23
MERYN
När jag tittar ner och ser döden som breder ut sig framför oss står en sak klar: Jag kan inte ta med Saela dit utan en plan. Det är säkert bara inbillning, men jag kan svära på att jag känner blodlukten ända hit.
”Det är inte inbillning”, säger Anassa.
Toppen. Lika hjälpsam som vanligt.
Hon frustar och ruskar på huvudet.
Jag gör signal om att stanna. Vennas varg Skaia skruvar besvärat på sig inför anblicken och Anassa morrar lågt på ett sätt som är både hotfullt och lugnande.
Min syster måste föras i säkerhet. Både för att hon ska slippa bevittna de fasor som väntar och för att hålla henne borta från allt som kan väcka hennes blodtörst igen.
Jag drar ett djupt andetag och försöker låta lugn. ”Saela”, säger jag bara.
Stark förstår mig. ”Det finns några halvpermanenta tält i utkanten av lägret, där soldater och bundna kan turas om att vila. Många av dem borde vara tomma nu, som det ser ut”, säger han bistert. Cratos rör sig under honom och Stark följer med. ”Hon skulle vara ostörd, bekväm och trygg i ett av de bundnas tält.” ”Jag kan följa med henne. Hålla vakt”, säger Venna genast. ”Vargarna kan komma med villebråd om hon behöver äta.”
En ilning av tacksamhet far genom mig. När den når mitt hjärta fyller den det med styrka som pumpas ut i min kropp genom blodet. Det betyder mycket att Venna tar Saelas kondition med sådant jämnmod. ”Tack”, säger jag och hoppar av Anassa för att hjälpa Saela ner.
Hon låter mig göra det, men när hon väl står på marken släpper hon mig inte. Hennes hand skrynklar tyget i min skjorta. Jag känner igen hennes böjda hållning. Det där sänkta huvudet har alltid varit ett tecken på att hon är nervös eller rädd. ”Jag borde inte ha kommit hit”, viskar hon. ”Det var fel. Förlåt mig, Meryn.”
Hon sätter ord på min egen osäkerhet. Jag lät mig övertygas om att min syster var tryggast hos mig. Men när jag ser det här, när jag förstår vad det innebär att vara i en aktiv krigszon där min sida snabbt tappar mark … Har jag begått ett allvarligt misstag?
Jag kan inte kosta på mig att låta henne se mina tvivel. Hon behöver mitt lugn, inte min osäkerhet.
Jag sjunker ner på knä framför henne och tar hennes händer. ”Oavsett hur vi kom hit, så är vi här nu. Och du är en prinsessa av Nocturna med plikter mot folket.” Saelas ögon vidgas lite. ”För deras skull måste du vara modig. Venna skyddar dig, och jag kommer dit för att övernatta med er när jag har talat med befälen.”
Hon kramar om mig. Jag måste anstränga mig för att inte brista i gråt när jag lägger armarna om henne.
Omfamningen är mycket kortare än jag skulle ha önskat, och sedan släpper hon mig. Venna hjälper henne upp på Skaias rygg och de ger sig av i riktning mot tälten.
Saela kastar en blick tillbaka mot mig med ett ansiktsuttryck som får mitt hjärta att värka.
Jag står kvar och tittar efter henne en stund, tills Stark rör vid min axel.
Det rycker i mina fingrar, som om de vill återgälda beröringen, men när jag tittar upp på honom kan jag inte avgöra om han tröstar mig eller talar om att vi måste vidare. Både han och Noemi har suttit av.
Så jag säger ingenting, utan fortsätter mot krigsledningstältet i mitten av lägret. Det dröjer inte länge innan stanken av för många kroppar och för mycket död blir omöjlig att förneka.
De tomma tälten får lägret att se ut som en spökstad. Vilket inte är särskilt betryggande.
Våra fötter klafsar i djup lera när vi passerar vårdtälten. Jag vet inte mycket om medicinsk vård, men till och med jag ser att de är underbemannade.
De få sjukvårdare som finns rusar fram och tillbaka utan att stanna för att vila. Och på vår vänstra sida står en vagn med flera kroppar som bara … ligger där.
Någon kommer säkert att hämta dem och se till att de kommer hem, så att deras familjer kan sörja. Ändå är det en obehaglig syn.
Jag tittar igen när vi kommer lite närmare, och kippar efter andan. Jag känner igen en av dem.
Roddert. Han tillhörde Strategos. Han var bindling tillsammans med mig.
