37
MERYN
Vi rider hårt. Min oro för Noemi gör det lättare att ignorera värken mellan benen.
Den sträcka som det tog Stark och mig en halvtimme att promenera, tar bara fem minuter för vargarna. De river ner flera lågt hängande dekorationer och välter en grisfålla när de stormar fram på gatorna.
När vi har passerat grindarna och vinkats förbi av en vakt är Anassa flämtande och darrig av den långa spurten. Jag hoppar ner från hennes rygg och sänder henne en undrande tanke när jag rusar upp för de blekrosa
trappstegen. ”Ta dig bara till Noemi”, svarar hon.
Stark rusar förbi mig och slår upp dörrarna. Jag marscherar igenom, andfådd och med ena handen på min dolk, och sveper med blicken genom korridoren framför mig. Min far snurrar runt, överrumplad av vårt plötsliga uppdykande.
Hans ögon vidgas när han ser mig och han skyndar mot oss. ”Var är …?” börjar jag, men han avbryter mig. ”Saela är i säkerhet. Hon är i sviten.” Det förvånar mig att han förutsåg min fråga innan jag hann ställa den, och jag låter honom ta min arm och leda mig vidare genom korridoren i rask takt. ”Jag ska gå tillbaka till henne så fort jag har fört dig till dem.”
Noemis lidande skär fortfarande genom bandet, och nu har det fått sällskap av Vennas oro och ilska.
Snart hör jag höga rop eka mellan väggarna, och jag fylls av en otäck
bävan. ”Vart är vi på väg?” ”Kungens privata bostad”, svarar min far.
Jag svär tyst och söker mig till Stark för att få stöd. Hans sinne möter mitt, och han lugnar mig så gott han kan medan han själv vibrerar av mordlystnad. Samtidigt blir Noemis känslor allt våldsammare och gräver sig djupt in i skallen på mig.
Ett skrik hörs precis framför oss och jag börjar springa. Sedan låter det som om möbler kastas omkring och en rustning skrapar mot golvet.
Jag rusar runt hörnet och tvärstannar.
Tänk att jag gav mig av med Stark just för att undvika en diplomatisk kris.
Totalt kaos råder i rummet framför mig. Kungliga vakter håller fast Noemi, som kämpar vilt. Hon har ett djupt sår i pannan och blodet rinner nerför hennes bleka ansikte.
Venna riftar, försvinner och dyker upp på olika platser i rummet. Varje gång hon blir synlig rycker vakterna till. Deras ansikten är spända av koncentration när de försöker spåra hennes rörelser.
Och i dörröppningen står Lucien. Han står nonchalant lutad mot den snidade karmen och ser ut att posera för ett porträtt, samtidigt som våra diplomatiska förhandlingar rasar samman framför honom.
Och han blöder. Överallt.
Framsidan på hans sidenskrud är uppsliten och röd av blod. Han har ett djupt sår i axeln, och även om det redan har börjat läka syns det att det är allvarligt.
Hans ansiktsuttryck när han betraktar Noemi är besynnerligt. Övre halvan av hans ansikte ser road ut, en katt som leker med en mus. Nedre halvan är förvriden i vad som ser ut som iskallt ursinne. ”Sluta!” ryter jag genom bandet.
Noemi och Venna blir omedelbart blickstilla, men jag ser fortfarande ursinnet i deras ansikten. Det kommer att finnas tid att prata igenom det här – efteråt.
Jag går mot dörren. Luciens vakter flyttar sig ur vägen för mig, och kungen betraktar Stark och mig, noterar våra trasiga kläder. ”Jag beklagar om vi avbröt någonting”, säger han torrt. ”Tala om vad som hände”, befaller jag och ignorerar honom.
