25
MERYN
Lord och lady Grunfall har en sedan länge övergiven herrgård på landsbygden nära gränsen mellan Nocturna och Astreona. Den har härjats svårt av det oändliga kriget, men ligger tillräckligt långt bort från de aktuella konfliktzonerna för att kunna betraktas som en säker plats.
För … fredssamtal.
Lyckligtvis fick vi fram till kvällen på oss att överväga vårt nästa drag.
Inte för att jag utnyttjade tiden till att tänka – i stället sov jag som en död, en effekt av den intensiva magi Stark och jag använde.
Jag har inte haft tid att tänka på det heller.
Stark och Siegrid gick med på att följa med till mötet, och nu rider vi tre i stadig fart mot herrgården. Jag fokuserar på Anassas andhämtning under mig och sneglar då och då på Stark och Cratos, när jag är säker på att Siegrid inte märker det.
Det hjälper mig att förbli lugn. Precis som fågelsången.
Stark och jag har inte pratat mer om det som hände på slagfältet. Om … länken mellan oss. Jag kan inte sluta tänka på den, men nu när det omedelbara hotet är borta har vi alla stärkt våra mentala portar, så jag vet inte om han fortfarande gör det.
Den förfallna Grunfallherrgården kommer inom synhåll, och jag ser att den ligger på en liten höjd med fri utsikt i alla riktningar. Det vore svårt för någon att nämna sig oupptäckt, såväl bunden som sifon.
Om det här är tänkt som ett bakhåll, kommer vi inte att bli överrumplade.
Jag insisterade förstås på att mötas utomhus. Om allt det här visar sig vara en komplicerad fälla, tänker jag inte vara fast mellan väggarna i en ruin.
För tillfället beräknar jag oddsen till sjuttio mot trettio att mötet slutar i ett blodbad.
Fast om Ruby gör mig förbannad blir det hundra mot noll.
Vi stannar i skuggan av herrgårdens torn. Siegrid sitter av först, och Genicos sluter upp bakom henne.
Jag sneglar på Stark igen. Han väntar på mig. När jag sitter av gör han det också, och i nästa ögonblick står han vid min sida med handen på dolken vid sin höft.
En stor gårdsplan breder ut sig framför oss. Det syns att den en gång var vacker – en pelargång, ett fallfärdigt lusthus. En grop i marken ser ut att en gång ha varit en liten damm.
Nu är allting övervuxet och trasigt. Trädgårdsblommorna har kvävts av ogräs och knastertorr murgröna klänger runt pelarna. Vid den tomma dammen ligger en stenbänk upp och ner.
I mitten av alltihop står ett enormt stenbord. Det har rensats fritt från skräp och klängväxter, och vid det sitter den kusligt vackra kvinnan från i går.
Ruby sitter på en stol av sten, med korslagda vrister och högburet huvud. Det svarta håret hänger utsläppt över hennes axlar, och de mjuka vågorna i det smickrar de skarpare linjerna i hennes ansikte. Hon bär inte längre rustning, utan skräddarsydda kläder i starka färger. Hon har två guldringar i vardera örat.
Bakom henne står två vakter med ansikten lika stenhårda som bordet.
De bär enklare kläder och tittar inte alls på oss när vi kommer in på gårdsplanen – en bedrift, med tanke på storleken på våra vargar.
Ruby reser sig för att hälsa, och vi nickar kort mot varandra innan vi intar våra positioner. Jag sätter mig mittemot henne, medan Stark och Siegrid förbli stående bakom mig.
Jag försöker ge sken av att vara helt lugn när jag ser Ruby i ögonen. ”Era villkor?” frågar jag utan omsvep.
Ruby gör inte en min. ”Astreonas sanna fiende har aldrig varit Nocturna eller Nocturnas folk, bara Alistair Brightbane. I femhundra år har han utnyttjat er tron till att utmana kung Luciens styre. Nu när en ny Sturmfrostdrottning sitter på Nocturnas tron ser kung Lucien en möjlighet att återgå till våra länders en gång så fruktbara allians och fokusera på vår gemensamma fiende. Vi kan göra vapenvilan permanent.”
