30
MERYN
Hästar är förbluffande. De är långsamma, de kan inte tala och de skiter överallt. De skiter medan de går. Varför?
Anassa morrar instämmande medan hon väjer för ännu en stinkande hög. Vi är båda på helspänn, och den långsamma takten gör allting värre.
Inte ens när Elias manar hästarna att öka farten går det att jämföra med jättevargarnas naturliga hastighet.
Det är obekvämt nog som det är, men jag måste också hela tiden dämpa Anassas lust att springa i förväg eller döda och äta några av hästarna, som straff för att de inte är vargar.
Min frustration påverkar Anassa och tvärtom. Det hjälper inte att alla mina sinnen skriker att vi är omringade av fiender.
Saela vrider lite på sig framför mig och jag påminner mig om att jag hoppas på en relativt civiliserad relation med dem. Åtminstone tills vi har pratat med deras kung och fått veta så mycket som möjligt om hennes tillstånd.
Jag drar några lugnande andetag. Det hjälper inte ett dugg. Jag kommer att studsa ur mitt eget skinn.
De första timmarna av resan förblir landskapet kargt och ödsligt när vi färdas genom gränslandet mellan våra två kungariken. Min hjärna varnar mig hela tiden för att jag måste vara beredd på sifonbakhåll, trots att vi bokstavligen rider bakom flera av dem.
Men vi möter inget motstånd, inte ens när vi kommer djupare in i Astreona. Främst för att det knappt finns någonting kvar. Århundraden av krig har sargat marken här. Det enda vi ser är kala, skrumpna träd och enstaka svartbrända husruiner.
Det stämmer överens med det jag har fått lära mig om det här landet. Ett tomt, ogästvänligt rike av död och mörker där sifonerna lurar. Inte konstigt att de är så angelägna om att lämna det här och ta det vi har.
Det känns konstigt, att faktiskt vara här. Under prövningarna ägnade jag månader åt att hoppas korsa gränsen, och nu när det händer är det inte alls som jag trodde. En förvirrande känsla av overklighet sänker sig över mig.
Stämningen i gruppen förblir spänd. Ingen säger någonting.
Så småningom kommer vi till en cirkel med förfallna byggnader. De ser ut som små stugor. I mitten av ruinerna finns en liten damm.
Elias håller in sin häst. Djurets svans sveper över nosen på Anassa, som blottar tänderna och morrar. Elias sneglar först på henne, sedan på mig. ”Hästarna behöver vatten. Kanske era vargar också?” ”Jag äter hellre en häst och besparar oss lite tid”, muttrar Anassa.
Jag skrattar till, vilket förstås förbryllar Elias, men jag bryr mig inte om att förklara. ”Säg till när vi ska fortsätta”, säger jag och styr Anassa bort från honom.
De båda grupperna samlas i varsin ände av den leriga lilla oasen. Venna granskar sifonerna som en jägare.
Stark håller sig nära mig, förblir tyst och fortsätter undvika min blick.
Jag har försökt peta på hans sinne några gånger, men den jäveln har stängt en port mot mig.
Tur för honom att vi inte är ensamma, för nästa gång vi blir det tänker jag strypa honom.
Jag märker att min far iakttar oss medan han stryker sin häst över mulen, men han tittar snabbt bort.
När vi rider vidare börjar jag oroa mig för ett helt annat hot: att dö av
tristess.
Sedan rycker det i Anassas nos. ”Vad är det?” frågar jag.
Hon tvekar, sänker huvudet och vädrar. Jag lutar mig framåt, vid sidan av Saela, för att se vad Anassa undersöker. Det är … något grönt. En liten grästuva som sticker upp mellan två stenar.
Det är så det börjar.
Snart blir luften ren och klar. Kylan ersätts av en mjuk värme mot min hud.
Sedan hetta. Jag har aldrig känt något liknande.
Den tilltar medan molnen skingras och ger plats för solen, och jag börjar svettas i mina skinnkläder.
Marken blir grönare. Först är det bara enstaka grästuvor, sedan buskar.
Små träd. Livet sträcker sig ur ruinerna mot den allt starkare solen.
