22
MERYN
Det hedrar Venna och Noemi att de inte skriker. Efter bara några ögonblick har båda gjort en snabb bedömning av situationen – jag är inte chockad eller rädd, och det är inte Stark heller – och fått kontroll över sina reaktioner.
Jag känner mig överväldigad. Min oro för Saela, det brutala blodbadet, den fasansfulla sanningen som slutligen har avslöjats för mina vänner. Jag känner mig söndertrasad i både kropp och själ.
Och soldaterna, som borde ha varit mina, som jag kände mig skyldig att värna – de hade vänt mig ryggen. Hur många som dem finns det där ute?
Hur många fler har deserterat?
Hur många vägrar acceptera mig som sin regent för att jag är kvinna?
Och hur ska jag någonsin kunna vinna deras lojalitet om de undanhåller den på grund av det som är mest centralt och oföränderligt med mig? ”Vi måste ta hand om kropparna”, säger jag tonlöst, som om min lillasyster inte satt och slafsade i sig en av dem rakt framför ögonen på oss. ”Det vore inte rätt att bara … lämna dem här.” ”Vi vargar kan gräva en grund grav åt dem”, säger Anassa. ”Det borde duga.”
Jag håller med, även om det samtidigt smärtar mig. Hur vidrigt de här männen än betedde sig så var de människor med nära och kära – precis som min far. Att de inte kommer hem, att ingen någonsin får veta vad som
hände dem, kommer att smärta någon, någonstans.
De fyra vargarna börjar gräva och begrava. Samtidigt avslutar Saela sin … måltid, och tycks vara förvirrad och desorienterad. Det här är första gången hon smakat människoblod sedan dagen då hon förvandlades. Jag undrar om det påverkar henne annorlunda, på något sätt.
Hon lämnar kroppen och kravlar tillbaka mot mig. Hon ser ut som något från en mardröm – hennes händer, haka och kläder är dränkta i blod, blicken ofokuserad, håret matt och fuktigt. Venna gör en grimas som är svår att tolka.
Jag skyndar fram, hjälper min syster att resa sig och nästan bär henne tillbaka till utkanten av gläntan. Sedan sätter jag henne med ryggen mot ett träd, och hon somnar omedelbart.
När jag är säker på att hon är utom fara tar jag några snabba steg mot Noemi och Venna. ”Det hade varit bra om vi informerats om att vi skulle färdas med en sifon innan vi lämnade slottet”, säger Noemi torrt och lägger armarna i kors. Hennes vackra ansikte är spänt av irritation, hennes blick vänd mot platsen där Stark övervakar vargarnas arbete.
Vennas blick borrar sig in mig. Hennes ögon är hårda som flinta. ”Hur
länge?”
Jag mår nästan illa. ”Venna …” ”Hur länge, Meryn?” ”Sedan ni befriade henne”, svarar jag uppgivet. ”Killian förvandlade henne, vid någon tidpunkt mellan när vi hittade henne i fängelsehålorna och när du och Stark kom dit. Hon kommer inte ihåg att det hände. Han utplånade hennes minne av det.”
Vennas ansikte förändras och hon ser förkrossad ut. ”Stackars liten.” ”Förlåt mig”, säger jag med en värkande klump i halsen. ”Jag ville inte hålla det hemligt för dig, men … jag visste inte vad jag skulle ta mig till.” ”Jag är inte säker på vad du vill att jag ska säga, Meryn. Jag är så jävla arg på dig just nu. Sifonerna är våra fiender. De är farliga. Och du har låtit en av dem bo mitt ibland oss. Du lät mig umgås ensam med henne, undervisa henne, utan att tala om för mig vilken fara jag befann mig i.”
Jag lägger en hand på hennes arm, men hon slår bort den. ”Jag litar på dig, Venna”, säger jag vädjande. ”Men ju färre som visste, desto bättre.
Hon är min syster. Den enda familj jag har kvar. Du vet att jag skulle göra vad som helst för henne.”
Hon vrider på huvudet, tittar på Saela som sover vid trädet, och ser förhoppningsvis samma sak som jag: ett oskyldigt litet barn som lider.
