40
MERYN
Den chockade tystnaden i biblioteket ringer i mina öron.
Sedan hör jag vargar yla sorgset på avstånd. Det är Anassa, Cratos, Skaia och Ephyse. De är utomhus, långt härifrån, men deras plågade sång är så hög att jag misstänker att hela staden Brightbane hör den.
Darrande häver jag mig upp, tar stöd mot bordet och sjunker ner på en stol. Anassas röst hörs genast i mitt sinne. ”Jag överlägger med vargarna och informerar dig så snart jag vet mer.” Jag känner hennes förtvivlan genom bandet, vild och värkande, en skev spegling av min egen. ”Är de verkligen borta?” frågar jag, trots att jag vet svaret. Det jag upplevde var för fasansfullt för att inte ha varit verkligt. ”De är borta, Meryn.”
Jag lutar mig tungt mot armstöden på stolen och drar några djupa andetag. ”Nocturna har fallit? Vad menar du?” frågar Lucien lågt. Hans röst är allvarsam och farlig. ”Killian har brutit igenom vårt försvar och tagit över lägret. Min högalfa, ledaren för vår militär, är död. Han har kontroll över fronten på vår sida.”
Venna kvider till. Hon snubblar, tappar balansen och blir sittande på golvet med ansiktet i händerna.
Lucien sjunker sakta ner på sin stol medan Saela slår armarna om min hals och pressar ansiktet mot min axel. Hon kryper upp i mitt knä, och jag håller henne hårt intill mig.
Min skjorta blir fuktig och jag inser att hon gråter. Gråter jag också? Jag lyfter ena handen till min kind och känner att den är våt.
Jag är så omskakad att jag inte ens märkte det. ”Meryn …”, börjar Lucien, men jag håller upp en hand och tystar honom.
Jag måste ta kontakt med de andra ledarna vid fronten. Jag måste få veta vad som händer. Vem som fortfarande lever.
Vid gudinnan, varför såg jag inte att det här skulle hända? Varför använde jag inte min framsynthet oavbrutet för att skydda våra styrkor?
Varför lät jag mig bli så distraherad av Astreona att jag tappade fokus?
Jag sluter ögonen och söker upp Egiths unika, mentala kanal. Banden är i uppror efter högalfans död, och jag måste pressa mig genom kaoset.
När mitt sinne slutligen rör vid hennes känner jag att hon är spänd, att hon befinner sig mitt i krisen. ”Min drottning”, säger Egith. Hennes sinne är distraherat och plågat. ”Är du oskadd?” ”Det är jag”, bekräftar hon. Hon visar mig glimtar av sin omgivning – flockkamrater på väg i full fart genom skogen, flera med skadade fotsoldater framför sig på sina vargar. ”Slaget är förlorat. Jag har slagit till reträtt med en grupp överlevare, men situationen är fortfarande osäker.
Jag återkommer när jag har mer information.”
Innan jag hinner svara bryts kontakten. På grund av Egiths extraordinära omständigheter, hoppas jag, inte för att något mer har gått fel.
Hur som helst måste jag låta henne fokusera på det hon gör och inte distrahera henne igen förrän hon är i säkerhet.
Jag öppnar ögonen. Lucien betraktar mig över min systers huvud med en blick jag inte kan tolka.
Venna tittar upp från golvet. ”Är de okej?” ”Nej.” Jag flyttar lite på Saela i mitt knä – hon har egentligen blivit för stor för att sitta där – och säger: ”Jag tycks inte längre ha något land att
erbjuda i vår allians, Lucien. Mina kvarvarande styrkor har slagit till reträtt. Om du fortfarande vill samarbeta behöver jag din hjälp nu mer än någonsin, men Astreona måste vara den drivande kraften.”
Lucien reser sig och börjar vanka av och an bakom bordet. ”Vad håller han på med? Varför ta gränsen ifrån er? Vi har krigat i hundratals år utan att Alistair har lyckats göra några större framryckningar i Astreona, trots att han haft en hel armé till sitt förfogande. Det kommer att bli ännu svårare för honom nu, när han har färre bundna bakom sig.” ”Jag misstänker att det här är Killians beslut snarare än Alistairs”, säger jag. ”Jag tror inte att han kommer att försöka rycka fram i Astreona. Han vill att jag ska känna mig ansvarig för alla förlorade liv, så att jag återvänder till honom.” ”Fungerar det?” frågar Venna med skärpa i rösten.
Just nu är det svårt för mig att känna något annat än sorg. Men jag vägrar låta blodet Killian har spillt fläcka ner mina händer.
Jag sträcker på mig. ”Nej. Lucien, är du på vår sida eller inte?” Jag hoppas att desperationen inte hörs i min röst, men utan hans stöd kommer vi inte att kunna återhämta oss.
Lucien granskar mig noga innan han svarar. Det finns något slugt i hans
ögon som jag inte tycker om.
Inte alls. ”Vi kan bevara vår allians”, säger han.