Vi passerar ännu en förfallen stuga, men den är täckt av klängväxter och ett träd har vuxit rakt upp genom det kollapsade taket. Naturen finns plötsligt överallt och doften av liv hänger i den fuktiga luften. Jag särar förundrat på läpparna när jag ser en glittrande bäck, men Elias ser helt oberörd ut när hans häst vadar genom det grunda, klara vattnet.
Vi rider uppför en backe, och när vi kommer till krönet strömmar värmen mot oss. Mitt silvervita hår fladdrar framför ögonen när jag tittar ut över dalen framför oss.
Den är omgiven av grönskande kullar och frodig vegetation så långt ögat når. Vi fortsätter nerför den vindlande stigen, och det står snart klart att det här inte bara är vildmark. Här finns odlad mark med grödor i prydliga rader och terrasser med någon sorts bevattningssystem.
Längre bort syns små bebyggelser. Byar. Förmodligen folk som lever av all denna grönska, brukar marken, andas in naturen.
Det här är inte Astreona. Det kan det inte vara. Det ska vara en ödemark.
Ofruktbar. Obeboelig för människor.
Kryptosspioner har infiltrerat det här landet, trängt långt innanför dess gränser för att samla viktig information. De har aldrig rapporterat om det här.
Men jag ser det med mina egna ögon: Det är en vidsträckt plats av löften och möjligheter. Marken är bördig och frodig. Det är ett lantligt jävla drömlandskap. Välmående och vackert.
Jag är inte den enda som är överrumplad. Stark sitter med spända käkar och sveper med blicken över omgivningarna. Saela flämtar gång på gång när hon får syn på nya saker. Noemi har bokstavligen tappat hakan.
Venna är den enda som ser oberörd ut. Jag manar Anassa framåt tills vi
är sida vid sida med henne och Skaia. ”Inte imponerad?”
Hon tittar på mig och höjer ett ögonbryn. ”Ursäkta?” ”Inte imponerad?” Jag byter till mental kommunikation, arg på mig själv för att jag glömde att det är lättare för henne.
Venna ser förvånad ut. ”Imponerad? Av en karg ödemark befolkad av våra fiender? Eller menar du av den brännande solen?”
Va? ”Men … grönskan? Ser du inte …” Något är fel, och jag märker att även Venna inser det. En svag sötma når mina näsborrar.
De jävlarna använder sin magi.
Framför oss viskar två av Elias sifoner till varandra. En av dem skrockar, ett ljud som omedelbart går mig på nerverna.
Jag samlar mig och rider fram till dem. ”Vad ni än håller på med, sluta genast.” Jag har inte tid med några lekar, och jag tycker inte att det som pågår är roligt.
En man jag hörde Elias kalla för Davide kastar en blick på Vennas förbryllade ansikte och kröker läpparna i ett hånleende. ”Vi trodde att ni skulle uppskatta en liten … demonstration”, säger han och slår ut med handen. ”Hon är en av era små spioner, eller hur?” ”Om han inte slutar med det där snorkiga skitsnacket kommer det här att bli det kortaste diplomatiska uppdraget i historien”, säger jag till Anassa. Jag nedlåter mig inte till att svara honom, utan höjer bara på ögonbrynen.
Han suckar. ”Jag ber om ursäkt för vårt lilla skämt. Det är bara Hanlen här”, säger han och gör en gest mot en av de andra underordnade, ”som gillar att visa upp en viss sida av vårt land för era spioner som tror att de gömmer sig för oss. Att lura deras vargar är en särskilt intressant utmaning, eftersom vår magi bara omfattar syn och inte lukt.”
Hanlen nickar och biter sedan ihop i koncentration. Bakom mig börjar Venna skrika och hugga i luften med en dolk. Hon och Skaia snurrar runt som för att försvara sig mot osynliga fiender.
Nu skrattar alla i sifonsällskapet. ”Illusionsmagi”, säger Anassa bistert. ”Det måste vara så de har hållit den här grönskande trakten gömd för oss så länge.”
Jag vänder mig ilsket mot Hanlen, men Cratos ligger steget före.
Han och Stark sveper in framför sifonerna och deras hästar. I nästa ögonblick ligger Hanlen på marken, medan hans häst skräckslaget galopperar bort från gruppen.
