34
MERYN
Jag kan inte sluta titta. Min instinktiva fasa blandas med en brutal, morbid nyfikenhet. Kvinnan lutar huvudet bakåt och suckar av njutning. Hennes ansiktsuttryck blir extatiskt när Lucien dricker djupt, utan att någonsin släppa mig med blicken.
Runt omkring bordet gör de andra sifonerna likadant med människorna som kommit till dem. De beter sig som om det inte är konstigare än att skära upp en köttbit.
Sintar lyfter huvudet efter att ha druckit från sin människas hals. Hon stryker med fingrarna över kvinnans blodiga kinder och slickar sedan sina fingrar. Kvinnan har sjunkit ihop i hennes knä.
Det öde vi trodde att vi räddade henne från utspelar sig nu på ett mycket mer förnedrande och offentligt sätt.
Det är egentligen inte förvånande – vi visste naturligtvis att de var blodsugare.
Och Elias talade om för oss att många människor är … villiga deltagare. Även kvinnan från byn valde faktiskt det här, i stället för ett fängelsestraff. Ändå hettar mina kinder av ilska och förakt.
Något med allt det här är så ociviliserat.
Mina vänner känner likadant. Starks stol skrapar lite mot golvet, som om han är på väg att resa sig. Men så hejdar han sig, som om han minns varför vi är här. Vennas hand vilar på dolken under hennes klänning, men hon rör
inte en min.
Noemi har blivit likblek i ansiktet. Hon stirrar på Lucien med hat och äckel i blicken, och hon gör det så tydligt att sifonen vid hennes sida blänger irriterat på henne.
Jag kan inte klandra henne. Kvinnan i Luciens knä sjunker allt djupare ner i sin underdåniga eufori och ger ifrån sig ett mjukt stön. Det är en liderlig scen och påminner mig på ett obehagligt sätt om hur kung Cyril brukade tafsa på ”sällskapsdamen” i sitt knä.
Luften blir varmare. De enda ljud som hörs är … distraherande våta.
Och när människorna börjar ge vika för det som pågår börjar de alla sucka och stöna lågt.
Det är svårt att föreställa sig att min syster en dag ska äta på samma sätt.
Kanske äter hon och min far på samma sätt just nu. Jag tvingar tillbaka en rysning.
Kvinnan i Luciens knä flämtar till när han drar ut tänderna. Han lyfter en hand, drar tummen över sina läppar och slickar av den, som för att inte ödsla en droppe.
Sedan sänker han blicken till min orörda tallrik. ”Duger inte maten vi serverar?”
Han får det att låta som om jag är oförskämd, trots att han just drack från en kvinnas hals rakt framför ögonen på mig. ”Nej”, svarar jag kyligt. ”Jag litar inte på maten.”
Lucien skrattar lågt. ”Tror du verkligen att vi skulle låta Elias föra er hela den här vägen bara för att förgifta er?”
Han väntar inte på mitt svar innan han sträcker sig över den hänryckta kvinnan i sitt knä och tar en bit kött från min tallrik. Sedan rätar han på sig och för köttet till kvinnans mun. Hon särar på läpparna och tar emot det.
Jag grimaserar när hon börjar tugga. Lucien tittar upp, ser min äcklade min och blottar huggtänderna i ett leende, som om det här är roligt. ”Ser du? Inget fel på maten.”
Jag lutar mig framåt och spänner blicken i honom. ”Är det här spektaklet slut snart? Jag är redo att prata om varför jag har kommit hit.”
Lucien suckar och muttrar något ohörbart. Sedan stryker han med handen över kvinnans arm och säger: ”Du kan gå nu, min kära.”
Hon ler mot honom, sänker huvudet och vinglar lite när hon reser sig.
De andra människorna reser sig också och hasar – visa i en rakare linje än andra – mot utgången.
Den blonda människokvinnan tar upp sin bröstplåt och sitt svärd.
Hennes rörelser är långsamma och osäkra. ”Vad kommer att hända med henne?” frågar jag med låg röst.
Lucien viftar med handen. ”Åh, hon klarar sig. Hon får vila här en stund och sedan återvända hem.”
Det bränner bakom mina ögonlock och jag känner ett genuint hat.
