42
MERYN
Stark och jag klär oss snabbt och väcker sedan de andra. En kort stund senare har Saela, Venna och Noemi kommit ut till oss i sällskapsrummet.
Min far, som hörde uppståndelsen, har också kommit, och jag har inte riktigt hjärta att be honom dra åt helvete.
Jag är fortfarande darrig efter mitt möte med Killian och kämpar för att samla mig. Rummet är så chockerande olikt allt därhemma, fullt av färger och mosaik och vräkiga tyger, men mina närmastes välbekanta ansikten ger mig stadga. ”Jag vet att jag inte har berättat det här för er alla, men jag har kunnat kontakta Killian i mina drömmar”, förklarar jag snabbt innan jag sammanfattar det jag fick veta under natten. ”Han söker efter fler gudinnetårar.”
Medan Stark inte rör en min visar Venna sin oro tydligt. ”Hur många fler kan det finnas?”
Jag skakar på huvudet. ”Jag har ingen aning, och det har inte han heller.
Det jag vet med säkerhet är att när jag använde min framsynthet i går, var den enda möjliga visionen en där vi befann oss i ett torn. Jag tror att vi hittade en tår där. Så det kan finnas åtminstone en till i det där tornet – var det än är.”
Jag tillåter mig inte att tänka på kvinnokroppen i min vision, eller Starks plågade skrik. Alla mina visioner slutade i död – den här var bara den
minst blodiga. ”Den enda tår han redan har skänkte honom krafter nog att erövra ett helt kungarike. Om han hittar fler …” Noemi tystnar. Slutsatsen står ändå klar.
Om han hittar fler gudinnetårar kanske vi inte kan stoppa honom, ens i en allians med Astreona.
Paniken börjar krama mitt hjärta och spänna över bröstet. Men så lyser Saelas ögon upp av glädje, som om hon just har löst en svår räkneuppgift. ”Vänta lite.” ”Jag väntar”, säger jag. Hennes upprymdhet jagar bort lite av paniken.
Jag ler och får lättare att andas.
Hon reser sig. ”Jag tror att det finns någonting …” Hon skyndar in i sitt
sovrum. ”Saela?” ropar jag efter henne. ”Det finns någonting! Jag såg det!” svarar hon.
När min syster kommer tillbaka har hon med sig en av mammas tummade dagböcker. Hon sätter sig igen, öppnar den och bläddrar snabbt igenom sidorna. Vår far lutar sig framåt för att läsa över hennes axel, men rätar snabbt på sig med en överraskad blick i ögonen.
Han måste ha känt igen mammas handstil. ”Nå?” säger Noemi. ”Ge henne en minut”, säger jag och sjunker ner på knä framför min syster, tittar på henne medan hon söker. ”Här!” säger hon till sist och slår ner handflatan på en av sidorna. Hon kvider av upprymdhet och sparkar med fötterna innan hon vänder boken mot mig och pekar. ”Ser du? Titta, titta.”
Jag stryker med fingrarna över skissen på sidan.
Mammas förvirrade tankar är nedskrivna i marginalerna, men det är inte det Saela vill visa mig. Mitt på sidan finns någonting som liknar en sexuddig stjärna, och längst ut på varje udd finns en droppe. I mitten av symbolen finns ännu en.
Saela lutar sig andlöst framåt för att titta på skissen igen innan hon hoppfullt vänder blicken mot mig. ”Tror du …?”
Att det här är gudinnetårar? Det svider i ögonen. Ännu ett bevis för att mamma egentligen inte var galen, i så fall. Hon visste. ”Kanske”, säger jag till min syster. Hon vill så gärna tro på vår mammas kraft. Det vill jag också. ”Det är möjligt”, säger jag. ”Sju tårar.”
Noemi tittar upp med blixtrande ögon. ”Sju tårar och ett torn.” Hon grabbar tag i Starks arm och rycker i honom. ”Stark. Sången.”
Det tar en sekund innan Stark förstår vad hon menar, och då vidgas hans
ögon. ”Vad pratar du om?” frågar jag Noemi.
Hennes röda hår glänser i morgonljuset när hon reser sig och kommer fram till mig. ”Det finns en vidrig sång som min far, lord Eisenfall, älskar.