Jag är noga med att bevara min diplomatiska mask, men inombords stönar jag av frustration. Det är på gränsen till omöjligt att tro henne.
Sifonerna är blodsugande monster som betraktar människor som livsnödvändig föda. I århundraden har de försökt ta över vårt land för att komma åt våra invånare.
Färskt villebråd, det är allt vi är för dem. Och nu försöker hon hävda att vi på något sätt skulle kunna vara bundsförvanter?
Samtidigt har det senaste halvåret lärt mig att historien skrivs av dem som bestämmer, och vi andra måste lära oss läsa mellan raderna.
Så … jag ska fortsätta lyssna. ”Efter att ha terroriserat oss i århundraden, varför skulle Astreona plötsligt erbjuda fred? Vad vill ni egentligen ha i gengäld?”
Ett menande litet leende leker på Rubys läppar, som om jag har klarat ett test. ”I utbyte mot omedelbar vapenvila längs samtliga gränser, måste du gå med på att följa med mig till staden Brightbane för att träffa kung Lucien och stadfästa alliansen.”
Stark slår hela armen i bordet framför oss, både beskyddande och hotfullt. Hans röst är låg och fientlig när han snäser: ”Fan heller.”
Jag slits mellan het tillfredsställelse och vetskapen om att han nog inte borde hota en ambassadör.
Ruby kastar en hastig blick på honom och tittar sedan på mig igen. ”Jag föreslår att du kallar tillbaka dina muskler och begrundar ditt rikes utsatta position.”
Anassa morrar lågt och Ruby rycker till, nästan omärkligt. Min varg avslutar morrningen med ett hånfullt skall.
Jag ler snett. ”Det är Anassa som är musklerna här, och hon tycker inte om att utmanas. Hon betraktar sifontungor som en delikatess.” ”Drottning Sturmfrost”, fortsätter Ruby och samlar sig. ”Det är avgörande att ni inser i vilken position ni befinner er.” Hon spärrar ut sina långa, perfekta fingrar på stenbordet. ”Ni har förlorat hela Phylaxflocken till Alistair, vilket har lämnat er med blottad strupe. Våra huggtänder har därmed kommit mycket närmare. Ingen slug taktik – inte ens era jättevargars samlade krafter – kan göra er nuvarande militära situation hållbar. Och bortsett från de gränser vi delar vet vi att ni står inför ett inbördeskrig.”
Jag lutar mig framåt och spänner blicken i henne. ”Ändå är det du som vill ha något av mig. Har du för avsikt att vinna mitt samarbete genom hot, general Navarro?” ”Nej”, svarar hon. ”Jag hoppas kunna övertyga dig genom att påminna dig om verkligheten. Om du vill ha vapenvila och ge dina invånare en andhämtningspaus, reser du till staden Brightbane för att diskutera vår allians med kungen. Om inte, kommer vi att utgå från att du inte är intresserad. Vi kommer ändå att ta oss in i Nocturna och jaga Alistair med våra egna metoder, och börja med att rensa ut byn Weisenstat för att försäkra sig om att den inte härbärgerar förrädaren själv eller någon som är lojal mot honom. Ni odlar spannmål i det här området, inte sant? Kan folket klara sig utan det?” ”Hm, det där låter farligt likt ett hot”, väser jag.
Hon pressar ihop sina fylliga läppar. ”Jag kan försäkra att det inte är avsett som ett. Vi vill inte inkräkta på ert territorium utan tillstånd, men om vi inte kan nå en överenskommelse gör vi det ändå.” ”Ge mig en enda anledning att inte skära halsen av henne här och nu”, väser jag till Anassa genom bandet. ”Jag menar allvar, du måste vara förnuftets röst, för jag håller på att explodera.”
