29
MERYN
När vi kommer tillbaka till lägret i Weisenstat är krigsledningstältet upplyst av ett fyrfat. Eldskenet kastar fladdrande, darrande skuggor över tältduken, men jag står stadigt vid det stora bordet och studerar de olika kartorna över gränsområdet.
Alla är märkta med positionerna för såväl våra som sifonernas styrkor, och det ser inte bra ut.
Siegrid skräder inte orden. ”Astreonernas erbjudande framstår som en fälla. En vapenvila i utbyte mot att vi ger dem vår drottning?”
Stark lägger händerna på bordet och sveper med blicken över kartorna.
Kryptos alfa Hannelore iakttar oss under tystnad, sveper med blicken över Siegrid, mig, Stark och tillbaka igen. ”Jag håller med om att det är väldigt misstänkt”, säger jag, ”men låt oss acceptera verkligheten här.” Jag pekar på kartorna framför oss. ”Vad har vi för alternativ?”
Siegrid är sammanbiten. Hannelore nickar spänt.
Jag rätar på mig och skakar på huvudet. ”Vi behöver den här vapenvilan nu, när Phylax inte längre hjälper oss att hålla Astreona på avstånd. De har fått ett övertag. Och om de skickar hit fler styrkor och tar Weisenstat, kommer hela Nocturna att lida.” ”Din slutliga bedömning?” undrar Siegrid.
”Vi är i numerärt och taktiskt underläge”, säger jag, ”särskilt efter Phylaxflockens avhopp. Vi kan välja att slåss tills vi stupar, men sedan då?
Fler av de våra skulle dö, och sifonerna skulle ändå ta sig in i landet. Vi vill se Killian död. Det vill tydligen de också. Varför låta dem uppnå det genom att offra vårt folk, när vi har möjlighet att göra det tillsammans?”
Till min stora förvåning lägger Siegrid armarna i kors och nickar. ”Jag
instämmer.” ”Gör du?” ”Det gör jag. Jag ser ingen annan möjlighet. Men vi måste lägga fram våra egna villkor. Du sätter inte en fot i Astreona utan att vi har en högt uppsatt gisslan från deras sida. Vi behöver någon som är viktig för dem, för att kunna garantera din säkerhet.”
Det är barnsligt. Jag vet att det är barnsligt. Hon är rätt val av politiska skäl, men mina skäl är uteslutande personliga. ”Ta general Navarro själv.
Vi accepterar bara erbjudandet om hon går med på att stanna här.”
Siegrid nickar. ”Då informerar vi dem i morgon, och du reser till Astreona.” Hon riktar blicken mot sin son. ”Stark följer med dig. Jag kan leda Daemos i hans ställe, tillsammans med hans beta.”
Stark säger ingenting och är lika sammanbitet oläslig som vanligt. Jag kan inte tänka mig att han skulle stanna här medan jag ger mig ensam in på fiendens territorium, men … ingen reaktion alls?
Jag skjuter det ifrån mig för tillfället och säger: ”Och min syster.”
Hannelore hajar till. ”Nog är väl prinsessan säkrare här?”
Siegrid ger mig en tung blick – hon är en av få som känner till Saelas tillstånd och vet att min syster inte kan stanna här utan mig. ”Det blir bra”, säger högalfan. En beräknande skugga drar över hennes ansikte och hon lägger huvudet på sned som om hon lyssnar på någon – förmodligen Genicos. ”Ta med dig Venna och Noemi också. Venna är lojal och begåvad; hon blir en tillgång. Och Noemi är … låt oss säga mer diplomatiskt lagd än du. Hon kan komma till nytta vid Astreonas hov.” Ännu en överraskning från Siegrid, men jag tänker inte protestera.
Jag hade inte kunnat lämna Venna kvar, inte så snart efter Izabels död.
Och även om jag fortfarande inte känner Noemi väl, kan jag inte förneka
att hon är taktfull och smidig – egenskaper som kan visa sig hjälpsamma.
Fast … är det därför Stark plötsligt har dragit sig undan från mig? På grund av henne?
Jag tar genast kontakt med Anassa och frågar: ”Vad är grejen med Stark och Noemi? Han sa att hon var som en syster för honom, men nu pratar han inte med mig längre. Cratos måste väl ha sagt någonting om det?”
Jag känner Anassas motvilja innan jag hör den i hennes röst. ”Det har han, ja.” ”Anassa”, vädjar jag. ”Vi lovade att vara ärliga mot varandra.”
Hon fnyser. ”Jag är ärlig mot dig, men ärlighet är inte samma sak som skvaller. Jättevargar skvallrar inte. Det är en fåfäng och lättjefull mänsklig egenskap. Om du är nyfiken på deras relation kan du bete dig som den drottning du är och bara fråga dem.”
Jävla vargar. Jag ruskar av mig min simpla svartsjuka, som Anassa skulle kalla det, och fokuserar på det pågående samtalet igen. ”Jag antar att du klarar dig i min frånvaro?” säger jag till Siegrid, med skarpare tonfall än avsett.