Någon att skydda, inte att frukta. ”Vi har gett henne djurblod”, fortsätter jag. ”Hon har varit under noggrann uppsikt hela tiden – ja, även när du har lärt henne teckenspråk.
Undrade du inte varför Helene och Grigore alltid höll vakt? Bortsett från huggtänderna har hon inte varit ett hot mot någon. Och jag försöker komma på ett sätt att upphäva förvandlingen. Jag tänker rädda henne.”
Venna pressar ihop läpparna till ett hårt streck och hennes ögon blir glasartade. ”Jag förstår”, säger hon till sist. ”Det finns inget viktigare än en syster.”
Orden blir till en hård, smärtsam knut inom mig. Jag sträcker mig mot henne igen, men hon håller upp en hand och stoppar mig. ”Jag behöver lite tid att tänka igenom det här, ers höghet”, säger hon.
Mitt hjärta sjunker. ”Venna, snälla.”
Vinden lyfter de korta slingorna av glansigt, svart hår runt hennes ansikte, som fortfarande är bortvänt. ”Från en syster till en annan förstår jag, men från en vän till en annan … behöver jag lite tid, Meryn.”
Noemi tar slutligen till orda. ”Ska inte Venna och jag rida i förväg till Linsfall? Vi kan tillbringa natten med adeln där som planerat, och säga att du och Stark behövde fortsätta.”
Jag flackar med blicken mellan dem. Venna vägrar fortfarande titta på mig. ”Det vore nog klokt”, säger jag sakta. ”Gudinnan vet att vi inte kan ta in Saela bland folk i det här läget. Stark och jag kan slå läger någonstans i närheten, och ni kan ansluta er till oss igen i morgon bitti.”
Förutsatt att de inte bestämmer sig för att vända tillbaka till Sturmfrost i stället. Jag kan inte påstå att jag skulle klandra dem i så fall.
Ephyse och Skaia kommer travande med blodiga käftar och leriga tassar efter sitt fasansfulla arbete. Stark kommer också. Han drar Noemi åt sidan och de pratar med låga röster och så tätt ihop att jag tvingar mig att titta bort. Det känns som om jag inkräktar på någonting. När de är klara sitter Venna och Noemi upp.
Noemi nickar mot mig innan de ger sig av i det avtagande ljuset.
Stark kommer mot mig med Cratos och Anassa. ”Det verkar som om vi får övernatta utomhus”, säger jag.
Han nickar. ”Jag har en del packning för det, men jag dumpade väskorna i skogen när vi insåg vad ni två hade råkat ut för. Vi går och hämtar dem, sedan kan vi leta upp en lämplig plats som inte stinker av död.”
Han hjälper mig att lyfta upp den sovande Saela på Anassas rygg innan vi sitter upp. En timme senare har vi slagit läger lite närmare Linsfall och gjort upp en eld för att inte frysa i den kalla nattluften.
Jag sluter skuggorna omkring oss i en sorts förstärkt version av Kryptossköldning som kamouflerar oss helt och hållet. Den nya lättheten och styrkan i flockkrafterna upphör aldrig att förvåna mig, men samtidigt vet jag att Anassa hjälper mig att kanalisera dem.
Av oss två är det åtminstone en som är klok och skicklig när det gäller bundna krafter.
Min jättevarg har lagt sig på andra sidan elden. Saela ligger hopkrupen intill henne och fortsätter sova. Jag tar upp en stickig yllefilt ur en av Starks väskor och lägger den över henne. Jag vet inte hur länge hon kommer att sova, men Anassa, elden och filten borde räcka för att hålla henne varm hela natten.
Sedan slutar jag fara omkring och sjunker ner på en stor, fallen trädstam som vi har dragit fram till elden. Jag slår händerna för ansiktet och hänger med huvudet.
Om jag tänker för mycket på blicken Venna gav mig när hon förstod vad som pågick … bryter jag nog ihop.
Stark kastar mer ved på elden och ljudet får mig att titta upp. Just nu ser han ut som ett förkroppsligande av sitt rykte: Hans skjorta och jacka är täckta av röd sörja, och han har blodstänk i ansiktet som jag vet inte är
hans eget.
