33
MERYN
Det är en välsignelse att slippa vara täckt av svett och smuts för första gången på flera dagar.
Badrummen är lika lyxiga som resten av slottet, och det är även kläderna som levereras till oss. De skiljer sig markant från det vi brukar bära – astreonska tyger av så utsökt kvalitet att jag knappt vågar röra mig av rädsla för att råka få en reva i det ömtåliga materialet eller dra loss en av de fastsydda pärlorna.
Kvinnorna i vårt sällskap har fått lätta, skira klänningar med invecklad snörning i ryggen, långa ärmar och höga halsringningar. Det måste vara högsta mode vid hovet, även om det verkar opraktiskt i det här vädret.
Fast om man bor i ett enormt slott byggt för att släppa in alla vindar och har råd att låta sig fläktas av tjänare, behöver man kanske inte oroa sig för hettan.
Jag betraktar mig själv i den stora, förgyllda spegeln i mitt sovrum och gör det jag kan med mitt hår. Klänningen är klarröd, en starkare färg än jag är van vid att bära, och tyget får det att se ut som om jag har blivit
skinnflådd.
Vackert skinnflådd.
Jag lämnar mitt rum för att gå ut till de andra i sällskapet.
Stark i astreonska kläder får mig att stanna tvärt. Han bär löst sittande byxor och en tunika i liknande tyg, allt i nyanser av blått. Byxorna är
mörkt marinblå, medan tunikan för tankarna till himlen en solig dag.
Kontrasten mellan de klara färgerna och hans mörka ögon får mig att svälja hårt.
Tunikans långa ärmar och höga krage döljer de flesta av hans tatueringar, och bara de på händerna och högst upp på halsen syns.
Utan tillåtelse fyller mina tankar i resten av mönstret. Jag vill utforska de där tatueringarna på hans bröst, på hans magmuskler, längre ner … Jag vänder mig tvärt och går in i Vennas rum för att se om hon behöver hjälp.
Venna håller på att klä sig – snabbt, för att ta igen förlorad tid. Medan vi andra gjorde oss i ordning var hon upptagen av att rekognoscera.
Sifoner vid fronten vet tydligen hur de ska identifiera våra spioner och genomskåda deras knep, men det märks tydligt att allt är mycket mer avslappnat såhär långt från Nocturna. Hennes Kryptosförmågor gjorde henne snabb och omärklig när hon kartlade tänkbara flyktvägar.
Enligt hennes rapport var det ingen som såg henne. ”Och det ser ut som ett vanligt slott”, säger Venna. ”Mm. Det har jag tänkt förut”, fnyser jag och minns vad vi hittade djupt under vårt eget slott. Om sifonernas magi dolde några hemligheter, skulle Venna då kunna upptäcka det? Skulle någon av oss kunna upptäcka det?
Oroväckande nog tycks vi ha vant oss vid den söta doften av deras magi i luften. Jag märker den inte ens längre. ”Men de har vakter vid samtliga utgångar – till synes för att hålla folk ute. Fast det känns mer som om de håller folk inne. Här, Meryn.”
Venna knackar mig på låret, och jag lyfter benet och drar upp kjolen till höfterna. Hon böjer sig ner, fäster ett hölster runt mitt lår och skjuter ner en dolk i det.
Jag gör samma sak för henne, spänner fast lädret mot hennes hud.
Det är lätt att gömma vapen under svallande kjolar, vilket är bra eftersom vi definitivt inte tänker ge oss in i det här obeväpnade. Vår tillit till våra värdar är med all rätt obefintlig.
Om allt går åt helvete kan jag alltid använda min skuggbändning … men jag känner mig nästan tryggare med knivar än med magi.