Blodet sprutar ur Hanlens axel, där hans arm var alldeles nyss. Han skriker och vrider sig i plågor.
Cratos kastar upp den avhuggna armen i luften innan han fångar den och sväljer den i en enda, motbjudande tugga.
Innan jag hinner uppfatta vad som händer har de andra sifonerna suttit av och dragit sina vapen. Stark ger upp ett rop när en av dem rusar mot honom och Noemi, och Noemi kastar upp en Phylaxsköld framför dem.
Sifonen studsar mot den osynliga barriären, snurrar runt och spanar efter en väg igenom.
Venna och Skaia har ruskat av sig sin förvirring och intagit försvarsposition framför mig och Anassa.
Anassa står med bakåtstrukna öron, redo att springa om vi behöver skydda min syster.
Skaia morrar åt de fyra eller fem sifoner som står framför oss.
Jag lägger armarna hårt om Saela, registrerar sifonernas positioner och undrar hur jag bäst ska skydda henne i den här situationen. Skuggorna vaknar och jag sträcker mig efter dem, känner dem ringla runt mina armar. ”Fred!” ropar min far. Han kommer mot mig och Venna med uppsträckta armar. ”Glöm inte vapenvilan!”
Luften vibrerar av spänning när båda sidor vaksamt iakttar varandra för att se vem som tänker göra första draget.
Sedan skjuter Elias tillbaka sitt svärd i skidan och sitter upp igen. Hans auktoritet får sifonerna att backa och stoppa undan sina vapen, även om
ingen av dem ser ut att tycka om det.
Min far faller på knä för att ta hand om Hanlen, som ligger på marken och stönar av smärta. ”Sluta gnälla, vi vet alla att en saknad arm inte tar livet av dig”, snäser Venna.
Davide står bredvid Hanlen och stirrar på Stark och Cratos med ohöljt förakt. ”Se det som en demonstration”, föreslår jag med en röst som dryper av gift, ”av hur vi handskas med spioner i Nocturna. Och Elias?” Han möter min blick. ”Om Hanlen vill behålla sin andra arm råder jag dig att instruera honom och de andra blodsugarna att hålla sin magi för sig själva resten av resan.”
Elias tittar på mig med kusligt uttryckslöst ansikte och beräknande blick.
Sedan blottar han huggtänderna i ett bländande leende. ”Så ska det bli, ers höghet”, säger han.
Vi drar oss undan för att vila medan sifonerna fortsätter ta hand om Hanlens skada. Cratos slickar sig om munnen varenda gång en av dem så mycket som sneglar åt vårt håll. Jag kan inte klandra honom, men det får inte precis spänningen att lätta. ”Han kan inte hjälpa det”, säger Anassa tillgivet. ”Att slita sifoner i stycken är vad han är född att göra.”
Inte en särskilt lovande start på vår resa.
Solen sjunker på himlen och blir stor och gyllene vid horisonten. Det sena eftermiddagsljuset målar dalen i dämpade toner och mjuka skuggor, och det vackra landskapet står i skarp kontrast mot den sjudande ilskan i vårt splittrade resesällskap.
Till slut har alla suttit upp igen och den spända vapenvilan fortsätter. Vi färdas under kompakt tystnad.
Elias leder oss genom dalen. Han talar om för mig att vi ska övernatta vid en förläggning som är avsedd just för resande militärer och har plats även för hästarna. ”Vi vill undvika den närliggande staden, eftersom anblicken av jättevargar skulle skrämma stadsborna. Vårt mål under den här resan är att
de ska förbli oupptäckta, om möjligt”, säger Elias. ”Det finns många historier i Astreona om era vildsinta bestar.”
Hans ordval får mig att ilskna till, men jag visar det inte. Diplomati.
När nyheten om det som hände Hanlen väl har spridit sig kommer det att finnas en historia till.
Jag kan inte påstå att jag beklagar det.
Förläggningen är liten. Där finns en träbyggnad som ser ut att användas som lager, ett långt, öppet stall, en samling stenhus som ser dragiga ut och en täckt brunn i mitten. Platsen är nästan tom, förmodligen bara befolkad av den personal som behövs för att hålla igång den.
