27
STARK
Meryn och Anassa sätter fart som skjutna ur ett armborst.
Jag hoppar upp på Cratos och vi följer efter, ökar farten när Anassa pressar sig hårdare och hårdare. Deras frändeband är som en loop, sänder deras tumultartade vrede fram och tillbaka utan slut.
Jag vet inte exakt vad som hände på gårdsplanen framför den förfallna herrgården, men Meryns känslor är alldeles för starka för att hon ska kunna tygla dem. De flödar genom vargarnas frändeband och får mina muskler att spännas, redo att agera och eliminera alla hot.
Vi susar förbi skogar och åkermark, uppför och nerför kullar.
Meryns trassliga, stökiga känslor börjar anta fysisk form: mörka slingor av skugga lindar sig runt henne, vrider och kröker sig. ”Anassas vrede håller på att ta över”, säger Cratos. ”Hon bär så mycket av Meryns hon kan, men de är båda nära bristningsgränsen. Vi måste ingripa.”
Jag instämmer ordlöst, och han ökar farten tills vi springer bredvid Anassa och Meryn. Fartvinden piskar mig i ansiktet.
Ute på slagfältet kunde jag känna när skuggorna drog henne mot avgrunden. Jag förstod inte det som hände sedan, men dörren hon öppnade för sin magi öppnades på något sätt även för mig.
Om jag inte hade hjälpt henne att bära bördan, skulle hon kanske inte ha kommit tillbaka från den farliga kanten.
Jag har inte velat tänka på allt det förde med sig: den överväldigande kontakten mellan oss och det påträngande, plågsamma begäret som spred sig likt en sjukdom genom mig.
Och nu vinglar hon vid avgrundens brant igen.
Meryn vrider på huvudet och ser på mig med plågade ögon. ”Jag är här”, säger jag. ”Bär det inte ensam.” Ändå öppnar hon sig inte för mig. När jag testar gränserna mellan oss är hennes sinne igenbommat.
Cratos styr in oss i den täta skogen, och vi lämnar lervägarna och de böljande kullarna bakom oss. Anassa är fortfarande ursinnig och morrar när vi saktar farten.
Vi kommer till en glänta där jag glider ner från Cratos rygg, vänder mig om och ser att Meryn sitter av. Hon stapplar mot mig och stannar tvärt, med uppspärrade ögon.
Sedan ger hon upp ett skrovligt vrål av frustration.
Ljudet ekar genom skogen, slår sönder friden i gläntan som en slägga.
Fåglar lyfter från träden för att ta till flykten och Meryns skuggmagi virvlar och sprakar efter dem, som ett synbart tecken på deras missnöje.
Bakom oss står Anassa och trampar med raggen rest. Hon hugger efter Cratos, som hugger tillbaka. De cirklar runt varandra och ger sig sedan av för att få utlopp för sina aggressioner på sitt eget sätt. ”Släpp ut det”, säger jag med en befallande blick på Meryn. Jag vet vad som härjar inom henne. Jag vet eftersom jag kan känna det, bara nätt och jämnt tyglat.
Nästa ljud som stiger ur hennes strupe är en närmast djurisk morrning.
Skuggorna omkring henne reser sig och skjuter ut i alla riktningar.
Mörkret drar fram som en våg genom skogen. Trädstammar knarrar och vissa faller till marken i ett dånande eko av hennes plågade skrik.
Mörkret flödar över och förbi mig, men det viskar mot min hud. Några slingor dröjer sig kvar när hennes magi vidgas och pulserar. De mumlar i mina öron, drar genom mitt hår, sticker i min hud. Ändå ökar trycket fortfarande inom henne.
Jag har ansträngt mig så mycket för att uppföra mig.
Jag har förblivit lugn och kontrollerad – för hennes skull. För att hjälpa henne, för att vara hennes lugnande röst, hennes hamn i stormen.
Men kanske är det inte det hon behöver.
Kanske behöver hon inte en lugn och trygg hamn.
Kanske behöver hon bli mött där hon befinner sig, våld mot våld.
Kanske behöver hon någon med styrkan att rida ut stormen med henne. ”Slå mig”, ryter jag.
Hon kommer mot mig, tittar upp, söker med vilda ögon. Luften stockar sig i halsen på henne. ”Va?”
Jag sänker mitt ansikte mot hennes. Det hon ser får henne nästan att rygga undan.
Min hand sluts om hennes hals, mjukt men ändå varnande. Jag försöker låta bli att smeka tatueringarna jag så omsorgsfullt etsade in i hennes hud. ”Jag tycker inte om att upprepa mig, prinsessan. Jag är ingen tålmodig man. Sluta undertrycka dina fördömda känslor. Behöver du hjälp med att få utlopp för dem? Jag tänker bara säga det en gång till: Slå mig. Skada mig. Jag klarar det.”
