39
STARK
Noemi stirrar tomt på den framdukade frukosten när jag kommer in i svitens sällskapsrum. Hon ser för jävlig ut, och jag antar att hon knappt har sovit.
Jag tror inte att hon kommer att förlora kontrollen igen, men jag lovade Meryn att hålla ett öga på henne för säkerhets skull. ”Inte hungrig?” Jag stannar bakom Noemi och lägger en hand på hennes axel.
Hon vrider på huvudet och ger mig ett blekt leende. ”Jag försöker bara hitta något jag känner igen.”
Jag tittar på bordet. Olika sorters bakverk dränkta i glasyr i olika färger, vissa dekorerade med obekanta frukter eller frön.
Jag tar ett på måfå och ger det till henne. ”Här. Det kan inte vara värre än Gerties köksexperiment. Kom, vi tar en promenad.”
Bakre delen av slottet är en enorm labyrint av innergårdar och små parker. Solen bränner som en eldkastare när vi går mellan stenvalven, trots att det är tidigt på förmiddagen.
Ljuset här får färgerna att se nästan overkliga ut: så många toner av grönt, rosa och orange i de obekanta växterna och blommorna omkring oss.
Vi kommer till en innergård med en elegant fontän, vars mosaik föreställer fiskar i regnbågens alla färger.
Även hanterket är imponerande. Väggar och valv är skulpterade i mönster och former som måste ha tagit en stenhuggare en hel livstid att skapa.
Om man är sifon har man ingenting emot att vänta ett par hundra år på att ett byggnadsprojekt ska bli klart, antar jag.
Det är lite överdrivet – med det är också deras fördömda kung.
Noemi går vid min sida, men hon är ovanligt tystlåten medan hon sakta drar loss bitar från bakverket och stoppar i munnen.
Vi går under ännu ett valv och kommer till en parkliknande trädgård utan blommor, med mörkgrönt gräs och lummiga träd. Här är allt stenhuggararbete målat i blå och gröna nyanser, vilket skapar en känsla av att befinna sig under vatten. Träden skänker skugga och gör luften svalare, och det bidrar till effekten.
Jag sneglar på Noemi igen. Hennes trötta, uppgivna ögon får mig att vilja klippa till någonting.
Det som smärtar mig mest är att jag inte kunde skydda henne mot det som hände under hennes prövningar. Jag var redan vid fronten då – jag var redan alfa, till och med.
Daemosinstruktören det året var en av mina gamma. Jag sa åt honom att hålla ett öga på henne, att vaka över henne trots att hon inte tillhörde vår flock. Jag gjorde klart för honom – trodde jag, åtminstone – att hon tillhörde min familj.
Kanske var det för djupt kulturellt rotat i honom, hur kungen valde sitt sällskap. Kanske tittade han på den rädda, artonåriga flickan och såg, på något sätt, en kvinna som gärna ville behaga sin regent.
Jag kan inte fråga honom hur han tänkte. När jag fick veta vad som hade hänt separerade jag med stor entusiasm hans knappt fungerande hjärna från resten av kroppen.
Men det upphävde inte det Noemi tvingats genomlida. ”Mimi”, säger jag nu och hoppas att min oro inte får henne att sluta sig ännu mer. ”Hur är det?”
Noemi vänder upp ansiktet mot mig. Hennes ögon är rödkantade och svullna, ringarna under dem oroväckande mörka.
När hon stannar gör jag det också, håller tyst för att ge henne tid att svara. ”Jag trodde att jag var okej”, säger hon. ”Jag har gjort ett bra jobb med att bara … låta bli att tänka på det. Du vet hur det är vid fronten. Det är alltid en ny kris, ett nytt slag eller en ny försvarsstrategi som kräver ens fulla uppmärksamhet. Jag kunde förtränga det och slapp bearbeta det.”
Hon sänker huvudet och tittar på den mönstrade stenläggningen under våra fötter. ”Till och med när vi var hemma hos min familj”, fortsätter hon. ”När vi lät dem behandla oss så respektlöst, när vi lyssnade på den där sången om en lösaktig, gråtande kvinna och jag blev trakasserad av min kusin … kändes det som något som försiggick utanför mig. Som om det hände någon annan, i ett annat liv. En version av mig som inte finns längre.”
