38
MERYN
Vi måste alla förödmjuka oss lite, böna och be, för att Lucien ska acceptera Noemis ursäkt. Till slut ger han med sig och skickar oss i säng. Men jag märker att han tänker använda det här emot mig.
Han tycks vara en person som gillar att ha överhanden.
Stark och jag kollapsar i min säng, och jag räknar med att somna snabbt efter den här händelserika dagen.
Men det gör jag inte. För många tankar snurrar i huvudet.
Trälarmbandet och allt jag lärt mig om sifonerna. Den tänkbara alliansen med Astreona och vad Lucien har att tjäna på den. Gudinnetårarna.
Jag kan inte sluta tänka på gudinnetårarna. Hur kommer det sig att Lucien och jag har likadana opaler i våra kronor? Något med det känns väldigt avsiktligt.
Och Killian. Jag kommer att behöva alla krafter jag kan få för att kunna mäta mig med honom, om Alistair är så mäktig som Lucien hävdar.
Vilket leder tillbaka till gudinnetårarna, och den som hänger runt min systers hals.
Solen går upp och jag har knappt sovit alls. Ett finger stryker över min
haka. ”Någonting bekymrar dig”, säger Stark.
Hur länge har han tittat på medan jag vridit och vänt mig? Jag kurar ihop mig intill honom. ”Jag tror att jag behöver tåren i Saelas halsband”, viskar
jag och önskar att jag kunde buteljera den här stunden, när jag ligger sårbar men trygg i hans famn. ”Tåren i kronan gjorde mig så mycket starkare på slagfältet, och när jag tog på mig halsbandet ett ögonblick i lägret kände
jag att det gjorde likadant. Men …” ”Det skyddar Saela”, säger Stark.
Jag fingrar på knappen i hans skjorta. ”Jag kan inte låta Killians inflytande nå henne, men jag behöver kraften i halsbandet om vi ska kunna besegra honom. Innan vi lämnade fronten sa Ruby att det fanns sätt att blockera skaparband.”
Stark rynkar pannan. ”Det finns en person här som kanske kan besvara dina frågor.”
Jag stönar och rullar över på rygg. ”Jag vet, jag tänkte samma sak. Men jag är inte säker på att han känner sig särskilt hjälpsam i dag, efter att vi försökte lönnmörda honom i går kväll.”
Vi begrundar båda absurditeten i det ett ögonblick. ”Han lät Noemi leva”, påpekar Stark. ”Han lät dig kräla i stoftet för det, den jäveln, men ändå. Så agerar inte en monark som är beredd att vända ryggen åt de här fredsförhandlingarna.”
Jag tänker efter. ”Du har rätt”, medger jag. ”Han har varit outhärdlig och oförskämd, men faktiskt ganska samarbetsvillig såhär långt. Fan, jag hade verkligen hoppats kunna undvika hans dumma tryne några timmar till.”
Stark stiger upp. Jag följer motvilligt efter och drar på mig rena kläder.
Jag måste prata med Saela. Hon borde vara den första som får veta vad jag tänker, eftersom halsbandet nu är hennes – och skyddar henne.
Mina ögon är grusiga av sömnbrist när jag trycker upp dörren till sällskapsrummet … och tvärstannar.
Saela och Venna sitter i soffan och samtalar sakta men obehindrat på teckenspråk. Saela ser så avslappnad ut – åtminstone tills hon får syn på mig.
Jag insåg inte att hon hade lärt sig så mycket teckenspråk, så snabbt. Å andra sidan har hon alltid haft lätt för att lära. ”God morgon.” Jag försöker lägga tecknen på minnet innan de avbryter sitt samtal, men det var för många ord jag inte kände igen.
Saela tittar upp på mig och rodnar.
Det är uppenbart att hon döljer någonting för mig, men jag kan för mitt liv inte komma på vad det är.
Venna reser sig. ”Jag ska låta er göra er i ordning för dagen.” ”Vänta lite. Venna, kan du följa med mig en stund? Jag behöver prata med dig.”
Hon nickar, och vi går ut i korridoren där min syster inte kan höra oss.
Jag svänger planlöst åt vänster. ”Vad var det där? Är allt okej med Saela?” frågar jag och sneglar på Venna. ”Det kändes som om hon dolde något för mig nyss.”
Venna pressar ihop läpparna och andas in genom näsan. ”Det är mellan dig och henne, Meryn. Jag vill inte bli indragen i det här.”
Jag stannar tvärt. Så det är någonting. ”Om det är någonting hon behöver prata om, borde hon prata med mig. Jag är hennes syster! Hon kan inte smyga omkring och prata hemligheter på ett språk jag knappt förstår.”
