31
STARK
Jag är omgiven av fiender jag inte får döda, jag rider en tyst varelse som är vida underlägsen Cratos, och ändå är det kvinnan framför mig som kommer att driva mig till vansinne.
Just nu borde jag vara vaksam på landskapet omkring mig. Vartenda ögonblick jag tillbringar i Astreona är en chans att samla information som kan vara avgörande för vår position i kriget.
I stället kämpar jag mot lusten att dra Meryn tätare intill mig. Att pressa min styvnande kuk mot hennes välformade bakdel varje gång hästryggen guppar upp och ner.
Det här är det absolut sista jag behöver – att ha Meryn såhär nära och glida närmare och närmare den farliga avgrund jag försöker undvika.
Gårdagen var ett misstag, så enkelt är det. Den där mentala kontakten hetsade oss båda, vi eggades av varandras känslor och drev varandra bortom all sans.
När det väl var över kände jag bara ånger. Ånger över att jag hade pressat henne till någonting för fort, för snart.
Att hon kanske inte skulle kunna lita på mig i fortsättningen.
Att jag lät mig själv tappa kontrollen och utsätta henne för fara, leda henne allt närmare den fälla Siegrid har gillrat.
Att jag nu har smakat på hennes ljuva sötma och vet att jag aldrig får göra det igen.
För att skydda Meryn måste jag ge fan i henne.
I just det ögonblicket studsar hennes röv mot min kuk igen, som för att håna mig. Åtrån sliter i mig, och jag kastar huvudet bakåt och kväver ett stön. Är det här anledningen till att folk tycker så mycket om hästar? ”Vad sa du?” Cratos dyker in i mitt sinne från förläggningen. Hans lystna nyfikenhet fyller mig. ”Ska vi äta hästarna?” ”Det finns inget ’vi’ när det gäller att äta hästar, och lämna dem i fred”, morrar jag. ”En sifonarm är det enda förbjudna du får i dig i dag.
Sluta fantisera om mat och håll vakt över Saela.”
Cratos knorrar lite innan han bryter kontakten.
Vi lämnar fälten. Jorden under oss ersätts av grus och sedan stenläggning när vi rider in i byn.
Den ligger på en grönskande sluttning och är full av smala, vindlande kullerstensgator. Rök stiger långsamt ur skorstenarna, husen är välbyggda och välvårdade. Allting här är så bisarrt jävla idylliskt.
Mellan husen skymtar prunkande grönsaksland. Det ser man inte ens i Bundna staden – vårt klimat är för kärvt för det. Här verkar det som om invånarna odlar vad de än vill.
Kontrasten mellan den här platsen och Nocturna är häpnadsväckande.
Folket på gatorna ser också annorlunda ut än dem av enkel börd i Sturmfrost, och det tar mig några ögonblick att inse varför: De är välnärda.
Jag trodde det var Astreona som skulle vara ett rövhål till land, inte Nocturna. Ändå skärper jag mig, försöker vara redo för vad som helst.
Meryn ser sig omkring och noterar samma sak som jag. ”Davide”, säger hon, och han håller in sin häst tills vi är jämsides med honom.
Jag vill klippa till det där belåtet flinande ansiktet. Det är uppenbart att han märker vilken effekt den här välmående byn har på oss.
Han höjer på ögonbrynen. ”Ja?” ”Vilka bor här? Sifoner eller människor?” ”Precis som överallt i Astreona är befolkningen blandad. Men just här är det huvudsakligen människor.”
Meryn stelnar till och hennes chock fortplantas genom mig. Hennes far sa att människor och sifoner levde tillsammans i Astreona – en mental käftsmäll efter att så länge ha trott att alla människor här hade utrotats.
Eller … Jag grimaserar av avsmak. Eller så tycker sifonerna bara om att ha sin mat nära sig, som välgödd boskap. Tills det är dags för slakt.
Meryn tycks tänka i samma banor. ”Så människorna här är i sifonernas våld?”