Vi kommer ut i sällskapsrummet samtidigt som det knackar på dörren, hårt och uppfordrande. På något sätt låter till och med deras knackningar
oförskämda. ”Redo?” frågar jag de andra. ”Så redo vi kommer att bli”, svarar Noemi. ”Jag vet att det är mer troligt att jag gör bort mig än att någon av er gör det”, säger jag motvilligt. ”Men vi borde alla göra vårt bästa för att inte sätta käppar i hjulet för förhandlingarna innan vi vet vad som gäller. Hur gärna vi än vill kasta all försiktighet överbord och låta våra vargar löpa amok.”
Jag snuddar vid Anassas sinne när jag säger det, och hon ger mig genast sitt stöd. ”Lycka till. Men om du behöver mig är jag alltid redo att slita våra fiender i stycken.”
Jag ler snett och tittar mig omkring – det syns att alla andra också kommunicerar med sina vargar. Jag önskar att de kunde följa med oss i kväll.
Saela ger mig en hård kram. Hon ska äta middag här i sviten – politiska förhandlingar är ingenting för barn, särskilt inte sådana som kan bli våldsamma.
Min far … Fredrich – jag kan fortfarande inte tänka på honom som pappa – har erbjudit sig att hålla henne sällskap. Jag försökte låta bli att känna mig sårad när Saela blev glad över det.
Jag släpper min syster, öppnar dörren och ser en välklädd och samlad Felippe. Om det stör honom att han tvingades vänta, visar han det inte.
Han står så rak att jag nästan undrar om han har en metallstång inopererad i ryggraden. ”God kväll. Ni har blivit kallade till er middagsaudiens med kung Lucien.”
Kallade. Ordet sänder en ilning av irritation genom hela gruppen.
Samtidigt sveper Felippe med blicken över oss och noterar vår förvandling från reströtta till presentabla. Hans hånfulla uppsyn gör klart att han inte är imponerad.
Vi följer efter när han raskt går genom slottets magnifika salar. Venna stirrar på Felippes ryggtavla som om hon fantiserar om att slita ut den där metallstången och trycka in den i ögat på honom.
Han leder oss genom alltmer praktfulla korridorer – målade sidendraperier fladdrar i den varma vinden, mosaik glänser i dussintals bassänger med klart vatten, statyer av fåglar med långa fjädrar pryder de många stenalkoverna – tills vi når fram till den kungliga matsalen.
Felippe sänker huvudet när två tjänare öppnar de båda höga trädörrarna i
perfekt synkronisering.
Matsalen innanför är häpnadsväckande.
Taket är högt, välvt och täckt av mönstrad mosaik. Det ser ut som om vi går under en stjärnklar natthimmel, med konstellationer av glänsande bladguld och ädelstenar. Längs den bortre väggen erbjuder panoramafönster en makalös utsikt över staden nedanför och den ödsliga men ändå vackra öknen på andra sidan.
Flera medlemmar av sifonhovet har redan slagit sig ner vid ett långt, mörkt, blankpolerat träbord dukat med glänsande silver och vinglas. Elias är en av dem, och han ger mig ett spänt leende när vi kommer in. Alla omkring honom glittrar av juveler och broderier. De är vackra, som alla
sifoner.
Och vid bordets huvudända … Kung Lucien Brightbane.
Jag vet omedelbart att det är han, trots att han inte alls ser ut som jag har föreställt mig. Hans hy är slät och blek. Felfri. Jag har alltid vetat att han är uråldrig, men jag var oförberedd på hur ung han ser ut.
Han ser inte ut att vara mycket äldre än Stark. Trettio, som mest.
Han har dragit sitt axellånga, vitblonda hår bakom öronen, som är fulla av guldringar. De ljusa lockarna ramar in ett ansikte som är så symmetriskt fulländat att det nästan ser overkligt ut. Som om en mästerlig bildhuggare har skulpterat honom av ett stycke elfenben, slätat ut hans drag med ömma smekningar – höga, skarpa kindben, fylliga läppar, en stark haka.
Han är så extremt vacker att det nästan är smärtsamt.
