35
STARK
Det går på ett ögonblick. Ena sekunden placerar Meryn Luciens gyllene krona på sitt silvervita hår.
Nästa sjunker hon medvetslös ihop på stolen.
Det hugger till i magen.
Jag kastar mig fram när hon faller, fångar upp hennes huvud innan det
slår emot stengolvet.
Helvete. Paniken griper tag i mig.
Stolsben skrapar mot golvet när både Venna och Noemi reser sig med dragna vapen. Astreonerna tittar förnärmat på oss.
Jag griper tag om Meryns slappa armar. Hon är död, skriker min hjärna.
Hon är död, och det är ditt fel. Du kunde inte skydda henne, precis som du inte kunde skydda Noemi.
Du lät henne dö i tron att du var en ynkrygg.
Men … men hennes kropp är fortfarande varm. Och hennes bröstkorg höjs och sänks av djupa, regelbundna andetag. ”Cratos!” ropar jag över bandet. ”Är Anassa okej?”
Han bekräftar att allt är i sin ordning med dem båda, och mina spända muskler mjuknar en aning. Det var exakt det här som hände första gången hon tog på sig Sturmfrostkronan.
Jag börjar andas igen. Tack och lov. Det finns fortfarande tid.
Det hon sa när vi var var i byn, efter att vi hade korsat gränsen, har gång på gång upprepats i mina tankar.
Jag vet vad jag är. Jag vet vad jag kan göra. Jag har aldrig ryggat tillbaka från mitt rykte, för jag är stolt över det. Det förtjänades genom den målmedvetna utplåningen av allt vekt inom mig.
Vad är du, om inte min jämlike? Det var så hon sa, och det har förändrat allt.
Tanken på att besudla hennes styre och korrumpera hennes förmåga att leda har hemsökt mig. Men … tänk om hennes mörker inte behöver undvikas, utan tämjas?
Och tänk om jag kan hjälpa henne tämja det?
Lucien Brightbane tittar ner på oss med ett snett leende. Skräcken som drabbade mig … den roar honom. Jag knyter nävarna och överväger att slå det där leendet all världens väg. ”Om hon har så mycket som en skråma efter det här”, väser jag, ”kommer det att få konsekvenser.”
Han rör inte en min. ”Konsekvenser, säger du? Ja, du är säkert van vid att utdela sådana. Du är berömd även här, alfa Stark Therion. Borde tatueringarna du bär få konsekvenser? Alla liv du har tagit? Det du tog när du just trätt in i mitt rike, eller de många du och din drottning tog före vapenvilan?”
Jag blänger på honom, och han dristar sig att skratta. ”Jag förmodar att allt det där var i sin ordning, inom krigets ramar”, säger han torrt. ”Men jag är inte rädd för dig, om det är det du hoppas.” ”Nej”, säger jag, ”det förväntar jag mig inte att du ska vara. Men du borde vara rädd för henne.” Jag nickar mot Meryn. Det röda tyget i hennes klänning påminner otäckt mycket om blod. ”Du har ingen aning om vad hon är kapabel till, och för din skull hoppas jag att du aldrig få veta det.”
Det är en lögn. Jag skulle gärna se hans huvud explodera i hennes händer.
Lucien pressar ihop läpparna och tittar närmare på Meryn … som börjar röra på sig.
”Stark.” Hon sväljer hårt och försöker sätta sig upp, men jag håller henne hårt. ”Du kollapsade så fort du tog på dig Luciens krona”, säger jag kort, en soldat som rapporterar till sin befälhavare. Men inombords brinner jag. ”Du blev stel i kroppen och rasade sedan ihop. Jag tog emot dig innan du slog huvudet i golvet, men du har varit medvetslös i flera minuter.” ”Det är ingen fara”, säger hon, tar tag i min arm och kramar den hårt. Så hårt att det gör ont. ”Jag är oskadd, Stark.”
