26
MERYN
Vi såg aldrig kroppen. Vi såg aldrig kroppen. Vi såg aldrig kroppen.
Det är det enda jag kan höra. Det enda jag kan tänka. Jag trodde att han var död, och nu står han framför mig som sifon.
Han är sig precis lik. Men ändå inte.
Hans drag är skarpare. Han har inte åldrats en dag under de år som gått sedan jag senast såg honom. Samma mörka hår, samma örnnäsa, samma bestämda haka. Det är Saelas haka. Men hans ögon ser lite större ut och han är på något sätt stiligare efter alla dessa år.
Jag står inte ut. Jag står inte ut.
Min magi reagerar på stormen inom mig och börjar slita sönder mig inifrån, tränga ut ur mina porer och dansa sakta runt mina fingrar. Det mörknar på gårdsplanen.
Jag måste uppbåda allt jag har – allt som fanns kvar efter hans död – för att behålla kontrollen.
Anassa känner det. Det strömmar över till henne genom bandet och hon morrar genast högt och varnande mot mannen som står framför oss. Hon går sakta framåt med blottade tänder och bakåtstrukna öron, stannar beskyddande vid min sida.
Hans ögon – ögon som mina – vidgas när de mörka slingorna av magi sträcker sig mot honom, vill ringla sig runt hans hals och kväva honom.
Mannen jag en gång kände lyfter handen i en underdånig gest, som för att
visa att han inte vill mig illa.
Men det saknar betydelse, för anblicken av honom smärtar mig mer än något vapen.
I samma ögonblick som han lyfter sin hand stiger ett kristallklart minne upp till ytan.
Mamma, gravid med Saela, sitter i vårt trånga kök och gråter över en liten ask. Jag bad henne visa mig vad som fanns i den, men hon vägrade.
Jag var liten, och fick inte veta varför asken var så viktig. Inte än.
Det skulle gå månader innan jag slutligen förstod att det inte fanns någon kropp att begrava. Att det enda som återstod av honom i världen – det enda som återstod – låg i den lilla asken.
Ett enda finger, som om det kunde vara nog. Som om någonting kunde vara nog.
När jag tittar på honom nu ser jag att han saknar ett finger på vänstra handen, och jag vill skrika.
Jag griper tag i Anassas päls för att inte tappa kontrollen över skuggorna som väser omkring mig. ”Lämna oss”, befaller jag med skrovlig röst.
Jag kan inte göra det här medan alla iakttar oss. Medan Ruby hånler, njuter av kaoset hon har skapat. Medan Siegrid missnöjt betraktar mina känsloyttringar. Det här måste ske utan vittnen.
Siegrid och Stark rör sig inte innan jag öppnar vår mentala kommunikation och förklarar att mannen framför mig ska föreställa min döda far. Siegrid stelnar till. Stark tar genast ett steg framåt.
Jag märker att han inte vill lämna mig med min smärta, men också att han litar på att jag kan skydda mig själv. Ändå borrar han hål i mitt bakhuvud med blicken innan han går. ”Jag väntar precis utanför muren om du behöver mig”, försäkrar han.
Siegrid nickar mot mig. ”Jag återvänder till basen och återupptar mina plikter där.” ”Drottning Sturmfrost”, säger Ruby varnande. ”Glöm inte att du har fram till i morgon kväll på dig att besluta om våra attacker ska fortsätta med full kraft eller inte.”
Hon och hennes vakter drar sig tillbaka. Cratos och Genicos tunga steg
ekar över den gamla stenläggningen.
Anassa och jag är ensamma med honom.
Mannen som liknar min far.
Skuggorna ringlar runt mig när jag drar min dolk och går mot honom. ”Vem är du?” snäser jag. ”Min far stupade för elva år sedan.” ”Meryn …” ”Säg inte mitt namn!” ryter jag. ”Är du som Killi…” Jag avbryter mig med en grimas. ”Är du som Alistair? Är du en sifon där inne som har tagit över min fars kropp?”
Gränser suddas ut. Någonting brast när jag såg Killians ögon rulla bakåt, när jag såg honom bli någon annan. Sprickan inom mig vidgades när jag insåg hur spöklik Saela hade blivit. Det är svårt för mig att tro på att människorna jag älskar – människorna jag en gång älskade – ens är verkliga.