Lucien lutar sig närmare mig. Han ler inte längre. Hans ögon är allvarliga och klara. ”Alistair Brightbane är min äldre bror, men jag ärvde tronen i stället för honom. Det här kriget har hela tiden varit hans hämnd.
Han vill erövra Astreona och ta tillbaka det han ser som sin födslorätt.”
Jag stirrar häpet på honom. Om jag inte mådde illa innan, gör jag det nu.
Femhundra år av krig, försöker han säga – oräkneliga förlorade liv, oändliga timmar av förkrossad gråt, en konflikt som har format Nocturnas historia och kultur – bottnar i en familjedispyt om tronföljd?
Ett gruff mellan två bröder.
Alla uppoffringar, allt lidande mitt folk har utsatts för, det system av exploatering och förtryck som våra falska kungar skapade runt krigsinsatsen … Kan det verkligen vara sant? Har inget av det faktiskt handlat om att skydda Nocturna mot blodtörstiga monster?
Om Lucien är ärlig, är vi alla bara förbrukningsmaterial.
Leksakssoldater. Spelpjäser i en maktkamp mellan två odödliga bröder som aldrig har brytt sig om hur många som överlevde och hur många som dog.
Chocken vibrerar genom flockbanden. Alla hörde Luciens ord eka mot det välvda taket. Alla kämpar med sin egen känsla av sorg, förlust och vrede.
”Säg att jag hörde fel”, vädjar Venna. ”Hela det här kriget kan inte ha varit så meningslöst.” Hennes röst tystar de andra sifonernas samtal.
Lucien vänder blicken mot henne, och någonting flammar upp i hans ögon. Tänker han tukta henne för att hon dristade sig att tala? Jag lägger handen på min dolk igen, men så säger han: ”Vad är krig, om inte en meningslös kamp mellan egon?” ”Hur vågar du?” ryter jag. ”Det har kanske känts meningslöst för dig, men vi har förlorat så många. Människor med nära och kära som trodde att de offrade sig för allas bästa.”
Jag kan inte tänka på min far. Jag kan inte. ”Och hur kan du förvänta dig att jag ska tro på det du säger?” fortsätter jag. ”Du säger att hela vår historia, allt vi vet, är en lögn. Inte bara en del av det. Allt. Men det är ni som har kraften att styra andras tankar, inte vi.”
Lucien lägger ena armbågen på bordet, vilar hakan i handen och tittar lite uttråkat på mig, som om jag är trög. ”Ja, så är det väl. Men sifonen på er tron kunde också styra tankar, inte sant? Varför skulle även vi använda våra krafter mot er?”
Jag pressar ihop läpparna. Ja, Alistair använde blodsmagi och tankekontroll för att utplåna min familjs historia. ”Vad vill du uppnå med att anklaga oss för att använda våra krafter mot er?” tillägger han. ”Tror du att det är vi som har ljugit för er i femhundra år? Eller tror du att jag försöker lura dig här och nu?”
Han fortsätter innan jag hinner få fram ett ord. ”Beträffande dina misstankar om att jag har förgiftat er mat, kommer du nog att upptäcka att det – precis som att styra era tankar – skulle gå emot mina syften. Varför skulle jag föra er hela den här vägen för att övertala er att samarbeta, om jag bara kunde ha låtit mina flaggbärare manipulera era tankar vid gränsen? Dessutom tycks du helt och hållet missförstå hur kraften fungerar. Jag glömmer hur lite ni vet.”
Skulle det betraktas som oartigt om jag högg en av de här fina gafflarna
i handen på honom? ”Upplys oss”, väser jag sammanbitet.
Lucien tvekar. Jag väntar. Om han vill förtjäna vårt förtroende måste han vara beredd att dela information med oss. Riktig information.
Till sist svarar han, efter en teatralisk suck. ”Den sorts kraft du tänker på, den Alistair använde, kräver enorm magisk styrka och konstant påfyllning av energi. De flesta sifoner klarar bara att skapa illusioner, tunna som rök. Ja, vissa av oss har en viss förmåga att påverka en persons tankar, men bara en träl eller någon vi just har druckit från.”