Venna suckar irriterat och vänder sig mot mig med höjda ögonbryn. ”Och vems fel är det att du inte har lärt dig mer än grunderna än?”
Jag biter mig i läppen och tittar ut genom fönstret bredvid mig, sveper med blicken över slottsgården utanför. Min kropp hettar av skam. Hon har rätt, det vet jag. Det är ingenting jag har prioriterat, inte så högt som jag borde. ”Meryn”, säger Venna med snällare röst än jag förtjänar. ”Saela går igenom någonting som hon tror att bara jag kan förstå.”
Mina ögon fylls oväntat av tårar, och jag blinkar snabbt bort dem. ”Vadå någonting? Hon borde veta att hon kan prata med mig om vad som helst.” ”Kan hon? Var ärlig mot dig själv, Meryn.” Venna lägger en hand på min axel, och jag vrider på huvudet för att se på henne. Blicken hon ger mig är skarp, men inte ovänlig. ”Vet du hur det känns att vara annorlunda?
Att bli bemött som om en betydande del av dig inte är önskvärd? Kan du
sätta dig in i det?”
Jag sväljer klumpen i halsen.
Venna tar ner handen från min axel och backar ett steg. När hon talar igen är hon vaksam på rösten. ”Saela är upprymd över att få vara på en
plats där hon passar in, där hon inte betraktas som ett problem utan är som alla andra. Och hon vet inte vad du skulle tycka om det.”
Det svider. Vilket jävla as jag är.
Jag har klamrat mig fast vid bilden av den framtid jag hade föreställt mig för oss, en framtid där vi blir gamla tillsammans. En framtid där vi går sida vid sida genom livets alla viktiga stunder.
Det var allt jag kämpade för under bindningsprövningarna. Att hitta min syster så att våra liv kunde bli normala igen.
Men Saelas normaltillstånd har förändrats. Och i stället för att acceptera det har jag fördömt hennes nya existens. Om och om och om igen.
Venna går tillbaka mot vår svit och kastar en blick över axeln för att se om jag följer med. ”Jag pratar alltid gärna med dig, Meryn. Men om du vill veta mer om din syster, måste du själv ha det samtalet med henne och vara öppen för henne. Se henne som den hon är, inte den du vill att hon ska vara.”
Vid gudinnan, som jag hoppas att jag kan rädda vår relation. Att hon kan förlåta mig och lära sig lita på mig igen. ”Uppfattat”, svarar jag.
Plötsligt stannar Venna och vänder sig om. ”Vänta – innan vi är inom hörhåll för oskyldiga öron … du och Stark? Jag vet att du inte skar upp klänningen själv i går kväll.”
Jag känner att jag blir blossande röd. Jag berättade inte för Venna vad som hände mellan Stark och mig utanför Grunfall, eller någonting efter det. Det kändes som om det skulle vara ett svek att skvallra om det,
åtminstone innan han hade bestämt sig.
Nu har han bestämt sig.
”Japp”, säger jag. ”Det händer.”
Venna flinar. ”Snyggt.”
Jag klappar henne på ryggen. ”Tack. Det betyder mycket när det kommer från den ökända Kryptosdräparen.”
*
Både Venna och Saela vill följa med och prata med Lucien om hur vi kan blockera Saelas skaparband. Det förvånar mig inte – de har mycket gemensamt, inte minst sin vilja att lära sig allt de kan.
Jag skulle nog tjäna på att vara mer lik dem.
Stark slits mellan att göra oss sällskap och att stanna hos Noemi, som fortfarande är skakad efter gårdagskvällens äventyr. Jag försäkrar att vi inte är i fara och att jag ska kalla på honom vid minsta tecken på problem.
Till min lättnad accepterar han det. Något säger mig att vi kan få ur kung Lucien mer information om Stark inte är med.
Saelas intresse övergår i lycka och upprymdhet när vi får veta var kungen tillbringar förmiddagen: i Astreonas kungliga bibliotek. Jag ler när jag ser henne lysa upp, men kan ändå inte skaka av mig känslan av skam och sorg.
När det gäller Saela har jag bara gjort misstag efter misstag den senaste tiden. Hur skulle det bli om jag gjorde rätt?
Felippe visar oss till biblioteket och öppnar de tunga trädörrarna med en skrattretande pompös gest.
Men jag skrattar inte när jag ser rummet innanför dörrarna.
Att kalla det ett bibliotek känns som en underdrift. Det är ett boktempel.
Saela flämtar högt bredvid mig och lutar huvudet bakåt för att ta in allting.