Han brukade sitta med oss under frukosten. Jag minns att han tittade på Izabel som om hon var gjord av diamanter. Jag minns att han sparrade med Nevah. Hon sa att han var kusligt bra på att parera.
Inte bra nog, tydligen.
Det drabbar mig. Det rasar faktiskt över mig som en lavin. Jag drunknar och brinner på samma gång. För det här är inte bara anonyma offer. Nu är jag här och ser det, känner det, vet det.
Det är omöjligt att hålla alla förlorade liv på avstånd.
Hur många välbekanta ansikten kommer jag aldrig att se igen?
Izabels namn ringer i mina öron. ”Meryn.”
Jag tittar upp och ser att vi har kommit fram till krigsledningstältet.
Stark håller undan duken och väntar på att jag ska gå in först, så det gör jag. Det är mörkt där inne, förutom lite ljus som strimmar in genom öppningar i tältduken, några lyktor och ett ensamt fyrfat som sänder upp rök genom en ventilationskanal.
Flera människor står samlade runt ett bord. Det står bägare här och var på det, tillsammans med kartor och små figurer som ska representera den nuvarande situationen på fältet. En dolk sitter fast i bordsskivan, som om den höggs fast där under en hetsig diskussion och sedan glömdes bort.
Siegrid är lika vördnadsbjudande som alltid. Hennes blick är mörk när hon står böjd över kartorna och lyssnar på rapporter från sina soldater.
Hennes armar är ärrade och tatuerade. Hon står med sänkt huvud och lyssnar som om varje ord soldaterna säger kan bli deras sista, beroende på hennes humör.
Stark och Noemi kommer också in i tältet, och vi väntar på en paus i rapporteringen. Svaga mummel hörs när folk inser att jag har kommit, och Siegrid lyfter huvudet.
Hennes hållning förändras inte när hon ser mig. Hon står kvar med händerna brett isär på bordet, och den enda förändringen är att hennes breda axlar och hennes biceps spänns en aning.
Sedan, i stället för att tilltala mig, tittar hon förbi mig och säger: ”Noemi, det känns så bra att du är med oss.” Hon vänder sig mot de samlade flockledarna för att förklara. ”Noemi stod emot Phylaxavhoppet och vägrade följa sin flock när de slöt upp bakom Killian.”
Noemis ögon blir till ovädersmoln. Hennes kropp är spänd som en bågsträng.
En Kryptosgamma ger Noemi en ohöljt misstänksam blick. Något i hans sätt att se på henne får mig att ilskna till, men jag hinner knappt reflektera över det innan Siegrid skickar ut sina officerare ur tältet.
Jag vänder mig mot henne medan de defilerar ut. Några av dem sneglar på mig eller Noemi innan de snabbt tittar bort igen. Inte en enda sneglar på Stark.
Snart är bara vi fyra kvar i tältet. Och plötsligt minns jag det Stark berättade om Siegrid. Om vilken sorts kvinna hon är. Mitt blod börjar sjuda, skuggorna vaknar till liv och jag får en löjlig impuls att placera mig mellan henne och Stark.
Försvara honom. Skydda hans strupe. Slå till hennes, kanske.Det vore så jävla skönt att klippa till henne på strupen.
”Situationen här har aldrig varit så svår som den är nu”, konstaterar Siegrid och rycker mig ur mina våldsgrubblerier.
Just det. Svårigheter vid fronten. Kanske inte rätt läge att klippa till sin högsta befälhavare.
Siegrid knäpper händerna bakom ryggen och går runt bordet för att ställa sig framför oss. ”Sifonerna har gjort flera djupa intrång på våra jordbruksmarker, som ni säkert såg när ni kom. Vår ursprungliga försvarslinje, som underhölls av Phylaxflocken, är bara borta.”
Hon drar ett djupt andetag och visar för en gångs skull sin oro. Det är omtumlande att se henne så ur balans. ”Drottning Meryn, planen var som du vet att utnyttja dina krafter som en sista utväg för att stärka vår andra försvarslinje. Men situationen har förändrats.” Jag ser att hon samlar sig, rättar till ansiktsuttrycket för att se lika oberörd ut som hon brukar innan hon ger oss den värsta nyheten. ”Än så länge förblir staden Weisenstat och de största av våra jordbruksområden intakta. Men i går kväll nåddes vi av information om att Astreona har skickat förstärkningar – en mycket mäktig sifongeneral, med helt nya styrkor. Sifonerna har uppfattat vår svaghet här, och vi väntar oss ett omfattande angrepp.”