Alla vi ser på gatorna verkar väldigt lugna, med tanke på rovdjuren mitt ibland dem. En man som ser mänsklig ut och en kvinna som uppenbart är en sifonskönhet korsar gatan framför oss. Sifonen sänker huvudet för att
lyssna på någonting människan säger.
Nästan som om de är … vänner.
Davides tonfall är uttråkat, men han förblir artig. ”Inte precis. Även om alla sifoner huvudsakligen dricker djurblod, är mänskligt blod överlägset och önskvärt. Men vi har hittat en lösning som fungerar för båda parter. Ni ska få se. Lite längre fram …”
Vägen svänger, och efter kurvan väntar en bredare väg som leder uppför en slänt.
Davide pekar på en stor byggnad som nästan ser ut som ett tempel, med höga fönster och ett stort valv på framsidan. Högst upp på valvet hänger en klarröd lykta. ”Det där är en inrättning där människor kan sälja sitt blod och få bra betalt för det.”
Jag ilsknar till. Det här är alltså den tunna hinna av hövlighet som döljer den brutala sanningen. De låter människorna prostituera sig som blodbanker.
Men vad hindrar sifonerna från att ta vad de vill ha, när de vill ha det?
De till synes lyckliga människorna här skulle vara helt försvarslösa.
Davide är fräck nog att bli road av min grimas. ”Blod är också tillgängligt på de flesta marknader”, tillägger han. ”Men färskt är alltid bäst.”
Det är sak som gnager mig. ”Ovilliga från Nocturna då? Som barn? Vi vet att deras blod är viktigt för er och betraktas som värdefullt.”
Elias, som har lyssnat till vårt samtal, spänner blicken i mig. ”Att dricka från ett barn är ett brott, såväl juridiskt som moraliskt.”
Meryn vrider på huvudet och möter min blick. Vi vet att knyckarna i Sturmfrost jobbade på uppdrag av kungen, men … ”Stark och jag deltog i en operation i Astreona för några månader sedan.
Ett gammalt tempel vid gränsen. Det var nästan övergivet när vi kom dit, men det syntes att barn hade varit där.”
Elias rynkar pannan. ”Ett tempel … Åh! Ja, vi räddar föräldralösa barn från Nocturna.”
Meryn blir blossande röd och jag lägger en hand på dolken vid min höft. ”Ursäkta?” säger hon. ”Ni gör vad?” ”Precis det Elias sa”, svarar Davide. ”Se er omkring. Ni vet hur det är i ert eget land. När vi hittar föräldralösa barn från Nocturna vid fronten, skaffar vi nya hem åt dem hos familjer i Astreona. Det är bättre för dem.”
Vreden flammar upp inom mig. Vilken jävla fräckhet.
Det hedrar Meryn att hon inte hugger ner dem direkt. I stället pressar hon ihop läpparna hårt en sekund. ”Jag förstår”, säger hon sedan. ”Ännu en sak jag måste diskutera med er kung, alltså. Mina invånare hör hemma i mitt land.” ”Vartenda ord kan vara en lögn”, varnar jag henne. ”Nähä?” snäser hon tillbaka. Jag undrar om även hon ångrar det som hände mellan oss. ”Det är ändå värt att lyssna på vilka lögner de väljer.”
Meryn är förstås intimt bekant med lögnaktiga sifoner. Jag behöver inte påminna henne om att vara skeptisk. ”Hur kan sifoner kontrollera sig?” frågar hon. ”Alltså, hur kan de låta bli att förvandla alla mänskliga donatorer till sifoner?”
Davide skrattar. ”Du får det att låta som om … Nej, förlåt. Jag glömmer hur lite ni faktiskt vet.” ”Jag vet en del”, säger Meryn. Hennes röst är lättsam, men jag känner att våldet vibrerar i hennes kropp. ”Sanningen är nog att ingen av oss vet särskilt mycket om den andras kultur. Så kanske kan du behålla dina
åsikter om mina kunskaper för dig själv.”
