43
MERYN
”Meryn?”
Saela tittar osäkert in i mitt rum, just när jag har packat färdigt.
Det hugger till i hjärtat när jag ser hennes ansikte. Hon ser så sårbar ut.
Rädd, till och med.
Jag förstår vad Venna sa, hur viktigt det är att jag ser förbi Saelas förändringar och accepterar henne som en hel person – en som har en plats i den här världen – och att jag inte har gjort det lätt för min syster att anförtro sig till mig om det hon går igenom.
Men det gör det inte mindre förkrossande att se osäkerheten i hennes ansikte när hon kommer för att tala med mig. ”Kom och sätt dig”, säger jag, slår mig ner på fotändan av sängen och klappar på madrassen bredvid mig. När hon har satt sig drar jag henne intill mig och rufsar henne i håret. ”Du är min hjälte, vet du det?” Min röst låter kvävd av känslosamhet och jag sväljer hårt. ”Det var genialiskt, hur du lade ihop pusselbitarna. Vi skulle ha varit förlorade utan din hjälp.”
Saela är tyst. Jag lutar mig lite bakåt för att se på henne. Jag trodde att hon skulle vara upprymd, efter att ha lagt pusslet och listat ut vad vi behöver göra för att se till att Killian inte lägger beslag på de återstående
tårarna. ”Vad är det, Saela?”
”Jag vet att du alltid vill mitt bästa och att du alltid vill skydda mig”, säger hon, och jag börjar stålsätta mig. ”Men jag har tänkt, och jag vet att du inte kommer att tycka om det, men jag tycker att jag ska stanna här. Jag … jag vill stanna i Astreona, åtminstone ett litet tag.” Nu tittar hon ner på sina fötter. ”Jag vill lära mig vad det innebär att vara sifon.”
Jag drar ett djupt, skälvande andetag. Jag vill komma på ett sätt att rationalisera motsatsen, förvränga verkligheten tills det känns rimligare att Saela följer med mig.
Men jag vet – jag vet – att jag då skulle utsätta henne för fara, och det har jag redan gjort alltför många gånger. Jag tog med henne till fronten, och sedan djupt in i vad jag trodde skulle vara fientligt territorium. Hon förtjänar bättre från mig.
Jag kan välja att låta Saela stanna här, långt från konflikten, tillsammans med andra sifoner.
Tillsammans med vår far. Vad jag än tycker om honom står det klart att han är genuint omtänksam om Saela, och jag vet att hon vill lära känna honom bättre.
Jag lyfter Saelas ansikte. Hennes ögon är lika tårblanka som mina, och jag kan inte låta bli att slå armarna om henne. ”Jag vill inte lämna dig”, viskar jag. Saela hickar till och gömmer sig mot mitt bröst. Min skjorta blir genast våt av hennes tårar. Jag smeker hennes hår och säger, lika mycket till henne som till mig själv: ”Det är inte för alltid. Jag lovar att komma tillbaka till dig.”
Saela nickar mot mig och säger: ”Jag kan bokstavligen vänta för evigt, så försök bara låta bli att dö. Okej?”
Mitt skratt får de tunga känslorna att lätta. ”Jag ska göra mitt allra bästa.”
Saela lutar sig bakåt för att se mig i ögonen. ”Och Meryn? Se till att Killian får betala.”
Jag biter ihop och lägger handen mot hennes kind. ”Jag ska göra mitt allra bästa i det avseendet också.”
*
Tidigt på eftermiddagen samlas vi i skuggan under ett stort träd på en av slottsgårdarna. Det är ljummet i luften och en mild vind drar genom trädkronan. Den porlande fontänen bredvid oss har en staty av en kvinna med fiskstjärt, och den idylliska scenen står i skarp kontrast mot mina motstridiga känslor av olust och brådska.
Cratos, Anassa och Ephyse dricker ur fontänen medan de väntar på avfärden till staden Bloomfang.
