32
MERYN
Dagarna går. Vi stannar för att äta, dricka och skaffa proviant. På nätterna sover vi på obekväma britsar. Ju längre söderut vi kommer, desto varmare blir det, och Elias rider in till staden Dawnspire för att skaffa tunnare kläder åt oss. Det är en välkommen lindring, men det är ändå inte nog.
Jag har aldrig upplevt hetta som den här förut, och min kropps reaktion är närmast … ohyfsad. Jag svettas. Konstant. Utan minsta fysisk ansträngning. Även efter att jag har bytt om till tunnare kläder håller jag mina handleder täckta. Jag vill inte att sifonerna ska se förlovningsarmbandet – åtminstone inte än. Kanske vet de hur jag ska bli av med det, men det är ett samtal som måste ske på mina villkor.
Då och då känner jag att det dras åt runt min handled, och mina tankar glider ofrivilligt mot Killian. Under mina dagliga kontakter med Siegrid får jag veta att ingen har hört något från honom sedan Phylax deserterade, och jag är ständigt på helspänn.
Landskapet omkring oss fortsätter förändras och blir allt torrare.
Grönskan ersätts av långa sträckor med dammiga stigar och skrumpna buskar. Växtligheten förändras också, blir mer färgstark – skarpa blomblad i nyanser av rött, orange och gult, som eldslågor.
Arkitekturen i de små städerna vi passerar blir alltmer avancerad och konstnärlig. Byggmaterialen förändras och övergår i röd lera, bränt tegel
och terrakotta.
Stark och jag undviker varandra helt och hållet, utom när vi sover. Det har varit oerhört obekvämt och alla har märkt det. Venna håller sig vid min sida och Noemi följer Stark överallt.
Jag undrar om hon njuter av att ha hans fulla uppmärksamhet och förbannar mig själv för att jag bryr mig. Jag undrar också vad hon tycker om att vi sover ihop. Bryr hon sig?
Venna märker att jag blänger på dem. ”Vad har Noemi gjort dig, egentligen? Du tittar på henne som om hon har lemlästat Anassa.” ”Hon skulle aldrig komma nära nog för det”, fnyser Anassa. ”Dra inte in mig i ert tramsiga människodrama.”
Jag ursäktar mig – sand i ögat, helt orelaterat till Noemi – och försöker stärka försvarsmurarna runt mitt hjärta.
Men jag kan förstås inte låta bli att bry mig. Inte nu när jag har fått en skymt av allt vi skulle kunna bli tillsammans.
Den tjurskalliga jäveln. Måste alltid ha kontroll.
Tanken på Stark och kontroll får det att knyta sig i magen igen, och hettan som stiger inom mig är värre än den konstant gassande solen.
Vid ett tillfälle, när vi har stannat på en förläggning för att övernatta, råkar jag få syn på Saela och min far tillsammans i ett lugnt hörn av gårdsplanen. De sitter sida vid sida på en låg stenmur som skiljer gårdsplanen från byggnaden precis intill och är djupt försjunkna i ett
samtal.
Jag står orörlig och betraktar dem.
Saela talar öppet med honom och gestikulerar med händerna. Han lyssnar uppmärksamt och nickar då och då. Saela ser nästan ut som sitt gamla jag, för första gången sedan … Killian.
Jag försöker tolka den plågsamma blandningen av känslor som väller upp inom mig. Jag är fortfarande ursinnig på vår far, men när jag ser dem tillsammans känner jag också något annat.
Något glittrande och orört som nyfallen snö. Något med potential. Med tyngd. Med skönhet. Med frid.
Saela har aldrig riktigt fått uppleva en förälders odelade uppmärksamhet och intresse. Mammas psykiska ohälsa hindrade Saela från att skapa samma band till henne som jag gjorde när jag var ung, innan allt förändrades. Saela kunde aldrig lita på mamma, kunde inte be henne om
hjälp med nästan någonting.
Och jag gjorde mitt bästa, men … Det är bara fint, att se det här. Hon är lycklig och det är mitt jobb att skydda hennes lycka, även om den samtidigt gör mitt hjärta tungt.
Ett ljud får mig att titta upp. Noemi har kommit fram till mig, och när hon ser vad jag tittar på säger hon torrt. ”Fäder, alltså.”
Jag kan inte hejda ett spänt skratt.
Hon biter sig osäkert i läppen. ”Jag vet att vi inte känner varandra särskilt väl, men från en sargad dotter till en annan – jag märker att din far försöker. Om du inte kan förlåta honom, gör inte det, men … ha åtminstone det i åtanke.”