Noemi tittar sig omkring och går fram till en skuggig bänk ett par meter bort. Trädet ovanför har slanka, hängande grenar med silvergröna blad som ser ut som ett vattenfall. Vi sätter oss båda två.
Hon fingrar på bakverket, äter lite men låter flera glänsande flagor singla ner till marken. ”Jag vet att Lucien inte … inte är han”, fortsätter hon. ”Kanske är han lika illa, kanske är han en utmärkt regent, vem vet. Men när jag såg honom med den där kvinnan … Plötsligt var det som om jag satt i Cyrils knä igen, framför ögonen på alla, och tvingades le mig igenom det som hände mig för om jag inte gjorde det, skulle jag dö.”
Jag biter ihop och knyter händerna. Hon har inte velat prata om det sedan det hände, och vem kan klandra henne? ”Allting kom tillbaka. Lika tydligt som det var då. Och det visade sig att jag inte alls hade gått vidare. Jag hade inte lämnat de där känslorna bakom mig. De har levt i mig hela tiden, som en varig, ruttnande böld.”
Hennes röst brister när hon säger böld, och jag lägger en arm om hennes axlar. Jag önskar att jag kunde ge hennes trauma fysisk form så att jag kunde slåss mot det, betvinga det för henne. Hon lutar huvudet mot min axel och suckar. ”Jag önskar att jag var som Meryn. Att jag kunde använda mitt hat och min vrede som bränsle. Men oftast är jag bara trött. Jag är trött, Valstark.
Jag är så trött.”
Jag tar hennes hand och kramar den. ”Att överleva är också en styrka, Mimi. Du tog dig ur det. Du är här. Det räcker.”
Hon slappnar av lite mot mig. Vi sitter där på bänken tillsammans, ser en pytteliten blå och vit fågel susa genom ormbunkarna framför oss.
Vingslagen är så snabba att de knappt syns. ”Du vet väl vad Gertie skulle säga?” frågar jag i hopp om att få henne att le. ”Vadå? ’Odla inte grått skägg’?” gissar hon, och jag skrattar. Hennes ansikte mjuknar en aning. ”Jag förstod aldrig det där”, säger jag. Vissa av Gerties små ordspråk var fulla av vishet, andra var och förblev en gåta.
Noemi tänker tillbaka. ”Grått skägg … Jag vet inte. Det verkar mer hjälpsamt för män än för kvinnor.” ”Hon sa så konstiga saker. ’Låt inte någon ta smöret …’” ”’… från ditt bröd’”, säger vi med en mun, och Noemi skrattar faktiskt till.
Hon håller upp det som är kvar av bakverket och granskar det. ”Jag är rätt säker på att det här är proppfullt med smör. Så jag kanske klarar mig ändå.”
Hon vänder sig mot mig, och jag ser att linjerna av smärta i hennes ansikte har slätats ut, åtminstone till viss del. Någonting mjuknar i mitt bröst. ”Bakverken här är faktiskt inte så tokiga”, medger hon.
Jag reser mig och sträcker fram en hand. Samtidigt som hennes fingrar sluts runt mina splittras mitt synfält av en skarp, brännande smärta.
I nästa ögonblick viker jag mig dubbel och faller ner på knä.
Jag är vagt medveten om Noemis handflata mot min rygg, hör att hon säger mitt namn. Men det är som om jag hör henne genom lager av snö eller från långt avstånd. Hennes röst är ekande och förvrängd.
Det svartnar för ögonen.
När jag kan se igen tar det mig några sekunder att förstå det.
Jag är helt omgiven av skuggor.
Någon sorts fientlig magi? Är det Killian som använder Meryns krafter, på något sätt?
Jag ignorerar smärtan i huvudet och lyfter båda händerna för en kraftfull forcering, redo att slå bort skuggorna och identifiera hotet. Men … någonting är fel.
Brunnen av kraft är djupare, så mycket djupare, än någonsin förr. Den är stark och tung, frestar mig att utnyttja den, att låta den fylla mig, och åt helvete med konsekvenserna.
Det känns nästan som på slagfältet med Meryn, när hon delade sina överväldigande krafter med mig. Ändå är det helt annorlunda, för medan de krafterna kändes som Meryn och var helt och hållet hennes … … är den här kraften min.