Pausen efteråt är evighetslång. Det finns villkor knutna till det uttalandet, men han har ingen brådska med att definiera dem. ”Om?” frågar jag till slut.
Hans leende ger mig rysningar. ”Om du blir min hustru.”
Jag reser mig så fort att Saela ramlar ner på golvet. ”Meryn!” utbrister hon. ”Förlåt”, mumlar jag till henne innan jag spänner blicken i Lucien. ”Dra
åt helvete.”
Venna fnyser. ”Sinnessjukt.”
Luciens kattlika leende blir bara bredare. Han låter sig uppenbarligen inte avskräckas av min reaktion.
Ännu ett spel. Och den här gången är insatsen mitt folks överlevnad.
Jag kan inte. Jag kan bara inte.
Men han menar allvar. Ännu en man som försöker kontrollera mig – och mitt kungarike – genom att hävda att han äger mig.
Kanske hade Stark rätt, kanske har han hela tiden planerat att ta över Nocturna så fort Alistair var undanröjd.
Det mörknar i biblioteket. Jag knyter händerna, och skuggorna i rummets utkanter börjar röra sig mot honom. Lucien sveper med blicken över dem och ser ut att tänka efter.
Sedan kliver han över en av dem som om den vore en smutsig regnpöl. ”Du uppskattar inte mitt frieri”, säger han torrt.
Jag vill skrika. Han är tre sekunder ifrån att slitas i stycken av min skuggmagi, och det bekymrar honom inte ens. Ingenting den här mannen gör är begripligt. ”Jag kanske borde förklara mig”, säger han och kliver över ännu en ringlande skugga. ”Jag har någonting du behöver – min armé. Du har någonting jag vill ha – dina tårar.”
Saelas hand flyger upp till halsbandet. ”Dem får du inte!”
Bravo. ”Det hon sa”, konstaterar jag kyligt. ”Du missförstår. Jag vill ha garantier för att de fyra tårarna alltid kommer att vara jämnt fördelade mellan våra länder. Om vi är gifta kan du inte konspirera för att ta mina ifrån mig. Och jag kan inte ta dina.”
Det finns ett hot där någonstans. ”Och om vi är ett äkta par kommer det dessutom att bli lättare för folket i våra båda länder att acceptera och förstå den här vapenvilan. Vi skulle styra över båda länderna tillsammans”, tillägger han, som om det skulle göra förslaget mer lättsmält.
Blotta tanken är frånstötande. Jag skulle aldrig kunna acceptera honom.
Lucien måste se avsmaken i mitt ansikte, för han säger: ”Jag råder dig att ta den här möjligheten under seriöst övervägande. Jämför dina alternativ. Fundera över hur angelägen du faktiskt är om min hjälp.” Han ler mot mig från andra sidan bordet. ”Och är jag verkligen så otäck att se på?”
”Ja”, säger Venna och jag med en mun.
Lucien skrockar lågt. ”Aj då.”
Din jävel.
Hur gärna jag än skulle vilja linda skuggorna runt honom och kasta ut honom genom ett fönster, kan jag inte kränka honom genom att omedelbart svara nej. ”Jag ska ta ditt erbjudande under övervägande”, säger jag spänt.
Men innerst inne vet jag att jag aldrig skulle kunna acceptera honom.
Inte när hela mitt väsen skriker efter Stark.
Stark. Helvete, jag måste hitta honom, berätta om Siegrid. Vet han redan? Har högalfans krafter redan övergått till honom?
Jag nickar mot Lucien och ger Saela och Venna signal om att det är dags att gå. ”Vi diskuterar det här senare”, säger jag till Lucien. ”Nu måste jag
hitta mitt folk.”
Min person.
Mina tankar är så trassliga: Luciens frieri, som känns alltför mycket som ett ultimatum. Det mardrömslika faktum att Nocturna återigen är under Alistair Brightbanes kontroll. Förlusten av min högsta befälhavare … Som jag visserligen hatade av hela mitt hjärta.
Men Siegrid var en av mina mest erfarna och betrodda ledare.
Jag söker mig efter Starks sinne men fattar mig kort. Jag vill inte översvämma honom med mina tankar, och jag är för omtumlad för att lita
på min skärpa. ”Var är du?” ”På väg.”
I nästa ögonblick kan jag känna hur Stark dundrar mot mig genom slottets korridorer. Jag stänger genast mina mentala portar mot honom, Anassa och Cratos för att nyheten om Luciens frieri inte ska läcka ut innan jag är redo.
Det är inte förvånande att frändebandet läcker igen – både vi och våra vargar är skakade efter Siegrids och Genicos död. Även om Starks relation till sin mor var ansträngd och tyngd av många års lidanden och övergrepp, måste det här vara en fruktansvärd chock för honom.
