20
MERYN
I kväll precis som alla andra kvällar kämpar jag mot sömnen, men utmattningen övermannar mig. Efter allt som hänt de senaste dagarna – kröningen, Izabel, Phylaxflockens svek – har min kropp nått sin bristningsgräns.
Jag hinner knappt sluta ögonen innan jag öppnar dem i det där dimmiga skuggriket där Killians magi och min tycks flätas samman.
När jag med bävan vänder mig om vet jag redan att han är där. Han sitter på vad som ser ut som en tron gjord av skuggor. De rör sig långsamt i ringlar och knutar, skapar ett obehagligt intryck av att tronen på något sätt är vid liv.
Killians ögon är klara, och huggtänderna glänser till när han ler mot mig.
Anblicken av dem är fortfarande så fel. Det kryper i skinnet. Jag kniper ihop ögonen, försöker förflytta mig härifrån till min säng.
Jag orkar fan inte med honom just nu. Eller någonsin. ”Men Meryn, var inte sådan.” Hans välbekanta röst gör mig omväxlande varm och kall. ”Kom och prata med mig. Jag är ledsen för det som hände Izabel, jag vet att hon var viktig för dig.”
Jag gnisslar tänder, vägrar titta på honom. ”Var det du?” snäser jag. ”Var det du som förgiftade vinet?”
Killian suckar. ”Har jag inte varit tillräckligt tydlig, kissen?” Det gamla smeknamnet sticker som nålar och jag spänner slutligen blicken i honom. ”Jag vill inte döda dig, Meryn”, säger han. ”Jag älskar dig. Vi skulle kunna undvika allt det här om du bara lät mig älska dig på det sätt du förtjänar.”
Han ler snett medan hans blick glider över mig. Jag ryser, hatar de oönskade minnena som far genom mitt huvud. Hans händer och läppar mot min hud. ”Och Phylax?” Skuggor virvlar runt mina fötter när jag går mot honom.
Jag stannar bara någon meter från tronen av skuggor, ser honom rakt i ögonen, vägrar låta mig kuvas av den här lögnaktiga ormen. ”Det är klart att Phylax kom till mig, de har alltid varit de mest lojala”, säger Killian och reser sig. ”De vet bättre än att överge sin rättmätiga kung.
Alfa Tormun såg sanningen. Phylax är väktarna, beskyddarna. Och just nu tror de att deras plikt är att skydda folket mot dig.” ”D-du ljuger!” fräser jag. De bundna uppskattade det jag gjorde under kröningen. Det går inte ihop att en hel flock frivilligt skulle vända mig ryggen. Killian måste ha … gjort någonting.
Alistair Brightbane är den mäktigaste sifon som någonsin existerat, såvitt vi vet. Om någon kan föra en bunden alfa bakom ljuset är det han och Killian. ”Nej, det gör jag inte.” Killian kommer närmare mig och hans röst är nästan en viskning. ”Adeln har nu sett det med sina egna ögon. De vet att du inte har någon kontroll över dina krafter. De flydde tillbaka till sina förläningar i fruktan, Meryn. Vet du vad de kallar dig? Tokkärringen av Sturmfrost.”
Tårar svider i ögonen och skammen växer inom mig. Jag tror honom inte, men det finns ändå sanning i det han säger. ”Du har satt hela kungariket på spel. Vad kommer att hända nu när frontlinjen är så försvagad?”
Mörkret är tätt, pressande. Jag drar efter andan och får en känsla av att drunkna. Killian kommer ännu lite närmare, kupar en hand om min kind och stryker mjukt med tummen mot min hud.
”Det är inte för sent för oss.” Hans röst är förförisk, hans beröring så välbekant. Ett kort ögonblick blir jag förrådd av min egen kropp och trycker kinden mot hans handflata. ”Låt mig förlåta dig, kissen. Låt mig ta dig tillbaka. Vi kan härska tillsammans, om du bara knäböjer för mig.
Tillsammans kan vi komma på ett sätt att fördriva Alistair. Jag kan bli den kung det här landet alltid har förtjänat.”
Han tystnar och söker i mitt ansikte innan han fortsätter. ”Tänker du verkligen tvinga oss att kapitulera inför Astreona, för ditt ego och din arrogans skull? Leda oss in i ett inbördeskrig, för att välja en krona framför en man som älskar dig?”