Träl. Ordet ringlar sig in i mig som en parasit, tränger in under min hud.
Hans ögon glänser, roat och självsäkert. ”Spionerna som har korsat våra gränser genom åren, till exempel. Vi fångar dem, dricker av dem, förändrar deras minnen och skickar tillbaka dem till ert land igen.” ”Vad var det där du sa om träl?” ”Det handlar om en unik kontakt mellan sifon och människa som kräver ett ömsesidigt blodutbyte. Men nog med magiteori. Jag förstår varför du inte vill tro mig, så får jag lov att visa dig?” frågar Lucien. ”Låt mig övertyga dig om att vi står på samma sida, Meryn Sturmfrost.”
Stark flyttar sig lite närmare när Lucien lyfter av sig kronan med solsymbolen. Den glittrar när han håller fram den. ”Sätt på dig den”, säger han.
Jag granskar gudinnetåren. Den ser ut att vara identisk med de två jag har. ”Vad är det här?” ”Nog vet du väl att dessa stenar har krafter?” säger han med ett litet leende.
Det är en av få saker vi faktiskt har lyckats komma fram till. Kronan tycks ge mig mer magisk styrka när jag bär den, precis som Saelas halsband. Tårarna är uppenbarligen magiska, på något sätt.
Men Saela har inte lyckats hitta någon mer information om dem. ”Ja, det är jag medveten om.” Jag vill fråga mer, ta reda på om han vet något om stenarna som vi inte vet. Men det här är inte rätt tillfälle för mig att blotta några svagheter. ”Jag undrar vad du håller på med?” ”Och det har jag talat om”, svarar han. ”Jag visar dig det du vill veta.”
Jag litar fortfarande inte på honom. Magin i stenarna är uråldrig, och det är han också. Kanske kan Lucien använda den här tåren mot mig på något
sätt. Men hans blick är menande. Han har märkt hur gärna jag vill ha svar, och han vet att jag kommer att acceptera.
Så jag slutar kämpa emot. Jag lyfter av mig min krona och ger den till Stark. Sedan tar jag emot Luciens.
Så fort metallen snuddar vid min hjässa störtar jag. Det är precis som första gången jag satte på mig min krona, men lite mindre våldsamt och en aning suddigare.
Jag kan inte urskilja lika många detaljer som när jag såg drottning Chiara, men att döma av de bleka stenväggarna och pampiga möblerna befinner jag mig i ett rum i Astreonas slott.
Jag vinglar till lite, lämnar min egen kropp, men bara ett ögonblick.
Precis när jag har hittat balansen hör jag ett mjukt stön bakom mig. Jag snurrar runt, tror att någon är sårad eller döende, stålsätter mig inför smärtan i en tragedi från det förflutna.
Men det var inte smärta jag hörde.
Jag tappar hakan och slår händerna för ögonen. Jag är i ett praktfullt inrett sovrum med fladdrande stearinljus.
Och Lucien ligger i en enorm säng tillsammans med tre andra.
Han har en man till på sin vänstra sida, en kvinna på sin högra och en kvinna mellan benen. De är alla nakna, och allt jag ser är kroppar och svettblank hud.
Allvarligt? Jag vill skrika rakt ut. Den jäveln förde mig till en vision av en orgie.
Vad är det för fel på honom? Jag visste att jag hade rätt om honom. Han jävlas med mig. Klart att han gör. Han är hundratals år gammal och förmodligen uttråkad.
Jag vänder mig om igen, trycker händerna mot mina blossande kinder och försöker glömma det jag sett och hört.
I samma ögonblick slås dörren framför mig upp, så hårt att den slår emot väggen och studsar tillbaka. Där står en äldre, mörkhårig kvinna. ”Din fa…” Hon avbryter sig och stapplar bakåt som om hon har fått en örfil. Sedan slår hon händerna för ögonen för att skydda sig mot det visuella angreppet, precis som jag gjorde. ”Lucien! Vid allt som är heligt!”
Lucien skrattar medan mannen kysser honom på halsen, till synes helt oberörd av den äldre kvinnans plötsliga uppdykande.