Mina fingrar glider genom hennes hår, drar lite i det. Jag visste nästan genast att hon var utom fara, ändå sköljer lättnaden över mig. ”Hjälp mig upp”, muttrar Meryn. ”Jag ser ut som en idiot här nere.”
Jag gör som hon säger, tar hennes hand i min och drar upp henne på benen. Hennes ben skakar lite när hon sätter sig på stolen igen. Noemi och Venna iakttar oss vaksamt. Iakttar astreonerna. Spänningen hänger fortfarande tät i luften.
Med darrande fingrar lyfter Meryn av sig kronan och lägger den på
bordet framför Lucien.
Han ler bara till svar.
Om den jäveln så mycket som drar på munnen igen ska jag skära läpparna av honom. Han är kanske inte rädd för mig, men jag kan sätta pengar på att han är fåfäng nog att vara rädd om sitt utseende.
Lucien placerar kronan på sin hjässa igen och suckar, som om den är tung. ”Vad var det där för armband?” frågar Meryn. ”Som Alistair använde på
folket i visionen?”
Jag stelnar till. ”Armband?” ”Precis som mitt”, svarar hon bistert.
Lucien lyfter en hand och stryker med två fingrar över kronan, precis ovanför sitt ena öra. Sedan låter han armen falla ner i knäet. ”Min bror har alltid varit den starkaste sifon jag någonsin träffat. Men”, säger han med en trött suck, ”om jag ska förklara måste du först förstå att alla sifoner har den blodsmagi som krävs för att skapa trälar. Det är inte bara ett utbyte av blod – det binder människorna till oss.”
Jag visste att de kunde förvandla människor, men vad menar han med det här? Kan de binda människor till sig?
Sjuka jävlar. ”Ett utbyte”, säger Meryn lugnt. ”Ömsesidigt?” ”Ja, ömsesidighet är avgörande – sifonen dricker av människans blod, människan av sifonens. Bara lite, inte tillräckligt för en omvandling.”
Jag biter ihop så hårt att det värker i tänderna. ”Bandet ger sifonen en viss kontroll över människan”, fortsätter Lucien. ”Det skiljer sig från att skapa en mental illusion och ger sifonen möjlighet att befalla över människan. Men det har förstås begränsningar. Trälbandet måste ständigt underhållas med nya blodutbyten, och det försvagas avsevärt av avstånd.”
Han lutar sig närmare Meryn. Hans kroppsspråk är avslappnat, men inte hans blick. En centimeter närmare och jag välter hela jävla matbordet. ”Framför allt”, säger han, ”så fordrar skapandet av ett trälband samtycke från båda parter.”
Meryns ögon blir smala. ”Det låter mycket fördelaktigt för sifonen. Vad får människan ut av det här påstått ömsesidiga utbytet?”
Jag undrar samma sak. ”Skärpta sinnen”, svarar Lucien. ”Inte riktigt på sifonnivå. Men de kan röra sig snabbare, se längre. Smaka, lukta och höra bättre. Det förstärker framför allt känseln, vilket har särskilt stor betydelse för människan.”
Hans leende blir menande, och meningen är glasklar.
Jag kastar en blick över bordet på Noemi. Hon har blivit blek i ansiktet och kan inte dölja sin avsmak. Hon griper så hårt om matkniven att knogarna har vitnat. Hon är lika äcklad som jag, och för en gångs skull önskar jag att vi tillhörde samma flock så att jag kunde fråga hur det var
med henne. ”Förstått”, säger Meryn spänt.
Lucien lutar sig tillbaka igen och hans blick blir lite frånvarande. ”Genom diverse experiment upptäckte Alistair att han kunde tillverka ett smycke som fungerade som ett trälband, men utan de naturliga begränsningarna. Dessa ’trälarmband’ hade ingen tidsbegränsning och lät
honom kontrollera människors sinnen oavsett avstånd. Och det gav inte människorna några fördelar.”