Där finns flera våningar med böcker och skriftrullar – sammanlänkade av höga, smala spiraltrappor – intryckta i hyllor som huggits ut ur den bleka stenen. Det enorma utrymmet är sinnrikt upplyst, med höga fönster ovanför böckerna. Längre ner, där exponering för solljus skulle ha missfärgat sidorna, finns ett system av speglar placerade så att de reflekterar varandra och låter ljuset studsa på ett sätt som skyddar böckerna men ändå fyller hela rummet med solljus.
Luciens örhängen glänser i det ljuset där han sitter böjd över ett stort, glänsande träbord i mitten av rummet. Framför honom ligger gamla böcker och skriftrullar. ”Jag visste inte att du var en bokmal”, säger jag när vi kommer längre in och hans närhet får min förtjusning att mattas av.
Han ler. ”Vanligtvis är jag inte det. Vad finns det kvar att lära, efter ett årtusende?” Han suckar och skjuter ett papper mot mig. Både Saela och jag lutar oss framåt för att studera den sirliga handstilen, medan Venna sammanbitet studerar Lucien. ”Det här är ett dokument om skapandet av trälarmband. Jag har försökt ta reda på varför ditt fungerar så annorlunda.” ”Och?” undrar jag.
Han stryker med handen över sidan. ”Svaret gäckar mig fortfarande. Jag misstänker att det kan ha att göra med bandet mellan dig och din jättevarg.
Armbanden har aldrig provats på bundna förut. Eller så har han tillverkat det på ett sätt jag inte förstår, i avsikt att komma åt dina krafter.” ”Så det finns saker du inte vet”, säger Venna lättsamt. ”Ha, ha.” Lucien ger henne en blick innan han åter vänder sig mot mig och min syster.
Jag lägger en arm om Saela och drar henne intill mig. ”På tal om oönskade band till Killian och Alistair är det en sak du behöver veta. Min syster har ett skaparband till Killian. Det var han som gjorde henne till sifon.”
Lucien kröker på överläppen och pressar fingrarna hårdare mot dokumentet. ”Och ni valde att undanhålla mig den informationen?” Det finns ett illa dolt hot i hans röst. Venna ställer sig beskyddande närmare mig och Saela.
Luciens skarpa, blå ögon borrar sig in i min syster. ”Hör du honom?”
Saela skakar på huvudet, samtidigt som hon lyfter upp gudinnetåren som gömt sig under kläderna. ”Det här halsbandet tycks ha någon sorts skyddande kraft”, förklarar hon. ”Det blockerar kontakten.”
Både Lucien och Venna studerar opalen. En glimt av igenkänning tänds i Luciens ögon. ”Intressant”, mumlar han. ”Jag trodde inte … men å andra sidan, hur kan ni vara säkra?” ”Det är vi”, säger jag. Saela ser inte nervös ut när jag tittar på henne. ”Hon var utan det ett ögonblick, och effekten var omedelbar.” Jag märker att Lucien försöker avgöra om han ska tro mig eller inte, men jag är otålig.
”Vad vet du om tårarna, Lucien?”
Han sluter ögonen och rör vid sin panna, som för att mota bort en begynnande huvudvärk. Sedan sticker han ner handen innanför sin skjorta och lyfter upp kedjan runt sin hals.
I änden av den dinglar en annan tårberlock, skimrande av kraft. Den är en reflektion av Saelas, precis som opalerna i våra kronor speglar varandra.
Jag fnyser. ”Jag var tydligen inte den enda som undanhöll information.
Du tänkte inte på att visa oss den här under middagen i går, när du pratade om stenarnas krafter?”
Hans leende blir skarpt, och jag vet att jag kommer att avsky det han säger härnäst. ”Jag föredrar att visa dig min när du har visat mig din.”
Venna himlar med ögonen.
Barnsliga jävel. Hur har han klarat sig i tusen år utan att någon blivit tillräckligt irriterad för att hugga huvudet av honom? ”Blir du starkare när du bär den? Förstärker stenen din sifonmagi?”
Han gnider opalen med tummen och nickar. Sedan säger han lågt: ”Jag undrar …”
Plötsligt drar han halsbandet över huvudet och håller fram det mot mig.
Jag tar osäkert emot det.
Så fort opalen snuddar vid min handflata reser sig mina krafter i ett virvlande svar på stenens tysta kall, precis som när jag provade Saelas halsband i lägret. ”Ditt rusiga ansiktsuttryck säger mig att det fungerar”, konstaterar Lucien. Han lägger huvudet på sned, som om han söker efter rätt vinkel för att titta in i mig.