Saela och vår far har kommit för att säga farväl. Jag låter Saela pjåska med Anassa, som lider nästan lika mycket som jag av det här avskedet, och möter min fars blick.
Han pressar ihop läpparna och nickar mot en avskild del av gården. Jag sveper förbi honom och han följer efter mig dit.
När jag är säker på att vi är utom hörhåll för alla andra vänder jag mig mot honom och säger i en ursinnig viskning: ”Nu är det bäst för dig att du blir den bästa jävla far hon någonsin kunnat tänka sig. Du har elva år att ta igen, och hon kommer verkligen att behöva dig nu.”
Det är plågsamt, att lämna henne här med honom – fadern som har varit vid liv och välbehållen hela den här tiden, fadern som valde att inte komma tillbaka till oss.
Linjerna i hans ansikte djupnar. ”Jag vet att din och min relation kan vara … bortom räddning. Men att lära känna min andra dotter betyder mycket för mig. Jag ska se till att den tid vi får tillsammans räknas.” ”Lovar du?” frågar jag. ”För om jag får minsta lilla antydan om att du har försummat henne medan jag är borta, kommer du att dö på riktigt. Och du kommer att önska att det gick lika snabbt som på ett slagfält.” ”Jag lovar, Meryn. Hon kommer att vara trygg och lycklig här.”
Och även om jag innerst inne alltid kommer att förakta honom, tror jag på honom i den här stunden. Jag kramar honom inte. Jag säger inte ett ord till. Jag bara nickar och vänder på klacken.
Men då tar han tag i min arm. Hans fingrar darrar lite. ”Snälla”, säger han i en utandning och jag ser att han kämpar för att samla sig. ”Jag vet att du förr eller senare kommer att återvända till Nocturna för att konfrontera honom. Snälla, försök skydda Ruby. Så gott
du förmår. Snälla.”
Jag tittar ner på hans hand, och han släpper mig direkt. ”Hon betyder mycket för dig, inte sant?” Det är en fråga som måste ställas.
Han hajar till, och det är märkligt lugnande att se mitt eget obehag reflekteras i hans ansikte. ”Ruby har varit den viktigaste personen i mitt liv de senaste tolv åren. Det vi har … det är mer än bara skaparbandet.”
Han tystnar och vänder bort ansiktet. Han blickar in i det förflutna, och jag ser att det smärtar honom. ”Min kärlek till din mor var viktig för mig, och den var äkta”, fortsätter han. ”Det hoppas jag att du vet. Och jag menar inte att det vi hade bleknar i jämförelse med det jag har nu. Men min relation med Ruby är annorlunda.
Den står skriven i min själ. Det är en kärlek jag inte ens visste var möjlig förrän jag träffade henne.”
Det är svårt att höra. För mig är Ruby fortfarande den blodsugande sifonen som tog min far ifrån mig när jag behövde honom som mest. Det är nästan omöjligt för mig att se henne som något annat.
Men hans röst är innerlig. Jag tittar på honom och ser för första gången en individ, en person utanför mig själv, som älskade mig och mamma och som gjorde sina egna misstag.
Han var en dålig far, men det betyder inte att han förtjänar att lida. ”Jag ska se till att våra styrkor håller henne väl skyddad”, säger jag.
När jag kommer tillbaka till vargarna trycker Saela halsbandet i min hand och ger mig en glittrande, hoppfull blick. Jag hänger tåren om min hals. ”Fortfarande ingen Killian?”
Saela skakar på huvudet. ”Blockeraren Lucien gav mig fungerar.” Hon rör vid den tunna guldkedjan runt sin hals som för att försäkra sig om att den är kvar.
Det lättar mig att höra att även om jag inte är här och kan skydda Saela, är hon åtminstone utom räckhåll för Killian.
Saela vänder sig om, öppnar sin väska och tar upp mammas dagböcker och boken om Sturmfrostdrottningarna. ”Ifall du vill känna att mamma är med dig”, viskar hon.
