24
MERYN
Utan pompa och ståt rider Stark och jag mot sifonernas läger.
Vi hoppas förstås kunna överrumpla dem, så det finns ingen anledning
för oss att ställa till med en scen.
Det är ändå något av ett antiklimax.
Jag lyfter hela tiden handen till opalen i kronan. De förstärkta krafterna den skänker mig rör sig i mitt blod. Jag är tacksam för dem, men uppskattar inte att jag är så beroende av dem.
Rutten leder oss förbi några av de åkrar och gårdar vi kämpar för att beskydda. Landskapet är vackert i det svaga ljuset: mjukt böljande kullar, dimhöljda i den kalla morgonluften. Rader med tallar och ekar som markerar markgränserna.
Sedan skiftar vinden, blåser röken från slagfältet mot oss och splittrar mina illusioner om den idylliska landsbygden. ”Vi kommer att stinka som bränd ved”, knorrar Anassa. Jag ler mot hennes nacke, där jag klamrar mig fast medan vi stormar mot fienden. ”Låter bättre än blöt hund”, svarar jag.
Anassa fnyser förnärmat. ”Med mitt överlägsna luktsinne kan jag försäkra dig att det är tur att min doft döljer din egen.”
Vårt lättsamma tjafsande avtar när vi saktar farten och börjar röra oss mer tyst och försiktigt. Risken för att vi ska bli ertappade av sifonsspanare ökar ju närmare vi kommer.
Vi rider förbi labyrinter av diken och rader av spetsade pålar, avsedda att bromsa fiendens framryckning. Mitt hjärta brister när jag ser hur otillräckligt vårt försvar är. Det finns inte i närheten av så många krigare här som det borde, vare sig bundna eller fotsoldater.
Några Daemosryttare är ute och patrullerar med sina vargar, och de gör respektfullt honnör när de ser sin alfa och sin drottning passera. Här och där har grupper av fotsoldater tagit skydd, med vapnen nära till hands i händelse av ännu en attack.
Vi rider sakta nu, låter soldater och bundna se oss, känna igen oss. Även om det tar lite längre tid är det en del av vår strategi att synas, oavsett om Stark och jag lyckas i dag eller inte. Vad som än händer måste vi visa våra styrkor att deras drottning är beredd att riskera livet för deras skull. Det gjorde aldrig deras tidigare regenter.
Moralen är för låg för att vi ska gå miste om den här chansen. Jag kan bara hoppas att det gör skillnad.
Och att vi lever länge nog för att få se om det hjälpte eller inte.
När vi slutligen korsar vår försvarslinje och rider in på sifonernas territorium frammanar jag den riftning jag har tränat på och kanaliserar den genom kronan.
Jag kan dölja oss i det här disiga gryningsljuset. Stark och jag glider in och ut ur skuggorna, rör oss närmare och närmare sifonernas styrkor. ”Jag hoppas att skuggorna svarar när tiden är inne”, säger jag oroligt till Anassa.
Om jag inte kan frammana skuggbändningen i dag är det här praktiskt taget ett självmordsuppdrag. ”Det kommer de att göra”, svarar hon lugnt.
Nu rider vi genom ingenmanslandet mellan våra linjer. Marken här är sotig och torr. Träden är fällda eller brända och det finns ingenstans att gömma sig.
Jag fokuserar helt och hållet på ljuset och skuggorna för att göra oss så osynliga som möjligt. Samtidigt smyger Stark fram mot den första sifonvakt vi ser. Döden personifierad.
Med ett enda hugg avlägsnar han sifonens huvud från kroppen.
Det ljusnar sakta och jag manar Anassa att öka farten. Hennes luktsinne varnar oss för ännu en sifon och vi slinker runt en samling brända träd för att närma oss fienden bakifrån.
Någonting varskor henne om vår närvaro och hon snurrar runt, drar sitt svärd.
En skarp sötma fyller luften när hon försöker använda sin sifonmagi.
Men jag är snabbare. En kastkniv i halsen tystar henne och Anassa skyndar fram för att bita av henne huvudet.
