drunkna. Jag vill gärna leva lite längre, om jag kan.
Men jag blir uppenbarligen nedröstad. ”Ni kan inte rösta mot mig”, snäser jag, och det är bara delvis ett skämt.
”Jag är er drottning.” ”Ändå gjorde vi just det”, säger Venna. ”Vi kan föra våra ryttare i land. Om bara bundna har tillträde till ön, kanske det är enda sättet”, insisterar Anassa.
Jag drar en hand över ansiktet. ”Jag ska döda er allihop.”
”Inte om havet tar oss först”, säger Venna, enbart för att jävlas med mig.
Jag slår efter henne när jag går förbi, och hon skrattar.
Jag kastar en blick på Lucien. ”Om du seglar iväg med fartyget medan vi är på ön …”
Han sätter en hand på höften. ”Det vore ganska kontraproduktivt att skicka dit dig för att hämta en gudinnetår till om jag sedan bara lämnade
dig där att dö, inte sant?” ”Och min krona?”
Lucien lutar sig mot relingen. ”Du borde nog inte simma med den, eller hur? Njut av vattnet – det är säkert uppfriskande efter sjösjukan.”
Jag fnyser och vänder mig mot Anassa. Hon tittar belåtet på mig och blinkar sakta, som om hon just fällt den störta hjorten i flocken. Hon älskar att få sin vilja igenom. ”Mhm”, muttrar jag och börjar dra av mig de yttersta klädlagren. Ju mindre jag har på mig, desto mindre tyngd måste jag kämpa mot när jag försöker hålla mig kvar på hennes rygg.
Den kalla luften ger mig gåshud, och jag börjar frysa i samma ögonblick som jag sitter upp. ”Jag hatar det här”, säger jag medan Anassa går mot relingen. De andra har också suttit upp. ”Jag hatar det här, och jag klandrar dig”, säger jag till henne. ”Du vill bara få en anledning att lämna den här jävla båten.”
Hon fnyser till svar.
Stark och Cratos kommer fram till oss, och Stark möter min blick. Jag känner honom genom bandet. Han säger ingenting, men det känns som: Jag är med dig. ”Bäst att du inte tappar mig”, viskar jag i Anassas öra. ”Jag planerar att dö en mycket mer hjältemodig död.”
Hon fnyser igen, mer roat den här gången, och sedan flyger vi över relingen. Ett kort ögonblick är vi båda i luften, och jag griper hårdare om hennes päls. Sedan slår vi i vattnet, och den isande kylan skär genom märg och ben.
Mina lungor töms på luft och jag är övertygad om att jag ska svimma.
Men saltvattnet – det svider i mina ögon och den otäcka smaken fyller min mun. Jag hostar och spottar och vaknar till liv igen.
Jag klamrar mig fast vid Anassa genom våg efter våg, känner hennes kraftfulla muskler röra sig genom vattnet, men kan inte avgöra hur fort vi simmar och om vi tar oss framåt eller inte. Så fort jag har hämtat mig efter en våg som fått mina ögon att svida och tömt mina lungor på luft kommer en ny, som ett kvävande slag i ansiktet. Det finns ingen lindring från anstormningen.
Mitt sinne domnar bort, precis som min kropp, mer och mer för varje sekund.
Jag försöker hålla koll på de andra i det virvlande kaoset, men de syns inte bland vågorna och dimman. Det skummande, isande vattnet rycker mig hela tiden ur fokus när jag försöker hitta dem genom banden. Överallt dyker vassa klippor upp som enorma tänder och jag känner havets gapande, hungriga käftar under mig.
Plötsligt kommer vågorna från en annan riktning och strömmen drar oss i sidled, åt fel håll. Det enda som räddar mig från att helt tappa fattningen är Anassas styrka. Hon rör sig som en silverglänsande fisk genom vattnet.
Jag litar på henne. Det enda jag behöver göra är att sitta kvar. Klamra mig fast vid henne. Låta henne föra mig i säkerhet.
En gäll ylning skär genom luften och jag är genast på helspänn, försöker se vem det var genom dimman.
Noemis jättevarg Ephyse simmar tillbaka, rör sig med vågorna i stället för mot dem. Och Noemi ligger i vattnet, flämtar och försöker skrika.
De har kommit ifrån varandra.
Noemis huvud försvinner under ytan, kommer upp igen.
Min fasa exploderar genom banden. Den tar sig rakt igenom dimman och rädslan, och mitt överväldigande, desperata behov av att hjälpa Noemi bränner genom oss alla. Anassas muskler vibrerar när hon lyssnar och
börjar vända.
Ephyse ylar igen.