Jag börjar nästan gråta när jag tar emot böckerna, men ögonblicket avbryts när Lucien skrider nerför trappan. ”Jag är här, ingen orsak!”
Jag tittar upp och rynkar pannan när jag ser vad han har på sig.
En höghalsad tunika i mörkt tyg – svart, med inslag av färger som skimrar i ljuset, som korpfjädrar – och glittrande sömmar. Axelpartiet är uppåtböjt, som två knivblad, och framhäver hans längd och hans slanka kroppsbyggnad.
Det är det minst stridsdugliga plagg jag någonsin sett. Det enda som saknas är stora, böljande ärmar som är ännu mer i vägen.
Elias är bättre förberedd, men även hans snäva läderrustning är gjord för att mota bort den astreonska hettan och har glipor på känsliga platser. Och han bär en mörkblå skjorta undertill. Med böljande ärmar.
Astreoner gillar verkligen plagg som fladdrar i vinden. ”Vad har han på sig?” viskar Saela.
Jag ler snett. ”Det ser mer ut som om han tänker dansa med våra fiender, inte slåss mot dem.”
Saela fnissar, men Anassa ger mig en varning: ”Underskatta honom inte.”
Jag rycker på axlarna. ”Har ni åtminstone varmare kläder med er?” frågar jag dem båda. ”Om vi ska resa norrut kommer ni att behöva många lager.” ”Ja, mor, oroa dig inte. Vi ska inte dra på oss en förkylning”, säger Lucien och ger mig en skarp blick innan han kommer mot mig med långa steg. Han förväntar sig tydligen att vi ska rida tillsammans.
Anassa hugger i luften framför honom och morrar lågt. Lucien backar lite och tittar bistert på henne. ”Anassa vägrar bära dig”, säger jag och försöker undvika att låta road.
”Det är icke förhandlingsbart.”
Lucien fnyser. ”På så vis.”
Hans blå ögon sveper över slottsgården. Precis när han vänder sig om kommer Venna fram till oss på Skaia. Det rycker lite i Luciens mungipor och han stryker sig lätt över läpparna med ena fingret.
”Då rider jag med henne.”
Jag borrar in fingrarna i Anassas päls när han går fram till Venna, som tittar ner på honom och lyfter ett ögonbryn. Han tittar på henne som om han vill sätta tänderna i hennes hals, och det får nackhåren att resa sig på mig.
Men Venna rör inte en min. Hon låter honom sitta upp och suckar bara, som om hon gått med på att utföra en lätt obehaglig syssla.
Elias tittar på Stark, tolkar hans bistra uppsyn korrekt och går i stället fram till Noemi. ”Jag lovar att inte hugga dig”, säger hon rart när han har satt sig på Ephyse.
Saela och jag ger varandra en sista, hård kram innan jag sitter upp på Anassa. När vi börjar rida tittar jag över axeln och ser min syster bli mindre och mindre.
Alla mina instinkter skriker åt mig att vända om, klamra mig fast vid henne och inte släppa henne ur sikte. ”Hennes flock tar hand om henne”, säger Anassa, och orden skär som knivar. ”Men vi är hennes flock”, protesterar jag med värkande hjärta. ”Det är vi”, instämmer Anassa. ”Men hon har en flock här också. Och på den plats dit vi ska kan vi inte skydda henne.”
Innan vi rider ut genom grindarna till staden ser jag min far lägga armarna om Saela. Hon lutar sig in i hans omfamning.
Jag vänder blicken framåt och gör mitt bästa för att ignorera rösten i mitt huvud: Hon har det bra med dig. Hon har det bra utan dig.
* Det tar oss två dagar i hög fart att nå fram till Bloomfang.
Lucien, trots att han konstant förmedlar intrycket av en bortskämd och bekväm kung, är en utmärkt resenär. Han beklagar sig aldrig över avsaknaden av en bekväm säng och någon att dela den med, och han grimaserar bara lite när han dricker det buteljerade blodet Elias köper.