Vi fortsätter framåt på samma sätt, dödar alla som skulle kunna slå larm.
Energin surrar i mina ådror. Både Anassa och jag vibrerar av bister tillfredsställelse. Att rida tillsammans med Stark och Cratos och dräpa våra
fiender en efter en?
Det känns bra.
Så småningom är soluppgången här och färgar himlen i violett och gult. ”Det är dags”, säger jag genom bandet.
Sedan släpper jag taget om min riftningsmagi och vi blir synliga igen.
Anassa och Cratos sätter full fart mot sifonernas läger. Vi måste se ut som svarta och vita streck i den karga terrängen, så fort rör vi oss.
När någon ser oss och skriker är vi redan mitt ibland dem. Skriken fortplantas genom lägret och snart ljuder ett horn. Sifoner kommer ut ur sina tält, sträcker sig efter sina vapen och rustningar.
Men det är för sent.
Deras onaturliga snabbhet hjälper dem, men den kan inte stoppa vår dödliga framfart. Stark och jag rör oss som en, halshugger en sifon som kommer för nära, sedan en till. Mina kastknivar får eget liv, styr mina händer i en dödsbringande dans.
När vi kommer till en lucka mellan tälten, i vad som ser ut att vara ungefär mitten av lägret, snuddar jag vid Starks sinne. ”Den här platsen är
perfekt. Täck mig?” ”Med nöje.”
Han och Cratos snurrar runt och fäller ännu en angripare. Sedan närmar sig fyra till, och de blir en virvelvind av glänsande stål och tänder, rör sig för snabbt för att jag ska uppfatta vad som händer.
Anassa hjälper till, slår omkull en sifon med tassen och biter halsen av honom. Samtidigt söker jag mig inåt, till platsen där skuggorna lever, och hoppas att det ska fungera. Jag sjunker djupt in i mig själv på det sätt
Siegrid har lärt mig.
Jag såg mig själv i visionen.
Jag vet att jag klarar det. Jag såg det.
Under ett ögonblick händer ingenting. Jag kämpar för att stänga ute alla ljud från striden omkring mig.
Platsen där magin bor är som ett fysiskt blåmärke djupt inom mig, ömt och känsligt. Min kropp minns skuggor som vaknar och dansar efter min vilja. Ändå händer ingenting, och jag morrar frustrerat. Är det över nu?
Har jag dömt oss till döden, för att den odugliga Sturmfrostdrottningen inte kan få sina krafter att fungera när hon behöver dem?
Min irritation och ilska får en liten skuggslinga att stiga från den där
hemliga, låsta platsen inom mig.
Det är bara en svag viskning, men … ”Använd den.” Anassa bryter igenom mitt fokus. ”Du är inte Siegrid.
Du är Meryn Sturmfrost, drottning av Nocturna. Du är min ryttare. Du och jag gör saker och ting på vårt eget sätt. Kväv inte din vrede för att någon sa att den var oartig eller opassande. Vrede kan förändra världen om den
används på rätt sätt.”
Jag biter ihop. Anassa har rätt.
Fan ta Siegrid och hennes dumma jävla lugn.
Det här fungerar för mig.
Jag släpper fram varenda del av mig som brinner av ursinne. Min vredes låga är instängd djupt inom mig, evig och längtansfull.
Men den är här, alltid hos mig.
Den är jag.
Bilder flimrar förbi bakom mina ögonlock.
Saela bakom galler, sedan dränkt av blod och blek som ett spöke.
Izabels glasartade ögon när hennes kropp sviker henne och krampar på golvet.
Min mor, vilsen i visioner hon aldrig fick chansen att förstå.
Anassa, ensam i århundraden, föräldralös på grund av sifonerna, i evig väntan på ett band som kanske aldrig skulle komma.
Alistair Brightbanes fördömda blå ögon i Killians vackra, lögnaktiga ansikte.
Någonting enormt öppnas inom mig, ett djup bortom det jag anat förut. I utkanterna av mitt medvetande känner jag Killians inflytande. Om det inte hade varit för armbandet runt min handled kunde jag ha kluvit världen mitt itu.