Flera röster talar i mun på varandra. Lucien lyfter en hand och alla tystnar. ”Det verkar som om den här”, säger han med en gest mot Noemi, ”lyckades få tillträde till min privata bostad, där hon lade sig i bakhåll med en kniv doppad i gift.” Han kröker lite på munnen innan han vänder sig mot mig. ”När jag kom in i mitt sovrum gick hon till attack och lyckades skada mig svårt innan mina vakter reagerade på uppståndelsen. Jag förmodar att du sedan informerade den där”, säger han och nickar mot Venna, ”om att en av er var i fara, för hon kom springande med fler vapen riktade mot mig. Därav det dödläge du nu ser framför dig.”
Jag tittar på Venna, som nickar.
Noemi, som fortfarande är i vakternas grepp men inte längre kämpar emot, snäser: ”Du förtjänar att dö.”
Jag blir chockad av hur vild hon är. Sedan första gången vi möttes har Noemi alltid gett mig intryck av lugn, samlad elegans. Vem den kvinnan än var så är hon borta nu, ersatt av den som gömt sig bakom fasaden hela tiden. ”Jag vägrar stå och titta på när han behandlar kvinnor som boskap!” skriker hon. ”Äter av dem som om de inte är mer än kött!”
Hon vänder blicken mot mig, sedan mot Stark. Han går sakta mot henne, håller upp händerna som om han närmar sig en vild jättevarg.
Noemi drar efter andan, men skriker inte igen. Ändå är hennes utandning så laddad att hon lika gärna kunde ha gjort det. ”Hur kan ni på allvar överväga en allians med ett ondskefullt, perverst monster som behandlar människor på det sättet?”
Lucien skrattar lågt. Han drar ett finger genom sitt eget torkande blod. ”Trodde du att du kunde döda mig? En tusen år gammal sifonkung som har överlevt femhundra års mordförsök av betydligt mer skräckinjagande motståndare, inklusive min bror?” Han fnyser, betraktar sitt blodiga finger och gnider det mot tummen. ”Galenskap. Det var tur för dig att jag betraktade din attack som mer underhållande än hotfull, annars skulle du redan vara död.”
Jag känner både Noemis och Starks raseri och stänger dem ute från mitt sinne. För första gången i kväll slår jag igen mina mentala portar. Just nu måste jag fokusera på Lucien, för bakom den roade masken finns genuin vrede.
Antingen kan han inte dölja den helt, eller så känner han inget behov av att göra det. ”Vad håller hon på med?” frågar jag Stark och gläntar på porten mellan oss. ”Du känner henne bäst. Förklara för mig varför hon äventyrar hela anledningen till att vi är här?” ”Det måste du fråga henne själv”, svarar han och möter min blick. Han har stannat nära Noemi, men försöker inte ge sig på vakterna som håller henne fast.
Hans sinne, när det snuddar vid mitt, är fullt av skam och skuld. ”Bara … tro mig när jag säger att hon har sina skäl för att bete sig som hon gör. Det är ingen ursäkt. Jag klandrar mig själv, jag borde ha tänkt igenom vad vi utsatte henne för genom att ta med henne hit.”
Vad ska det betyda?
Lucien tittar på mig igen och sträcker på sig i sin fulla längd för första gången sedan vi kom hit. Hans röst blir skarpare och förlorar sin torra, roade ton helt och hållet. ”Såhär behandlar man inte sin värd, särskilt när den värden överväger en historisk allians som skulle innebära slutet på århundraden av krig.” Överväger. Det är ett förtäckt hot. En varning om att han fortfarande har makten att rycka freden ur våra händer och skicka sin armé mot oss. Och vi har inte en enda Phylax i sikte som kan skydda våra frontlinjer.
Eller ja, vi har väl en Phylax i sikte, antar jag. Förutsatt att hon överlever de närmaste tio minuterna.
Venna, Stark och jag utbyter blickar, tittar på varandra för att se om någon av oss kan tänka ut en plan.
Innan jag hinner öppna vår mentala kommunikation snärtar Lucien med handen, och hans vakter sätter sig i rörelse. Två av dem börjar leda bort Noemi, medan de andra delar på sig för att ställa sig på vakt längs
korridoren.