Jag placerar dolkens spets mot hans hjärta. Anassa står kvar bakom mig, morrar så dovt att det fortplantas genom mig trots att vi inte ens rör vid varandra.
Men hans röst är lugn när han säger: ”Jag är din far.”
Jag skakar på huvudet. ”Bevisa det.” ”Hur?” ”Berätta någonting bara min verkliga far skulle veta.”
Han tvekar inte. Omedelbart, som om han kallar fram ett minne som redan fanns inom räckhåll, säger han: ”På din nionde födelsedag tog jag med dig ut på jakt i skogen söder om Sturmfrost.”
Jag spänner käkarna så hårt att det knakar i tänderna.
Han fortsätter. ”Du lärde dig så snabbt. Jag oroade mig för att en fälld älg skulle skrämma dig, men du var helt orädd. Jag sa att den skulle mätta oss, din mor, våra grannar. Och du förstod, trots att du bara var nio. Du var så angelägen om att hjälpa till.”
Det svider i ögonen. Jag vill inte gråta. Jag vill inte känna såhär. ”Redan nästa dag fångade du en liten kanin i en snara, men du kunde inte förmå dig att döda den. Du bönföll mig att låta den löpa. Sa att du inte
såg någon mening i att skada något så litet och ungt.”
Minnet bränner i bröstet. Vid gudinnan, jag hade glömt en sak fram till nu. Stängt ute sanningen i den här stunden när jag tänkte tillbaka på honom.
Jag ville bara minnas det fina, fadern som ville tillbringa tid tillsammans med bara mig, som ville försäkra sig om att jag kunde äta mig mätt. ”Du sa att jag behövde bli tuffare”, väser jag. ”Se världen för vad den var. Du knäckte nacken på kaninen.”
Det får honom att le. ”Vi åt kaningryta, och din mamma gjorde en varm mössa till dig av pälsen.”
En rysning far genom mig. Mina minnen av honom hade blivit rosenskimrande, uppsnyggade. Mamma var så sjuk att alla fina stunder med pappa växte och blomstrade tills de trängde undan alla de dåliga. Han blev en hjälte för mig.
Jag griper hårdare om dolken och sänker den inte, men min röst är kylig och lugn nu när jag inte längre vill hugga honom i stycken. Nu vill jag framför allt ha svar. ”Den berättelsen är sann, men den godhjärtade, oskuldsfulla flickan du minns dog när hennes far gjorde det.”
Han suckar och drar en hand genom håret. ”Den flickan ersattes av någon som tvingades bli tuff för att överleva. Så på sätt och vis fick du väl som du ville.” Jag tittar menande på dolken: Jag skulle döda kaninen nu. Jag kan döda dig nu. ”Du kanske inte tycker om den jag har blivit.”
Jag tar ett steg tillbaka och släpper min vrede fri. Skuggorna sveper fram. Han kämpar inte emot när de mörka slingorna trycker ner honom på stenstolen bakom honom och fjättrar honom där.
Bra. Om han vill prata ska han vara under min kontroll. Anassa grymtar gillande. ”Om du har varit vid liv hela den här tiden, var har du då varit de senaste elva åren? Varför kom du aldrig tillbaka till oss?” Jag släpper inte dolken, men jag låter min andra hand glida genom Anassas päls.
”Min bataljon vandrade in i ett bakhåll och jag blev svårt skadad. De lämnade mig att dö, men …” Han tittar ner på skuggorna, sväljer och möter min blick. ”Men Ruby hittade mig. Hon erbjöd mig förvandling i stället för död. Och jag hade så ont och var så rädd. Jag vet att fäder inte ska erkänna det, men jag var rädd. Så jag tackade ja.”
En saknad far. En man som fruktar för sitt liv. En oönskad sifon.
Ingenting känns verkligt. ”Jag trodde att jag skyddade er genom att hålla mig borta, att jag skulle utsätta er för fara genom att återvända till Nocturna som sifon. Och om sanningen ska fram … ville jag inte lämna min skapare.”