Jag behöver det faktiskt. Hennes krafter, hennes knytnäve mot mitt ansikte – smärtan vore en välkommen lindring från tortyren i att vara nära henne.
Hon skjuter fram hakan, alltid så förbannat envis. ”Eller vad, alfa?”
Jag sänker munnen till hennes öra för att hon inte ska missa ett enda ord, och rörelsen får henne att stillna. ”Annars lägger jag dig över mitt knä och smiskar dig som den trotsiga skitunge du är.”
Meryn ger mig en hård knuff och backar. Hennes läckra, rosa läppar säras av förvåning och jag måste tvinga mig att inte sticka in ett finger i hennes mun och se hur hon reagerar, om hon skulle sluta sin våta hetta omkring det eller bita mig av ursinne.
Flera känslor drar över hennes ansikte i snabb följd: Hon blir förnärmad, indignerad och slutligen rasande.
Men hon rodnar, och hennes ögon är glasartade av påtaglig upphetsning.
Intressant.
Innan jag hinner provocera henne med mer än bara ord kastar hon fram ena handen i en forcerande stöt.
Jag väjer undan, men den träffar ändå min axel. Våldet inom mig reser sig till svar och min egen kraft reagerar som ett vilddjur. Jag backar ett par steg, lyfter armen och ger henne ett ögonblick att ta spjärn innan min magi slår in i henne.
Hennes magi reser sig för att möta min. Skuggorna bildar en skyddade mur framför henne – de reagerar självständigt på hennes ursinne, misstänker jag. Våra krafter slår in i varandra med en öronbedövande smäll.
Skuggorna exploderar utåt, skjuter upp mot trädtopparna och breder ut sig över grönskan på marken. Meryn kröker läpparna i ett hotfullt leende som sätter mig i brand. Skuggorna samlas för ännu en attack och jag fortsätter forcera, utan minsta tvekan.
Min andra stöt är hårdare. Den tredje ännu hårdare.
Träden omkring oss vibrerar så att blad och barr rasar ner i en skur av grönt.
Vi cirklar runt varandra, ändrar oavbrutet position, attackerar ur olika vinklar, fångar upp varandras krafter och kastar tillbaka dem. Vi dansar till melodin av våra hjärtans ursinniga bultande i våra öron.
Bultandet blir högre och snabbare för varje sammandrabbning, tills mina krafter oupphörligt vräks mot henne och hon möter dem med sina egna.
Någonting förändras i hennes ansikte sekunden innan hon drar en dolk och rusar mot mig. Ena ögonblicket ser jag henne, nästa är hon borta. Hon använder Kryptosriftning för att gömma sig för mig. Jag släpper taget om min forceringskraft, drar min dolk och väntar på att hon ska komma nära.
Meryn dyker under min sista forceringsstöt och gör ett utfall. Hennes dolk är nära, men jag har redan snurrat åt sidan och min kropp glöder av välbehag.
Vi intar båda stridsposition, precis som under alla timmar av träning på mitt kontor. Trots att jag njuter av striden noterar jag hennes ställning, hur hon rör sig. Sådant hon fortfarande behöver jobba på för att växa och bli bättre.
Nästa gång hon gör ett utfall möter jag hennes klinga med min. Metall skriker mot metall och glänser i det strimmiga ljuset.
Min kropp och mitt sinne är i samklang med hennes. Hon är så distraherad att hon har sänkt sina murar, och våra vargars frändeband tränger igenom. Jag känner att hon behöver mer och går till attack.
Hon ler bistert. Den här vackra, vilda kvinnan kommer antingen att bli min undergång, eller början på någonting jag inte vet hur jag ska konfrontera.
Våra klingor möts gång på gång. Jag håller inte tillbaka. Hon vill inte att jag ska hålla tillbaka. Känslan är elektrisk.
Vi slåss tills svetten rinner och varje attack är en kamp. Jag avväpnar henne och dolken flyger ur hennes hand, men i samma ögonblick drar hon en kniv från höften och hugger igen. Jag väser lågt när bladet glider längs min sida och skär upp ett ytligt sår.
Hon tvekar, undrar om hon har skadat mig. Jag drar nytta av tillfället och går till motattack. Vi fortsätter och fortsätter, får båda in en träff eller två, blockerar eller duckar för de övriga.
Till slut lyckas jag få övertaget och ta mig förbi hennes försvar. Jag avväpnar henne igen och pressar framåt, men är inte beredd på hennes fula knep.