Ordet man får äntligen min självbevarelsedrift att stiga upp till ytan, och jag backar snabbt utom räckhåll för honom. Det hettar i kinderna och jag känner fortfarande hans smekning. ”Du är ingen man”, snäser jag. ”Jag skulle hellre dö än regera med en vidrig, blodsugande parasit. Jag är den rättmätiga regenten genom mitt blod. Det var mig kronan kallade på.”
Killians ansikte förvrängs av vrede när masken slutligen faller av.
Skuggorna blir våldsamma, virvlar runt oss som en tornado.
Han kastar sig framåt, griper tag om min handled så att det där fördömda armbandet borrar sig in i min hud. ”Du är min, Meryn. Det kommer jag aldrig att glömma, även om du låtsas göra det. Hur är det med din syster, förresten?”
De orden får min vrede att flamma upp och någonting brister. Ett ljus strömmar in i mitt sinne och jag förnimmer kanterna av det här riket och bortom dem, på något sätt. Som om alltihop är en tjock hinna som kan skalas av och bort om jag bara fokuserar.
Jag vänder mig bort från Killian, kniper ihop ögonen och tar i med min fulla styrka för att förvisa det här skuggriket.
Jag tvingar mig att vakna. Någonstans på andra sidan den skuggiga väggen finns Anassa. Jag kan nästan höra hennes röst i huvudet.
Skuggorna drar i mig, försöker linda sig runt mig och hålla mig fast, men jag sliter mig loss. Killians röst förvrängs, som om han talar till mig genom vatten.
Precis … där, på andra sidan det här kväljande mörkret, finns någonting … Jag vaknar tvärt. Lakanen klibbar mot min svettiga kropp. Jag flämtar och sparkar av mig det kvävande täcket.
Det värker i handleden. Jag tittar ner på armbandet, drar det lite längre upp och tittar på den ilsket röda ringen som nästan ser ut som ett brännmärke.
Jag vill bli av med det. Vid gudinnan, så gärna jag vill det. Vi satte allt vårt hopp till Tormun, som skulle ta Killian till fånga och föra honom hit, och nu … Kommer jag någonsin att bli av med det? Kommer jag att förbli bunden till honom genom det? Kommer han alltid att kunna korrumpera flockmagin och parasitera på mina krafter?
Det är mörkt i rummet, sånär som på en flämtande oljelampa, men det är ett helt annat mörker än i drömvärlden. Det är svalt och tomt, inte kväljande och tätt.
Jag gnuggar mig i ögonen och försöker stänga ute ljudet av Killians hot.
Jag tillåter mig ett enda, plågat skrik av ursinne, förtvivlan och sorg.
Sedan skrapar någonting över golvet och jag hoppar nästan ur skinnet. ”Den här gången”, säger en låg, behärskad röst från det mörka hörnet intill dörren, ”berättar du sanningen om vad som händer med dig.”
Jag blinkar när Starks stora kropp reser sig ur fåtöljen i hörnet och träder ut ur mörkret. Har han tittat på när jag sov?
Hans blick är stadig och uppfordrande, och jag vet att han inte kommer att lämna mitt rum om jag inte förklarar vad som pågår.
Mina händer darrar fortfarande efter besöket i skuggriket när jag tittar upp på honom. Stark är en mardröm i sin egen rätt. Han står bara någon halvmeter ifrån mig, med ena armen mot en av sängstolparna, och hans ansiktsuttryck är obevekligt. Hans mörka ögon glöder av en känsla jag inte
kan identifiera.
Lika skrämmande som alltid.
Lika vacker som alltid.
Just nu är jag för trött för att tjafsa med honom, och jag vill faktiskt lätta mitt hjärta. ”Som du vill. Jag hade ändå tänkt berätta.”
Jag sträcker mig mot nattduksbordet och skruvar upp veken på lampan.
Sedan lämnar jag sängen och går fram till toalettbordet, där det står en kanna vatten och två glas. Jag fyller ett av dem, tömmer det i ett svep och fyller det igen.
Vattnet känns lindrande i strupen och svalkar mig tillräckligt för att jag ska kunna samla tankarna. ”Jag har inte kunnat sova ordentligt på … flera veckor nu, faktiskt.