Lucien sitter avslappnat men elegant på en sirligt snidad stol vars ryggstöd välver sig över hans axlar. På hans hjässa vilar en guldkrona med vridna metalltaggar som ser både stilfulla och farliga ut.
Jag kväver en flämtning. Det är kronan jag såg i min vision, när jag försökte avgöra om jag skulle acceptera Rubys erbjudande.
Trots att Lucien sitter ner syns det att han är lång. Ena armen vilar på bordet och hans ringprydda fingrar rör vid foten på hans vinglas. Men ingenting i hans utseende kan mäta sig med hans ögon.
Den välbekanta glimten i dem fryser blodet i mina ådror. De är genomträngande blå, och trots nyansskillnaden kastas jag rakt in i Killians famn igen när jag ser dem.
Lucien spelar åtminstone inte oskuldsfull, noterar jag. Redan från början står det klart att han är cynisk och skarpsinnig.
Jag hoppas att han inte drar ut på det här längre än nödvändigt. Jag är inte på humör för några spel.
Kung Luciens blick är riktad mot mig när han lutar sig tillbaka och säger: ”Välkommen. Det var några år sedan jag träffade en Sturmfrostdrottning.”
Den nonchalanta anspelningen på drottning Chiara, tillsammans med den roade tonen i hans röst, sänder ännu en iskall stöt genom mitt blod.
Han kände henne. Personligen, troligtvis.
Det som är uråldrig historia för mig är bara minnen för honom.
Jag samlar mig genom att fokusera på dolken som vilar mot mitt lår.
Innan jag hinner säga ett ord stiger Stark fram och placerar sig framför mig, som för att skydda mig mot en attack. ”Res dig då upp och hälsa på henne med den aktning hon förtjänar.”
Luciens blick glider mot Stark och han drar sakta på munnen. ”Ah, ja, och som vanligt har drottningen med sig en beskyddare.”
Det blir tyst några sekunder medan han drar ett finger runt kanten på sitt glas. Sedan reser han sig.
Hans sätt att räta på sin långa kropp och buga sig för mig är behärskat.
Det är inövat. Noggrant. Men det är också långsamt och ytligt.
Inte heller nu kan jag avgöra om jag blir respektlöst bemött.
När han sträcker på sig i sin fulla längd ser jag någonting glänsa i hans krona. Min blick skärps.
I mitten av kronan finns en opal som liknar den i min mors halsband, den i min krona, och den i översteprästinnans ring. Ännu en gudinnetår?
Pulsen börjar dåna i mina öron. Vad betyder det att ännu en tår finns här i Astreona?
Luciens leende når inte ens ögonen. Det når knappt hans läppar. Han ser inte särskilt välkomnande ut. ”Kom och slå dig ner vid min sida, så att vi kan tala ordentligt med varandra.” ”Sätt dig vid andra kortändan av bordet”, råder Stark mig. ”Markera att du är hans jämlike.”
Det skulle jag kunna göra. Men jag är här för att få veta vad Lucien vill, för att höra vad han har att säga.
Det blir ändå svårt nog att behålla samtalet mellan oss två, eftersom alla ljud återkastas från det välvda taket. Jag vill inte behöva skrika om hur våra kungariken har försökt mörda varandra i århundraden och kan ni vara snälla och sluta med det?
Jag rör lätt vid Starks arm innan jag går fram och sätter mig bredvid Lucien, som ser belåten ut.
De många guldringarna i hans öron gnistrar när han sjunker ner på stolen, och den praktfulla skruden breder ut sig runt hans kropp. Stark kastar sig omedelbart och lite klumpigt ner på stolen vid min andra sida, placerar sig mellan mig och de andra sifonerna.
När även Venna och Noemi har slagit sig ner gör Lucien en diskret signal till sina tjänare, och de öppnar en dörr i andra änden av salen. Två
gestalter i rustning kommer in.