Samtidigt är det en överväldigande, skrämmande kraft.
I nästa ögonblick … är det som om soluppgången byter riktning. Överallt i lägret dansar skuggor, vänder och vrider sig för att mötas och förvandlas till floder av mörker. Den becksvarta kraften kommer från alla håll, väller fram över åkrar och sargade slagfält, in i sifonernas läger.
Jag sträcker ut armarna, låter magin fylla mig. Kraften är en isande eld i mitt bröst. Kalla lågor slickar mina armar, mina händer, mina fingertoppar.
Det är så lätt, nu när jag inte gör motstånd. För lätt. Jag hör ett halvgalet skratt och inser att det kommer från mig. ”Nu, Meryn!” Anassa drar mig tillbaka till verkligheten.
Jag spärrar ut fingrarna medan band av mörker lindar sig runt min
kropp.
Plötsligt är det för mycket.
En gapande svart avgrund öppnas bakom mina ögon och jag ser suddigt.
Kontrollen glider mig ur händerna när fler och fler skuggor samlas omkring mig, strömmar över marken, tälten och sifonerna som vatten, och jag tycks inte kunna … ”Jag är med dig, Meryn!” Den här gången är det Stark, i mitt sinne.
Starks röst. Starks krafter som håller om mig.
Förlorad i mörkret tittar jag mot ljudet av hans röst, sträcker mig mot honom med hela mitt väsen. Precis som jag sträckte mig mot honom i lägret där vi övernattade.
Men den här gången börjar en länk av skuggor ta form mellan oss.
Äntligen, suckar en del av min själ.
Det är vackert.
En bro av glänsande mörker välver sig mellan oss, gjord av glittrande skuggrep. De vrider sig och flätar ihop sig när de når honom.
Och … förbinder oss.
Jag vet inte vad som händer eller hur. Det enda jag vet är att vi plötsligt är sammanlänkade – skuggorna binder ihop oss, lindar sig runt våra själar och drar åt hårt. Så hårt att vi kanske aldrig kan separeras igen.
Hans ilska blir min. Min vrede blir hans. Varje andetag för våra sinnen närmare varandra.
Vår mentala kontakt har dragit ihop sig. Den strömmar inte längre, den bara finns. Stark och jag, intimt förbundna på ett sätt som inte borde vara möjligt. ”Vad är det här, Anassa?” skriker jag till henne. ”Är det ert frändeband?” ”Nej”, svarar hon förbryllat. ”Jag förstår inte den här kontakten.”
Jag andas in och känner hans andedräkt i min mun. Jag öppnar ögonen och ser dubbelt: mitt eget synfält överlappas av Starks.
Det är underligt och överväldigande, men det är också så rätt. ”Dyk inte ner i ditt mörker ensam”, säger eller tänker han – eller så är det jag som säger det, eller jag som tänker det. Jag kan inte längre avgöra var en av oss börjar och den andra slutar.
Men jag förstår vad han menar. Och jag känner det: Han kan bära den här kraften. Han kan använda den, om jag ger den till honom.
Kan jag göra det valet, offra en del av mig själv? Kan jag lita på honom
med den?
Ja, skriker min själ till svar. ”Ta den”, tänker jag.
Hans mun är min mun när han andas in skuggorna. Jag känner när han gnider fingrarna mot varandra – det är en fjäderlätt beröring mot min egen hand. Hans långa ögonfransar är en kyss mot min kind när han blinkar.
Jag flämtar. Hela min kropp står i brand av välbehag.
Hans också. Jag är varje del av honom. Hans spända muskler, hans hand på svärdet. Den heta åtrån som flammar så klar att den är bländande.
Han finns i mig också, känner hur min kropp reagerar. Begäret som virvlar genom mig, farligt som en isstorm.
Länken mellan oss är komplett, överlappningen total.
En mörk kraft tar form mellan oss.
Vi behöver inte längre ord för att kommunicera – vi är ett enda väsen.
Mitt sinne smälter samman med hans.
Tillsammans pressar vi utåt. Hårt.