Hon sätter inte ord på den uppenbara slutsatsen, men jag vet att vi alla tänker det: Det kommer att bli ett blodbad.
Nyheten om vårt svåra underläge fyller mig ironiskt nog med en lustig sorts lugn. Det känns som surret jag brukade uppleva inför en svår match i ringarna, inser jag. När jag skulle möta någon som var större och styggare än jag. När jag visste att det här kunde bli matchen då jag slutligen mötte min överman.
Nu, precis som då, övergår min beslutsamhet i någonting hårt och
skarpt, kantat av förväntan.
Jag lever för dåliga odds.
Jag går fram till bordet och studerar kartorna. ”Hur ser planen ut nu?
Kan vi fortfarande använda mina sköldande krafter tills vi får förstärkningar på plats?”
”Nej”, svarar Siegrid. ”Vi har ett alltför stort område att täcka, och med de nya styrkorna är det troligt att sifonerna slår till på flera ställen. Men vi kommer att bli alltför splittrade om vi försöker skydda vartenda tänkbart mål. Dessutom vägrar bönderna lämna sina gårdar för att söka skydd någon annanstans – även om vi hade soldater nog att eskortera dem därifrån, så vill de inte.” Hon drar en hand över ansiktet. ”En sak till, drottning Meryn. Korruptionen i de bundnas magi tycks bli värre.”
Det knyter sig i magen. Vi har hållit ett öga på det här sedan det först visade sig, men Siegrid var övertygad om att det skulle lösa sig så snart Tormun hade tagit Killian till fånga. Så snart jag fick av mig det fördömda
armbandet.
Så gick det med det.
Jag har hört fler omnämnanden om Daemosryttare som drabbas av sina egna krafter när de forcerat, precis som den där pojken i arenan, men Stark har inte upplevt det. Noemi nämnde som hastigast på vägen hit att hennes sköldar ibland har blivit för starka och stängt bundna ute.
Inte för att vi har många Phylax kvar att oroa oss över. ”Är förstärkningarna av krafterna till någon hjälp alls?” frågar jag.
Sedan jag satte på mig kronan har alla bundnas krafter påverkats.
Siegrid pressar ihop läpparna. ”Nej. Våra styrkor har inte haft tid att lära sig omfattningen av förändringarna eller anpassa sina manövrar för att kompensera för skillnaderna.”
Vi står alla tysta och låter det sjunka in.
Mina instinkter försöker säga mig någonting. Vad skulle jag ha gjort inför en match om oddsen var så uppenbart emot mig?
Jag lyckades nästan alltid vinna, oavsett vem motståndaren var.
Eftersom jag kunde överraska dem. De tittade på mig och trodde att de kände mig. Att jag var en svag liten flicka som skulle vika ner sig lätt, utan att göra mycket till motstånd.
Vilka överraskningar har vi i rockärmen nu? ”Jag ska prova min framsynthet”, mumlar jag och känner mig säkrare för varje ord jag säger. ”Vi behöver inte acceptera nederlaget innan det har hänt. Ingenting är oundvikligt. Kanske kan jag få en skymt av vägen till
framgång.”
Siegrid nickar sakta. ”Det är värt ett försök. Orkar du prova nu? Vi förväntar oss deras attack i morgon eller i övermorgon, som senast.”
Jag sväljer hårt. Jag är trött efter resan och efter striden mot desertörerna som gav sig på Saela. Men vad har jag egentligen för val? ”Jag gör det.”
Stark letar upp den bekvämaste stolen i tältet åt mig, och Noemi placerar sig vid ingången för att hålla vakt. Siegrid sätter sig mittemot mig med papper och penna redo, för att kunna anteckna om jag har någonting att förmedla.
Jag sluter ögonen och sjunker in i mig själv. Även i de bästa av stunder är det svårt att använda framsynthet. Men jag fokuserar på känslan jag får när jag skymtar det som väntar – som den suddiga bilden på insidan av ögonlocken när man råkat titta rakt på solen.
Magin fyller hela mitt väsen.
Slagfält. Sifoner överallt, kroppar, blod. Rök som stiger på avstånd – från brinnande gårdar, inser jag. Anassa och jag står fortfarande på benen, upprätthåller en Phylaxsköld med våra sista krafter … men det räcker inte. Skölden krymper och många av våra främsta krigare ligger redan döda på marken. Deras ansikten stirrar tomt upp på mig.
Noemi. Det vackra röda håret flammar omkring henne, oseende ögon.
Venna. Så lik sin syster i döden. Hennes vackra ansikte är fruset som is.