Saela, Venna och jag är halvvägs tillbaka till vår svit när han kommer ifatt oss. Våra kroppar dras till varandra som magneter. Venna ger mig en menande blick och går vidare mot sviten med Saela. ”Hur är det med dig?” Stark tar tag i mina axlar och håller mig på armlängds avstånd för att studera mitt ansikte. ”Du är fortfarande inte van vid dina krafter som drottning, och det här är en sådan rubbning …”
Förbryllat tar jag hans hand och drar honom mot en liten alkov med ett halvcirkelformat fönster som vetter ut över taken på slottets västra flygel.
En rubbning? Vem fan kallar sin mors död för en rubbning? ”Stark”, säger jag och söker i hans ögon. ”Hur är det med dig? Vad kan jag göra? Jag är så ledsen för din skull.”
Han stelnar till, nästan omärkligt, och hans röst är kontrollerad när han svarar: ”Oroa dig inte, prinsessan. Vi är bundna. Det är oundvikligt att vi förr eller senare dör en våldsam död.”
Jag ryggar nästan tillbaka från honom. Han låter så avstängd. Men kanske måste han vara det. Om han ens kan sörja Siegrid … är sorgen troligtvis intrasslad i många andra komplicerade känslor som han kanske inte är redo att konfrontera. ”Du är högalfa nu”, säger jag. ”Är du … är du redo för det? Vet du hur du ska använda dina krafter?”
Starks blick mörknar. ”Jag kommer att bemästra dem snart nog.”
Han tittar förbi mig, som om takåsarna utanför fönstret fascinerar honom. Det som bekymrar mig är att han inte är så oberörd som han låtsas vara. Det här påverkar honom.
Men när han tittar på mig igen har han stål i blicken. ”Du såg vad som hände, förmodar jag? Vi måste återvända till Nocturna omedelbart. Varje ögonblick vi stannar här befäster den jäveln sin makt ännu mer. Vi måste resa tillbaka och stoppa honom, besegra honom innan han har landet i sitt grepp.”
Typiskt Daemos att alltid vilja rusa rakt in i striden. Men det låter inte som en hållbar lösning. ”Ge mig ett ögonblick”, säger jag. ”Jag ska använda min framsynthet och se om den kan ge mig några ledtrådar.”
Han nickar och jag sluter ögonen, söker mig till den djupa källan inom mig.
Vad skulle hända om vi omedelbart återvände till Nocturna?
Bilder rör sig på insidan av mina ögonlock. Fragment av ett slag: vargar fäller vargar när bundna slåss mot bundna. Noemi ligger i leran med en pil i bröstet. Venna blöder från ett flertal sår när hon släpar sig mot mig.
Skuggmagi exploderar, slår tillbaka mot oss. Oräkneliga döda.
Stark stupar. Cratos ger upp ett plågat ylande … som tystnar. Killian vänder blicken mot mig.
Och … om jag accepterar Luciens hjälp? Och hans frieri?
Jag ser mig själv i en brudklänning, pyntad med juveler och guld.
Luciens huggtänder glänser när han ler och tar min hand. Vackra sifoner trängs omkring mig med falska leenden, gratulerar mig, kysser min hand och mina kinder.
Visionen dränks av blod. Blod rinner ur Luciens mun när ett silverglänsande svärd genomborrar honom bakifrån och tränger ut genom hans hals. Hans krona faller till golvet, där floder av blod strömmar från de döende sifonerna omkring oss. Stark har blod i ansiktet – han ligger orörlig vid mina fötter med tomma ögon. Killians händer är dränkta i rött och han skrattar när han vänder sig mot mig och lyfter sitt svärd.
NEJ.
Jag drar i min magi, tänjer och böjer den. Vad mer? Det måste finnas en annan väg. Jag tränger mig förbi visionerna av död för att se vad som finns bortom dem.
Saltvatten fyller min näsa och min mun. Jag blinkar och skälver till.
Vattnet försvinner och ersätts av en klippig kustlinje … och ett torn, mörkt och hotfullt, som reser sig mot skyn. I nästa sekund är jag inne i tornet och väggarna rör sig mot mig, på väg att krossa mig.
En kvinnas kropp – vems? Min? Noemis? Jag vet inte, men den rör sig inte.
Stark står böjd över den och skriker. Sedan: Ett tomt rum med en glänsande juvel i mitten av en mosaikspiral.
Visionen upphör och jag återvänder flämtande till min kropp. Stark tar genast tag i mig, håller mig fast, hjälper mig tillbaka till mig själv. Jag är torr i halsen och det bultar i huvudet.
Jag lutar pannan mot hans bröst och andas in hans doft. ”Det är en sak jag måste berätta”, kraxar jag. ”Lucien vill att jag ska gifta mig med honom, i utbyte mot hans hjälp i striden mot Killian. Han säger att det är för att jag inte ska kunna ta hans gudinnetårar, och för att han vill försäkra sig om att bevara maktbalansen.”
Jag känner att Stark stelnar till.
Hans blick blir frånvarande och avstängd, och jag får genast en klump i
halsen.
Tänker han säga att jag borde göra det?