Alla ljud och färger försvinner. Tiden står stilla.
Och med ett öronbedövande vrål strömmar mörkret ut från oss i alla riktningar.
Skuggorna breder ut sig och trycker sedan ner, ner, med förödande styrka. Varenda sifon inom trettio meters omkrets från oss skriker när de vräks omkull på marken.
Magin strömmar vidare, breder ut sig, når fler och fler av våra fiender.
Det obarmhärtiga trycket pressar mot mig, mot Stark, mot våra sammanlänkade sinnen. Jag biter ihop, knyter händerna och pressar ifrån.
Rustningar knäcks omkring mig, skallar krossas, skrik tystnar.
Jag vrålar av njutning och smärta, av den överväldigande kraften.
Starks röst smälter ihop med min.
Och tillsammans, som en, släpper vi taget.
Kraften avtar.
Ljus strömmar åter in i världen.
Jag blinkar sakta när min syn kommer tillbaka, när våra sinnen släpper varandra och vi återgår till oss själva.
Det har blivit tyst omkring oss. Dödligt stilla.
Jag lutar mig över Anassas rygg när den sista kraften lämnar mig och utmattningen sätter in. ”Vad var det där?” frågar jag Stark. ”Vad i hela jävla helvetet var det där?”
Han är omtöcknad, förundrad. ”Jag … jag vet inte. Länken mellan oss var … jag vet inte.” Vi stirrar på varandra. ”Din kraft kom genom mig …
och tillsammans kunde vi kontrollera den, tämja den.”
Mina kinder hettar. Genom ekot av vår sammansmältning känner jag hans tunga svepa över hans läppar. Jag ryser. ”Jag har aldrig hört talas om det här”, inflikar Anassa. ”Men kanske var det en kunskap som gick förlorad med de gamla Sturmfrostdrottningarna och deras vargar?”
Det är någonting vi får tänka mer på senare, när vi inte längre befinner oss mitt i ett fiendeläger.
Det finns ett lugn i fasorna omkring oss. I alla döda kroppar, alla blodpölar och krossade skallar. Metallrustningar har slitits upp och plattats till. Överallt ligger rivna, trasiga tält och övergivna vapen. ”Vår teori tycks stämma”, noterar Stark. ”Det fungerar lika bra att krossa deras skallar som att halshugga dem.”
Allt är så overkligt och överväldigande att jag ger upp ett kvävt skratt.
Några enstaka överlevande från utkanten av sifonlägret har satt sig i rörelse. Jag kisar för att se vad som händer. ”De omgrupperar sig”, säger jag till Stark. ”Det finns en styrka där borta till vänster som håller på att samlas, mer organiserat den här gången …” ”Jag ser dem”, avbryter han. ”Tror du att du kan frammana skuggorna igen när de närmar sig? Tror du att vi kan göra … det där igen?”
Jag är fortfarande utmattad efter ansträngningen, men jag biter ihop och fokuserar inåt, finner vreden i min själ och drar i skuggorna.
Allt inom mig spänns. Det är som om de är motvilliga, eller som om jag är för utmattad för att kalla på dem ordentligt.
Men till slut vaknar brunnen av mörker. Skuggorna strömmar sakta fram och jag gnisslar tänder, kämpar för att kontrollera dem … ”Meryn.” Anassas röst tränger igenom och skuggorna faller tillbaka.
”Vad är det?” ”De retirerar.”
Stark och jag tittar förbryllat på när gruppen vi såg rör sig bort från oss.
Det gläder mig – min kropp känns som en urvriden trasa. Om jag hade använt skuggbändning igen skulle jag nog ha förtärts till aska.
Men jag förstår det inte. Ja, vi utplånade dussintals, kanske hundratals av dem. Men enligt våra spanare uppgick deras styrka här till minst ett tusental. De skulle väl inte bara ge upp? ”Det är något som inte stämmer”, säger jag till Anassa. Hon instämmer.
Fler sifoner rör sig i lägrets ytterkanter, men ingen av dem kommer mot oss. I stället går de mot den större gruppen längre bort.
