21
STARK
Cratos och de andra vargarna har knappt fått en chans att vila innan jag känner en bultande puls av rädsla från Meryn, tätt följd av hennes röst i mitt sinne – och i Vennas och Noemis, att döma av hur stilla de båda blir. ”Kom fort. En deserterad soldat, han har Saela. Attackera inte. Jag ska försöka lugna honom, men var redo.”
En låg morrning stiger i min strupe. Hur vågar han?
Om Meryn inte har gjort några framsteg när vi kommer dit ska jag slita ut den jävelns inälvor genom munnen på honom.
Vi sitter genast upp och våra vargar rör sig snabbt och tyst genom skogen, fram till Meryn och Saela i gläntan. Solnedgångsljuset genom skogen skapar långa skuggor på marken.
Vi glider ljudlöst ner från våra vargar, men håller oss utom synhåll.
Meryn och Saela står på bortre sidan av gläntan. Soldaten är ovårdad och klädd i Nocturnas uniform, och hans ögon stirrar vilt mot Meryn medan han pressar ett glänsande knivblad mot Saelas hals. All färg har försvunnit från flickans ansikte och hennes läppar är hårt sammanpressande. ”Är du en av mina soldater?” Meryns röst når oss genom gläntan.
Mannens ansikte förvrids av avsky. ”Dina soldater? Absolut inte.”
Vreden inom mig växer, är så nära ytan nu.
Någonting rör sig bland träden närmast mannen. Sedan stiger gestalter ut ur skuggorna, och deras ansikten rör sig ut och in i det bleka ljuset när de sakta kommer framåt.
Fler soldater. Kanske trettio, alla i samma uniform.
Helvete. ”Stanna här”, viskar jag till Noemi och Venna. ”Jag ska avväpna honom.
Var redo att attackera, och se till att Skaia och Ephyse också är det.”
Venna tecknar tillbaka – jag måste ha talat för lågt.
Jag försöker upprepa mig på teckenspråk, som jag har studerat sedan jag fick veta att en av Meryns närmaste var hörselskadad. Hon nickar, så jag måste ha uttryckt mig begripligt. ”Är Anassa snart här?” frågar jag Cratos. ”Ja”, svarar han. ”Vi attackerar på din signal.”
Jag nickar mot honom och börjar sakta röra mig i en båge utanför gläntan. ”Vi är kung Killians soldater!” ropar angriparen. Hans röst är hög och
ekar genom skogen.
Den jäveln är stolt.
Hur det här än slutar, kommer blod att rinna.
Soldaten fortsätter tala med hög röst medan jag sakta närmar mig. ”Vem fan tror du att du är? Kungarna Valtiere har härskat över Nocturna i århundraden. Du kan inte bara häva ur dig en order och tro att vi ska avsluta vår allians med dem.”
Saela står helt stilla. Det förvånar mig att hon inte darrar, men även hon måste ha en del Sturmfroststål i sig. ”Vi har lämnat fronten och är på väg till Rabenfrost för att sluta upp bakom vår kung. Att hitta dig var bara en lycklig slump.” Mannen hånler.
Killian måste ha mer militärt stöd än vi trodde. De här jävla idioterna.
De låter sig bli lurade och sväljer alla lögner. ”Jag är nästan framme”, säger jag till Meryn. ”Distrahera honom.”
Hennes silverhår ser nästan blått ut i det svaga ljuset när hon sträcker på sig. ”Döda dem inte. Snälla. De är också invånare i mitt rike.” ”Driver du med mig, prinsessan?”
”Snälla”, vädjar hon. Jag ser att hon söker med blicken mellan träden, söker efter mig, vädjar.
Jag skakar på huvudet och fortsätter framåt. Jag tänker inte lova någonting. Nu är jag nästan framme vid soldaten och ser Meryn klart och tydligt. ”Ge mig några minuter att försöka omvända er”, säger Meryn med stadig röst och möter soldatens blick. ”Jag förstår varför ni inte litar på mig och varför ni inte vill slåss för mig än. Men jag är den rättmätiga drottningen. Om du släpper min syster och ni tar er tid att samtala med mig, tror jag att jag kan få er att ändra uppfattning. Ingen behöver bli skadad här i dag.”
Han skrattar bara hånfullt. ”Vi tänker inte buga för en tokkärring.”
Instämmande mummel hörs från männen bland träden.
Aha, där har vi själva kärnpunkten. Det handlar inte bara om att de är lojala mot Killian och vänder sig mot Meryns tronanspråk.
De vänder sig mot blotta tanken på en kvinna som härskare – ett bevis på den jäsande misogynin i det här landet.
Meryns blick hårdnar och skuggorna i gläntan breder ut sig på ett sätt som inte har någonting med den sjunkande solen att göra. Den där kvinnofientliga jäveln förstår nog inte vad det betyder, men det gör jag.
Vår drottning har slutligen blivit riktigt förbannad.
Hennes vrede tänder en gnista i mitt bröst. ”Släpp fram den”, säger jag utan att tänka. ”Använd din skuggbändning och gör slut på dem.”
Hon blinkar och pressar ihop läpparna. ”Jag kan inte. Jag kan inte! Då riskerar jag att skada er också, och jag vill inte att Saela ska se mig sådan.”
En annan man tar till orda snett bakom soldaten. Jag ser honom inte, men hans röst är sprucken. ”Det spelar ingen roll hur mäktig du tror att du är, din psyksjuka slyna. Vi är många fler.”
Nu räcker det. Ingen talar till henne på det sättet.
Men innan jag hinner ingripa mörknar själva skogen, som om någon drar ner solen från skyn.