Siegrid, halshuggen. Hennes fruktade jättevarg Genicos ligger krökt runt hennes kropp, som om han fortfarande skyddar henne.
Stark. Stark.
Det rycker i mina ögonlock och med bultande hjärta söker jag mig bort från den bilden. I stället följer jag en annan väg framåt.
Död.
Eld.
Förödelse.
Alla vägar slutar likadant.
Tills … Skuggor. Anassa och jag, och skuggor överallt. Sifonerna retirerar.
Jag flämtar och sliter mig ur visionen. ”Jag måste rida ut och möta sifonerna. Använda min skuggbändning mot dem”, säger jag med darrande röst. ”Det är den enda framtid där vi lyckas stoppa dem.”
Siegrids svar kommer omedelbart. ”Nej.”
Jag ilsknar till. Slå henne inte. Slå henne inte. Slå henne inte … ”Som du kanske minns”, säger hon avfärdande, ”faller militära ärenden under min auktoritet som högalfa. Jag kan inte låta självaste drottningen strida, särskilt inte med tanke på att du saknar erfarenhet av ett slagfält bortom prövningarnas kontrollerade miljö. Du har fortfarande ingen kontroll över din skuggbändning. Du kan bli dödad – och du kan få andra dödade.”
Jag sträcker på mig och ser Siegrid rakt i ögonen. ”Vi vet båda två att framsynthet inte är exakt, men om och om igen såg jag bara död och förintelse. Det här är den enda möjliga lösningen som erbjöds mig.”
Jag lyfter kronan från min hjässa och studerar opalen i eldskenet.
Mardrömsvisionerna pressar sig mot mig igen och jag sluter ögonen när tröttheten tar överhanden.
Tystnad, medan de andra låter det sjunka in. ”Jag rider ensam”, säger jag lågt. ”Då riskerar ingen annan att bli skadad
om mina skuggor löper amok.” ”Meryn”, flämtar Noemi. ”Nej.” ”Inte en jävla chans”, snäser Stark. ”Du kan inte mena allvar. Du är vår drottning! Ska du ge dig ut ensam och möta fienden på slagfältet?”
Jag tittar vädjande på honom. ”Stark, om vi förlorar hela det här området kommer vårt rike att svälta. Vad betyder en enda kvinna jämfört med tusentals hungrande?” ”Du följer med henne, Stark”, säger Siegrid spänt.
Vi vänder oss båda mot henne. ”Va?” ”Högalfan har också förmågan att skuggbända”, säger Siegrid. ”Genom vårt familjeband innebär det att Stark är skyddad. Han hotas inte av dina krafter.”
Stark blir mörk i blicken. ”Hur kan du veta det?” ”Jag bara vet”, svarar Siegrid.
Ännu en otäck sak med Siegrid: Hon undanhåller avsiktligt sin son information. Jag har fått nog av hemligheter och undanhållen information för hundra livstider. ”Medan Meryn skuggbänder”, fortsätter Siegrid, ”håller du ett öga på sifonernas rörelser. Om du märker att drottningen håller på att övermannas skyddar du henne och för henne tillbaka till lägret utan dröjsmål.” ”Det är väl klart att hon kommer att övermannas!” ryter han. ”En kvinna mot ett helt regemente av sifoner och deras mäktiga general?”
Jag håller upp en hand och tystar honom. Även om det är svårt att tolka visioner, vet jag vad jag såg. Och jag vet att jag knappt har doppat tårna i den djupa, virvlande brunn av mörker som finns inom mig. Den vädjar om att bli frisläppt, viskar att jag ska öppna
mig för den och låta den ta över. ”Jag klarar det”, säger jag lågt.
Hans käkar är spända. ”Eller så dör du.” ”Eller så dör jag”, instämmer jag. ”Kanske dör vi båda. Men om jag inte ens försöker är vår död garanterad.” ”Då så”, säger Siegrid, som nu helt och hållet har låtit sig övertygas. ”Ska vi diskutera detaljerna?”
* Stark väcker mig precis före gryningen, som planerat. Det är mörkt och kallt i tältet; av elden återstår bara en svag glöd. Han går ut för att se till att Cratos och Anassa har allt de behöver, och jag drar snabbt på mig lager på lager av kläder för att mota bort kylan.
Sedan går jag in i tältets andra rum, lägger mer ved på elden där och vänder mig om för att väcka Saela.
Jag kan inte dra ut i strid utan att säga adjö.
Och det är en annan sak jag behöver. ”Saela”, viskar jag och rör lätt vid hennes axel. ”Vakna.”