Hon riktar blicken mot taket och suckar tungt. Jag får en känsla av att det här händer regelbundet. ”Kungen har kallat till omedelbart rådsmöte. Du måste komma med en gång.” ”Hörde ni?” svarar Lucien med ett leende. ”Det är dags att komma.” ”Med en gång”, fnissar en av kvinnorna. Den andra placerar munnen mellan Luciens ben igen och går honom entusiastiskt till mötes.
Den äldre kvinnan ger upp och spänner blicken i Lucien. Hon knyter händerna och jag ser att hon darrar. ”Lucien. Jag har inte tid med dina oanständigheter. Din far behöver dig nu. Det gäller Alistair.”
Lucien sätter sig genast upp. Han ler inte längre. Hans sängkamrater protesterar, men flyttar sig bort från honom. Han drar några djupa andetag och stirrar på kvinnan vid dörren innan han reser sig.
Jag svär lågt och vänder bort blicken från hans för all del välformade kropp medan han klär på sig. Hans kamrater har satt igång igen och tycks klara sig bra utan honom.
Jag är tacksam över att lämna dem bakom mig när Lucien och kvinnan skyndar iväg genom korridorerna. De utbyter inte ett enda ord medan de går till vad som ser ut som en formell audienssal, med en tron i ena änden.
Jag kan inte urskilja många detaljer, utöver några suddiga flaggor som vajar i vinden på en balkong som sträcker sig längs rummets hela längd.
På tronen sitter en man, flankerad av vakter och tjänare, som framträder mycket skarpare än sin omgivning. Han har vitblont hår, som Lucien, och bär guldkronan som förde mig till den här visionen. Han ser ut att vara äldre än Lucien, kanske i femtioårsåldern om han inte varit sifon, och saknar helt Luciens sluga, kattlika charm.
Regenten är bister. Kanske arg, men det är svårt att veta om de djupa vecken mellan hans ögonbryn alltid är där, oavsett hans humör.
Kungen – Luciens far – hälsar inte på sin son, utan följer honom bara med blicken när han går fram för att sätta sig på en stol bredvid tronen.
Jag följer också Lucien med blicken, noterar det spända uttrycket i hans ansikte. Så såg han ut när han berättade om Alistairs vendetta. Hans blick är allvarlig, klar, genomträngande. Han ser ut som en sträng far.
Dörren öppnas igen. Vakter i lätta och eleganta halvrustningar släpar in en man som ser förvirrad ut.
Fången är så lik Killian att jag nästa tappar andan. Han har Killians vackra, svekfulla ögon, hans mörkblonda hår, hans skarpa drag. Det knyter sig i magen på mig.
Vakterna kastar fram honom på det blekrosa stengolvet. Han kvider till och förblir liggande på knä när han lyfter huvudet.
Stanna på alla fyra, hund, morrar jag inombords. ”En mycket allvarlig anklagelse har riktats mot dig, Alistair”, säger kungen och betraktar sin son med kall blick. Jag skulle ha frusit till is om den varit riktad mot mig. ”Det sägs att du har tillverkat trälarmband.”
Det där ordet igen. Träl.
Alistair tittar upp på sin far med ohöljd chock i ansiktet. ”Jag … Far, jag skulle aldrig göra något så ohyggligt!”
Hans röst brister. Han får tårar i ögonen. Han ser så sårbar och rädd ut, så uppriktig. Det ser inte ut som om han ljuger.
Kungen nickar mot vakterna. I min vision rör de sig suddigt, och några ögonblick senare är de tillbaka med flera män och kvinnor, som ser djupt allvarliga ut när de ställer sig runt Alistair.
Vakterna stiger fram och drar upp deras ärmar, och jag ser att alla bär ett armband – av guld, med en blodröd rubin i mitten.
Det svindlar för ögonen. Min fasa sveper som en våg över visionen,
utplånar alla färger.
Trälarmband.
Identiska med förlovningsarmbandet runt min handled.
Scenen fortsätter. Lucien lutar sig tillbaka som för att öka avståndet mellan sig själv och det som pågår. Han kröker på överläppen, och jag svär på att han känner samma avsmak som jag. Jag vet inte vad allt det här betyder än, men blicken i Luciens ögon är en varning.