Jag ser inte Noemi längre. Jag har tappat bort henne. Det har Anassa också, att döma av hur hon trampar vatten, sträcker på halsen och försöker
använda nosen, trots att lukten av salt tränger undan allt annat och dimman gör oss blinda.
Sedan känner jag … rädsla. Mörker. Ett flämtande andetag som fyller
lungorna med svidande saltvatten.
Drunkning. Död.
Kvinnokroppen från visionen träder fram igen. Var det Noemi? Är vi förutbestämda att förlora henne?
Hennes skrik tränger ut ur min mun och fortplantas ut över vågorna.
Mitt sinne blandar sig med hennes och jag börjar tappa taget om Anassas päls när vågorna slår över mig, hotar dra ner mig också i djupet.
Sedan – en skärande smärta i armen. Ljus. Noemi bleknar bort, blod rinner ut i vattnet, men någonting lyfter henne. ”MERYN!”
Anassas röst kastar mig tillbaka in i min egen kropp. Jag var på väg att halka av hennes rygg.
Krampaktigt griper jag tag i hennes päls igen. ”Noemi. Hon …” ”Hon är utom fara.”
Jag vänder mig om, flämtar, försöker blinka bort svedan i ögonen.
Cratos enorma kropp plöjer genom vattnet i en fart som borde vara omöjlig. Stark håller sig fast med en hand och lutar sig framåt för att nå Noemi. Hon hänger livlös med ena armen i Cratos mun.
Hon blöder, men hon lever.
Ephyse gnyr förtvivlat, simmar närmare Cratos och försöker buffa Noemis slappa kropp närmare Stark.
Anassa vädjar till mig att fokusera. Hon orkar inte hur länge som helst.
Jag lägger mitt öde i hennes händer, låter min tillit ta över.
Rädslan försvinner aldrig helt, men jag märker att stranden kommer närmare.
Simningen borde inte ha tagit mer än några minuter, men strömmarna, det kalla vattnet och den förlamande rädslan gör att det känns som flera timmar. Flera år av mitt liv, faktiskt.
Vi tar oss igenom ett särskilt tätt dimparti och sedan är stranden plötsligt där, mycket närmare än jag trodde.
Lättnaden tar andan ur mig. Även om jag faller av nu, kommer Anassa att kunna hämta mig.
Sakta börjar jag sjunka ihop över hennes hals medan hon sparkar ifrån i vattnet, får fast mark under fötterna och reser sig. Hennes våta päls måste vara så tung, ändå häver hon sig upp och stapplar mot land.
Trots utmattningen försöker jag uppmuntra henne, tacka henne, tala om hur ofattbart imponerad jag är av henne.
Hon sjunker ihop på stenstranden. Jag glider ner från hennes rygg och blir liggande på rygg som ett drunknat lik medan jag njuter av den ljuva, ljuva känslan av fast mark.
Samtidigt flämtar jag efter luft och darrar i hela kroppen, men nu när vågorna inte längre attackerar mig kan jag fokusera tillräckligt för att sortera igenom banden i mitt sinne. Vi lever, alla fyra. Alla åtta.
Vi är utmattade, men vi lever.
Med svidande ögon ser jag de andra kämpa sig i land. Skaia orkar knappt simma, men Cratos är där och hjälper honom. Stark står redan på land med ena armen om Noemi.
Hon blöder fortfarande, men hon har återfått medvetandet, hulkar och spyr upp saltvatten. Ephyse står med sänkt huvud och helar såret på hennes arm. ”Kom närmare”, säger Anassa bekymrat till mig.
Hon buffar på mig, slickar mig, och jag förstår varför hon är orolig. Min hud börjar bli blå och jag kan inte sluta skaka. Jag är ganska säker på att jag är farligt nära hypotermi.
Hostande och stönande kravlar jag närmare Anassa för att söka värme intill hennes kropp. Hon försöker dra mig mot sig med tassen, vrider på sig för att nå mig, men jag rasar liksom bara ihop där på stenarna, tyngd av mina blöta kläder, och borrar in ansiktet i hennes våta päls.
När hon sveper med tungan över mitt huvud igen känns det som om jag sveps in i en varm filt.
Jag tittar förvånat upp. Luften är plötsligt inte lika kall längre och trots den täta dimman är stenarna varma, som om solen lyst på dem i flera timmar.
Vattnet som tynger mig förångas och lättar från mina kläder och min hud. Efter bara några ögonblick är jag helt torr, som om jag aldrig varit i vattnet alls.
Jag tittar mig häpet omkring och ser att samma sak händer med de andra. Deras kläder och hår torkar på några sekunder.