Saela är för upptagen av att bearbeta den här nya informationen för att se den intresserade glimten i Luciens ögon. Venna noterar den, däremot. Jag lägger på minnet att diskutera det med henne senare. ”Så era kronor hjälper er att kontrollera era respektive krafter, halsbanden skyddar er och båda gör er magi starkare”, sammanfattar Saela. ”Jag undrar hur stark någon skulle bli som bar alla tårar samtidigt.”
Fast det finns en gudinnetår till. Den översteprästinnan bär i sin ring.
Det är förmodligen bäst att hålla den hemlig för Lucien – åtminstone för
tillfället.
Jag lämnar motvilligt tillbaka Luciens halsband. ”Jag kommer att behöva Saelas halsband om … om vi ska slåss mot Killian och Alistair.”
Vi har ännu inte diskuterat hans föreslagna vapenvila ordentligt. Han vet inte att jag tänker acceptera den, men jag antar att han utgår från det med tanke på hur fördelaktiga villkoren är för mig. Hur som helst: När vi möter Killian på slagfältet, vet jag att vi kommer att behöva alla krafter vi kan få.
Lucien ler när han tar på sig halsbandet igen. ”Om du bara hade haft ett årtusende av erfarenhet till ditt förfogande för att lösa det lilla problemet.”
Venna himlar med ögonen igen och nu ser Lucien det. Han tittar nyfiket på henne. Jag får en känsla av att han inte är van vid att någon inte blir imponerad av honom. ”Sifoner tenderar att vara mycket noga med samförstånd”, fortsätter Lucien till sist. ”Genom åren har vi utvecklat föremål med förmågan att blockera en skapares inflytande. Föremålen i fråga är faktiskt ofta smycken. Saela kan helt enkelt byta ut det hon bär runt halsen.” ”Ett annat halsband?” Venna ser skeptisk ut. ”Hur vet vi att det fungerar som du säger?” ”För att inte nämna att jag inte är säker på om jag vill ge min syster ett magiskt sifonsmycke som hon kanske aldrig kan ta av sig”, tillägger jag och håller fram mitt armband.
Lucien rycker på axlarna. ”Tala med er far om ni behöver hjälp. De är ganska vanliga.” Han lutar ena höften mot kanten på skrivbordet och det dryga leendet kommer tillbaka. ”Det tycks mig vara enda sättet, om du vill bära gudinnetåren.” ”Är det vad tusen års erfarenhet säger dig?” frågar Venna torrt. ”Klart och tydligt”, bekräftar han innan han vänder sig om för att ta upp ett annat dokument.
Men ingenting med Luciens intentioner är det minsta tydligt.
I samma andetag som jag tänker det hugger det till av smärta i tinningarna.
Till en början är det bara en vanlig huvudvärk.
Sedan säger Lucien någonting, och jag hör honom inte trots att han står på andra sidan skrivbordet.
Saela säger mitt namn, tror jag, och Venna griper tag i mig. Men båda känns avlägsna.
Det kommer från flockbanden – ett skrik som blir högre och högre tills det svartnar för ögonen och oväsendet och smärtan lösgör mig från min egen kropp.
Plötsligt ser jag världen genom Siegrids ögon. Jag är inne i huvudet på henne, på något sätt, och det virvlar av ursinne och förvirring. Desperation.
Hat. Ett så brinnande hat. Hon sitter på sin enorma varg, och hon har ont.
En lans har trängt djupt in i hennes sida. Hon kämpar för att hålla sig kvar på Genicos. Han försöker hela henne, men såret kan inte läka så länge lansen är kvar i hennes kropp.
Siegrid ger upp ännu ett plågat, ursinnigt skrik. Överallt omkring oss slåss Nocturnas styrkor för sina liv. Ingen kan hjälpa henne.
Hon hatar smärtan som fördunklar hennes sinne.
Hon hatar sin egen svaghet, hatar att hon har utsatt sig för så mycket fara.
Men framför allt hatar hon sig själv för att hon inte förutsåg det här. För att hon inte förutsåg honom.
Det här är inte en sifonattack. I det böljande havet av stridande och döende kroppar ser jag att våra styrkor kämpar mot … Phylax. De har också många fotsoldater på sin sida.
Siegrid biter tillbaka smärtan och befaller sina trupper att omgruppera
sig. Om försvarslinjen faller …
Då förlorar de hela fronten.
Då förlorar de kungariket till honom.
Vinden tilltar och blåser rök i ansiktet på henne. Hon kisar genom den, ser en figur närma sig medan röken skingras.
Tormun, Phylaxflockens alfa. Han ser gigantisk ut på sin jättevarg och är beväpnad med en stridsklubba som är så stor att han inte borde kunna använda den från vargryggen. Hans arm spänns under vapnets tyngd när han lyfter det och tittar på Siegrid med besynnerligt tom blick.
