36
MERYN
Full kontroll över Astreonas styrkor.
Han skämtar väl? Han måste skämta.
Eller så menar han det han säger. Och det är bara en del av en plan jag ännu inte kan se eller förstå.
Efter Luciens fullkomligt skrattretande tillkännagivande säger jag att jag behöver lite tid att tänka. Att jag vill ta en promenad för att rensa huvudet.
Men jag är inte ensam om att behöva lite luft. Starks mörka känslor har virvlat runt i mitt huvud sedan jag återvände från visionen. Jag måste röra på mig, och det måste han också. Hans överspändhet fortplantas till mig genom bandet och retar upp mig.
Vi går ut genom södra slottsporten, vandrar genom trädgårdar och över en av broarna som leder in till staden.
Vi pratar inte. Den sjudande frustrationen passerar genom mig till honom och tillbaka till mig. Den driver våra rörelser genom stadens utkanter och vi ökar farten tills vi nästan springer.
Så fort vi har lämnat Brightbanes kullerstensgator drar jag ett djupt andetag. ”Stark”, säger jag. Han tittar på mig, men ingen av oss saktar farten. ”Skjut ilskan åt sidan, om du kan. Vad tycker du att jag ska göra?”
Starks röst är spänd när han svarar: ”Jag litar inte alls på deras kung. Det här kan fortfarande vara en fälla, och jag ser ingen anledning för oss att tro på det han säger.”
Nu vandrar vi genom den karga, steniga ödemarken mellan Brightbane och den gassande öknen. Solen har börjat gå ner, och himlen färgar landskapet i toner av rött, orange och gult. Det ser ut som en annan värld.
Vi rundar ett stort klipputsprång och jag viker av till vänster bakom det, så att staden kommer utom synhåll. Sedan sjunker jag ner på huk. Allt jag ser härifrån är stenar, busksnår och den sjunkande solen. Inte en enda tornspira.
Staden Brightbane kunde nästan vara en stad i en saga. Nästan.
Jag biter mig i läppen. ”Instämmer. Men jag försöker få rätsida på det.
En fälla? Av vilken anledning? Det är uppenbart att Lucien hatar Alistair och vill att han ska dö, en gång för alla. Där är vi åtminstone överens.”
Stark ställer sig bredvid mig och lutar ryggen mot klipputsprånget. ”Och när Alistair är död? När vi har Astreonas samlade styrkor innanför våra gränser? Tänk om hans slutliga mål är att själv ta makten över Astreona?
Hur ska du ha en chans att tvinga tillbaka hans styrkor i det läget?”
En rimlig fråga. Jag blickar oseende mot horisonten. ”Men får du intryck av att han är så ambitiös?”
Det lockar ur Stark ett häpet skratt som värmer mig, trots den gnagande oron. ”Nej, det får jag faktiskt inte”, medger Stark. ”Det verkar knappt som om han vill vara kung över sitt eget land.” Han suckar. ”Men vi känner honom inte alls. Vi har bara ett enda möte att utgå från. Vi vet inte sanningen om hans personlighet eller hans verkliga ambitioner.”
Jag nickar och tittar upp på Stark. ”Du har rätt. Jag tycker … att vi ska avvakta. Åtminstone ett par dagar, så att jag kan lära känna honom och ta reda på vad han egentligen vill innan vi förbinder oss till något.”
Stark blir mörk i ansiktet. ”Vad är det?” Varför ser han ut att vilja mörda någon?
Och varför får den tanken hetta att blomma ut mellan mina ben? ”Tanken på att du ska lära känna honom …”
Men för helvete. ”Skärp dig, Stark”, snäser jag och rätar på mig. ”Jag har gjort fullständigt klart vad jag känner för dig. Det är du som håller igen. Du har ingen som helst rätt att vara svartsjuk, särskilt inte över något
så absurt som det här.”
Stark tittar bara uttryckslöst på mig. Den stoiska jäveln. Plötsligt är han den sista jag vill prata med. ”Åt helvete med det här”, muttrar jag, borstar av mina kläder och vänder mig för att gå. ”Tack för råden. Vi ses senare.”
Jag hinner bara ta ett steg innan han griper tag om min arm och drar mig mot sig. Jag kvider till av förvåning. Hans värme mot min hud gör konstiga saker med mitt hjärta.