Hennes råd får någonting att mjukna inom mig.
När Noemi går sin väg tittar Saela upp och märker att jag iakttar dem, och hennes ansikte sluter sig omedelbart. Hon drar upp axlarna, sänker huvudet och skyndar bort från Fredrich som om hon blivit ertappad med att göra något förbjudet.
Det gör ont. Jag vill inte att hon ska skämmas över att ha funnit lycka, oavsett hur komplicerad min relation är med honom. Det här handlar inte om mig. ”Jag går och ser om vargarna vill bli borstade”, mumlar hon med blicken i marken.
De vill de verkligen, verkligen inte. Men förvånansvärt nog har både Anassa och Cratos accepterat Saelas kärleksfulla omvårdnad. Hon har börjat borsta dem dagligen med ryktborstar som hon tagit med från ett av stallen vi passerat, och hittills har ingen av dem bitit handen av henne. ”Ompyssling väntar”, varnar jag Anassa och hon morrar lågt. ”Jag säger åt Cratos att ge sig ut och springa. Han börjar tappa tålamodet med det här. I går försökte hon knyta ett band i hans päls.”
När Saela ger sig av för att leta upp Anassa går jag fram till min far. ”Jag tänker ställa en fråga, och du ska svara ärligt.” ”Självklart”, säger han med en ödmjukhet som gör mig ännu mer förbannad.
Jag drar fingrarna genom håret och tittar ner på mina stövlar. ”Finns det någon möjlighet, någon procedur eller magi, som kan upphäva det som hänt henne? Kan Saela någonsin bli människa igen?”
Redan när jag ställer frågan vet jag svaret, men jag måste ändå höra det.
Vibrationerna i de talade orden måste krossa motståndet i min själ. ”Jag tänkte att … kanske i Astreona, där sifonerna kommer ifrån … att det kanske fanns någon okänd metod”, mumlar jag.
Han sitter tyst. Jag vet vad som väntar, men jag lyfter ändå blicken. Och det jag ser får den sista, sköra tråden av hopp inom mig att brista. Det jag ser i hans ögon är öppen, ohöljd sorg. ”Nej.” Han skakar på huvudet. ”Nej, det går inte att upphäva omvandlingen. Den är permanent och fullständig. Jag har … gjort en del efterforskningar.”
Jag sluter ögonen och dör lite inombords. Bara under några andetag.
Sedan, eftersom jag vill borra in en kniv i honom, säger jag: ”Du kanske inte sökte tillräckligt väl.”
När jag går min väg bultar det så hårt i öronen att jag knappt känner värken i mitt bröst.
* Dagen därpå når vi äntligen fram till staden Brightbane.
Vi kommer upp på det sista krönet och gör omedelbart halt, tittar förbluffat ut över dalen framför oss.
Staden reser sig som någonting från en dröm. Nästan alla byggnader är av någon sorts blekrosa sten som tycks glöda i solskenet.
Till skillnad från Sturmfrosts mörka, praktiska byggnader, som är konstruerade för att stänga ute kylan och släppa in det lilla solljus vi får, består den här staden av eleganta valv, skira tornspiror och sirliga fasader.
Här finns stora, öppna ytor där vinden kan dra fram. Det regnar så sällan att många byggnader inte ens har tak. I de stora, gröna parkerna finns träd som kan skänka skugga och lindring från den obevekliga hettan.
Genom stadens centrum löper en glittrande kanal med charmerande små båtar. De spridda tornspirorna skulle ha brustit under snön därhemma eller knäckts under någon av våra snöstormar.
Här sträcker de sig ståtligt mot skyn och snuddar nästan vid molnen.
Stadsbilden domineras av det kungliga slottet, som är byggt av samma blekrosa sten som resten av prakten framför oss. Det tornar upp sig över allt annat, och en vindlande väg cirklar runt kullen det använder som sin tron.
Den magnifika byggnaden är omgiven av terrasserade trädgårdar.
Fasaderna har oräkneliga välvda fönster och öppna balkonger. Runt slottet löper en vallgrav, och tre smala broar förbinder det med resten av staden. ”Det här är inte klokt!” hasplar Venna ur sig. ”Är det … positivt?” frågar Davide och höjer ena ögonbrynet. ”Ingen aning”, svarar jag och sneglar på Venna, som rycker på axlarna. ”Tänker du samma sak som jag?” frågar jag henne. ”Att Izabel skulle ha älskat det här?” Det finns en längtansfull ton i hennes röst och jag ser att hon blir blank i ögonen. ”Städer har ingen rätt att vara såhär vackra. Om hon hade sett Brightbane skulle hon nog ha insisterat på att flytta hit för gott, trots blodsugarna.” ”Det känns bra att försöka se det genom hennes ögon”, säger jag. ”Det får det att kännas mindre som om jag är en gisslan på väg mot en nästan garanterad död, och mer som om jag är ute på ett romantiskt äventyr.”