Stark brinner också av ursinne bakom mig, och det når mig och eldar på mitt eget. ”Hon är oartig, men jag uppfattar ärlighet från henne”, säger Anassa. ”Erbjudandet verkar genuint.”
”Så vadå, ska vi färdas till bortre änden av fiendens nation för att deras kung kallar, och lämna vårt eget land utan en ledare? Allt i hopp om att det som väntar oss där är bättre än att möta dem på slagfältet?” Jag tvekar och tänker efter. ”Jag borde nog prova min framsynthet.” ”Det kan vara klokt”, svarar Anassa. ”Så länge du inte glömmer att dina visioner inte säger hela sanningen.”
Jag sluter ögonen, träder in i vårt band och söker efter min Strategos‐ kraft. Det är lättare den här gången, efter att jag så nyligen använde den.
Likt en stig jag vandrat förut. Visionerna kommer snabbt … och brutalt.
Om jag inte följer med Ruby … Brinnande åkrar. Weisenstat i ruiner.
Barn täckta av sot som vandrar barfota genom bråten, skriker efter sina
föräldrar. Skriker efter mat.
Omedelbar förödelse och förtvivlan.
Och om jag följer med henne … Gassande sol. En gyllene krona, inte min egen. Blod som sakta rinner nerför någons hals.
Det ser inte heller något vidare ut, men betydligt mindre brutalt.
Strupen snör ihop sig när jag öppnar ögonen.
Mitt folks lidande kan undvikas. ”Jag kan fatta ett beslut som avvärjer den framtiden”, säger jag till Anassa. ”Men hur vet jag att det inte leder till att något ännu värre händer senare? Senare än jag kan se?”
Anassa är tyst ett ögonblick och säger sedan: ”Det kan du inte, och kommer aldrig att kunna, veta. Det här är beslut du måste fatta som ditt lands ledare. Det enda du kan göra är att fatta det bästa beslutet i stunden med den information du har, och sedan leva med konsekvenserna.”
Jag vill stöna högt. ”Fantastiskt. Som någon som är väl känd för sitt inte alls impulsstyrda beslutsfattande är jag ytterst kvalificerad för det här jobbet.”
Anassa fnyser vid min sida. ”Det här är anledningen till att ni människor behöver jättevargar. Vi är inte lika irrationella.”
”Ja, jag är väldigt tacksam för att jag kan få råd av någon som gillar att sniffa i rumpor.”
Hon nafsar mig i benet, och jag riktar slutligen blicken mot Ruby igen. ”Du har gjort er position klar. Jag behöver diskutera med mina rådgivare innan jag fattar ett så stort beslut.”
Ruby nickar värdigt. Om hon är frustrerad, visar hon det inte. ”Erbjudandet går ut om tjugofyra timmar. Därefter kommer attackerna att
återupptas med full kraft.”
Jag reser mig. ”Tjugofyra timmar.”
I nästa ögonblick förändras Rubys ansiktsuttryck och hon ser nästan … road ut. Omedelbara varningsklockor. När hon reser sig stelnar jag till lite. ”För att hjälpa drottningen i sitt beslut vill jag visa ett tecken på vår goda vilja”, säger hon och nickar mot en av sina vakter, som försvinner bakom herrgården.
Jag står med knutna händer när han kommer tillbaka med en annan
person i släptåg.
Hela min värld tippar på ända.
En kort sekund ser det ut som om hela den förfallna herrgården har gett vika för sin egen tyngd och rasat ihop. Det känns som om jag har gjort det, som om mina lungor har fyllts av sten.
Jag kan inte behålla fattningen. Ett ynkligt ljud stiger ur min strupe.
Sårat. Vilset.
Ljudet av en förkrossad liten flicka.
Framför mig står min far, som jag vet har varit död i elva år.
Han har förvandlats till sifon.