När Davide inte svarar gör Elias det i hans ställe. ”Ers höghet, acceptera min ursäkt å Davides vägnar. Vi ska försöka besvara alla frågor utan fler onödiga kommentarer.”
Vad händer annars, tro? Hur skulle Davide straffas för att sabotera förhandlingarna mellan Meryn och deras kung innan de ens börjat?
Jag roar mig med att fantisera om flera tänkbara scenarion.
Davide ser inte glad ut, men han svarar ändå på frågan. ”Omvandlingen av människor till sifoner är faktiskt ganska sällsynt och strängt reglerad.
Det vore inte logiskt att konvertera vår främsta näringskälla, och att upprätthålla en lämplig befolkningsbalans anses avgörande för stabiliteten i riket.”
Meryn fnyser. ”Stora ord från en armé som godtyckligt förvandlar Nocturnas soldater till blodsugare.” Jag vet att hon tänker på sin far, och på historierna jag har berättat om hur våra egna soldater vänt sig mot oss på slagfältet och slitit sönder mina kamrater med tänderna. ”Det händer att vi omvandlar svårt skadade nocturnska soldater som din far, men för en människa som vill bli sifon krävs vanligtvis en formell ansökan som måste godkännas enligt fastställda rutiner. Och alla fältomvandlingar måste dokumenteras och utvärderas. Men ja, ibland kan olyckor inträffa. Särskilt i stridens hetta”, säger Davide spänt.
Både Meryn och jag är tysta när vi låter det sjunka in.
Allt vi någonsin fått lära oss om Astreona var avsiktligt felaktig information, noggrant sammanställd och upprätthållen av generationer av svekfulla kungar. Kungar som egentligen själva var sifoner och kontrollerades av Alistair Brightbane.
Och syftet var att hetsa Nocturna mot Astreona.
Det är så mycket vi inte vet. Hur ska vi ens kunna jämna ut spelplanen inför förhandlingarna mellan våra båda riken?
Medan jag grubblar kommer vi fram till marknaden Davide nämnde, och alla sitter av. Elias ger ett mynt till en ung pojke som väntar vid ingången till torget, och han leder bort våra hästar.
”Strosa gärna omkring en stund, ers höghet”, säger Elias. ”Inga faror hotar på våra gator. Men vandra helst inte iväg för långt, då finns risken att ni går vilse. Vi möts här om en liten stund.” ”Borde vi oroa oss över att de går iväg ensamma?” frågar jag Meryn. ”Nej, skit i dem. Jag vill se mig omkring.”
Elias och Davide tar sikte på ett stånd med röd markis. När de börjar pruta vänder jag mig mot Meryn … och ser henne traska in på en sidogata.
Hon gör mig galen. Vart ska hon nu?
Jag tar några långa steg och kommer nästan ifatt henne, men så svänger hon in i en gränd och försvinner tillfälligt ur sikte.
När jag kommer runt hörnet är jag inte beredd på hennes attack.
Meryn trycker upp mig mot fasaden bakom mig. Det blixtrar till, och jag
känner kallt stål mot min hals.
Hon har dragit en dolk mot mig.
Jag tittar ner på henne och står helt stilla. Låter henne hålla kvar bladet där. Tills vidare.
Hettan sprider sig i mitt blod. Det här tänder mig mer än det borde – stålet mot min hals, kvinnan jag har smakat. ”Vad fan är ditt problem?” väser hon.
Jag höjer ett ögonbryn. ”Just nu är det att personen jag förväntas skydda håller en dolk mot min hals”, svarar jag lugnt.
Hon fnyser. ”Du vet att det inte är det jag menar”, säger hon, trycker till mig hårt på bröstet och håller mig fast mot tegelväggen.
Det är den enda kontaktpunkten mellan våra kroppar, men hennes hetta är bara någon decimeter ifrån mig.
Min kuk pressar mot tyget i byxorna. Jag kan inte vrida på mig för att minska trycket, inte utan att dolken skär in i min hud.