Jag har förstås alltid varit skicklig på att använda mina Daemoskrafter.
Men nu exploderar de nästan inom mig, och det är något mer.
I nästa ögonblick, från överallt och ingenstans: röster.
Jag reser mig och snurrar runt, kisar genom skuggorna, försöker förstå var rösterna kommer ifrån … men de tycks inte ha någon särskild källa. De är bara här, i det virvlande mörkret omkring mig. Viskade fragment,
lösryckta ljud.
De driver förbi som slingor av dimma.
Jag hör någon som gråter, sedan ett vrål av smärta. Ljudet övergår i oväsendet på ett slagfält, rop och skrik och skrällande vapen.
Sedan en hel mening: ”Högalfan är död!”
Benen viker sig nästan under mig.
Död? Är Siegrid … död?
Jag kämpar för att hålla mig upprätt på den här skuggiga platsen när jag inser vad som har hänt – den starka kopplingen till andra bundnas sinnen, ryttare från samtliga flockar och inte bara Daemos. Den nyfunna kraften, den förstärkta Daemosmagin, och något helt annat som jag inte alls förstår.
Siegrid är död. Jag är högalfa nu.
Jag sluter ögonen, fokuserar och pressar alltihop ifrån mig.
Ljuset i trädgården är bländande efter mörkret. Det tar några sekunder innan mina ögon har vant sig och jag ser att Noemi sitter på huk vid min
sida, blek i ansiktet.
Hon håller händerna på mina armar och talar med mig: ”… som händer?
Valstark, hör du mig? Vad är det som händer?”
Trots att dagsljuset är tillbaka virvlar kraften genom mig, rör om i mitt blod, vädjar om att få användas.
Flockbandens strömmar är också där, inom räckhåll. Jag är van vid en enda flod, den som tillhör min flock, med kanaler till varje enskild individ.
Men nu rör sig tre distinkta floder inom mig, och oräkneliga kanaler.
Där de möts bildas ett stort hav, och det är svallande och vilt. Som om en dödlig storm just har dragit in.
Noemi drar efter andan när även hon inser vad som har hänt. Från en avlägsen del av slottet börjar jättevargarna yla.
Jag sträcker mig efter Cratos och möts av sorg och beslutsamhet: ”Ja. Högalfan är död. Du är högalfan.”
Han bekräftar det jag redan vet innerst inne, i den djupa brunnen jag nu har inom mig. ”Siegrid är död”, säger jag högt och min röst låter lugn och främmande.
Mörkret inom mig fortsätter rasa. Det är som om bara en tunn hinna skiljer det från den ljusa världen utanför mig, som om mitt inre och mitt yttre skiljs åt av ett tunt membran som när som helst skulle kunna brista.
Sedan är Cratos hos mig i sinnet, stöttar mig och ger mig av sin styrka.
Jag spänner varenda muskel i kroppen och låter dem sedan slappna av en i taget. Sakta reser jag mig.
Noemi och jag sjunker ner på bänken igen, och nu är det hennes tur att betrakta mig med oro i blicken. Hon vet bättre än någon annan att Siegrid och jag aldrig hade en särskilt nära relation.
Jag vet inte vad jag ska känna.
Jag visste förstås att den här dagen skulle komma. Men Siegrid framstod alltid som ouppnåelig, nästan gudalik i sin makt och kontroll. Först nu inser jag att jag egentligen aldrig trodde att hon kunde stupa. Definitivt inte såhär snart. Även om det aldrig fanns några varma känslor mellan mig och Siegrid var hon en mäktig befälhavare, en institution bland de bundna. Förlusten
av henne skapar obalans i universum. Jag kommer att sörja henne, inser jag med en vag känsla av förvåning.
Som en soldat sörjer en respekterad överordnad. ”Det är ingen fara”, försäkrar jag Noemi. ”Överlämningen var … oväntad.”
Hon ser inte lugnad ut, men hon nickar och lägger en tröstande hand på min arm.
Jag granskar linjerna i hennes ansikte och tänker: Siegrid är död, men det betyder inte att jag saknar familj. Jag har Noemi. Och Cratos, förstås.
Och Meryn. Framför allt, Meryn.
Meryn. Om min magi reagerade såhär kraftfullt på Siegrids död, hur reagerade då hennes?