Meryn bleknar och jag blir kall inombords. Vi vet båda vad det här betyder. ”Juvelen i mitten av varje armband skapas genom att blanda mänskligt blod med en sifons, men eftersom människan inte aktivt behöver dricka sifonens blod möjliggör det trälband utan samförstånd – så länge sifonen kan lägga beslag på människans blod, på vilket sätt som helst, kan ett
armband tillverkas.”
Meryn ser omtöcknad ut. ”Hade han ditt blod?” frågar jag medan våldet börjar surra i mina ådror. ”Massor”, svarar hon svagt. ”Han … tog alltid hand om mig. Torkade bort mitt blod efter kamper eller träningar. Lade om mina sår.”
Jag måste bita ihop för att inte springa tillbaka till Cratos och återvända till Nocturna för att söka upp den jäveln.
Vi ska tänka ut nya metoder för att döda Killian Valtiere.
Skuggor börjar röra sig i rummets utkanter. Lucien sveper vaksamt med blicken över dem. ”Inte nu, prinsessan”, säger jag och försöker dra ut Meryn ur mörkret.
Hennes krafter är ljuvliga, men den hon vill skada är inte här.
Hon drar ett djupt andetag och skuggorna stillnar, men hon ser förkrossad ut. ”Han gjorde det redan från början”, viskar hon genom bandet. ”Från allra första början av vårt förhållande.”
Lucien lyfter sitt glas, tar en klunk och snurrar på den gyllene vätskan. ”Detta betraktades givetvis som förkastligt och ett brott mot självbestämmanderätten, och förbjöds omedelbart i hela Astreona. Inte för att Alistair brydde sig om det. Han fortsatte tillverka trälarmband i hemlighet, vilket så småningom ledde till att han landsförvisades.”
Meryn tycks ha förlorat talförmågan. ”Vet du hur man får av dem?” frågar jag spänt. ”Är det möjligt?”
Lucien skakar på huvudet. ”Bara skaparen kan ta av dem. Om bäraren själv gör det, på något som helst sätt, innebär det döden. Det är en av många orsaker till att de är förbjudna.”
Korruptionen av vår magi. Hans förmåga att utnyttja Meryns skuggor.
Det kommer att fortsätta tills han dör.
Fördömt.
Han tycks åtminstone inte kunna påverka hennes vilja. I så fall skulle han ha tvingat Meryn till sig vid det här laget.
Meryn sänker blicken till sin handled och låter den ligga kvar där.
Jag är inte den enda som ser det.
Lucien griper tag i hennes hand, drar upp klänningsärmen och blottar
armbandet för alla runt bordet.
Chocken går som en stöt genom rummet.
Astreonerna vänder bort blicken och ryggar undan, som om Meryn är pestsjuk och de inte vill andas samma luft som hon. Det enda undantaget är Elias, som betraktar armbandet runt hennes handled.
Noemi och Venna lutar sig närmare.
Ett spänt ögonblick av tystnad, sedan en virvlande rörelse.
Och ett knivblad mot Meryns hals.
Ena bultande hjärtslaget sitter han på sin stol, nästa står han bakom Meryn med en kniv mot hennes strupe, blottade huggtänder och glödande ögon.
Jag reser mig nästan lika snabbt som Lucien och drar en av mina dolda dolkar. ”Kom fort!” ropar jag i tanken till Cratos.
Lucien ser rovlysten ut.
Han gör ett bra jobb med att spela sorglös, men jag har väntat på att vilddjuret inom honom skulle visa sig. Och nu ser jag det. Det sanna hotet som lurar bakom hans uttråkade, skämtsamma yttre. ”Släpp henne nu”, snäser jag. ”Min jättevarg är på väg, och för honom smakar kungar precis lika bra som någon annan.” Även Noemi och Venna har dragit sina vapen, men Lucien tycks oberörd av alla klingor som riktas mot honom och löftet om en fullvuxen, stridshärjad jättevarg som närmar sig.
Han griper hårdare om Meryn, naglar fast henne vid stolen. ”Om drottningen står under Alistairs kontroll är hon ett hot mot oss alla, även er.
Trälarmbandet ger min bror full kontroll över bärarens sinne.”