Fan. Jag önskar att jag inte reagerade på det här sättet. ”Tänker du verkligen göra det här?” frågar hon hånfullt. ”Låtsas att det vi gjorde i skogen aldrig hände?” Ilskan får henne att rodna.
Hennes ord drar upp mina undertryckta minnen till ytan. Hennes särade ben. Smaken av henne på mina läppar, våt och villig. Hur hon vred sig under mig medan jag slickade henne, retade henne med tunga och tänder.
Hur hon bad mig kontrollera henne och hur mycket jag njöt av det.
Nu har den fogliga kvinnan i skogen ersatts av ett vilddjur, och det gör mig precis lika hård. Ändå säger jag spänt: ”Det blir bäst så. Vi borde båda låtsas att det aldrig hände, min drottning.”
Meryn ilsknar till ännu mer. ”Jag har tänkt många otrevliga tankar om dig det senaste halvåret, Stark Therion. Men jag trodde aldrig att du var feg!”
Smärtan i hennes röst skär rakt igenom mig. Hon har förstås rätt.
Jag är feg, och det är inte likt mig. Men hon gör någonting med mitt huvud som grumlar mina tankar.
Med en kvick rörelse slår jag bort dolken från min hals, snurrar runt och trycker upp henne mot tegelväggen i stället. Jag tar tag om hennes handleder och naglar fast dem ovanför huvudet på henne.
Under en lång utandning lutar jag mig mot henne. Min kuk är stenhård, och friktionen känns varm och ljuvlig när jag pressar den mot hennes mage. Hon stönar lågt och förtvivlat till svar. ”Du har rätt”, viskar jag med skrovlig röst. ”Jag borde ha sagt med en gång att det var ett misstag. Jag önskar att jag kunde låtsas att det inte hade hänt, prinsessan. Märker du inte hur du plågar mig?”
Jag stöter höfterna mot henne och hon stönar igen. ”Tanken på dig, naken i skogen, en duktig liten flicka som gör allt jag säger åt dig? Den driver mig till vansinne.”
Jag släpper en av hennes handleder, tar tag i hennes haka och vänder upp hennes ansikte mot mig. Hon särar på läpparna och hennes ögon blir lite glasartade. ”Jag har varit osunt fixerad vid dig sedan första gången jag såg dig”, väser jag. ”Och nu har jag provat dig och hittat min favoritsmak. Du hemsöker mig. Du förtär mig. Och det är ren tortyr, för vad det där än var så får det aldrig hända igen.”
Hennes ansikte mörknar och hon försöker slita sig ur mitt grepp. Jag släpper henne inte. Vi kan inte gå härifrån förrän hon förstår.
När hon ser på mig igen vädjar hon. ”Varför inte, Stark? Om det är så du känner, varför inte? Jag har inte plats i huvudet för dina dubbla budskap.
Och om det inte har gått fram än, så vill jag ha dig. Jag har kämpat emot det, varit rädd att det berodde på vargarnas frändeband, men jag kan inte ljuga för mig själv längre. Så vad fan är problemet?”
Jag öppnar munnen för att berätta om Siegrid – att högalfan vill att vi ska gifta oss så att hon kan få kontroll över tronen. Men plötsligt låter det så dumt. Meryn skulle aldrig låta sig styras av någon annan.
Vem fan bryr sig om vad Siegrid vill?
Det får den verkliga anledningen att slutligen tränga fram. ”Jag är fel för dig”, säger jag bryskt. ”Meryn, du … du skulle kunna bli den bästa drottning Nocturna någonsin haft. Du behöver vara med någon som stärker dina bästa sidor. Inte någon som drar ner dig i mörkret och njuter av vartenda ögonblick.”
Hon öppnar munnen för att svara, men jag håller upp en hand. ”Nej, jag menar allvar. Tänk på den regent du vill vara. Tänk på vem som ska härska vid din sida. Tror du att någon, adlig eller av enkel börd, skulle acceptera mig? En slaktare utan moral vars namn viskas med fasa?
En man som ser dig kämpa med dina krafter och manar dig att släppa dem fria och skita i konsekvenserna?”