”Lucien”, snäser jag.
Han höjer ett irriterat ögonbryn. ”Låt mig tala med henne i enrum”, säger jag. Efter en kort paus tillägger jag: ”Är du snäll.”
Jag har inte för vana att vädja om simpel hövlighet, men jag vill gärna undvika att Noemi förlorar livet under den här resan. ”Låt gå”, suckar han och pekar på ett litet rum nära dörren till hans bostad. ”Ta mitt kontor. Vakterna väntar utanför.”
Noemi sliter sig ur deras grepp. Hennes gröna ögon blixtrar fortfarande när hon klampar in på kontoret, som om det inte är hon som har gjort något fel. Jag följer efter henne och kastar en blick på Stark. Oron står skriven i hans ansikte. Han vill inte heller att hon ska råka illa ut, men han vet att hon har gjort bort sig.
Noemi går raka vägen fram till en stoppad skinnfåtölj, kastar sig ner i den och slår händerna för ögonen. Det röda håret faller i skyddande vågor omkring henne. Hon börjar gråta.
Jag stänger försiktigt dörren bakom oss och går mot henne … men inte för nära, ifall hon kommer fram till att hon inte har attackerat tillräckligt
många monarker i kväll. ”Vad händer?” frågar jag mjukt.
Hon tittar upp med rödgråtna ögon. ”Förlåt mig, Meryn. Förlåt. Jag såg honom med den där kvinnan i kväll och kanske ville hon vara där. Jag vet inte, men något med det kändes så tvingande. Jag stod inte ut.”
Jag nickar uppmuntrande åt henne att fortsätta, men jag förstår redan vad hon menar.
Människorna i det här landet tycks inte ha mycket till val. Det är härskarklassen som bestämmer lagarna, lagar som är fördelaktiga för sifonerna och inte tar mycket hänsyn till människors känslor. Om en sifon kan dricka ens blod som ersättning för en skuld, eller som pris efter att ha vunnit en kamp … hur fri är man då, egentligen?
Ja, det verkar som om människorna uppskattar känslan av att bli … sugna, hur motbjudande det än är för mig. Men jag vet alltför väl att njutning och tvång kan gå hand i hand.
Den tanken får ett par klarblå ögon att öppnas i mitt sinne, och jag ryser till.
Noemi blir röd om kinderna – vilket förstås bara gör henne ännu vackrare – och knyter händerna hårt i knäet. ”Det är en sak du behöver veta. Under mina bindningsprövningar var jag kung Cyrils utvalda sällskap.” Hennes röst är bitter och äcklad.
Nej. Det hugger till i mitt bröst. ”Som du säkert vet var det vissa kvinnor som nästan tävlade om att bli utvalda. Det fanns en viss status i det. Jag, däremot, erbjöds inget val.”
Hon tittar bort med blanka ögon och biter sig i läppen innan hon fortsätter. ”Min far, lord Eisenfall, arrangerade det med kungen flera år före mina prövningar. Cyril såg mig en gång när jag var tolv, och sa till min far att det vore fördelaktigt för hans förläning om jag … uppmuntrades att tävla om att få bli kungens sällskapsdam när jag var gammal nog.” Hon tittar på mig igen, och stålet är tillbaka i hennes ögon. ”Ingen sa ett ord om känslor eller samförstånd. När mina prövningar började hade jag fyllt arton och accepterat mitt öde. Om jag inte lyckades behaga kung Cyril skulle min far bli … missnöjd.”
Nu mår jag illa och vill gråta jag också – över den flicka hon var, som tvingades uthärda det där. Över den kvinna hon är nu, som fortfarande lider av det. ”Min far styr över en hel förläning, Meryn. En stor förläning. Du vet lika väl som jag att våra krafter som bundna inte betyder ett dugg när en lord knäpper med fingrarna. Och jag …” Hon avbryter sig, sänker blicken
och sväljer hårt. ”Han är hemsk, jag vet, men han är min far. På något sjukt jävla sätt vill jag bara göra honom nöjd.”