Den handlar om en mans otrogna fru. Hon bedrar honom med hans bror, och när han upptäcker det låser han in henne i ett torn där hon gråter sju tårar. Sju.” ”Det kan knappast vara en slump”, säger Venna. ”Men samtidigt är det bara en sång”, tillägger hon, vågar inte hoppas på för mycket. ”Eller så är det mer än bara en sång”, säger jag. ”Tror du att den är sann?” undrar Venna. ”Jag tror att vad som helst är möjligt. Ja. Tänk om … tänk om frun var den ansiktslösa gudinnan? Tänk om det var hon som var inlåst i tornet?”
Stark fnyser och lägger armarna i kors. ”Är du troende, helt plötsligt?”
Mina tankar skenar. Söker jag efter kopplingar där det inte finns några?
Eller börjar pusselbitarna slutligen falla på plats? ”Nej. Jag vet inte. Vad de där stenarna än är, så har de uppenbarligen stora krafter. Men om det betyder att gudinnan var – är – verklig? Vem vet.
Vårt största problem just nu är att vi inte vet var tornet i min vision ligger.
Vi kommer aldrig att få några svar om vi inte kan hitta det, på något sätt – och ta reda på om det finns en tår där.”
Stark suckar tungt och tittar upp i taket. ”Japp”, säger jag. ”Ni vet vem vi måste fråga.”
Tjugo minuter senare står jag ensam utanför Luciens dörr och försöker lista ut vilka ord som möjligen kan förmå honom att vara någorlunda ärlig.
Jag trycker upp dörren utan att knacka, och hans vakter gör ingen ansats att
stoppa mig.
Tyvärr.
Lucien sitter på en elegant stol med hungrig, berusad blick och blodiga läppar. I stället för en tallrik på matbordet framför sig har han en kurvig, lättklädd kvinna i knäet.
Hans ena hand håller om hennes rygg för att hon inte ska falla. Kvinnan har huvudet bakåtlutat och ser helt salig ut när hon blottar sin hals för honom.
När dörren slår igen bakom mig tittar Lucien upp, och han ser mig i ögonen när han återigen sätter tänderna i henne och dricker djupt. Kvinnan stönar av välbehag och en obehaglig blandning av äckel och fascination får det att knyta sig i magen på mig.
Det är lättare att glömma att jag inte har med fienden att göra när jag inte ser honom sluka sitt byte.
Jag ignorerar motviljan och marscherar fram till honom. ”Lucien. Vi behöver prata.”
Motvilligt höjer han huvudet. Kvinnans ögonlock fladdrar när hon vaknar till, uppenbart omtöcknad. Lucien nickar mot en tjänare, som kommer fram för att ta kvinnans hand och varsamt leda henne ut ur rummet. ”Ja?” säger Lucien, men hans blick är som fastlimmad vid kvinnans generösa bakdel när hon går mot dörren. Det skira tyget i hennes klänning
döljer ingenting. ”Blicken hitåt, Lucien”, suckar jag.
Han ser på mig med ett roat leende och sveper med tungan över sina blodiga läppar. ”I Astreona uppfattas det som mycket oartigt att avbryta någons måltid. Du kan åtminstone erbjuda mig din hals som kompensation.” ”Jag skulle hellre äta krossat glas”, svarar jag. ”Vi har upptäckt något viktigt om gudinnetårarna.”
Han rätar på sig med en suck, som om jag tråkar ut honom. ”Något viktigt”, härmar han mig hånfullt. ”Låt höra det stora avslöjandet då.
Förbluffa mig.”
Hans ego fyller hela rummet, men minskar sakta i storlek medan jag talar. Han ser till och med fascinerad ut. Oroväckande hänförd. Sätter jag min tilltro till ännu en underskön kunglighet som kommer att förråda mig? ”Jaha”, säger han när jag är klar och lutar sig tillbaka på stolen. Han trycker tummen mot hakspetsen och drar med pekfingret över läpparna. ”Betrakta mig som förbluffad.” ”Vet du någonting om ett mystiskt torn nära vatten?” frågar jag.
Han lägger huvudet på sned. ”Vad får jag i gengäld?”
Jag himlar med ögonen. ”Lucien.”
Han skrattar lågt och reser sig. ”Det är närmast en legend. Det finns en ö med ett torn som kan stämma in på det i din beskrivning, men vi har aldrig lyckats ta oss dit. Hämta Elias”, befaller han en tjänare. ”Och säg åt honom att ta med sig kartorna över Bloodthorns hav.” ”Kalla hit resten av mitt sällskap också”, tillägger jag.
En kort stund senare är vi samlade runt en samling kartor på det stora, glänsande matbordet. Lucien håller sig på tryggt avstånd från Noemi.
Guldringen i Elias öra glänser i ljuset när han lutar sig över bordet och omsorgsfullt placerar ut dokument efter dokument.