Hans självupptagna kommentarer blir tröttsamma, men hans närvaro håller Elias i schack. Och till min förvåning är sällskapet trevligare än det vi hade när vi red till staden Brightbane.
Men både Stark och jag sover dåligt. Jag grubblar ständigt över det vi är på väg att företa oss – och över kapplöpningen med Killian. Stark vänder och vrider sig bredvid mig på nätterna, och när jag frågar honom om det viftar han bort mig. Jag har en känsla av att han fortfarande bearbetar Siegrids död.
Vargarna springer så fort att landskapet omkring oss blir suddigt, men det är ändå bara kruttorr öken och sprucken jord. Sedan, nästan som genom ett trollslag, blir luften tung av fukt.
Liv börjar återvända till marken, allt tätare och färgstarkare.
När Bloomfang kommer inom synhåll är allt återigen grönt och frodigt.
Anassa saktar in, och jag spärrar upp ögonen.
Staden är vacker, med höga, bleka byggnader som på avstånd ser ut som snidade snäckor. Den ligger i en grönskande dal, med mängder av
ringlande vägar uppför berget intill.
Men det är havet som tar andan ur mig.
Havet.
Jag har aldrig sett havet förut. Det är oändligt. Jag visste det, i teorin, men det är annorlunda att se det. Det är som ett vidöppet, blått fält av frihet.
Eftermiddagssolen får ytan att glittra, likt tusen guldmynt i ett blåsvart nät.
Det är det vackraste jag någonsin har sett. ”Min drottning”, säger Stark mjukt.
Jag tittar på honom och inser att jag har tårar i ögonen.
Han spänner käkarna. Hans hår fladdrar i brisen – en sval bris från vattnet, uppfriskande efter de långa dagarna i solen. Till och med vinden doftar annorlunda här.
Jag inser att han undrar hur det är med mig, så jag ler och visar honom lite av det jag känner genom bandet.
Hans ögon ler genast tillbaka mot mig. Resten av hans ansikte gör det inte, men jag ser det ändå.
Sakta rider vi ner till staden. Många av stadsborna skyndar omedelbart ur vägen för att gömma sig för våra vargar.
Andra måste känna igen sin kung i vårt sällskap, för de samlas i klungor och betraktar oss med förundran. Luciens närvaro får dem tydligen att känna sig trygga, även i närheten av jättevargar.
När vi kommer närmare hamnen hörs ljudet av skriande sjöfåglar och folk som ropar till varandra medan de lastar och lossar gods. Tornklockor ringer för att kungöra ankommande och avgående fartyg. Jag rynkar på
näsan.
”Vad är det som luktar?” frågar jag. ”Fisk”, svarar Elias med en grimas. ”Och havet, Meryn”, tillägger Noemi. ”Själva havet har också en lukt.
Fisk, ja. Och sjögräs. Och salt.” Hon borde veta – Eisenfall ligger också vid havet. ”Och svettiga hamnarbetare”, inflikar Lucien, samtidigt som han glor öppet på en av dessa arbetare.
Venna vänder sig mot mig och himlar med ögonen, vilket får mig att le. ”Då var vi framme”, säger Lucien. Han slår ut med ena handen i en teatralisk gest, som för att skänka mig en ofattbar gåva. Jag följer hans blick mot bortre änden av hamnen.
Skeppet som ligger där är magnifikt. Folk har samlats på kajen intill det, tittar och pekar. Det är inte lika stort som vissa av fraktskeppen, men det har knivskarpa segel, ett långsmalt skrov med krökt förstäv, och är målat med ett böljande mönster i himmelsblått, marinblått och silver, som ska imitera solglitter på toppen av en våg.
Det är stort nog för hela vårt sällskap, inklusive vargarna, men för mitt otränade öga ser det ut att huvudsakligen vara byggt för fart.
Noemi vrider på sig för att titta på allting. Hennes rörelser är så ivriga att hon får Elias ur balans, och han måste gripa tag i Ephyses päls för att inte trilla av.