Jag fnyser. Han övergav oss för att han inte ville lämna den vackra sifongeneralen som förvandlade honom? ”Jag visste att du och din mor var starka nog att klara er utan mig”, säger han med oförtjänt övertygelse. ”Att ni skulle klara er fint.” ”Fint?” ryter jag.
Vreden är tillbaka och skuggorna spänns omkring honom. Jag njuter av hans skrämda blick. Jag har så mycket smärta i mig. Så mycket smärta.
Och här är han, och det är som om jag äntligen har någonstans att göra av
den. Jag vill att han ska lida. ”Mamma var gravid när du ’dog’!”
Han spärrar upp ögonen. ”Va?” Jag får en känsla av att jag för första gången under samtalet har överraskat honom. Vilket betyder att han inte ens brydde sig om att söka information om oss, inte en enda gång under de senaste elva åren. ”Ditt försvinnande krossade hennes grepp om sitt eget sinne. Jag tvingades bli både syster och förälder. Jag blev tvungen att tänka på saker, göra saker som inget barn borde behöva tänka på eller göra. Min systers liv låg i mina händer. Bryr du dig ens om det? Bryr du dig ens om att din hustru är död nu?”
Han biter ihop och vänder bort blicken. När han tittar på mig igen ser jag något som liknar ånger i hans ögon. ”Meryn, så som jag har varit död för dig hela den här tiden – så var det också för mig. Du och din mor tillhörde ett liv jag inte kunde återvända till,
hur gärna jag än ville. Jag blev tvungen att acceptera det. Jag blev tvungen att gå vidare.”
Vreden växer inom mig igen. ”Gå vidare? Menar du till en annan kvinna?”
Han sneglar åt det håll Ruby gick med sina vakter. ”Ruby och jag, vi …” ”Sluta”, säger jag och håller upp en hand medan illamåendet stiger i strupen. ”Det var så vi listade ut vem du var. Ruby hade fått underrättelser om en ny drottning av Nocturna, att hon hade levt som en flicka av enkel börd vid namn Meryn Cooper. Jag talade genast om för henne att du var min dotter.” ”Är hon inte lite ung för dig?” snäser jag. ”Den kvinnan kan inte vara mer än ett par år äldre än jag.”
Han griper tag om armstöden på stolen. ”Hon är fyrahundra år gammal, så det är faktiskt tvärtom.” Äckligt. Jag börjar gå fram och tillbaka medan det snurrar i huvudet av ilska och förvirring. Anassa buffar till mig med nosen och återgår sedan till att blänga på min far. ”Det smärtar mig att höra om Nathalia – både om hennes död och om hennes mentala hälsa. Jag beklagar den börda du tvingades bära i min frånvaro. Och jag …”
Hans röst brister, och jag vänder mig mot honom igen. Jag får en känsla av att han kämpar mot tårarna, men han lyckas svälja dem.
Jag önskar att det kändes bra att se honom nästan gråta. Att mitt utbrott gjorde det jag hoppades. Att jag var klar med smärtan. Men det enda jag känner är en ekande tomhet med inslag av sjudande ilska. ”Jag skulle gärna vilja veta mer om din syster”, säger han lågt. ”Vad heter hon?”
Jag går fram till Anassas sida och stannar. Vi iakttar honom under
tystnad. Jag säger ingenting. ”Hatar du mig?”
Jag svarar inte. Anassa och jag står som statyer och betraktar honom.
Han sluter ögonen och biter ihop käkarna. Om det här plågar honom också – bra. Sedan drar han ett skälvande andetag och säger: ”Snälla, låt inte dina känslor för mig leda dig bort från Rubys erbjudande.”
Jag smackar med tungan och går frustrerat några steg bort igen. För att bli av med lite överskottsenergi börjar jag vända dolken i min hand. ”Astreona är inte alls som vi fick lära oss”, säger han, vädjar till mig att tro honom. ”Människor lever i frid bland sifonerna där, inte som villebråd utan som medborgare. Om du bara kom och såg det med dina egna ögon skulle du förstå hur mycket verkligheten skiljer sig från den propaganda du vuxit upp med.”