En forcerande stöt bakifrån träffar mig på vaderna och jag vinglar till. I nästa ögonblick utnyttjar Meryn sitt övertag, tacklar omkull mig och håller mig fast med en hand mot min strupe, bara tillräckligt hårt för att fastställa sin seger. Jag sväljer hårt. Hennes ögon följer den guppande rörelsen och möter sedan mina.
Hennes varma kropp trycks mot min och hon andas tungt. En droppe svett faller från hennes haka och landar på mitt bröst. Jag vill lyfta huvudet och slicka bort de andra från hennes hud.
Smakar hon lika gott som hon luktar?
Jag slutar kämpa emot och släpper min dolk. Sedan vrider jag loss mina händer, tar tag om hennes midja och drar ner henne mot mig.
Det är ett jävligt farligt spel jag spelar.
Meryns blick fastnar i min och luften sprakar mellan oss. ”Vad var det där i går, Stark?” Hennes röst är låg men intensiv. ”Vad händer med oss, med min skuggbändning?”
Jag tvingar mig att titta bort från hennes läppar, så nära mina. ”Jag vet inte”, medger jag.
Cratos visste inte heller. Det enda vi kom fram till var att det inte hade någonting att göra med hans och Anassas frändeband. Vad det än var, så tycks det vara unikt för Meryn och mig. Och jag har verkligen försökt låta bli att tänka på det.
På hur det fick våra sinnen att smälta samman och vad det utlöste inom oss. ”Ska vi försöka igen?” frågar hon försynt och jag kastar nästan av henne.
Jag vet inte vad jag gör om den kontakten återuppstår. Om den än en gång tvingar upp min fascination för henne till ytan, attraktionen jag kämpat så hårt för att begrava sedan första gången jag såg henne slåss. När jag såg den otämjda elden i hennes ögon och hungrade efter att släppa den fri. Jag ville se den brinna, njuta av att få vara nära dess värme.
Jag hungrar efter henne, och jag hatar henne för det.
Jag hatar mig själv för att jag inte är bra nog för henne, för att jag lockar fram det värsta i henne.
Och jag hatar högalfan av hela mitt hjärta för att hon gav mig en order jag måste trotsa. För att hon försatte mig i en position där min plikt – att skydda Meryn – innebär att jag måste förneka mig själv det jag mest av allt vill.
Trots det öppnar jag munnen och det som talar är min längtan. ”Ja.”
Hon är lugnare nu, men tycks inte behöva sin ilska för att utlösa det.
Hon måste veta var länken mellan oss lever, för jag känner ögonblicket då hon river sina murar och den mörka kedjan mellan oss smids samman på nytt. Hennes kraft strömmar in och min öppnar sig för att ta emot den.
För att ta emot henne.
Det är berusande.
Jag är inne i varje del av henne samtidigt som jag ser henne framför mig.
Jag känner hur värmen i mina händer om hennes midja påverkar henne. Jag känner rycket i hennes andhämtning när hon studerar mina läppar och sedan mina ögon.
Känslor, överallt. Och makt. Våra sinnen är tätt sammanflätade.
Och jag kan inte längre dölja begäret som rusar genom mig.
Jag ser när hon upptäcker djupet i det. Hennes hjärta börjar bulta av en annan anledning och hennes bröstvårtor styvnar.
Jag känner ögonblicket då hon blir våt för mig.
Med sammanbitna tänder står jag emot.
Enda sättet att skydda henne mot Siegrid – och mot mig – är att stå emot den här attraktionen.
Hur fan kunde jag låta det här ske? För att jag behöver röra henne, höra henne stöna och veta att det beror på mig?
Hon vrider sig i mitt grepp, lika överväldigad som jag. Hon råkar dra rumpan över mitt skrev, och när jag börjar hårdna märker jag att hon känner det. Blodet strömmar till min kuk och hon känner det också.
Med ett omtöcknat stön gnider hon sig mot mig igen – avsiktligt den här
gången.
Igen. Och igen.
Hennes kinder hettar och jag känner hennes varma andedräkt när hon flämtar, känner hennes bröstkorg hävas och sänkas. Hennes upphetsning och min smälter samman och når kokpunkten.
Sakta sänker Meryn sitt ansikte mot mitt. Så hejdar hon sig. Håller igen, korsar inte gränsen. Jag kan nästan känna smaken av hennes heta, vilda
åtrå.
Hon öppnar munnen.
Fan ta allting.
Jag har fått nog av att förneka mig själv.
I en enda rörelse välter jag över henne på rygg och pressar min mun mot hennes.