Jag har sett Stark slåss förr, häpnade inför hans stridsskicklighet vid fronten. Men i dag … Venna och Noemi hjälpte till, men Stark dödade minst tjugo av de där männen själv. Utan minsta tvekan. Orubblig, obeveklig. Hans skickliga forcering var skrämmande att skåda, till och med för mig.
Det är ofattbart att de bundna har fått sådana krafter utan att sluta någon sorts ohederlig pakt.
Han märker att jag iakttar honom och tittar upp, innan han sänker blicken till sina kläder. ”Jag borde nog byta om, va? De här kläderna är förstörda. Det går inte att få bort såhär mycket blod när det väl har torkat.”
Han talar av erfarenhet.
Vem som helst med minsta gnutta självbevarelsedrift skulle darra av skräck just nu.
I stället sväljer jag hårt medan en hetta som inte har någonting med elden att göra sprider sig inom mig. ”Ja, det borde du nog.”
Jackan åker av först och hamnar i lågorna. Sedan drar han skjortan över huvudet med en enda snabb rörelse.
Och så står Stark Therion i bar överkropp framför elden, och det är en anblick som får min lystna hjärna att vilja yla.
Jag trodde jag visste vad jag tyckte om med en manskropp.
Men jag har förstås aldrig sett en man som han förut.
Hans överkropp är lika bred som resten av honom och smalnar av en aning vid midjan. Han har lite hår på bröstet, och under det … muskler. Så många muskler. Har den mänskliga kroppen ens så många muskler?
Tydligen, och Stark har fulländat varenda en. Noemi kan skatta sig lycklig.
Hans svällande bröstmuskler leder ner till magmuskler som aldrig tycks ta slut och är så skarpa att de ser ut att kunna skära i glas. Nedanför dem formar musklerna ett så väldefinierat V att det bokstavligen vattnar sig i min dumma jävla mun. Jag vill så förtvivlat gärna röra vid det, se vart det
leder.
Det är obscent.
Anblicken av hans nakna överkropp är obscen. Den går inte att beskriva på något annat sätt. Särskilt inte med tanke på dödsmärkena – de runliknande tatueringarna, formade av olika händer. De täcker hans kropp i en mörk, farlig dans som bara ytterligare framhäver hur dödlig han är.
Nästan varenda millimeter av honom är tatuerad.
Jag är så upptagen av att glo på honom att jag nästan missar dem … men inte riktigt. Tatueringarna kan inte riktigt dölja dem.
Ärr. Överallt. Över hela hans bröst. Han är täckt av djupa ärr som löper kors och tvärs.
De glänser som spindelväv i eldskenet.
Och det knyter sig i magen, för jag vet – jag vet.
De här ärren fick han innan han blev bunden.
Vargarna läker våra sår för snabbt för att det ska bli såhär. Även djupa sår lämnar bara ytliga små ärr. Men han var bara arton när han blev bunden … Jag drar skarpt efter andan och han rycker till, möter min blick.
En skugga drar över hans ansikte och han vänder sig bort, går mot sin ryggsäck. ”Stark”, säger jag. Vi måste prata om det. Så många ärr … Han tar upp en ny skjorta och drar den snabbt över huvudet. ”Glöm det,
Meryn.” ”Nej!” Min röst är gäll. ”Stark …”
Han kommer snabbt mot mig med flammande blick. ”Jag sa glöm det.”
Nu tornar han upp sig över mig. Ibland glömmer jag hur lång han är. Jag måste luta huvudet bakåt för att hålla kvar hans blick. ”Vad händer annars?” frågar jag sammanbitet och låter mig inte skrämmas. ”Tappar du kontrollen? Det vill jag gärna se.” ”Nej, prinsessan, det kan jag garantera att du inte vill.” Det mörka löftet i hans ord dämpar inte alls infernot som härjar inom mig.
Han drar ett skälvande andetag och börjar vända sig bort.
I helvete heller.
Han har tvingat mig att se svårigheter i vitögat. Han kan inte själv bara rycka på axlarna.
Jag reser mig, tar tag i hans svarta skjorta och drar upp den så att ärren än en gång glänser i eldskenet.
De ser ännu värre ut på nära håll. Tatueringarna döljer det värsta på avstånd, men nu ser jag att ärren täcker varenda millimeter av hans hud.