Hans varg trampar omkull en Strategosvarg. Tormuns klubba slår in i huvudet på vargen, som dör omedelbart. Ryttaren blir fast under den tunga kroppen och vrålar av smärta, men drar snabbt sitt sista andetag och tystnar. Tormun är på väg att bryta igenom, och Siegrid tänker inte låta det hända.
Med ett tjut sliter hon ut lansen ur sin sida, och smärtan rusar in som löpeld. Den får Genicos att ge upp ett plågat vrål, samtidigt som han kämpar för att hela sin ryttare.
Han har tränat för det här. Han har helat henne tusen gånger och kommer att göra det igen, det vet hon.
Tormun är nästan framme. Och han har någon vid sin sida.
Jonah.
Den jäveln.
Allt blir ett suddigt töcken när Siegrids varg kraschar in i Tormuns och hugger efter dess strupe. Hon parerar Tormuns första attack, och stöten som fortplantas genom hennes arm och såret i sidan får henne att kvida.
Hon är kanske inte fysiskt starkare än Tormun, men hon är långt mycket skickligare. Nu fungerar dessutom Genicos magi på henne – såret sluter sig och hon återfår sin styrka.
Siegrid går till våldsam attack och skär upp ett långt sår i Tormuns enorma lår. Han faller tillbaka med ett vrål. Hans varg flämtar och blöder.
Hon utnyttjar övertaget, samlar sin Daemosmagi och vräker ut en forcerande stöt mot Tormun. Men korruptionen i flockmagin slår tillbaka mot henne – jag känner hennes smärta och förvirring när kraften vänder och får till och med den kraftfulla Genicos att vackla.
Siegrid rätar på sig på hans rygg och fäster blicken vid Tormun, som nu närmar sig på nytt.
Men i nästa ögonblick. Jonah. Hon fäste ingen uppmärksamhet vid honom, avfärdade honom som obetydlig.
Han följer sin vargs kraftfulla rörelser och tar svärdet med sig. Det glider in under Siegrids rustning och med en exploderande, glödande smärta genomborrar stålet hennes vitala organ.
Jag känner allting.
Siegrids mun fylls av blod. Hon undrar, i ett ögonblick av bisarr tystnad då alla skrik och vrål omkring henne faller bort, om det var hennes son som lärde den här pojken att vinkla sitt svärd just såhär.
Genicos försöker hela henne, men han är svag efter att ha helat den tidigare skadan och klingan är kvar djupt inne i henne.
Såret är dödligt. Hon kommer att dö.
Och hon vet det. I sina sista ögonblick undrar hon om hon lärde Stark allt han behöver veta inför det som väntar. Om han är redo att bli högalfa, redo för vad – vem – den rollen för med sig.
Siegrid tittar ner på svärdet. Hon griper tag om skaftet, som om hon tänker dra ut klingan och använda den, men hon har ingen styrka kvar. Hon
har förbrukat den.
Hon ångrar den, deras relation.
Hon trodde att hon skyddade honom genom att hålla sig på avstånd.
Hon hoppas att hon har gjort honom tillräckligt motståndskraftig.
Siegrid glider ner från sin vargs rygg och landar i en blodig hög på sidan, fortfarande med svärdet i kroppen. Genicos ylar plågat. Ljudet ekar över slagfältet och chocken ekar över flockbanden. Hennes döende medvetande registrerar en sista, förödande syn.
Krigsledningstältet står i lågor.
Allt blir svart.
Jag har aldrig varit så nära döden förut. Aldrig.
Jag kippar efter andan. Det gör ont i lungorna. Jag lyfter handen, trevar efter svärdet jag så tydligt kände genomborra min kropp, men det finns ingenting där. Det finns ingenting.
Förvirrat tittar jag mig omkring. Jag söker efter Siegrids varg, Genicos, som stupade bredvid henne när livet rann ur honom.
Det enda jag ser är böckerna och dokumenten på bordet i biblioteket. En snyftning skälver genom min kropp och jag sjunker ihop på golvet. Hela min kropp skakar i efterdyningarna av Siegrids död, som om jag drar hennes sista andetag åt henne.
Saela faller ner på knä bredvid mig och tar min hand. Hon är blek i ansiktet av rädsla.
”Meryn, prata med oss”, hör jag Vennas röst säga, som från långt avstånd. ”Vad hände?” frågar Lucien skärrat. ”Vad hände?”
Gråten gör det svårt att tala. Min röst är en patetisk viskning när jag
slutligen pressar fram: ”Nocturna har fallit.”