Hon öppnar ögonen, gäspar och sätter sig upp. ”Meryn?” ”Jag vill ha en kram innan jag ger mig av”, säger jag och tvingar mig att låta lättsam på rösten för att inte visa hur rädd och nervös jag är inför det
som väntar. Inte för henne. ”Jag måste ut och slåss, men jag kommer snart tillbaka. Jag lovar.”
Venna och jag hade ett långt samtal i går, och hon har lovat att ta hand om Saela så gott hon kan om det värsta skulle hända.
Saela nickar. Jag kan inte riktigt se hennes ansiktsuttryck i det svaga ljuset.
Jag pausar och önskar att jag inte behövde ställa min nästa fråga. ”Saela, får jag låna mammas halsband? Precis som med kronan har jag känt att det har gjort mig starkare. Jag tror att det kan komma till nytta i dag.”
Saela nickar och drar upp den droppformade ädelstenen ur skjortan. Hon kramar den i handen en gång innan hon lyfter av sig halsbandet och ger det till mig.
När jag hänger det om min hals rycker mina händer till av en plötslig energistöt. Skuggorna väller fram i mina ådror, redo att släppas fria. Med både halsbandet och kronan kommer jag att vara en kraft att räkna med.
Saela kravlar ur sitt bo av filtar och reser sig. Sedan går hon fram till våra väskor, rotar i dem och kastar saker åt sidan. ”Saela?” säger jag förvånat. ”Vad gör du?”
Hon slutar inte, säger bara med monoton röst: ”Jag måste gå till honom.” ”Gå?” En kall kåre far längs min ryggrad. ”Gå till vem, Saela?”
Hon reser sig och hänger en väska över axeln. ”Killian. Han kallar på mig.”
Jag fryser till av chock och rusar sedan fram för att ta tag i hennes hand.
Hon försöker ta sig ut ur tältet, ut i kylan. ”Vad i helv… vad pratar du om?” väser jag med hjärtat i halsgropen.
Inte nu, efter såhär lång tid. Inte när han slutligen har tystnat i mitt eget sinne.
Saela tycks knappt vara närvarande i sin egen kropp när hon kämpar mot mig. Jag lägger armarna om henne och vill skrika högt.
Skaparbandet. Det måste vara skaparbandet Aldrich nämnde som
slutligen påverkar henne. Eftersom … Halsbandet.
Jag satte på henne det nästan omedelbart efter att hon hade förvandlats, i hopp om att det skulle skydda henne. Och det verkar det ha gjort … på ett sätt jag inte kunde ha föreställt mig.
Jag kränger av mig halsbandet och drar det över Saelas huvud.
Så fort opalen vidrör hennes hud sjunker hon ihop i mitt grepp och vänder sig förvirrat mot mig. ”Meryn? Vad hände?”
”Jag …” Fasan gör det svårt att tala.
Killian. Den jäveln.
Min andhämtning blir normal igen när uttrycket i Saelas ansikte visar att hon är tillbaka som sig själv. ”Saela, lyssna noga. Du måste lova mig att aldrig någonsin ta av dig halsbandet igen, okej?”
Hennes ögon blir stora och hon sväljer hårt.
Jag drar ett djupt andetag och böjer mig ner för att se henne i ögonen.
Sedan stryker jag henne över håret och pussar henne på kinden. ”Bara lova, okej? Jag ska förklara allting senare, men det var fel av mig att ta halsbandet. Du behöver det. Ta inte av det medan jag är borta.”
Hon nickar tyst.
Efter ännu en hård kram tvingar jag mig att lämna henne. Medan jag går tar jag kontakt med Venna genom bandet och informerar henne om halsbandet, så att hon kan hålla ett öga på det.
Sedan går jag till Stark, som står och väntar med våra vargar. Anassa välkomnar mig med blottade tänder – hon är på helspänn, uppjagad, vill bara ge sig av.
Stark sitter på Cratos i full stridsmundering. Lädret och skyddsplattorna framhäver hans muskulösa armar och axlar, hans breda bringa.
Tillsammans är de en svart siluett i det gryende ljuset. En vision av styrka och kraft. ”Redo?” frågar jag både honom och Anassa.
Stark blänger bara på mig. Jag vet att han fortfarande är ursinnig över att jag vann, att vi ska ge oss av på det här möjligen dåraktiga uppdraget.
Men jag vet också att han inte kommer att låta någonting hända mig – inte så länge han står på benen.
”Redo att slita dem i stycken”, morrar Anassa.