Jag ser känslorna svepa över hennes ansikte som moln över himlen. ”Du måste vara med din jämlike”, fortsätter jag. ”Inte någon som betraktas som ett monster. Det är bäst att vi sätter stopp för det här nu, medan vi fortfarande kan. För jag märker det, Meryn – jag vet vad det innebär att knäckas. Och när jag kysser dig smakar det som förödelse. Om vi fortsätter med det här kommer ingen av oss att överleva följderna.”
Meryn vänder bort ansiktet, och jag saknar omedelbart hettan i hennes blick. Det rycker i hennes haka och jag ser glansen av tårar i hennes ögon.
Det känns som om en jättevarg sliter ut mitt bultande hjärta.
Jag hatar att vara den som får henne att gråta, när varje del av mig skriker att jag ska vara den som skyddar henne, som torkar hennes tårar.
Men det här är enda sättet att skydda henne i längden.
Enda sättet att skydda oss båda.
För hon skulle ångra att hon valde mig, och jag vet inte om jag någonsin skulle kunna släppa henne.
Hon spänner blicken i mig igen, blank i ögonen. ”Det knäcker mig att du inte vet ditt eget värde, Stark”, snäser hon. ”Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och hugga av händerna på varenda människa som någonsin har skadat dig. Alla som fick dig att tro att du bara hade ett enda syfte, ett enda värde. Du är miljoner gånger mer än du har fått höra.”
Hon drar ett skälvande andetag, och jag inser att jag har hållit andan medan jag lyssnat. ”Och om du är ett monster, vad är då jag?” fortsätter hon. ”Om du saknar moral gör jag det också, din jävla idiot. Du får inte göra mina värsta handlingar till dina. Jag fattar mina egna beslut. Och det här mellan oss?”
Hon lyfter händerna och kupar dem om mina kinder. Och med hennes beröring kommer kontakten – hon öppnar sitt sinne, och den här gången bildas länken mellan oss nästan omedelbart.
Våra hjärtan slår som ett, driver brådska och passion och någonting annat, något som skulle blända mig om jag tittade rakt på det. ”Vad är det här, Stark?” frågar hon i mitt huvud medan hennes ögon lyser av sorg och förundran. ”Det här är inte bara frändebandet mellan våra vargar, och det vet du. Det är bara du som kan smälta ihop med mig såhär och dela mina krafter. Vad är du, om inte min jämlike?”
Meryns andhämtning är min andhämtning och jag drunknar i henne, dras
ner i ett hav jag inte kan namnge.
Sedan avbryts vi av ett gällt skrik.
Meryn rycker till. Det är en kvinna i fara – de vet vi båda, omedelbart och instinktivt.
Våra sinnen rycks isär och vi springer mot ljudet utan ett ord.
När vi kommer ut ur gränden och rundar hörnet har vi redan dragit våra
vapen.
Det är uppenbart vem som skrek.
En blond kvinna ligger på en stentrappa utanför ett hus. Ovanför henne står två sifoner, båda med blottade huggtänder – en gänglig och blekhyad, en kraftig och med ett lystet leende på läpparna. Dörren till huset står öppen och jag ser skymten av en rädd liten pojke som tittar ut och sedan backar in igen.
Den bleka sifonen är sekunder ifrån att sätta tänderna i kvinnan när Meryns klara, befallande stämma ekar genom luften. ”Stopp! Vad håller ni på med?”
Han tittar upp, och jag ser att Meryn ryggar inför den iskalla likgiltigheten i hans ögon. ”Det här är vår hyresgäst”, snäser han, som om avbrottet irriterar honom. ”Hon har inte betalat hyran, så vi driver in den.”
Hans kraftigt lagda vän tittar slött på när han böjer sig ner för att bita.
Kvinnan gråter och darrar av skräck. Allt med det här är fel. ”I helvete heller!” Mina dolkar är i rörelse innan jag ens har sagt det.
Och jag befriar den bleka sifonens huvud från hans axlar. Det landar på marken och studsar en gång innan det rullar ner i rännstenen.