Det här var inga olyckshändelser. Vartenda ett av dem ser avsiktligt ut.
Ilskan som växer inom mig får skuggor att börja dansa i utkanten av mitt synfält. ”Skrämmer det dig?” Hans röst är som en hård smekning, och jag huttrar till. ”Den här påminnelsen om våld som karvats in i min kropp?”
Under hans bryska ton hör jag något annat. Jag vet inte om det är varginstinkten i mig eller banden mellan oss, men jag hör den fråga han
egentligen ställer. Äcklar det dig?
Det svider i ögonen. Hur kan han tro det? Hur kan han någonsin tänka på sig själv på det sättet?
Jag lägger ena handflatan mot hans bröst, känner hans värme och den knöliga ärrvävnaden. Han väser lågt, men jag tar inte bort handen och han ryggar inte undan. ”Vem gjorde det här mot dig?” frågar jag.
Stark skrattar till, och nu föser han undan mig och drar ner skjortan. Han vänder sig om och försöker gå igen, men jag tar tag om hans handled och stoppar honom.
Han tror att han är någon sort tuff, brutal hämnare.
Men gissa vad, grabben? Det finns två av oss.
Jag drar honom närmare tills han tvingas titta ner på mig, se allvaret och smärtan i mina ögon. Sedan andas jag djupt, och doften av honom fyller mina sinnen och skänker mig styrka.
Nästa gång jag talar är det med hela djupet av det mörker som bor i mina ådror. ”Ge mig ett namn, så utplånar jag det från jordens yta.”
Starks näsborrar fladdrar av undertryckta känslor. Jag ser varje liten ryckning i hans käkar, varje ögonfrans när han blinkar. ”Det har jag redan
gjort, prinsessan”, säger han med låg röst. ”Du kan vara lugn.” ”Vem?” ryter jag.
Han suckar frustrerat och ruskar av sig min hand. ”Vapenmästaren som tränade mig när jag var liten. Han var inte nöjd med mig.”
Fasan inom mig är kall och obeveklig. ”Visste Siegrid? Varför stoppade hon honom inte?” ”Det fanns en anledning till att hon anlitade just honom. Och hon var ändå inte där. Högalfan var vid fronten, och jag lämnades över till lärare som kunde, med hennes ord, göra mig tålig nog att överleva väldens undergång.”
Det känns som om jag har fått ett slag i magen. Hon gjorde det här mot honom. Hans egen mor … Skuggorna blir tätare nu, börjar ringla likt iglar runt mina armar och ben.
Han vinklar ena sidan av ansiktet mot mig och jag ser det tydligt, ärret jag alltid har undrat över. ”Det här gav hon mig faktiskt personligen. Har du inte insett det om högalfan än? Hon bryr sig enbart om sina egna syften.
Hon ville att jag skulle bli starkare än jag var, till vilket pris som helst.” ”Hon ska dö.” Vinden blåser upp, skuggorna börjar virvla runt oss båda och mörkret sprider sig genom lägret. Det finns inom mig också, fyller mina ådror tills jag känner ett pulserande behov av att slita sönder någonting.
Stark har något hårt och skrämmande i blicken när han sänker huvudet. ”Alla får inte en kärleksfull familj, Meryn. Vissa föräldrar ser sitt barn enbart som ett verktyg, och ändamålet helgar medlen. Det är så man skapar ett monster.”
Sedan blinkar han, får syn på den mörka virvelvinden jag har svept omkring oss utan att ens vara medveten om det. Den är som vanligt bortom min kontroll. Jag vet inte hur den började, och jag vet inte hur den ska sluta.
Vid gudinnan, jag kan inte få den att sluta. ”Meryn”, säger han strängt. Befallningen i hans röst får mitt blod att bulta, och skuggorna svarar. ”Sluta med det där.”
Jag kan inte. Jag kan inte. Men … han kanske kan.
Jag har en egendomlig känsla att om jag bara sträcker mig efter honom,
kan han leda bort den här känslan.
Om han är ett sådant monster, kanske … Bara ett monster kan visa mig vägen ut ur mörkret.
Jag sträcker mig så långt jag kan, men ingenting händer. ”Det fungerar inte”, flämtar jag och tårarna börjar rinna. ”Jag är rasande, Stark. Vreden äter mig levande.”