Vargarna ruskar på sig när de kommer upp och stänker vatten överallt, men så fort de slutar är deras pälsar lätta och fluffiga. Torra.
Stark möter min blick och ser lika förbryllad ut som jag känner mig.
Han drar en hand över sina torra kläder och skakar på huvudet.
Det borde inte vara möjligt. Sådana här saker händer bara inte. Det är en magi vi aldrig har skådat förut.
Det tar oss flera minuter att hämta oss, både efter den dramatiska simningen och efter den magiska återhämtningen. Det står klart att vi är på rätt plats. Ön tycks testa oss, och när vi klarar testet belönar den oss.
Men när jag reser mig upp och tittar upp på tornet, sänker sig en katastrofal känsla av fara över mig.
Den här ön är gammal, och den är levande nog att identifiera oss som bundna, att kämpa mot oss och att torka oss, som en förälder gnuggar sitt barn med en handduk.
De andra samlas omkring mig och jag lyfter handen för att lägga den om Starks hals. ”Tack”, säger jag. Han lägger sin hand på min ett ögonblick, innan jag släpper honom och vänder mig mot de andra. ”Var försiktiga.
Det går inte att förutse vad som väntar oss, men det här är nog bara början.” Ön är mindre än den såg ut från båten, men inte mindre hotfull. Den domineras av en klippig kulle i mitten, där tornet står. På nära håll syns det tydligare att det är byggt och skulpterat av skickliga hantverkare, inte bara en naturlig formation. Branta trappor som är uthuggna ur kullen leder upp till en dörr.
Själva tornet är väderbitet och täckt av slemmiga alger, men ändå förvånande intakt trots sin utsatta position och uppenbart höga ålder. Det är minst tjugo våningar högt, som en fyr utan ljus, förlorad i dimman.
Ensamhet.
Det är det jag känner, ända in i märgen. Ensamhet.
Ett uråldrigt eko av gudinnan, kanske, om våra galna teorier stämmer och hon var här för längesedan.
När vi går uppför den hala trappan mot dörren börjar synen spela mig ett spratt. Någonting rör sig.
Det är inte som mina skuggor, som är lätta att hitta när man vet vad man ska titta efter. Här är det som om mitt sinne uppfattar rörelser, men när jag tittar åt det hållet är allting stilla.
Sakta går det uppför mig att själva stenarna rör sig. Jag är inte snabb nog för att uppfatta det med blicken, men när jag inte tittar rakt på tornet märker jag att mönstret i byggstenarna glider och skiftar i utkanten av mitt synfält.
Det gör mig yr, och det får det att kännas som om vi är iakttagna.
Förföljda. ”Bara fortsätt”, säger jag till de andra, och det gör de. Våra vargar flyttar försiktigt sina tunga tassar.
Dimman tunnas ut och vi ser dörren tydligt. Den är enorm, gjord av ett enda massivt, rektangulärt stenblock med skrovlig yta. Men i den skrovliga
ytan finns också inhuggna ord.
”Vad är det här?” frågar Noemi.
Jag går fram och läser. Det är en dikt.
Den första går stigar dit ljuset ej når,
ser hemligheter i skuggornas spår.
Ser rakt igenom svekfull charm,
agerar innan vakt slår larm.
Den andra drar fram där kaos blöder,
skapar den kraft som striden föder.
Bryter linjer, för fartyg i hamn, så andra får leva – och sjunga dess namn.
Den tredje rör sig som vågor av köld,
steg för steg och sköld för sköld.
Håller linjen vid andras fall, en levande mur, ett besvarat kall.
Den sista bär tyngd ingen själ önskar bära,
beräknar priset för seger och ära.
Ritar kartor som formar liv, med framsynthet, med glöd och driv.
När fyra blir en, ett gemensamt flöde, en länkad kraft, gudomligt öde. ”Det handlar om oss”, säger Venna och tittar på mig. ”Om flockarna.
Eller hur?” ”Jag vet inte”, svarar jag. ”Det verkar så. Hur som helst måste vi vidare.”
Jag drar ett djupt andetag, lägger handflatan mot dörren och trycker till, och hela stenblocket börjar röra sig. Det gnisslar och mullrar när det
svänger inåt.
Men … inget motstånd. Mer magi, alltså.
Jag går fram och … tittar ner.
Ner, inte upp. Så förbryllande. Vilken sorts torn går neråt?
Det finns en spiraltrappan, upplyst av ett kusligt, blåaktigt ljus som tycks komma från själva stenen. Glöden skiftar omkring oss, tilltar och avtar, som om tornet andas. ”Jaha”, viskar jag. Sedan tar jag första steget ner i tornets djup.