Saela vibrerar nästan av längtan efter att få studera dem närmare. Stark, Venna och Noemi tittar på under spänd tystnad. Min far blev åtminstone inte inbjuden den här gången. ”Den här är det”, säger Lucien och lägger en hand på Elias axel för att han ska stiga åt sidan.
Det är en stor karta, och den är otroligt detaljerad. Lucien stryker som hastigast med fingrarna över gränsen mellan våra länder. Han suckar tungt.
Sedan glider hans hand över kartan och stannar vid ett område i Bloodthorns hav.
Jag tar stöd med ena handen mot bordet och kisar när Lucien knackar två gånger på platsen.
Det finns öar där, inser jag. Tre stycken, tätt samlade utanför Blumenfalls kust. Jag har studerat många kartor över Nocturna och Astreona sedan jag blev drottning, för att lära mig landet jag härskade över.
Men jag har nog aldrig sett de här öarna på någon karta förut. ”Vi tror att tornet står på en av de här öarna”, förklarar Lucien. ”Vad betyder noteringen?” frågar jag och pekar på en symbol bredvid öarna. ”Att området är outforskat”, svarar Saela. ”Eller …” Hon tänker efter. ”Inte kartlagt, kort sagt. Personen som satte dit symbolen gjorde det för att visa oss att kartan kanske inte är helt korrekt.” ”Det stämmer faktiskt”, säger Elias förvånat – och imponerat.
Nedlåtande jävel. Men Saela lägger inte märke till hans tonfall, utan blir glad över berömmet. ”Och så har det förblivit, eftersom öarna är insvepta i ett ogenom‐
trängligt töcken”, inflikar Lucien. ”Töcken”, mumlar Venna misstroget.
Lucien tittar på henne. ”Töcken. Dimma. Ovanligt lågt hängande moln.
Kalla det vad du vill”, säger han och ger henne ett bländande leende. ”Folk har försökt gå i land där oräkneliga gånger genom åren, eftersom …?” Han gör en gest mot Elias. ”Eftersom det vore en perfekt utgångspunkt för att närma sig Nocturna från havet”, säger Elias. ”Exakt.” Lucien nickar mot honom. ”Ändå har varenda expedition slutat i katastrof. Tragisk katastrof”, säger han på ett sätt som antyder att tragiska katastrofer inte berör honom särskilt mycket. ”Vilken sorts … katastrof?” frågar Venna osäkert.
Visionen av den döda kvinnan i tornet bränner i mina ögon. Vem av oss var det? Jag blinkar bort den. ”Den sortens katastrof som blir till legender om döda sjömän som träder ut ur den tunga dimman och drar ner folk i djupet”, svarar Elias. Hans uttråkade tonfall kontrasterar mot det kusliga han säger. ”Legender. Förstås”, skrockar Lucien. ”Men dimman är underlig. Det kan blåsa tillräckligt mycket för att fylla segel utan att den rör sig ur
fläcken. Den bara … hänger där.” ”Så. Magi?” säger Stark. ”Vem vet?” suckar Lucien. ”Förmodligen.”
”Men någon har seglat nära nog för att se öarna”, påpekar Stark. ”Det stämmer. Och de som gjort det har rapporterat att de skymtat ett enormt torn genom tillfälliga öppningar i dimman”, svarar Lucien. ”Elias?”
Elias sträcker sig efter en stor skinnmapp. Han börjar försiktigt dra ut flera gulnade skisser, den ena mer ömtålig än den andra.
Skisserna är grova, ser ut att ha gjorts av olika händer, och föreställer ett högt stentorn som reser sig från skrovliga klippor.
När jag böjer mig fram för att studera skisserna närmare kan jag urskilja detaljer i tornets topp. Det ser nästan ut som en naturlig klippformation, som om det stod där på ön och skulpterades av havet och vinden.
Förutom att det längst upp finns symboler.
De är slarvigt skissade och inte särskilt exakta – den som ritade dem kan bara ha skymtat dem någon sekund. Ändå känner jag genast igen dem. Det skulle vilken bunden som helst göra.
Jag väljer en flämtning och för handen till den mest detaljerade skissen, sveper med blicken över de fyra symbolerna.
”Vad? Vad är det?” frågar Elias. ”Åh fan”, säger Noemi. ”Det här är symbolerna för våra fyra jättevargsflockar”, förklarar jag och pekar på dem en i taget. ”Strategos, Daemos, Kryptos och Phylax.”