Venna nickar, och jag önskar att vi kunde ha stannat på den här kullen för evigt. Det här är första gången vi har kunnat minnas Izabel tillsammans sedan hon dog, första gången vi har delat en tanke om henne och inte enbart känt smärta. Det är bitterljuvt. ”Får jag föreslå”, säger Elias och bryter friden, ”att ni lämnar vargarna i vildmarken utanför staden och fortsätter till fots? Även om Brightbanes invånare är vana vid många sällsynta ting, finns risken att anblicken av jättevargar orsakar oönskad panik.”
Jag ilsknar genast till. Det är en sak att skiljas från Anassa i en liten by, men det här är maktens säte för sifonerna och kung Lucien. Jag behöver min varg, och jag känner på hotet om våld i Anassa att hon instämmer.
Men Stark svarar innan jag hinner göra det. Och hans svar lämnar inget utrymme för diskussioner. ”Vi tänker inte under några omständigheter
skiljas från våra vargar.”
Elias rycker på axlarna. ”Som ni vill.”
Vi rider nerför kullen, genom den imponerande stadsporten och in på de vindlande gatorna. Luften blir omedelbart svalare. Staden är byggd för att lindra hettan: alla stenfasader omkring oss, vindgatorna, fruktträden som planterats för att skänka skugga, och det glittrande vattnet.
Cratos ger upp en lång, djup suck av lättnad. Den svarta pälsen har förmodligen gjort hettan svårare för honom än för Anassa.
Nu ser jag detaljer jag inte kunde urskilja på avstånd. Skulpterade fontäner med porlande, kallt vatten vid vartenda gathörn. Klocktorn som inte tycks slå varje hel timme, utan spelar med ett oavbrutet, melodiskt klingande. Färgstarka plattor är arrangerade i geometriska mönster på gator och fasader.
Till en början är jag för distraherad av alla intryck för att märka det, men snart inser jag att vi drar till oss en hel del uppmärksamhet. Stadsbor flämtar högt. Mödrar drar sina barn närmare sig och skyndar iväg.
Butiksinnehavare stänger sina dörrar.
Jag känner mig som en vandrande mardröm, som skurken i någon
annans historia.
Jag ignorerar det så gott jag kan.
Det hjälper att Anassa inte bryr sig ett dugg om att invånarna är rädda för henne. Hon blottar tänderna mot dem, påminner mig om att det saknar betydelse vad de tycker. De är fienden.
Efter en frustrerande långsam procession når vi slutligen fram till en av broarna över vallgraven och Elias håller in sin häst. ”Jag följer er genom grindarna, sedan skiljs vi åt för tillfället”, säger Elias. ”Det var inte lika oangenämt som förväntat, att resa med er.”
Stark kröker på läpparna. Noemi tittar bara på honom. Jag suckar, önskar att vi kunde ha avslutat resan på ett mer positivt sätt. ”Redo, Saela?” frågar jag och gnider hennes armar för att skingra tankarna. ”Mm.” Hon lutar sig framåt för att titta ner i det glittrande vattnet när Anassa följer våra ledsagare över bron.
De höga grindarna reser sig över oss. De är täckta av guld i virvlande mönster och glänsande ädelstenar. Högst upp finns en symbol – den där solen med de vågiga strålarna.
Mellan de öppna grindarna väntar en folksamling. Sifoner, förmodligen, att döma av hur vackra de är. Är en av dem kung Lucien? Jag sveper med blicken över dem, men ingen ser ut att vara pampigare klädd än någon annan.
En man stiger fram med händerna prydligt knäppta framför sig. Han är reslig och bär en lång, fladdrande skrud med ett mönster av körsbärsröda blommor. Han har till och med ett band knutet runt halsen.
Det har faktiskt många av dem. Kanske är det på modet här.
Mannens svarta hår glänser i solskenet. Han ler artigt mot oss och bugar sig. ”Jag är Felippe, kunglig riksmarskalk.”