Några nervösa stallpojkar kommer fram för att ta hand om hästarna. De sneglar skrämt på vargarna innan de flyr. Enstaka andra traskar omkring mellan byggnaderna på väg till eller från en arbetsuppgift. En skarp lukt av smide hänger i luften, men också doften av grillat kött.
Jag håller ett öga på Elias medan jag hjälper till med vår packning, lastar av vargarna och börjar resa vårt läger. Han samtalar kort med några av sina underordnade, som skyndar iväg i något mystiskt ärende. Efter ett par minuter tittar jag på Elias igen och ser att en av männen han skickade iväg har kommit tillbaka med ett par nya hästar.
Min nyfikenhet väcks. Jag går fram till honom med korslagda armar. ”Ska ni någonstans?” ”Davide och jag ska rida in till byn för att köpa mer mat och utrustning”, svarar Elias. ”Vilka sifontrick håller de på med nu?” frågar jag Anassa.
Hon svarar mig med den mentala versionen av en axelryckning. ”Du förstår säkert varför mitt förtroende inte är särskilt högt för tillfället”, säger jag. ”Så jag vill gärna följa med.” Mitt tonfall gör klart att det inte bara är ett förslag. ”Inte ensam”, morrar Stark. Han står bakom mig, och jag vänder mig om för att titta häpet på honom.
Så han har inte förlorat talförmågan. Hans tunga slutade inte fungera efter att han hade slickat mig mellan benen.
Men han ger mig bara en blick som säger: Om du tror att jag tänker låta dig vandra in i ett sifonnäste utan beskydd, är du farligt bortkopplad från verkligheten.
Elias sänker huvudet i en bugning. ”Ni är välkomna att göra oss sällskap.” Han kastar en blick bakom mig, mot Anassa och de andra vargarna. ”Men vargarna måste stanna här.” ”Fan heller”, säger jag ilsket till Anassa. ”Jag instämmer”, svarar hon. ”Jag skulle helst följa med. Men jag inser också att det är omöjligt, om du ska kunna besöka en sifonby utan att dra till dig för mycket uppmärksamhet.”
Jag nickar. Jag tänker göra det, men jag tycker inte om det.
Davide stiger fram och stryker med handen över sin hästs flank. Hans ögon är bleka, blicken intensiv. ”Jag skickar efter fler hästar.”
Min syster vill stanna på förläggningen med Venna, Noemi och … vår far. Jag kan inte bestämma mig för om det känns säkrare att lämna henne här med dem eller ta med henne. ”Jag ska hålla vakt över henne”, försäkrar Anassa.
Det visar sig att det inte finns så många hästar tillgängliga, utöver de utmattade som sifonerna red hit på. De lyckas bara hitta en utvilad häst åt oss.
Jag tvingas alltså dela sadel med Stark.
När han har suttit upp sträcker han fram handen för att hjälpa mig. Jag tar den, men släpper den så fort jag är uppe. Hans händer vilar ett ögonblick på mina höfter innan de i stället tar tag i tyglarna.
Till och med den lätta beröringen sänder en våg av hetta genom min
kropp.
Så jävla irriterande.
Trots dagens spänning och dramatik – och trots att jag borde vara på helspänn – måste jag anstränga mig för att inte tappa fokus under ridningen. Min kropp noterar hela tiden Starks bröstkorg mot min rygg och hans armar på var sida om mig.
Jag har ansträngt mig för att inte överanalysera det som hände mellan oss, särskilt eftersom han sedan dess har varit så tjurig och tystlåten. Om
han tänker ignorera det – inga problem, det kan jag också göra.
Men kontakten mellan våra kroppar pressar hela tiden upp minnen till ytan. Hans höfter som gungar mot mina får min kroppstemperatur att stiga.
Hans läppar. Hans händer. Hans mun, för helvete.
Jag stirrar rakt fram, vill inte visa något tecken på svaghet för Elias och Davide.
En svaghet som gnistorna som skjuter genom mig varje gång hästens rörelser får Starks kropp att pressas mot min.
Det hjälper inte att jag, varje gång jag studsar bakåt, känner att jag har samma effekt på honom.
Och han påstår sig ha följt med för att skydda mig mot farorna i sifonbyn framför oss. Jag vet inte om jag överlever fem minuter till utan att kyssa eller döda mannen bakom mig.