Elias tar upp papperet och studerar det. Noemi, Venna och Stark börjar tala lågmält med varandra, och jag märker att de är förbryllade och oroade. ”Anassa”, säger jag till hennes sinne. ”Vet vargarna något om det här tornet?”
En kort paus då jag känner att hon tänker. ”Nej, det finns inte med i våra historier. Men det måste ligga på vår mark. Eller de bundnas.”
Jag biter mig i läppen. ”Vad är det?” frågar Venna, och jag berättar för gruppen vad Anassa just sa. ”Kanske …” Saela följer tornets konturer med fingertoppen och stannar till vid var och en av flocksymbolerna. ”Kanske krävs det magi från alla era fyra flockar för att bryta igenom dimman.”
Det pirrar i huden när jag ser mig omkring. ”Du har rätt, Saela. Så kan det vara. Och … titta på oss.”
En Strategos, en Daemos, en Kryptos, en Phylax.
Noemi skrattar till. ”Då är det kört för Killian och Alistair. Om det stämmer, kommer det inte att kunna ta sig dit. De har ingen Strategos eller Kryptos på sin sida.”
Inte förrän Killian börjar använda sina övertalningskrafter på medlemmar från de flockarna.
Jag var som hastigast i kontakt med Egith i morse. Hon och de återstående styrkorna är på väg till Blumenfall, och de har Ruby med sig – vilket är fördelaktigt för oss eftersom hon är viktig för Lucien.
Men det finns också pensionerade bundna och bundna som inte är i aktiv tjänst. Jag var dessutom i kontakt med Aldrich, som rapporterade att Killians styrkor är på väg mot Sturmfrost. Hur länge dröjer det innan både Sturmfrost och Bundna staden står under hans kontroll? ”Vi borde ge oss av med en gång”, säger jag. ”Det här känns som ett underligt men lyckligt sammanträffande, men vi kan ha begränsat med tid innan Killian kommer på det.” Jag vänder mig mot Lucien, som står med lätt bakåtlutat huvud och armarna i kors. ”Har ni en båt vi kan använda för att ta oss dit? Och i så fall, är den snabb?”
Lucien betraktar mig ett långt ögonblick och jag tycker inte alls om hans lömska, beräknande ansiktsuttryck. Till slut håller han upp ett finger och
säger: ”Ja, men jag har ett villkor.”
Klart att han har. ”Vad?” frågar jag misstänksamt. ”Ni behöver någon som seglar båten, och jag råkar vara en förträfflig sjöman. Så Elias och jag gör er sällskap på den här expeditionen.”
Han tittar på mig utan att blinka, och för en gångs skull kan jag läsa hans
tankar klart och tydligt.
Just nu har vi två gudinnetårar var.
Om jag hittar ännu en i tornet och han inte är där, kommer maktbalansen mellan oss att förskjutas till min fördel. Det må råda vapenvila, och vi må ha en gemensam fiende.
Men faktum kvarstår: Våra länder har legat i krig mot varandra i
århundraden.
Ingen av oss litar på den andra.
Ingen av oss vill att den andra ska få mer makt.
Stark knyter nävarna så att tatueringarna spänns över hans knogar. Jag stryker honom över ena handen under bordet. Han öppnar inte handen, men han klipper heller inte till Lucien i ansiktet.
En liten seger. ”Och efter tornet? Om vi hittar en tår där?”
Lucien lägger huvudet på sned. ”Då har vi ytterligare en anledning att befästa vår allians ytterligare, inte sant?”
Jag får en sur smak i munnen. Äktenskap, menar han. Det här är bara ännu en sak han kan använda mot mig, för att tvinga mig att bekänna färg.
Jag sväljer hårt för att inte spotta honom i ansiktet. Vi behöver Luciens resurser, och kanske hans kunskaper. Och om vi ska ta oss an Killian och Alistair lär vi definitivt behöva hans tårar – för att inte nämna hans armé.
Så jag suckar, tungt och uppgivet. ”Ta ner fingret. Du ser löjlig ut. Men som du vill, vi reser tillsammans.”
Efter ett hastigt samtal om praktiska researrangemang lämnar vi Luciens rum för att börja packa.
Jag undanhåller fortfarande gruppen den där sista detaljen i min vision: kvinnokroppen jag såg i tornet, vars ansikte var dolt för mig.
Kanske var det inte någon av oss. Eller så såg jag fel, och kvinnan var vid liv.
Jag försöker övertyga mig själv, men bakom mina tankar lurar en mörk sanning: Någon av oss kommer att dö under den här resan.