Hon nickar. ”Vi håller kontakten. Jag fattar inga avgörande beslut utan ditt uttryckliga godkännande.”
Det är en lättnad, fast jag vet att hon gärna skulle ta över makten själv.
När allt är beslutat bugar sig alla och går ut, utom Stark och jag.
Han ger mig en tung, mörk blick.
Jag fjättras av den, kan inte tala, kan inte titta bort. Mitt hjärta slår fortare och jag glömmer vad jag borde göra, vart jag borde gå. Fan, är det såhär det ska bli varje gång han ser på mig i fortsättningen?
I nästa ögonblick vänder han på klacken och lämnar tältet.
Vad är det med honom?
Jag blir irriterad, samtidigt som det värker i bröstet. Var det ett misstag, att jag öppnade mig för honom sådär? Att jag välkomnade kontakten mellan oss, omfamnade den? Det kändes som rätt beslut i stunden, men nu vet jag inte längre.
Och jag är för trött för att springa efter honom.
Jag går tillbaka till vårt tält, där Saela redan sover. Det knyter sig i magen när jag sätter mig bredvid henne. Det är inte rättvist att jag måste riva upp hennes liv igen. Hon är lika intrasslad i den här härvan som jag, men hon har ingen annan än mig som kan hjälpa henne igenom den.
Hoppas bara att jag inte gör allting värre.
Jag drar ett djupt andetag och väcker henne försiktigt. Hon tittar sömnigt
upp på mig och mumlar mitt namn. ”Jag har några nyheter”, säger jag.
* Den febrila aktiviteten i lägret nästa morgon matchar mitt inre. Där finns en slumrande känsla av att någonting är fel.
Det var mitt beslut, men tanken på att vi snart ska ge oss in i Astreona, ett land som i århundraden har varit fientligt territorium, är svår att smälta.
Fast jag tillåter mig inte att avslöja mina tvivel. Alltför många blickar är riktade mot mig. Nyheten har spridit sig genom lägret. ”Okej, Saela”, säger jag och flätar samman mina fingrar. Hon vet vad som gäller och sätter sin fot mot mina händer, griper tag i Anassas päls och låter mig lyfta upp henne på vargens rygg.
Sedan klappar jag Anassa på halsen och tittar upp på min syster. Hon sitter med uppdragna axlar och rör rastlöst fingrarna i Anassas päls. Sedan jag berättade att vår far lever och att hon snart kommer att träffa honom har
hon inte sagt mycket.
Ingenting, faktiskt.
Jag försökte övertyga henne om att hon inte är skyldig honom någonting och att jag ska skydda henne. Det är svårt att veta om hon ens hörde mig, eftersom hon inte har lyft blicken från marken sedan hon steg upp ur sängen.
Inte ens distraktioner fungerar. Jag försökte locka in henne i ett samtal om gudinnetårarna. Efter det som hände när jag tog av henne halsbandet är jag mer angelägen än någonsin om att få veta mer om dem. Översteprästinnan sa att hon trodde att tårarna hade förlorats till sifonerna. Betyder det att vi kan finna svar i Astreona? Kanske vet
sifonerna också mer om metallen i den nu brustna Ulvaklingan.
Eller om … mitt armband.
Men inte ens dessa vanligtvis så lockande mysterier nådde fram till henne.
Jag lyfter handen och spänner försiktigt en rem i Saelas väska. ”Hur känns det?”
Hon rycker på axlarna och stirrar mot horisonten.
De andra samlas runt oss och sitter upp – Venna och Noemi. Siegrid.
Hannelore, som ska följa med som förstärkning till överlämningen. Och
Stark, förstås.
Som fortfarande undviker mig.
Tydligen är jag ett ligg man ångrar. Smärtan i hans avvisning har bleknat bort och nu blir jag bara förbannad när jag ser hans vackra, bistra ansikte.
Jag skulle rodna av förödmjukelse om min syster inte darrade som ett asplöv framför mig.
En timme senare träffar vi sifondelegationen på den förutbestämda mötesplatsen utanför Grunfalls ruiner.
Sifonerna är samlade runt Rubys långa, smidiga gestalt. Med avsmak inser jag att de sitter till häst. Sifoner kan springa ofattbart snabbt, fast det är väl rimligt att de inte kan springa hur långa sträckor som helst och
behöver någon sorts transport.
Men hästar är så långsamma.
Förmiddagen är knappt över och jag är redan spänd och illa till mods.
Jag manar Anassa mot sifonhalvan av vår charmerande lilla styggelse till resesällskap. ”Vad du än gör, så ät inte upp någon av dem”, säger jag högt.
Anassa sänder en våg av road irritation mot mig.
Venna fnyser när hon sluter upp vid vår sida. ”Påminner du Anassa eller
dig själv?”
Jag skrattar. ”Oss båda, givetvis.”