När jag tittar upp är hans ögon mörka, intensiva, sårade. Jag blir torr i munnen. ”Meryn”, säger han med skrovlig röst. ”En kort sekund i kväll trodde jag att vi hade förlorat dig. Jag trodde att du var borta och att jag aldrig skulle
få chansen att säga … att du är allt.”
Blodet rusar i mina ådror. ”Du är hårdnackad och tjurskallig och så jävla mäktig att jag blir hård bara av att tänka på det.” Hans röst blir sträv och han naglar fast mig med blicken. Jag kan inte titta bort. ”Och att du vill dela den makten? Att du öppnar dig för mig och uppmuntrar mig att dela din makt och dina krafter med dig?”
Han sväljer hårt och jag följer hans struphuvuds rörelser, så nära mina läppar. Jag vill slicka skäggstubben där, svepa tungan över hans tatueringar. Jag biter ihop och möter hans blick igen. ”Jag har aldrig träffat någon som du, Meryn Sturmfrost”, fortsätter han. ”Jag ägnade så mycket tid åt att hata dig och förakta din existens – så mycket tid åt att vara elak mot dig för att göra dig starkare. Och du lät dig aldrig knäckas.”
Nu kan jag inte hålla tyst. ”Jag skulle aldrig låta dig knäcka mig, Stark Therion.”
Hans låga skratt träffar mig rakt i hjärtat. ”Nej. Nej, det skulle du inte. I stället slog du dina vassa klor i mig. Du knäckte mig, prinsessan – men på bästa tänkbara sätt. Du tog bilden jag hade av mig själv och krossade den rakt framför ögonen på mig. Om jag är en hemsk person, får du mig att göra hemska saker av rätt anledning. Du är min rätta anledning.”
Hans ord ger hettan inom mig bränsle tills jag står i lågor. Jag skulle göra vad som helst, åt helvete med världen och alla i den, för att få känna hans läppar mot mina.
Men det finns fortfarande ett avstånd mellan oss. Jag känner det, känner
att han håller tillbaka. ”Men?” undrar jag.
Osäkerheten i hans ansikte får min puls att rusa. Han visar en sida av sig själv för mig som ingen annan får se. ”Är du säker?” Han säger det lågt, långsamt, och det värker i mig.
Mitt hjärta värker för den här underbara, brutala, obevekliga, omtänksamma mannen – som så sällan haft någon som valt honom för hans skull.
Jag trycker mig hårdare mot honom. Hans andhämtning blir snabbare och min hud bränner av hans närhet. ”Låt mig visa dig hur säker jag är, alfa Stark.” Min röst är knappt en viskning men jag ser vilken effekt den har på honom, ser hans ögon mörkna av lust. ”Då kanske du tror mig.”
Utan att vänta på svar sliter jag upp hans tunika. Det tunna, astreonska tyget gör inget motstånd.
Sedan pressar jag glupskt munnen och tänderna mot hans hud. Jag slickar skäggstubben på hans hals, hans tatueringar, samtidigt som jag smeker dem med fingrarna.
Och hans ärr. De där ärren som täcker nästan varje del av honom. Jag ägnar tid åt vart och ett av dem, njuter av att känna hans muskler spännas och slappna av.
Hans mage är ett paradis av tatueringar, ärrad hud och stenhårda muskler. Jag drar tänderna över de hårda kanterna och belönas med en flämtning.
Jag ler mot hans hud, tar tag i hans byxor och lossar hakarna som håller dem uppe. När jag kysser de V-formade musklerna som pekar mot hans kuk tappar jag nästan vettet av förväntan. Ändå hade ingenting kunnat förbereda mig för anblicken av den. Hård, stor och sammetslen reser den sig mellan oss.
Han är magnifik.
Jag sluter fingrarna runt den och drar försiktigt, prövande.
Stark svär och pressar sig mot min hand. Jag biter mig i läppen och tittar upp på honom. Han möter min blick med förundrat särade läppar.
Jag knäböjer framför honom, men jag har aldrig känt mig mäktigare. Det knyter sig i mig vid tanken på att fyllas av denna ljuvliga, praktfulla man.
Sakta sänker jag munnen och sveper med tungan över hans ollon. Han smakar salt, varmt och manligt. Stark stönar igen.
Sedan kan jag inte vänta längre. Hungrigt tar jag så mycket av honom i munnen jag kan.
Han griper tag i mitt hår, flätar in fingrarna och knyter handen för att dra upp mig, men så släpper han mig igen och jag tar ett par centimeter till.