I det ögonblicket väljer Anassa att slutligen snudda vid mitt sinne med sitt. ”Andas, Meryn. Ta kontroll över skuggorna. Siegrid är inte här. Och även om hon var det, behöver du henne fortfarande. När tiden är inne ska vi utkräva hämnd.”
Hennes ord lugnar mig, och skuggorna sänker sig och sjunker ner i marken.
Stark torkar bort en tår från min kind med sin valkiga tumme. Jag vill ta den i munnen, känna hans varma handflata mot mitt ansikte. ”Ödsla inte dina tårar på mig, prinsessan”, mumlar han. ”Jag är glad att hon gjorde det.”
Hans hårda, enkla ord får mig att rycka till. ”Är du?” Hur kan någon vara glad över någonting så vidrigt, så onaturligt? ”Ja”, svarar han. ”Jag ödslar inte längre tid på känslor. Jag agerar. Och det får folk att frukta mig.”
Jag förstår fortfarande inte. ”Men varför vill du det?” Det är motsatsen till hur jag har försökt uppfattas av folk, med tveksam framgång.
Han för munnen till mitt öra. Värmen i hans andedräkt sänder en så elektrisk vibration genom mig att jag tvivlar på att jag någonsin känt mig lika levande. ”Deras fruktan är en lindring. Jag vill vara deras monster för att skrämma bort dem från dig.”
Han rätar på sig, ser på mig med sin mörka, brinnande blick, och det känns som om jag svepts med av en lavin.
Hans ansikte är så nära mitt. Jag kan se hans skäggstubb i eldskenet, alla färger i hans regnbågshinnor. De är inte helt bruna, inser jag för första gången. Det ligger en svart ring runt iris och de har guldfläckar runt pupillen, så små att de är lätta att missa. Jag får en hisnande känsla i
magen.
Det vore så lätt att sluta avståndet mellan oss.
Bara några centimeter.
Kysser han som han slåss, med dödlig kraft och ofattbar skicklighet?
Eller skulle han vara försiktig med mig, ta sig tid att utforska?
Saela hostar. Ljudet får oss båda att haja till och Stark backar undan. Jag känner förlusten av hans värme omedelbart och hårt, som om något värdefullt har ryckts ur mina giriga händer.
Vad skulle ha hänt om jag hade pressat Stark över gränsen? Om jag äntligen tagit reda på vad som händer när han tappar kontrollen?
Jag vet inte om jag någonsin skulle ha hämtat mig.
Och Noemi då, som Stark säger sig älska? Kanske inbillar jag mig bara gnistan mellan oss. Kanske är han inte intresserad av mig på det sättet. Även om han var det, skulle jag inte göra någonting utan att veta säkert att de inte var ett par. Om de är det … är det en gräns jag inte kan korsa.
Jag skulle aldrig göra så mot någon. ”Vi måste försöka sova”, säger Stark mjukt. ”Vi har en lång resa framför oss i morgon.”
Vi tar fram våra sovsäckar under tystnad. Bäddar bredvid varandra under tystnad. Blundar och låtsas sova under tystnad. Jag låtsas, åtminstone.
För det jag gör hela natten är brinner och brinner och brinner.
* Det tar en evighet innan morgonen kommer. Elden har slocknat och himlen har just börjat ljusna när jag hör steg som närmar sig. Anassa spetsar öronen och vädrar, men hon behöver inte tala om för mig att det är jättevargar vi hör. Jag reser mig.
Med ett djupt andetag sänker jag skölden och blottar resten av lägret för Venna, som ser trött ut, och Noemi, som är irriterande vacker. Hon ser inte ut att ha gått miste om någon skönhetssömn. Jag försöker låta bli att titta när hon och Stark omfamnar varandra.
Venna kommer mot mig utan att säga någonting. När hon lägger armarna om mig kolliderar smärtsamma känslor i mitt bröst. Det är skam över att jag inte berättade sanningen för henne, men också en ljuv lättnad blandad med sorg.
Vi har inte Izabel längre, men vi har varandra. Tack gudinnan, vi har varandra. När vi släpper taget lägger hon en hand på min arm. ”Är vi okej?” frågar jag och försöker inte dölja hoppet och rädslan i mitt ansikte.