Kunglig riksmarskalk. Kung Lucien skickade sin riksmarskalk i stället för att möta mig personligen. Gruppen med politiker och tjänare tittar upp på oss som om de inte har en aning om hur kränkande det här är.
Jag spänner blicken i honom. ”Och var är din kung?”
Felippe pressar ihop läpparna som för att tvinga tillbaka ett leende och låter nästan road när han svarar: ”Kungen har inte för vana att personligen möta gäster i dörren. Ni kommer att träffa honom när han kallar er till sig.”
Hans ordval, särskilt kallar, får mig genast att ilskna till. Anassa morrar lågt genom bandet.
Jag kan inte avgöra om de förolämpar mig avsiktligt.
Elias ger upp en hög vissling. Det överraskar Felippe, som rycker till och blänger på honom.
Vår ledsagare snurrar med fingret i luften. ”Vårt jobb är gjort.”
Sedan vänder han sig mot mig, och för första gången sedan vi träffades bugar han sig från midjan, lågt och djupt. När han rätar på sig igen låter han blicken dröja kvar vid mig, innan han och de andra rider genom grindarna till slottsplanen bakom.
Felippe ser förbryllad ut. Det som just hände – det Elias just gjorde – betydde uppenbarligen mer än jag förstår. ”Han visade dig den respekt du förtjänar. När du behövde den som mest”, förklarar Anassa.
Jag drar på munnen. Nu förstår jag Felippes reaktion. Elias lyfte upp mig när Felippe försökte trycka ner mig. Mitt leende försvinner dock snabbt när jag ser att min far står kvar, längre bak i vår lilla grupp.
Kanske vet inte sifonerna heller vad de ska göra med honom.
Stark rider fram på Cratos. Några av sifonerna ryggar utom räckhåll för hans tänder. ”Vi behöver logi för våra vargar. Finns det gästsviter med privata terrasser, eller något liknande där vargarna kan vara nära oss men samtidigt lätt kunna ta sig ut?”
En av kvinnorna i Felippes följe fnissar. ”Vi har inte husdjur inomhus här.”
Cratos slänger fram huvudet och hugger i luften. Hans ena huggtand snuddar vid bandet runt kvinnans hals, som dessvärre är mörkt rött. När det singlar ner till marken ser det nästan ut som blod.
Kvinnan är inte den enda som skriker till, och jag märker att Stark tar god tid på sig när han lugnar Cratos och förmår honom att backa ett steg.
Hans blick mörknar när han säger med kylig stämma: ”Jättevargar är inte husdjur. Underlåtenhet att arrangera lämplig logi för vargarna är inte bara ett tecken på respektlöshet mot dem, utan också mot drottning Meryn och Anassa, som har färdats hela den här vägen enligt Astreonas önskan.”
Det finns ett uppenbart hot i Starks röst. Respekt eller halshuggning. Ert val.
Starks tonfall och vargarnas reaktioner får Felippe att buga sig ursäktande – mycket djupare den här gången. Det får mig att tro att det faktiskt aldrig var hans mening att förolämpa mig.
”Det finns en trädgård bakom slottet som leder vidare till bergen. Vi ska omedelbart ordna med passande logi för vargarna där, i direkt anslutning till er delegations sviter.”
Noemi skrider fram och sitter av Ephyse. Hon ger Felippe ett gnistrande vackert leende och säger med inställsamt tonfall. ”Tack för den skyndsamma lösningen, riksmarskalk. Mina vänner och jag skulle gärna visas till våra rum nu. Vi har rest i många dagar och önskar tvätta av oss resdammet.”
Felippe rätar på ryggen och nickar. ”Ja, givetvis.” Han lyfter en hand och knäpper med fingrarna.
En av männen bakom honom stiger motvilligt fram. ”Jag … jag kan visa er dit. Till trädgården”, säger han. ”Vargarna, menar jag.” Han är uppenbart vettskrämd.
Venna hoppar ner på marken och kommer fram till oss för att hjälpa Saela. Stark svingar sig ner från Cratos lika elegant som vanligt, men inte ens det kan distrahera mig. Jag glider ner från Anassas rygg och delar mitt obehag med henne.
Hon vrider på huvudet och buffar mig i bröstet. ”Jag är precis i närheten, om du behöver mig. Alltid.”
Med spända käkar ser jag henne gå. Cratos sluter upp vid hennes sida och sveper med sin svans över hennes. De har åtminstone varandra.
Och jag? Stark står redan bredvid mig med korslagda armar och blänger på gruppen med astreoner som om han hoppas att någon av dem ska försöka ge sig på mig.