Jävlar.
Jag stönar runt hans kuk, sluter ögonen av njutning och mättnad. Han fyller hela min mun och jag gapar större, drar huvudet fram och tillbaka.
Han stöter lite med höfterna och fyller mig ännu mer. Jag ser stjärnor och suckar djupt. Sedan fortsätter jag suga medan jag rör på huvudet. ”Res dig.” Befallningen är hård, men behärskad.
Varför? Tycker han inte om det? Jag reser mig långsamt, osäkert.
Hans ögon är mörka av löften. ”Vänd dig om”, säger han och min kropp minns hur den lydde honom i skogen. Min hud glöder när jag gör som han säger, darrig av åtrå.
Jag hör ljudet av en kniv som dras, men hinner inte ens reagera innan Stark skär upp snörningen i min klänning.
Kniven faller ner på marken vid våra fötter.
Han skar av mig klänningen i ett enda, snabbt drag. Jag sväljer hårt och vill vända mig mot honom igen, men väntar på nästa befallning. ”Jag måste in i dig”, andas Stark mot min nacke. Han rycker av mig underbyxorna och jag kämpar för att hålla mig på benen. ”Preventivmedel?” frågar han. ”Ja, ja”, svarar jag snabbt. Vi var noga med att ta med tillräckligt av det när vi gav oss av. För säkerhets skull. ”Så du tror mig?” säger jag. ”Att jag är säker?”
Han slickar mig i nacken. ”Jag tror dig när du visar hur våt du är. Böj dig framåt.”
Jag lyder sakta, griper tag om mina vrister medan jag föreställer mig vad han ser. Min nakna bakdel, min bultande skåra. ”Visa att du är redo för mig.” Han drar händerna uppför insidan av mina lår och hejdar sig precis nedanför mitt värkande skrev. Mellan mina knän ser jag att han sjunker ner på huk. Njutningen pulserar genom mig när han pressar tungan mot mig och slickar i sig min våthet.
Jag svankar och kvider, är redan halvt vettlös. ”Du dryper”, mumlar han, och hans läpprörelser fortplantas genom mig.
Hans tunga finner min klitoris och jag stönar igen när han börjar cirkla runt den. ”V-vänta”, får jag fram och han hejdar sig. ”Du måste säga att du vet att du inte kommer att knäcka mig. Du måste säga att du inte tänker lämna det här igen.”
Han trycker en hård kyss mot min skåra. ”Jag ska ingenstans.”
Sedan rätar han på sig, tar tag i mina överarmar och drar upp mig. Han för munnen till mitt ena öra, och hans varma andedräkt får det att pirra i hela kroppen. Hans hårda bröstkorg pressas mot min rygg och hans bultande kuk mot min rumpa. ”Men jag ska fan knäcka dig, prinsessan, och det börjar här och nu.” Jag tappar andan. ”Vänd dig om.”
Jag lyder genast, vänder mig mot honom, naken hud mot naken hud.
Stark trycker mig bakåt, tills min rygg möter den kalla stenen i klipputsprånget. ”Jag kommer inte att kunna lägga band på mig med dig, Meryn”, varnar han och söker min blick i det fallande mörkret. Jag svarar genom att dra ner hans huvud mot mig och kyssa honom hårt. Han drar sig undan, och jag flämtar.
Han kupar en sträv hand om mitt bröst och nyper i bröstvårtan. Jag vill gnida mig mot honom. ”Fan. Du pressar mig över gränsen, Meryn. Du får mig att tappa kontrollen.”
”Bra”, flämtar jag. ”Jag vill pressa dig över gränsen. Visa mig hur du är när du tappar kontrollen.”
Lätet han ger ifrån sig är hungrigt och primitivt, och jag pressar mig hårdare mot honom. Jag vill ha honom. Vid gudinnan, som jag vill ha honom. Jag lägger händerna på hans axlar och klamrar mig fast medan han kysser mig.
Vi slukar varandra, och jag gnyr när han kupar händerna om mina skinkor och lyfter mig mot sig. Hans kuk snuddar vid min fuktiga öppning och jag skriker till i hans mun. Han gnider sig mot mig några sekunder och styr sedan sitt grova ollon rätt. ”Snälla, Stark, snälla!” viskar jag mot hans läppar. ”Snälla, snälla, snälla. Jag behöver dig inuti mig.”