Stark flyger upp från stolen. ”Bara lite lätt middagsunderhållning”, säger Lucien med en röst som på något sätt är både hotfull och lugnande. ”Det är en tradition vid mitt hov.
Ingen anledning till oro.”
Rustningarna ser mer ceremoniella än praktiska ut. Bröstplåtar av guld, rasslande silverbrynjor med långa ärmar. Krigarna – båda kvinnor – drar
sina svärd och gör honnör för kungen, som artigt klappar i händerna. De andra hovmedlemmarna gör likadant, så jag slår ihop mina händer en gång innan jag lägger dem i knäet.
Ingen av kvinnorna bär hjälm. Jag studerar den kortare av dem med smala ögon.
Sedan flämtar jag högt. Det är kvinnan från sifonbyn, kvinnan vi försökte rädda. När hon ser att jag stirrar på henne rodnar hon och sänker huvudet. ”Vad ska det här föreställa?” snäser jag och gör en gest mot henne.
Han blinkar sakta mot mig. ”En sifon dog. Det var hennes fel. Hon underlät att erlägga erforderlig betalning och gjorde sedan motstånd när hennes hyresvärd kom för att driva in skulden. Hon har hans blod på sina händer.”
Stark slår näven i bordet så hårt att ett av de sköra glasen välter och slår emot en tallrik. ”Det är jag som har hans blod på mina händer. Det var jag som dödade honom.”
Lucien rycker oberört på ena axeln. ”Dessvärre är du ett diplomatiskt sändebud från en främmande nation. Hon är en av mina medborgare och har vuxit upp med våra lagar. Om hon inte upprepade gånger hade brutit mot dem säger det sig självt att sifonen fortfarande skulle ha varit vid liv.”
Det smakar aska i munnen. Om vi inte hade ingripit, skulle hon inte ha varit här. Men … hur kunde vi se vad som pågick och inte försöka stoppa det? ”Så vadå, nu tänker du låta dem slåss på liv och död som en liten aptitretare?”
Lucien himlar med ögonen. ”Var inte så dramatisk, drottning Meryn.
Bara lite lätt underhållning, som sagt. Ingen behöver dö här i kväll”, säger han, och jag kan inte låta bli att läsa mellan raderna. ”Hon fick själv välja mellan det här och en fängelsecell, och hon valde att slåss. Om ni ursäktar, vill jag gärna låta föreställningen börja.”
De båda kvinnorna vänder sig mot varandra samtidigt som tjänarna börjar bära in maten.
Rätterna är raffinerade, färgstarka och liknar ingenting jag tidigare serverats, inte ens under min tid som bindling i slottet.
Obekanta dofter blandar sig med bekanta. Starka kryddor, spannmål, kött och fisk, och den mjuka sötman från främmande frukter som har skurits i skivor och arrangerats i formen av blommor. De är djupt purpurfärgade och aptitretande röda. Blekt gula och mörkt gröna.
Men min blick dras hela tiden till människan vi dömde till den här förödmjukelsen. Skendrabbningen tar sin början och tjänarna ställer rätterna på bordet.
De är uppenbarligen vana vid den här sortens middagsunderhållning. De är stadiga på handen när de serverar kalla soppor och fyller glasen med en trögflytande, gyllene vätska som luktar starkt av alkohol. De ignorerar fullständigt stönen från kombattanterna och skrällarna när deras svärd slår in i varandra.
Människokvinnan visar sig vara överraskande stark och snabb med sitt svärd och tvingar snabbt sin motståndare att inta försvarsställning.
Det är svårt att titta på. Jag har sett kämpar som hon förut, folk som hamnat i trångmål och tagit sig vatten över huvudet. Hennes snabbhet stinker av desperation.
Hon gör ett utfall, utnyttjar en öppning och får nästan in en träff, men sifonkvinnan dansar undan i sista ögonblicket. Svärdet sveper i stället genom sifonens skjortärm, och en bit av det tunna tyget singlar sakta ner på golvet.