När vi går ombord på fartyget är det någonting som finner ro inom mig.
Någonting som har varit i uppror sedan vi lämnade Brightbane. Kanske ännu längre.
Nu följer vi den smala stig som leder till Killians undergång, som för oss
till tornet och nästa gudinnetår.
Det här är rätt. Det vet jag.
Vad det än kommer att kosta.
* Stäven skär genom vattnet och jag står dubbelvikt över relingen, klibbig av svett och med krampande mage.
Jag kniper ihop ögonen inför en ny våg av illamående och försöker
andas mig igenom den.
Det går inte. Min mage vänds ut och in.
Jag spyr ännu mer galla rakt ner i vattnet.
Skuggorna smeker mitt ansikte, drar bort mitt hår för att det inte ska bli
nedsölat.
Jag stönar, spottar och lyfter huvudet. ”Försöker du göra mig ännu sämre?” väser jag till Stark. ”Det är irriterande, hur bra du är på det där.”
Stark flinar bara. Han har varit högalfa i ungefär en vecka och redan bemästrat skuggbändning. Det är som om han har någon sorts syndig instruktör, medan jag famlar i blindo. Å andra sidan har han alltid varit en mästare på kontroll. Den tanken fyller mig med lite värme, och illamåendet börjar avta. ”Dumma jävla hav”, muttrar jag. ”Fan ta er, vågor. Fan ta dig, båt.” ”Tycker du inte havet är lika vackert längre?” frågar Stark.
Jag torkar mig om munnen och rätar på mig. ”Jag kommer aldrig att sätta en fot på ett skepp igen så länge jag lever.” När han skrattar blänger jag på honom och säger: ”Jag är ursnygg just nu, va?”
Han betraktar mig. ”Jag svor på att aldrig ljuga för dig.” ”Ljug för mig nu.”
”Du är inte det minsta grön i ansiktet. Förtjusande. Havet lugnar sig snart”, försäkrar han.
Jag suckar, nickar och stapplar bort från relingen. När jag gör det faller min blick på Lucien, och jag mår genast illa igen. Han står vackert och bredbent vid rodret, iförd böljande kläder som fladdrar i samma vind som fyller våra segel. Han får det att se ut som om vi är ute på en nöjesseglats. ”Inte ett ord”, varnar jag honom.
Hans ögon glittrar roat och han lyder inte. ”Nocturnas mäktiga drottning, kuvad av lite vågskvalp.”
Jag ger honom en sur, kvalfull blick. Stark klampar ilsket förbi mig, med siktet inställt på Lucien, och jag blir tvungen att stoppa honom. ”Stark”, säger jag ynkligt.
Stark stannar. Hans ilska tycks göra Lucien ännu muntrare. ”Inte ett ord sa jag, Lucien”, påminner jag honom. ”Jag vill låta honom döda dig. Och jag tror att jag kan ha spytt upp organet som ansvarar för min självbehärskning, så jag har inte mycket att sätta emot.”
Lucien skrockar glatt. ”Ni är roliga.”
Jag sätter mig ner på däcket, och Stark slår sig ner bredvid mig. ”Vi behöver hans samarbete. Ingen av oss kan styra det här jävla skeppet”, säger jag till honom genom bandet. ”Du får nöja dig med att fantisera om att slita honom i stycken.”
Han sneglar på Lucien, och i nästan sekund uppfattar jag hans tankar.
Häpnadsväckande brutala tankar. Och sakta, sakta drar han på munnen i ett fasansfullt leende som inte når hans ögon.
Lucien slutar däremot le, ställer sig så långt ifrån oss han kan utan att släppa rodret och tittar på Stark som om han är ett otämjt vilddjur. ”Sturmfrost, säg åt honom att sluta med det där.” ”Nej.” Jag vilar huvudet mot Starks axel.