Kvinnan skriker igen när blodet sprutar över henne – ett långt, gällt tjut.
Den kraftiga sifonen tittar chockat på Meryn och mig. ”Vem fan tror ni att ni är?”
Blixtsnabbt tar han tag i Meryn, lägger händerna om hennes skalle i en tydlig varning. Minsta rörelse från mig och han vrider nacken av henne.
Jag stelnar till.
Just då kommer Elias och Davide springande mot oss från andra hållet. ”Släpp henne omedelbart”, ryter Davide.
Sifonerna blänger på varandra med blottade huggtänder. ”Betrakta det här som en order från din kung”, säger Elias med isande röst. Han sticker ner handen i fickan på tunikan och tar upp en guldbrosch, en sol med vågiga strålar.
Under ett spänt ögonblick är det ingen som rör sig. Sedan släpper sifonmannen motvilligt Meryns huvud och backar. Uppenbarligen betyder broschen någonting – kanske är den Lucien Brightbanes symbol. ”Våra vänner är nya här”, tillägger Davide blidkande och lämnar över två skinnpåsar till den irriterade sifonen. ”De vet inte bättre. Vänligen acceptera det här, och våra innerliga ursäkter för besväret.”
Elias tar Meryns arm och drar bort henne. Jag följer med. ”Otroligt”, muttrar han lågt. ”Så fort jag låter er försvinna ur sikte går ni och dödar en civilperson.”
Först när vi är flera gator därifrån släpper han henne. ”Vad i helvete, Elias?” morrar Meryn.
Elias och Davide utbyter en blick. ”Om en människa inte kan betala med mynt, är en sifon i sin fulla rätt att driva in skulden i blod. Den där hyresvärden bröt inte mot några lagar.” Elias ansikte är oberört när han förklarar barbariet.
Jag knyter nävarna. Det var inte länge jag behövde undra om det här landet var bättre än Nocturna.
Meryn darrar av ilska. ”Så du säger att vi just lämnade den där kvinnan med en sifon som kommer att dricka hennes blod mot hennes vilja. Och det är tillåtet.”
Elias lägger armarna i kors. ”Det är en betalning. Något som däremot inte är tillåtet är att skipa sin egen sorts rättvisa utan hänsyn till lagarna i det land man besöker. Dessutom är någon död, och människokvinnan ni trodde att ni hjälpte kommer att hållas ansvarig.”
Meryn bleknar. ”Vad betyder det?”
När han inte svarar marscherar hon bara iväg.
En kort stund senare sitter vi upp på våra hästar under tystnad. Meryn sitter så långt fram i sadeln hon kan och undviker att röra mig i den mån det är möjligt.
När vi kommer tillbaka till förläggningens stall vibrerar hon av ursinne och det förvånar mig att hon inte har frammanat sina skuggor. Jag sitter av först och sträcker fram en hand, men hon slår bort den och glider ner på marken utan min hjälp.
Hon vänder sig genast för att gå, men hejdar sig och kommer mot mig med ett ansiktsuttryck jag inte kan tolka. ”Du är en människa i spillror”, säger hon spänt, och hon har inte fel. ”Spillrorna av mig känner igen spillrorna av dig, och därför tänker jag ge dig tid.” Jag vill säga nej igen, men hon har nött ner min kontroll och kanske ser hon det på mig, för hon tillägger: ”Jag ska ge dig tid, men inte hur mycket tid som helst. Så tänk på det jag sa. Våga språnget, Stark. Kanske slutar det i förödelse. Kanske slutar det med att två trasiga människor finner ett sätt att bygga något nytt i ruinerna.”
Hon marscherar iväg och lämnar mig kvar bland hästskiten och halmen.
Märren vi red gnäggar lågt åt mig.
”Står du på hennes sida?”
Hon svarar förstås inte. Odugliga luns.
Kan Meryn ha rätt? Om varenda del av mig längtar efter att sluta avståndet mellan oss igen, vore det verkligen så fel att ge efter för det?