Hennes blick är allvarsam. ”Jag vet att du är drottning nu, Meryn, och att jag inte alltid kommer att vara delaktig i dina beslut. Men det här sårade mig. Kan du lova att berätta så mycket du kan för mig, särskilt om det involverar min egen säkerhet?” ”Jag lovar”, svarar jag genast. ”Jag ska inte göra om det här misstaget.”
Venna nickar. ”Då är vi okej”, säger hon med en övertygelse jag knappast förtjänar.
Jag tror att hon förstår att jag lät mig styras av min rädsla, men jag föraktar ändå mig själv för det. Jag minns hur ursinnig jag var på Anassa när hon dolde sanningen för mig, ändå gjorde jag själv likadant mot en nära vän. Det får mig att hata mig själv lite, även om jag hade mina skäl.
När Venna går kommer i stället Noemi fram. ”Är det lugnt mellan oss?” frågar hon försynt. ”Öhm … ja?” svarar jag. ”Eller … är det inte det?”
Det är fortfarande så mycket med Noemi jag inte förstår, särskilt inte Starks och hennes förhållande. Vad är de för varandra? Älskar hon honom tillbaka? Och kan jag sluta hänga upp mig på det varenda jävla gång mitt sinne får ett ledigt ögonblick?
Noemi lyfter en elegant axel och slänger sitt långa röda hår över den. ”Låt henne inte bita mig bara, så är det lugnt.”
Det är nog den mest positiva reaktion jag kan hoppas på efter ”just det, min syster är sifon”-avslöjandet, så jag ger henne ett spänt leende och börjar plocka ihop mina saker.
Så småningom väcker jag Saela, som fortfarande sover vid Anassas sida.
Hon tittar först på sina blodiga kläder, sedan på Venna och Noemi, och
börjar gråta. ”Det är ingen fara”, säger jag och leder in henne i skogen för att hon ska kunna byta om.
Efter det måste jag lirka lite för att förmå henne att följa med tillbaka till lägerplatsen. Saela känner sig förödmjukad och skamsen över den hon är.
Men när vi kommer ut från träden sträcker Venna fram en arm och Saela går till henne. De omfamnar varandra en lång stund.
Sedan är det dags att fortsätta resan. Vi rider hårt, men Saela verkar vara starkare. Hon är åtminstone mer skärpt och mindre tillbakadragen än hon varit sedan sin förvandling.
Hon håller sig fortfarande nära Anassa när vi stannar till för att hon ska få sträcka på benen, men en liten låga av hemligt hopp har ändå tänts i mitt bröst.
Skuggorna blir längre på den kalla marken när vi rider mot Weisenstat.
Gryningen övergår i dag och sedan kväll. Landskapet börjar förändras.
Skogen ersätts av öppen terräng, varav stora delar består av gårdar.
Första tecknet på att vi närmar oss fronten är röken. Vi ser den på flera mils avstånd. Jag minns den inte från mitt förra besök med Stark, och den är inte ett gott tecken.
Så diskret som möjligt öppnar jag min kommunikation till de andra bundna. Kraften i desperationen hos alla som är stationerade här slår nästan ner mig från Anassas rygg, och den blir bara starkare ju närmare vi kommer.
När vi når ett kullkrön ser vi hela omfattningen av kaoset.
Längre bort stiger rökplymer som visar att Astreona har tagit sig förbi våra försvarslinjer till värdefull åkermark, ett område som tidigare var säkrat. Det är ett omen som täcker hela himlen.
En våg av fasa i luften som bara kommer att krypa närmare och närmare.
Sakta men säkert håller sifonerna på att få övertaget.
Jag huttrar till och vrider på huvudet. Stark tittar redan på mig och jag vet att han tänker samma sak som jag.
Situationen är värre än vi räknade med. Vad som än väntar oss i det där lägret, så är vi på väg in i en krissituation som kan vara bortom räddning. ”Vad kan vi vänta oss?” frågar jag Anassa genom vårt band.
Hon har inget svar. Hon fortsätter bara framåt och neråt, mot kaoset vid frontlinjen.