Min vädjan får någonting att brista inom honom. I nästa ögonblick glider hans kuk in i mig, snabbt, fyller mig, gör mig hel. Han är så stor att mina ögon tåras. Jag flämtar och lutar mig tillbaka för att se på honom, lindar benen om hans midja.
Starks ögon är glasartade. Han tittar ner mellan oss, där vi möts, och rör sig sakta in och ut. ”Du är så trång, men du tar emot mig så väl”, mumlar han fascinerat medan han fortsätter knulla mig sakta.
Mina hårda bröstvårtor snuddar vid hans hud. ”Jag är gjord för dig.” Det låter gnälligt och krävande. ”Nej, prinsessan”, säger han. ”Vi är gjorda för varandra. Håll i dig nu.”
Han ökar farten, tränger djupare och djupare in i mig för varje stöt tills han är begravd ända upp till roten.
Jag kvider och stönar och vädjar utan ord. Starks kuk fyller mig på sätt jag inte visste att jag behövde, så djupt att jag känner den överallt.
Snart pumpar han skoningslöst, utplånar alla andra tankar tills allt som finns är här, nu, vi.
Jag kastar överkroppen bakåt och känner att han har lagt en hand om mitt bakhuvud för att skydda mig mot den hårda stenen. Den omtänksamheten – samtidigt som han knullar mig hårt och desperat – driver mig närmare gränsen.
Stark kysser mig på halsen och nyckelbenen medan han knullar mig.
Natthimlen virvlar ovanför oss och stjärnorna drar upp spår i mörkret. Jag sluter ögonen och ger efter för njutningen.
När Stark ökar farten ännu mer pressar jag ansiktet mot hans hals, knådar honom med mina innersta muskler medan världen krymper.
Känslan när han stöter hårdare och hårdare … En stöt till och jag tappar taget när orgasmen exploderar inom mig som en snöstorm. Han håller om mig medan jag darrar, stannar kvar i mig när jag krampar omkring honom.
Först när orgasmen börjar ebba ut återupptar han sina rörelser, drar mig mot sig medan han tränger in i mig. På något sätt blir han ännu hårdare.
Jag stönar i hans öra, viskar hans namn när han närmar sig klimax.
Sedan skriker han och tömmer sig i mig, fyller mig med pulserande, våt värme.
Vi flämtar och klamrar oss fast vid varandra, klibbiga av svett, och först nu registrerar jag den svala vinden från öknen. ”Stark”, mumlar jag, och han lyfter huvudet. Djupet i känslorna jag ser i hans ögon både skrämmer och lugnar mig.
Jag sluter ögonen och vilar kinden mot hans axel, mjuk av tillfredsställelse. Stark håller mig nära medan han hämtar andan och släpper mig sedan för att leta upp det som återstår av våra kläder. Jag föser bort hans händer när han ger mig klänningen, och han förstår vad jag behöver utan att jag behöver säga det.
Han släpper klänningen och sjunker ner bredvid mig igen, hud mot hud.
Värme. Trygghet. Mättnad. Jag andas in och känner hans doft – umbra och mysk. Jag andas ut och känner att han darrar. Han smeker mig sakta över
höften, och snart somnar jag.
Men det varar inte länge.
Jag kan inte ha sovit i mer än tio minuter när förnimmelser når mig genom banden – panik, skräck och outhärdlig smärta.
Jag vaknar tvärt och skriker till.
Stark drar mig intill sig, som för att skydda mig. ”Fokusera, Meryn”, säger han.
Jag blinkar snabbt och kniper ihop ögonen. Mitt medvetande rusar över banden, söker efter källan till lidandet. ”Det är … Noemi”, får jag fram.
Hon är skadad. Hennes lidande och rädsla skriker i mitt sinne, så högt att det är som om jag hör det eka mot stenblocken omkring oss.
Samtidigt som jag sträcker mig efter mina kläder kallar jag på Anassa.
Hon försöker lugna mig, men jag kommer inte att få frid förrän jag vet att Noemi är i trygghet.
Jättevargarna avverkar snabbt den distans Stark och jag promenerade. Vi har precis klätt på oss – min klänning hålls ihop av det som fanns kvar av snörningen – och Stark plockar upp sin kniv från marken. ”Tillbaka till slottet”, säger jag med darrande stämma till Anassa.
Hon morrar, kanaliserar min rädsla och oro. ”Hoppa upp.”