Det stämmer inte. Meryns armband verkar inte fungera så.
Medan Lucien talar kröker Meryn på handen och vinklar sin dolk uppåt.
Lucien stelnar till när den pressas mot hans sida, mellan revbenen, där en kvick stöt skulle träffa livsviktiga organ.
Hans ögon vidgas – han räknade inte med att hon skulle bita tillbaka. ”Det här är ett riktigt jävla uselt exempel på diplomati”, väser Meryn. ”Jag är ingen träl. Om jag inte hade kontroll över mitt eget sinne skulle jag vara medveten om det. Vad Alistair än gjorde med de där armbandet, så är mitt annorlunda.”
Lucien fnyser. ”Skulle du vara medveten om det?” ”Hon talar sanning”, säger jag. ”Killian har inflytande över mina krafter, inte mina tankar”, svarar Meryn kyligt. ”Han kan stjäla en del av dem från mig och inkräkta på flockbanden.”
Lucien tvekar och ser ut att slappna av en aning. Sedan tar han ett steg tillbaka.
I samma sekund som kniven lämnar Meryns hals sänker jag min egen och känner att Cratos saktar in.
Lucien sätter sig, och de andra astreonerna gör likadant. Fast inte utan att titta på oss andra som om det var vi som gick till attack. Meryn lyfter en hand och sänker den, och även Venna och Noemi sjunker tillbaka ner på sina stolar.
Jag rör mig inte. Jag står kvar vid hennes sida.
Lucien betraktar Meryn några sekunder. Sedan säger han lugnt, som om han inte alls hotade henne till livet alldeles nyss: ”Jag har aldrig hört talas om ett armband som fungerar på det sättet.” Han ser på henne med nya ögon nu, med eftertanke. ”Jag måste konsultera våra bibliotekarier om det här.” ”Jag har en annan fråga”, säger Meryn och nickar åt mig att sätta mig.
Det gör jag. ”Din far, i det där minnet, såg ut att vara i femtioårsåldern.
Kung Cyril – alla Valtierekungar, faktiskt, som var värdar för Alistair – såg också ut att vara i den åldern. Men du är hundratals år gammal och ser ändå ung ut. Hur fungerar det?”
”Jag är faktiskt tusen år gammal”, säger han nedlåtande och pekar på ringarna i sina öron. ”Vi bär en för vart hundrade år.” Nu ser jag det – han har fem i varje öra, tio totalt.
Elias har en, så han måste vara hundra år gammal. Ruby hade fyra. ”Tack för modelektionen, men åldrandet?” säger Meryn.
Lucien lutar sig tillbaka på stolen. ”Sifonernas åldrande skiljer sig från människornas, det stämmer. Vi åldras i samma takt som ni gör tills vi är runt tjugo, och då avtar det. Men vårt utseende påverkas också av kvaliteten på det blod vi dricker. Med mänskligt blod kan vi hålla oss unga och vackra för evigt.”
Han gör en gest mot sitt eget ansikte och jag vill klippa till honom igen. ”Diskutabelt”, muttrar Venna ner mot sin tallrik, och han ger henne en mördande blick. Bra att veta: förolämpningar om hans utseende kryper in under huden på honom. ”Och om ni inte dricker människoblod?” frågar Meryn.
Lucien släpper Venna med blicken. ”Om vi dricker uteslutande djurblod åldras vi. Vi lever fortfarande längre än de flesta människor, men vi blir svaga. Min far var en asket vars enda nöje var självförnekelse. I det avseendet hade vi olika åsikter. Jag misstänker att Nocturnas kungar gjorde likadant för att lura folket.”
Meryn suckar. ”Det finns mycket vi behöver lära oss om sifonkrafter.”
Lucien ger henne en road, men också förförisk blick. ”Om du har frågor står dörren till min privata bostad alltid öppen för dig, drottning Meryn.”
Någonting revirlystet och ursinnigt hugger till i min mage.
Luciens retfulla blick riktas mot mig och hans leende blir bredare.