När vi är tillräckligt nära gör Ruby en halvhjärtad bugning och tittar upp på mig. ”Drottning Sturmfrost, det här är Elias.” Hon gör en gest mot en
lång sifonman med bronsfärgad hy och den där typiska sifonskönheten.
Hans mörka, blanka hår är kortklippt och jag ser ett glänsande örhänge i hans vänstra öra. ”Han kommer att bli er guide i Astreona.” ”Trevligt att träffas.” Jag lyckas knappt få fram orden utan att stamma, för en annan gestalt lösgör sig från gruppen och ställer sig framför vargarna.
Det är vår så kallade far, och nu blir jag förbannad igen.
Saela känner omedelbart igen honom. Det är oundvikligt. Hon måste se sig själv i honom – hans nötbruna ögon, hans mörka hår, hans starka näsa.
Och hon darrar lite.
Under ett spänt ögonblick är det ingen som säger någonting.
Min fars närvaro hänger över oss, kvävande och oönskad. Han tar ännu ett prövande steg framåt och sveper med blicken över Saela.
Jag lägger snabbt en hand på hennes axel och hon lutar sig mot mig.
Hennes fingrar är djupt inborrade i Anassas päls, gräver i den som om det hon söker finns där någonstans. ”Jag …” Han avbryter sig och biter ihop käkarna. Det verkar som om det här är svårt för honom, men lyckligtvis skärper han sig och ger henne ett blekt leende. ”Jag är Fredrich, din far.”
Saela ger ifrån sig ett förvirrat litet läte till svar. Både Anassas och min beskyddarinstinkt gör sig genast påmind, och jag kramar min systers axel för att påminna henne om att jag finns här. ”Hej”, säger hon. Sedan sänker hon blygt huvudet och fokuserar på Anassas päls.
Hon är överväldigad just nu. Jag rycker lätt i hennes fläta och vänder sedan blicken mot min far. Han bugar sig och backar bort från oss.
I stället kommer Ruby fram. Hon tittar på Saela och mig och säger sedan med oroväckande rättframhet: ”Intressant att ni har en sifon i ert sällskap.”
Jag gör allt jag förmår för att inte stelna till och titta på de bundna bakom mig. För att blodet i mitt ansikte ska stanna där det hör hemma.
Men jag gör en snabb kontroll av flockbanden för att försäkra mig om att
Hannelore inte hörde den kommentaren. ”Vem är hennes skapare?” frågar Ruby.
Hennes förhör överrumplar mig. Det bekräftar att astreonerna på något sätt kan identifiera vad Saela är, trots hennes till synes mänskliga utseende.
Jag börjar svettas på ryggen.
Jag väger snabbt riskerna i att säga sanningen – att min syster skapades av vår gemensamma fiende – respektive att ljuga. Vilket är säkrast för Saela? ”Hon minns inte när hon förvandlades.” Sanningen – en del av den, åtminstone. ”Hm. Nåväl, det är värt att ta med i beräkningarna. Skaparband kan vara starka. Lucien kan hjälpa er med det”, säger hon. ”Det finns sätt att blockera det.” ”Det behövs inte”, säger jag. ”Vi har ett halsband som tycks skydda Saela från det.”
Ruby ser förbryllad ut. ”Tala om det också för Lucien.”
Sedan vänder hon sig om och går fram till min far. Hon lägger armarna om hans hals, och i nästa ögonblick visar de sina ömma känslor för varandra på det mest kräkframkallande sätt jag någonsin skådat. Min far ser ut att försöka kväva henne med tungan. Ruby stryker honom över
ryggen och kramar hans skinkor.
Framför ögonen på hans döttrar?
Saela ger ifrån sig ett kvävt läte och vänder bort blicken.
När de slutligen släpper varandra känns det som om jag är grön i ansiktet.
Efter det ger sig Ruby av med Hannelore och Siegrid i riktning mot vårt läger, och överlåter åt Elias och hans grupp – främst underordnade och vakter, plus min far och deras långsamma hästar – att leda mitt sällskap över gränsen till Astreona.
Sifonerna sitter upp, och deras hästar skyggar och gnäggar när våra vargar närmar sig. Jag kan inte klandra dem. De är bytesdjur, och jättevargarna är de starkaste rovdjur som finns.
Om inte det är en indikation på oförenlighet vet jag inte vad som är det.
Omfattningen i det vi är på väg att företa oss sjunker in i mig igen. Den obehagliga känslan av att någonting är fel kryper uppför mina armar när
jag gnider Saela över ryggen. Det här kommer att bli den första delegation från Nocturna som besöker Astreona på över femhundra år.
Det betyder något, på ett sätt som gör det svårt att andas.
Venna och Noemi rider bakom mig och Stark bredvid mig, och hans närvaro är som en tyst, växande skugga. Jag griper hårdare om min syster och nickar mot Elias.
Vi är redo att påbörja vår resa in i det okända.