Blicken i Meryns ögon har blivit dödlig. Hon söker inte längre fred. Det finns en syndig hunger i henne nu som sätter mitt blod i brand.
Hon är så jävla snygg när hon är arg. ”Ers kungliga psyksjuka höghetsslyna, menar du nog.” Eggen i hennes röst skulle kunna skära genom de tjockaste av hudar. ”Är vi klara här?” frågar jag henne. ”Döda dem”, svarar hon. ”Jag skyddar Saela.”
Hon behöver inte upprepa sig.
Ursinnet flödar genom mig när jag stiger in i gläntan. Innan någon hinner blinka trycks min klinga mot soldatens hals och speglar hans hot mot Saela. ”Ett dåligt beslut, pojkar”, säger jag och känner löftet om blodspillan i luften. Min resliga kroppshydda får mannen framför mig att framstå som liten. ”Er drottning må vara benägen att visa er nåd, men jag är inte kunglig.”
Någon av idioterna dristar sig till att fråga: ”Och vem är du då?” ”Jag är varelsen från era mardrömmar. Era liv betyder ingenting för mig.”
Jag skär halsen av mannen i en enda, smidig rörelse. Blodet forsar ut över Saelas huvud och hår.
Hon skriker till och stapplar mot Meryn, som genast slår armarna om henne och reser en sköld runt dem båda med Phylaxmagi. Jag nickar mot Noemi på andra sidan gläntan. Hon rusar fram, ställer sig framför Meryn och Saela och reser ännu en försvarssköld omkring dem.
När Saela är i närheten går Meryn åtminstone med på att låta sig skyddas.
I nästa ögonblick stormar Anassa, Cratos och Ephyse fram i en virvelvind av päls, tänder och klor.
Anassa kastar upp en soldat i luften, och han landar på en annan med ett vrål. Sedan sluter hon upp vid Noemis sida för att skydda Saela och Meryn, samtidigt som Venna och Skaia attackerar från ett annat håll i svindlande hastighet.
Trots att soldaterna är överlägsna i antal ser de plötsligt avsevärt mindre självsäkra ut. Äntligen inser de jävlarna att de inte borde ha hotat en drottning.
Vargarna skrider till handling. Skriken börjar, och de slutar inte.
När tre soldater rusar mot mig slänger jag fram en hand och sänder ut en forcerande stöt. Mina krafter känns starkare och mer lättstyrda än någonsin, vilket de har gjort ända sedan Meryn återtog sin krona.
En ljudlig smäll hörs när den brutala kraften knäcker deras revben och vräker dem bakåt.
Fler soldater omringar mig, men ingen tycks vilja vara den första att gå till attack. Jag drar de båda klingorna på min rygg och hugger ner två av dem i ett svep.
Männen bakom mig försöker fly, men Cratos fångar en av dem i käftarna och en annan med ena tassen. Mannen skriker när hans bröstkorg slits sönder av Cratos klor.
Jag tystar honom kvickt med ett svärdshugg.
Noemi stannar kvar nära Meryn och upprätthåller skölden medan hon håller soldaterna på avstånd med sitt svärd. Ephyse stärker deras försvar och sliter benet av en soldat med sina käftar.
Jag snurrar runt och spanar efter soldater vi kan ha missat. De minskar snabbt i antal.
Medan Skaia far runt och fäller en efter en slinker Venna genom skuggorna och gör likadant, utan att de ens inser vad som händer. Nu ilar hon fram igen och kastar en kniv i bröstet på en soldat som försöker fly.
Anassa cirklar runt Saela och Meryn, jagar bort alla som kommer för nära.
Det är en lättnad att släppas fri efter veckor – månader, faktiskt – av någorlunda civiliserat uppträdande.
Det här är jag när jag är som bäst. När jag är som värst.
När jag är mig själv.
Blod stänker över mitt ansikte i en båge när jag snurrar runt och sprätter upp ännu en angripare. Meryn sänder ut en varning, men jag har redan upptäckt soldaten till vänster. Jag trycker min klinga genom hans hals.
En kort sekund finner min blick Meryns, samtidigt som två soldater till rusar mot mig. Jag behöver se att hon är precis där jag vill ha henne.
I säkerhet. Bakom mig. Skyddad.
Striden pågår bara några minuter. Cratos fäller den sista soldaten genom att sluta käftarna om hans skalle. Soldatens skrik tystnar tvärt när Cratos biter ihop.
Sedan blir det tyst. Fåglarna har försvunnit.
Efter några sekunder är det som om hela skogen andas ut.
Noemi sänker sin sköld och Meryn gör likadant. Skuggorna hon kallade fram skingras och solljuset återvänder. Hon släpper sitt beskyddande grepp om Saela.
Hon står bakom sin syster och ser inte vad som händer … men det gör jag.
Saelas pupiller vidgas så mycket att regnbågshinnorna försvinner.
Hennes lystna blick är riktad mot den blodindränkta marken, mot de döda kropparna.
Meryn är inte snabb nog. Saela kastar sig framåt med omänsklig hastighet. ”Nej!” skriker Meryn. Som om hon skulle kunna stoppa henne.
Den lilla flickan faller ner på knä vid liket närmast sig och börjar slita i det med händerna. Jag är inte känslig för blod och inälvor, men till och med jag mår lite illa av ljuden. Flämtande, sugande, sväljande ljud.
Saela ser ut som ett utsvultet rovdjur.
Meryn och jag utbyter en snabb blick. Venna och Noemi stirrar chockerat på Saela med en blandning av äckel och misstro. Venna håller en hand för munnen. Jag ser det sårade, svikna uttrycket i Noemis ansikte.
Fan.