Sedan pressar sifonen henne bakåt, blockar först attack efter attack och blir sedan plötsligt snabbare och snabbare. ”Sifonkämpar måste ge människor två minuters försprång innan de använder sina krafter, för att jämna ut oddsen”, säger Lucien i samtalston. ”Sintar är en av mina favoriter.”
Sintar håller inte längre igen. Jag ser henne avancera med så ofattbar hastighet att hennes rörelser blir suddiga. Hon tvingar människokvinnan bakåt, mot vårt bord. Några av sifonerna drar ut sina stolar när kämparna närmar sig kritstrecket på golvet som markerar gränsen, bara någon meter från bordet.
Det knyter sig i magen på mig när jag ser hur ojämn kampen faktiskt är.
Ska det här föreställa underhållning?
Stackars kvinna. Bilden av hennes sons ansikte träder fram för mitt inre öga, rädd och orolig innanför dörren till deras hem. Vem tar hand om honom nu, medan hans mor är här för att roa kungen?
Våld som sport. Det är alltför välbekant.
Människan faller ner på knä efter en manöver från sifonen som jag inte hinner uppfatta. Jag grimaserar när Sintar blixtrande snabbt drar sin klinga över kvinnans kinder, först den högra, sedan den vänstra.
Hur långt tänker de låta det gå? Jag sträcker mig efter min dolk, men innan jag hinner dra den avslutas kampen med att Sintar gör ännu ett blödande snitt på människokvinnans handrygg så att hon tappar sitt svärd.
Människan håller upp händerna i ett tydligt tecken på underkastelse.
Sifonerna applåderar igen, och några av dem ropar berömmande ord till
segraren. Lucien ler belåtet.
Jag mår illa. ”En bra kamp”, säger han. ”Människan klarade sig längre än de flesta mot min kämpe.”
När han säger det kommer fler människor ut genom tjänardörren, men de här är tomhänta.
Sex vackra män och kvinnor, alla i skira kläder som inte lämnar mycket åt fantasin, ställer upp sig vid bordet, tre på varje sida.
Sedan går en av kvinnorna, en kurvig brunett med tunga ögonlock, fram till Lucien och sätter sig i hans knä. Han stryker med handen över hennes lår och höfter. Jag tittar förvirrat på och undrar om det här är någon skum sexgrej.
Kanske är det normalt här att ha en orgie eller två innan man börjar äta, för att reta aptiten?
Jag vänder mig om och ser att kämpen, Sintar, har erbjudits en plats vid bordet.
Besynnerligt nog sätter sig hennes besegrade motståndare i hennes knä.
Deras tunga bröstplåtar avlägsnas och kastas åt sidan. Sintar skrattar och småpratar med sifonen på sin högra sida, samtidigt som hon förstrött drar
fingrarna genom människokvinnans blonda hår. Kvinnans blick är frånvarande.
Jag måste uppbåda all min viljestyrka för att inte rusa fram till henne, rycka henne ur Sintars knä och ta med henne ut ur slottet.
Lucien ler mot sin kämpe över det långa bordet. Hon tittar upp på honom, och han nickar samtidigt som han höjer sitt glas. ”Du har din rätt som segrare. Varsågod, och bra gjort, Sintar.”
Människokvinnan sluter ögonen och sitter helt stilla. De båda såren på hennes kinder blöder fortfarande, och det droppar från hennes haka. Ännu en bild från min vision: blod som rinner nerför en hals.
Jag tittar på som förlamad av fasa när Sintar lyfter kvinnans skadade hand, sveper med tungan över den och slickar upp blodet. ”Smaklig måltid”, säger Lucien sedan, och det finns en utmaning i hans djupblå ögon när han ser på mig. Han böjer huvudet över den undersköna kvinnan i sitt knä.
Och borrar in huggtänderna i hennes hals.