Han vill fortfarande skydda mig, även om han inte vill ha mig. Jag suckar.
Felippe leder oss genom en labyrint av innergårdar och korridorer, och trots att vi är här frivilligt kan jag inte skaka av mig känslan av att vi i praktiken är gisslan.
Det spelar ingen roll hur vackert allting är.
Det spelar ingen roll att det finns ett vattenfall inomhus eller att den undersköna arkitekturen kastar utsökta skuggor och reflekteras i vattnet.
Fängelser kan vara vackra.
Astreonerna tycks betrakta oss som barbariska kuriositeter. Jag kan knappt föreställa mig vad de skulle ha tyckt om vi anlänt i pälsar. Ögonblicket efter att jag tänkt det bekräftar Felippe mina misstankar med oroväckande nedlåtande röst, som om han talar till små barn. ”Vi har gjort vårt bästa för att förbereda rummen till er belåtenhet, men saker och ting är nog lite annorlunda här jämfört med det ni är vana vid.
Här sover vi i sängar, inte i skogen med våra djur.”
Jag skrattar till. När jag sneglar på Stark ser han lika häpen ut som jag
känner mig.
Vad har de hört om oss, egentligen?
Jag överväger att rätta honom, men kommer fram till att det inte är värt besväret just nu. Jag är van vid nedlåtenhet, så jag gör som jag brukar göra och stuvar undan det till senare, ifall jag behöver det här lilla stynget av smärta för att lägga extra kraft bakom min motattack.
Vi kommer till en rymlig svit med ett stort, praktfullt inrett sällskapsrum omgett av ett flertal sovrum. Genom ett enormt, rektangulärt takfönster flödar solskenet över de vävda mattorna.
I golvet finns en grund liten bassäng med stilla vatten. Valvet som leder ut till balkongen reflekteras perfekt i vattenytan, och jag ser att det till och med finns mönstrad mosaik i bassängen.
Felippe tar upp en skriftrulle och läser. ”Det första rummet är till Venna.
Det andra till Noemi.” Han uttalar hennes namn helt fel, som Nummy. ”Det tredje till, öhm, Stark. Och de två återstående till drottning Meryn respektive prinsessan Saela.” Han vänder sig mot min far, som har förblivit tyst sedan vi kom till slottet. ”Du kan gå tillbaka till ditt hem i staden”, säger han avfärdande.
Medan min far bugar sig djupt utbrister Saela förkrossat: ”Åh!”
Hon tittar vädjande på mig och trycker händerna mot hjärtat.
Jag har aldrig varit bra på att neka min syster något hon vill ha. Och till min stora förtret inser jag att jag inte kan neka henne det här heller. ”Vänta”, säger jag motvilligt. Min far hajar till när jag vänder mig mot honom. ”Kan du … kan du stanna? Har du möjlighet att stanna?”
Han öppnar och stänger munnen som en fisk på torra land. Till slut säger han: ”Jag har inga andra åtaganden för tillfället.”
Suck. Då var det väl avgjort. Jag tittar på Felippe och säger: ”Min far stannar i slottet som officiellt sändebud mellan våra riken.”
Jag kan inte låta honom gå. Jag kan inte göra så mot Saela, eftersom jag vet hur det skulle kännas. ”Då ordnar jag med logi åt honom också”, säger Felippe. ”Ni kommer att bli kallade till middag senare.” Han går mot dörren, men hejdar sig och ser sig om. ”Jag glömde nästan fråga … äter ni ert kött rått, som era djur?”
Då var det bekräftat. Han är bara en ignorant liten skit.
Stark knyter nävarna, men innan han hinner skälla som Cratos stiger Noemi fram för att avdramatisera situationen. Hennes leende når dock inte riktigt ögonen när hon säger: ”Vi äter vår mat som andra människor.”
Hon betonar ordet människor och markerar avsiktligt distinktionen mellan oss och sifonerna. Budskapet är tydligt – de ska servera oss det de serverar sina andra, icke blodsugande gäster.
Förutsatt att de någonsin har människor som sina gäster här, och inte bara som underdåniga tjänare eller frivilliga blodbanker.
Felippe informerar oss om att tjänare kommer att anlända inom en timme för att hjälpa oss med förberedelserna inför middagen. Sedan lämnar han oss, äntligen.
Så fort dörren har slagit igen bakom honom faller Vennas artiga mask.
Hon vänder sig mot mig med en skarp blick i ögonen. ”Snälla, låt mig gå och spionera på de här jävlarna.”