Samtidigt kommer Anassa tillbaka efter en av sina rundor på däck. Hon stannar framför mig, vädrar och pressar nosen mot min kind. ”Det är fortfarande ingen fara med mig”, säger jag. ”Och innan du fortsätter klaga – jag vet redan att du hatar det här.”
Hon blåser varm luft mot mitt ansikte och travar sedan vidare. Hon har knappt varit stilla ett ögonblick ombord, förutom när hon tvingats lägga sig för att vila. Och det klarar hon bara om hon ligger hopkrupen intill Cratos.
Vi är faktiskt mer lika än jag har insett.
Cratos är dock betydligt mer samlad. Han ligger nära masterna, där det gungar mindre, och spanar ut över vågorna som om han väntar sig att en sjöorm när som helst ska titta upp för att sno åt sig ett skrovmål.
Jag försökte övertyga Anassa om att hon skulle må bättre i mitten av fartyget, men hon morrade först åt mig, sedan åt Stark, och sedan högg hon efter Cratos.
Det är mitt på eftermiddagen, och jag funderar på att sätta mig ner med Venna och Noemi för ännu en lektion i teckenspråk. Jag har ägnat all min icke-spyende tid åt att studera, och Venna har varit en tålmodig lärare.
Noemi bad om att få vara med hon också.
Men innan jag hinner gå och leta upp dem ropar Lucien från rodret: ”Nu närmar vi oss koordinaterna!”
Jag grymtar och börjar häva mig upp. Stark hjälper mig, och jag håller kvar hans hand när jag tittar ut över det oändliga blå.
Fast det är inte lika oändligt längre.
De andra kommer fram till oss vid relingen. Vi skuggar ögonen mot ljusreflektionerna i vattnet och … där är den.
En tät, vit dimbank hänger över havet. Himlen omkring den är klarblå, men avsevärt mörkare ovanför.
Det blåser upp. Det smäller i seglen och linorna när vi förs allt närmare dimman, som inte rör sig alls.
Det är som om någon har dragit ner ett moln från skyn och knutit fast det i vågorna. Nej, i ön.
Det går kalla kårar utmed ryggen på mig och jag griper hårdare om Starks hand. ”Kusligt”, säger Venna och sätter ord på det vi alla tänker.
Den vita väggen breder ut sig framför oss och vi är på väg att slukas av den. Jag svär på att jag kan höra viskningar i vinden. Kall fukt klibbar mot min hud.
”Känner … känner du det där?” frågar jag Stark.
Det är konstigt. Sjösjukan som har följt mig sedan vi lämnade hamnen är borta. Den lättade i samma sekund som de första små dropparna föll på min hud.
Nu har jag i stället en skarp, växande känsla av vaksamhet. Det känns som en instinkt jag inte visste att jag hade, en som styr min blick in i dimman och försöker förmå mig att lyssna till vinden. ”Ja”, svarar Stark.
Någonting sliter min blick från honom. Jag trycker mig mot relingen, stirrar, väntar.
Ur det vita töcknet träder tornet fram. Vi närmar oss kanten på dimbanken nu, är så nära att solen har försvunnit bakom den höga, vita väggen och vårt fartyg ligger i skugga. Ändå ser jag ön. Den är som en väntande, mörk massa som tornet reser sig ifrån … och de fyra flocksymbolerna framträder tydligt.
Elias gapar av förundran. Det är nog första gången jag ser hans ansikte helt okonstlat. ”Det är som en legend som blivit verklighet”, mumlar han för sig själv.
Vi tittar alla på det illavarslande tornet framför oss medan dimmorna runt toppen av det börjar skingras. Den svarta formen blir större och större, reser sig över oss tills den blir obegripligt hög, som något hämtat ur en saga. ”Helvete!” ropar Lucien plötsligt. Kall vind virvlar upp omkring oss.
Jag flämtar och snurrar runt. Lucien rycker i ratten så hårt han kan, snurrar den så fort att ekrarna blir suddiga. ”HÅLL I ER!” vrålar han.