Alistair sträcker på sig, och den darrande, vettskrämda fasaden försvinner lika snabbt som Killians godhet gjorde det. Han skakar sakta på huvudet. ”Nåväl. Ni har kommit på mig. Men far, det är för kungarikets bästa.”
Kungen lyfter en hand. ”Jag är inte intresserad av dina lögner. Du har brutit mot en av Astreonas grundlagar och därmed bevisat en gång för alla hur ovärdig kronan du är. Du ska landsförvisas, och jag ska utse din bror Lucien till min tronföljare.”
Lucien vänder sig mot sin far med stora, panikslagna ögon. ”V-va?” ”Du kan inte göra så mot mig!” skriker Alistair. ”Jag är din arvinge! Din förstfödda! Det här är …” ”Tyst!” ryter kungen. Hans röst rör sig som ett knytnävsslag. Först är den snabb och hård, sedan sänker sig den tunga smällen över rummet och ett blåmärke tar form. ”Det är så här det måste bli. Alistair, jag vill aldrig
se dig i närheten av Brightbane igen.”
Alistair knyter händerna till vapen. ”Jag beklagar att det behövde bli såhär, far”, säger han, och hans blå ögon glittrar till innan han sluter dem.
I nästa sekund blir alla med trälarmband tomma i blicken, huttrar och krampar. Sedan utbryter ett febrilt kaos när de attackerar alla i närheten.
Huggtänder blixtrar. Skrik ekar mellan väggarna. Vakter vänder sina vapen mot fångarna.
Lucien reser sig hastigt, betraktar scenen med vilda ögon och skyndar fram för att skydda sin far, kungen.
Men det är för sent. Kungens vakter och tjänare har redan vänt sig mot honom, med glänsande trälarmband på sina handleder. En av dem håller tillbaka de lojala vakterna. En annan drar en lång kniv och halshugger kungen, med kusligt uttryckslöst ansikte.
Lucien kommer fram till sin far samtidigt som det händer, fångar upp hans kropp när den blödande sjunker ihop över tronen. Lucien ylar av ursinne. Han drar sitt vapen och fäller angriparen som, antar jag, inte styrdes av sin egen vilja.
Sedan sträcker han ut handen, och i en enda smidig rörelse tar han upp guldkronan som fallit ner på golvet och placerar den på sin hjässa.
Plötsligt finns där tio Lucien som alla rusar med dragna svärd mot Alistair. Jag har aldrig sett sifonmagi som den här, såhär verkliga illusioner.
Det måste vara kronan som förstärker Luciens krafter, inser jag och ryser till.
Jag är inte den enda som blir överrumplad. Vakterna och tjänarna under Alistairs kontroll skriker och skingras, förvirrade av den övertygande bilden av deras prins som attackerar från alla håll samtidigt. Alistair ryter order till dem och ådror buktar ut i hans panna när han kämpar för att behålla kontrollen över sin ovilliga armé.
Här och där ser jag den riktiga Lucien när han slaktar fler av Alistairs trälar. Även Luciens hastighet tycks förstärkas av kronan, för han rör sig så snabbt att jag knappt hinner uppfatta det. Obesvärat plöjer han fram genom deras försvar och tystar skrik efter skrik. Blodet flödar över det ljusa golvet.
Alistair befaller ursinnigt fler trälar att placera sig mellan honom och den framryckande Lucien. ”Det här är inte vad du vill, broder”, säger Alistair nästan mjukt medan han backar mot dörren. ”Vi vet båda att det är ett för stort ansvar för dig.”
Han spelar ödmjuk och missförstådd igen. Så enkelt han växlar mellan en personlighet och en annan. ”Du är skapt för ett njutbart liv i lyx och överflöd”, fortsätter Alistair. ”Ge kronan till mig, låt den bli min börda att bära.”
Luciens ögon är kalla som is när han spänner blicken i sin bror och halshugger ytterligare två trälkrigare. ”Inte en chans, din sadistiska jävel.”
Alistairs ansikte förvrids i en hånleende grimas. ”Du kommer att få ångra det här, Lucien. Jag ska ta min tron tillbaka, kosta vad det kosta vill.”
Och innan Lucien når fram till honom snurrar Alistair runt och försvinner ut genom dörren.