Jag vet bättre än att se svaghet där ingen finns. Det är mitt knep.
Tystnaden är kuslig. Den hänger över slagfältet, tung och påträngande.
Jag fortsätter kisa mot den retirerande gruppen, försöker se vad de gör, vad
som händer.
Sedan skingras de, strömmar som vatten.
Och jag ser den, på väg mot oss genom en bred gång mellan tälten längre bort.
En vit flagga vajar mot den grå och rosa soluppgången och den
bloddränkta marken.
Symbolen för fred.
Allt inom mig vrider sig av ursinne. Cratos och Stark kommer närmare och jag noterar som i förbigående att Cratos päls är våt av blod. Stark är precis lika nersolkad som sin varg. Blod har runnit på hans hals, som om han fått ett djupt sår nära örat som Cratos snabbt läkte. ”Det kan vara en fälla. Du kan inte lita på dem”, säger han barskt.
Det rycker i mina mungipor. ”Jag vet.”
Han ser först förvånad ut, sedan lättad, sedan road. Allt i subtila små ryckningar som jag på något sätt kan tolka.
Hur som helst har han rätt. Det är förmodligen en fälla – varenda blåslagen och trött del av mig skriker det – men vi är redo att ta oss an den tillsammans. Och om det här ger mig värdefull tid att samla energi inför ännu en magisk attack, desto bättre.
Den fladdrande flaggan och dess bärare kommer närmare. Vi står kvar och väntar, vill inte offra vår position. Allt omkring oss är tillplattat, så vi har öppet synfält om någon plötsligt skulle försöka attackera.
Morgonsolens strålar lyser på flaggbärarens glänsande rustning, som är förbluffande blank och ren i kontrast mot leran och blodet på oss och
omkring oss.
En kvinna, inser jag. Det mörka håret är stramt uppsatt runt hennes undersköna ansikte. Hon är nästan framme nu, och jag betraktar hennes markerade kindben, hennes späda haka och slanka hals. Hennes djupt bruna hy reflekterar soluppgångens brandgula toner.
Så mycket skönhet, svept runt något så dödligt.
Hon är mer än en vanlig soldat, det ser jag med en gång. Hon för sig på samma sätt som Siegrid, som om hon äger marken hon går på bara genom att röra vid den med foten.
Det här måste vara sifongeneralen vi hörde om.
Hon kommer rakt fram till oss och rör inte en min när Anassa hugger i luften. Hon bara tittar, och lyfter sedan blicken till oss. Hon trycker ner den vita flaggan i marken och för händerna bakom ryggen.
Hon får den enkla rörelsen att se ut som en förolämpning, som om hon inte skulle behöva sina händer för att förgöra oss om vi attackerade henne.
En svettpärla letar sig nerför min ryggrad. Det rycker i hennes näsborrar, som om hon känner lukten av den, men i stället för att blotta tänderna sänker hon huvudet. Det är inte ett tecken på underdånighet.
Det är knappt en hälsning. ”Jag är general Ruby Navarro och representerar kung Lucien Brightbane av Astreona som hans ambassadör”, säger hon med förföriskt len röst. ”Kung Lucien vill framföra ett förslag om vapenvila till drottning Meryn Sturmfrost.”
Chocken går som en stöt genom min kropp och jag faller nästan av Anassa. ”Du skämtar”, säger jag medan jag sneglar på Stark. Även han ser överrumplad ut.
Femhundra år av krig, och det första förslaget om vapenvila? När sifonerna har möjlighet att erövra mer av Nocturnas mark än någonsin förr?
Jag samlar mig snabbt. ”Vad ska det här betyda?” frågar jag med stål i rösten.
Ruby höjer ett elegant ögonbryn. ”Vår strid är inte mot er, ers höghet, eller mot ert folk”, säger hon. ”Det är hög tid att Astreona och Nocturna går samman mot vår gemensamma fiende …”
Hennes ögon blir mörka av illvilja och hon lägger huvudet på sned.
Och hon väser hans namn som en förbannelse. ”Alistair Brightbane.”