Jag sjunker ner i fåtöljen mittemot och tar hennes hand i min. Vi sitter båda tysta en stund.
Sedan hårdnar Noemis ansikte, som om hon gör sig själv till en sköld.
Sakta drar hon åt sig handen och knyter den. ”Jag vill inte att en enda kvinna till ska behöva gå igenom samma sak som jag.” ”Jag vet”, säger jag. ”Jag känner likadant.”
Jag påminns än en gång om Killian och det som hände mellan oss. Det går inte att jämföra med groomingen och våldtäkterna Noemi utsattes för.
Jag var trots allt villig när det hände.
Men det var ändå tvång. Hela vårt förhållande – ett förhållande byggt på lögner och manipulation – var ett övergrepp på min självbestämmanderätt.
För första gången erkänner jag det för mig själv, och det svider i ögonen.
Våra förövare är samma person nu. Alistair fanns i Cyril, och nu finns han i Killian. ”Vi ska ta honom, Noemi”, säger jag med skärpa i rösten. Hon nickar, och jag vet att hon vet att vi inte pratar om Lucien. ”Han ska få betala. Vi ska se till att rätt person får betala för det han har gjort. Men vi kommer inte att klara det utan Luciens stöd.”
Hon pressar ihop läpparna och säger: ”Jag vet. Åh, Meryn, vad har jag gjort? Jag har förstört allting.” ”Du måste be om ursäkt och visa att du menar det”, säger jag och hon ger upp ett plågat stön. ”Jag vet, han är helt jävla outhärdlig. Han kommer att dra ut på det så länge som möjligt. Men det är enda sättet, tror jag.”
Noemi nickar igen. ”Okej. Tack.”
Jag vänder mig mot dörren för att ta med henne ut till honom igen, men hon hejdar mig. ”Meryn?” Jag vänder mig om och ser att hon ler lite. ”Du och Stark. Det gläder mig.”
Jag hajar till. ”Jag … Gör det? Men hur …” ”Snälla”, fnyser hon. ”Jag har känt honom sedan han var liten. Han kan inte dölja någonting för mig.”
Jag tvekar. Jag vet att Stark inte är romantiskt intresserad av Noemi, men jag vet fortfarande inte vad hon känner. ”Och … och är du okej med det? Jag menar, ni har inte, ni har aldrig, öhm …”
Hon tolkar min tafatta stamning och skrattar till. ”Usch, nej. Det är inte så mellan oss. Vi kysstes en gång som tonåringar och blev båda avskräckta för resten av livet. Det var som att slicka på en sko. Dessutom föredrar jag
kvinnor.”
Wow.
Att våndas över deras relation har tagit upp så mycket plats i mitt huvud, och så kunde jag bara ha frågat henne. ”Du hade tydligen rätt”, säger jag motvilligt till Anassa. ”Du har lärt dig att vara klok när det gäller vissa saker, andra inte”, svarar hon hjälpsamt. ”Och du kunde inte vid något tillfälle ha upplyst mig om att de inte var intresserade av varandra? För fåfängt, mänskligt skvallrigt för dig?”
Anassa låter mig känna hur road hon är. ”Inte alls. Jag tyckte bara om att se dig älta det fram och tillbaka. Det var så charmerande absurt.”
Skabbräv.
Jag tar Noemis hand och våra leenden försvinner. På andra sidan dörren väntar en sifonkung som förmodligen vill halshugga Noemi för det hon gjorde.
Som ett svar på mina tankar knackar det på dörren. ”Tiden är ute”, säger Luciens melodiska men dödliga röst.
Förhoppningsvis är han öppen för en lösning. Jag tänker inte låta Noemi dö för det hon gjorde, hur oförlåtligt det än var.
Om Lucien vill se Noemi död måste han gå genom mig först.