Verklighet. Propaganda. Vem är den här mannen? Hans existens är en lögn. Hur kan han tala sanning? ”Du kan lita på dem. Astreona och kung Lucien skulle bli trogna bundsförvanter”, säger han.
Jag griper hårt om dolkens skaft och spänner blicken i honom. ”Hur ska jag kunna tro dig när jag inte ens känner dig? Du har varit frånvarande i halva mitt liv. Vilken rätt har du att ge mig råd om bundsförvanter efter att du övergav din egen familj?”
Mitt ursinne tycks nå fram till honom – han griper hårdare om armstöden och den glasartade blicken är tillbaka i hans ögon. ”Jag vet … jag har ingen rätt att förvänta mig din tillit. Men jag ber dig – jag bönfaller dig – om en chans att förtjäna den. Att lära känna dig igen. Och att möta dottern jag inte visste fanns.”
Anassas röst skär genom kaoset inom mig. ”Att föra Saela till Astreona skulle faktiskt kunna hjälpa henne. Om något kungarike vet hur man hjälper en nybliven sifon att lägga band på sin hunger, kanske till och med hur man upphäver förvandlingen, är det Astreona.”
Det får mig att haja till. Möjligheten att hjälpa Saela skulle vara ett tungt vägande skäl för mig att acceptera. Mina tankar glider mot min syster.
Han iakttar mig medan jag tänker, och jag låter honom göra det. Han kan gott få vänta, lida och hoppas förgäves som jag en gång gjorde, innan den lilla asken kom.
Det står snabbt klart för mig att jag inte kommer att finna några meningsfulla svar i det här skicket. Jag måste tänka igenom det här på djupet.
Jag andas djupt för att lugna mitt skenande hjärta. Skuggorna ringlar fortfarande runt min far, håller honom på plats.
För varje andetag jag tar lossar de sitt grepp, för att slutligen lösas upp och försvinna. ”Bra gjort”, säger Anassa när hon noterar min skärpta kontroll över dem.
Men jag kan inte uppskatta hennes beröm just nu. ”Försvinn ur min åsyn innan du dör på riktigt”, säger jag tonlöst.
Han höjer på ögonbrynen och jag ser att han tror mig. Att han känner sig som en sprattlande kanin i en snara. Jag skonar honom i dag, men min nåd har sina gränser.
Han reser sig sakta med blicken tung av ånger. Jag känner inget medlidande. Han lade ansvaret för en hel familj på ett barns axlar.
Väntade han sig en tacksam, rörande återförening när han kom hit?
Efter allt jag har gått igenom på grund av honom?
Jag önskar att han faktiskt hade dött på det där slagfältet.
Han kastar en sista, lång blick på mig. Memorerar mitt ansikte. Jag låter honom titta. Låter honom se hur död den kärlek jag en gång hade till honom är nu. Sedan vänder han sig om och går mot herrgårdsbyggnaden, där hans monsterälskarinna Ruby och hennes blodsugande vakter väntar.
Först när han är borta låter jag smärtan avspeglas i mitt ansikte, när det inte längre finns någon risk att han ska misstolka den som flickaktig längtan. Min självkontroll rämnar, magin släpps fri igen och skuggorna vrider sig omkring mig.
De söker efter honom. Efter orsaken till min smärta. De vill döda honom.
Vrede, sorg och en livstid av ensamhet hotar att överväldiga mig.
Nu vill jag gråta. Skrika.
Men tårarna kommer inte. Min röst fungerar inte. Jag borrar in naglarna i handflatorna, men känslorna vägrar komma. De har fastnat som en klump
i min hals, kväver mig till döds.
Om jag inte får utlopp för dem kommer de att explodera och förgöra mig.
Med Anassa i släptåg marscherar jag raka vägen till Stark, som väntar på mig. Han reser sig upp med allvarsam min. Hela min kropp vibrerar av smärtsamma, knappt undertryckta känslor. ”Jag behöver skada någonting”, säger jag. ”Det kan jag hjälpa till med”, säger Stark direkt och leder mig bort från herrgården och alla nyfikna blickar. Cratos håller sig tätt intill oss.
Skuggor och spöken följer våra steg.