Jag hoppas att hans dörr står öppen även för mig – för jag tänker karva ut ögonen på honom när han sover. Han kommer inte att dö, men han kommer aldrig att kunna titta på henne sådär igen.
Men Meryn ignorerar hans insinuationer. ”Du har visat mig sanningen”, säger hon. ”Vad föreslår du?”
Lucien blir allvarlig igen. ”Nocturna och Astreona behöver inte vara fiender. Våra sanna, gemensamma fiender är Alistair Brightbane och hans värd Killian Valtiere. Jag föreslår att vi gör vapenvilan permanent och att
våra nationer allierar sig i striden mot honom.”
Meryn ser inte imponerad ut.
Jag slår näven i bordet igen så att de löjliga, förgyllda tallrikarna skakar, och Lucien höjer ett ögonbryn. ”Har du någonting att tillägga, alfa Stark?” frågar han torrt. ”Är det allt? Vapenvila och en allians? Det är i princip exakt samma sak som din general sa till oss vid gränsen, så varför i helvete släpade du oss hela vägen hit?” ”Stark”, varnar Meryn. ”Vi måste lyssna på honom.”
Lucien tar en klunk till av sin gyllene dryck. ”Utan att själva ha upplevt Astreona skulle ni aldrig ha accepterat att ni blivit förda bakom ljuset i femhundra år. Dessutom ville jag förstås bekanta mig med er drottning och bilda mig en egen uppfattning om henne.”
Han drar ut orden bekanta mig för mycket. Den fräcka jäveln.
Vi glor på varandra. ”Alfa Stark har en poäng”, säger Meryn lugnt. ”Jag lockas av tanken på vapenvila och en allians, men jag hade väntat mig mer av dig. Har du någon plan för hur vi ska hantera din bror och hans nuvarande värdkropp?”
Luciens ögon blir kattlika och han vilar hakan i ena handen. ”Om du vill ha mer av mig, drottning Meryn, kan jag försäkra att jag är mycket generös.”
Innan jag hinner resa mig och klippa till honom, lägger Meryn en hand på mitt knä och kramar det hårt. Beröringen väcker en het, hopplös längtan inom mig. ”Ignorera honom”, säger hon. ”Han leker bara med dig.” ”Han leker med dig, och det tål jag inte.”
Meryns grepp blir lösare och jag vill ta tag i hennes hand, hålla henne hårdare intill mig. ”Kung Lucien testar gränser som ett ouppfostrat barn. Om du låter honom reta upp dig blir det bara värre. Så ta det lugnt, för helvete, innan du orsakar en diplomatisk incident.” ”Det är så gulligt när ni gör det där”, säger Lucien med ett självgott leende. ”Ni pratar, inte sant? Det syns på blickarna ni ger varandra. De är inte så försynta som ni tror.”
Meryn vänder sig mot honom. ”Du har rätt. Och jag är inte försynt.
Däremot börjar jag bli irriterad.”
Skuggorna rör sig igen. Så gick det med att inte låta honom reta upp oss. ”Så har du en plan, eller tog du verkligen bara hit mig för att bedöma mig?” fortsätter hon. ”För mitt land står på gränsen till ett sammanbrott och jag skulle mycket hellre vara där och trassla mig igenom det här regentskapet, än att vara här och bevittna svärdskamper du ordnar för ditt eget höga nöjes skull och motbjudande visioner av dina orgier!” Hennes röst blir gäll och spricker vid det sista ordet.
Det blir tyst i rummet.
Lucien blottar spetsarna på sina huggtänder i ett leende. ”Tråkigt att höra att du inte uppskattade det. Du är min plan, drottning Meryn. Jag har förblivit en älskad regent i hundratals år eftersom jag är bra på att delegera.”
Jag rynkar pannan. Vad försöker han säga? ”Klarspråk, tack”, säger Meryn.
Lucien rätar på ryggen. ”Om du går med på ett samarbete, ger jag dig full kontroll över Astreonas styrkor. De är dina att befalla.”