Ibland när jag sover är det som vanligt, drömlöst eller med fåniga små fragment av drömmar. Men ibland hamnar jag på en … annan plats. Det är som ett rike av skuggmagi, samma skuggor som jag har …”
Stark betraktar mig under tystnad. ”… och som Killian också har, på grund av det här fördömda armbandet.” Jag tar ytterligare en klunk vatten. ”Det är verkligt. Det är inte en vanlig dröm. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det är som om min magi har manipulerats till att skapa en plats där vi kan träffas och prata, trots att han är långt härifrån. Killian sa att det inte var han som gjorde det, men jag tror honom inte. Och … en gång hörde jag en röst.”
Starks ögon blir smala. ”En röst?”
Jag ställer ner glaset. ”En djup, manlig röst.” ”Alistair?” undrar Stark.
Jag skakar på huvudet. ”Nej. Killian sa att Alistair inte tar sig in där, och jag hörde rösten innan Killian började komma dit. Jag …”
Jag vet inte hur jag ska tolka det. Jag är fortfarande rädd att tappa greppet om mitt förstånd. Rädd för vanföreställningar. För att mina krafter ska föra mig över en gräns, till en plats jag inte kan fly från.
Mamma hörde röster. Och kanske berodde det på undertryckt magi och hennes stulna födslorätt, men … men kanske var det något mer. ”Den delen kanske faktiskt var en dröm”, säger jag till slut.
Jag går till fotändan av sängen och sätter mig där, både lugnad och oroad av Starks ilskna uppsyn.
”Det här är bara andra gången det har hänt”, fortsätter jag och tittar upp på honom. ”Jag kan inte sova. Jag är så rädd att jag ska sluta ögonen och hamna där igen. Han var vidrig.”
Jag vrider ilsket på armbandet. Rubinen som en gång var så vacker i mina ögon ser nu ut som en ful, mörk blodfläck mot min hud. Jag tvingar
mig att sluta.
Stark tittar spänt på mig. ”Och jag kan inte få av mig den här helvetes jävla skiten!” Det sista ordet nästan ylar jag, och jag inser att jag har börjat snurra på armbandet igen. Som om det skulle göra någon skillnad.
Jag påminner mig om det Vennas kontakt sa – om jag försöker få av det kan det döda mig.
Stark lägger sin hand på min för att stilla den. Han darrar, och jag tittar förvånat upp på honom. Hans ansikte är spänt av en vrede som strålar ut från honom i vågor, som om hans magi och hans fysiska krafter samlar sig för en attack.
Sedan suckar han tungt, släpper min hand och sätter sig bredvid mig. ”Jag behöver inte tala om för dig hur mycket du klarar av.” ”Nej”, instämmer jag och ler blekt. ”Killian kanske har rätt. Kanske är jag arrogant. Men jag vet att jag är starkare än den där bortskämda jäveln som växte upp i tron att han kunde ta allt han ville ha. Och det ska jag fan visa honom.”
Stark nickar och jag tittar på honom igen. Våra ansikten är så nära varandra i det dunkla rummet. ”Och jag behöver inte tala om för dig att jag skulle döda honom i den här världen, och sedan jaga honom in i nästa och döda honom där också.”
Hans röst vibrerar av undertryckt våld. ”Nej”, säger jag igen, ser honom i ögonen, låter det där våldet tränga in i min hud och njuter av det. ”För vi vet båda två att jag inte kommer att vila förrän jag har hans blod på mina händer.”
Han söker i mina ögon och nickar igen. Musklerna i hans hals rör sig så att tatueringarna tycks dansa i lampskenet. ”Tala då om för mig vad du behöver, Meryn.”
Jag suckar tungt medan det snurrar i huvudet. Hans närvaro gör mig spänd, gör det svårt för mig att tänka klart. Men det finns en fråga jag
måste ställa. ”Varför bryr du dig, Stark?”
Min nyfikenhet har bara tilltagit. Hälften av tiden märker jag att han hatar att vara i min närhet. Resten av tiden … vet jag inte hur jag ska tolka honom.
Håret faller ner över hans ögon när han sänker huvudet. Jag försöker låta bli att tänka på hur det kändes mellan mina fingrar. ”Allvarligt”, fortsätter jag. ”Du har fullgjort din plikt. Jag är drottning nu. Jag … jag behöver ingen vid min sida som känner sig tvingad att vara där. Jag vet att du inte valde det själv. Så du ska veta att i mina ögon är du inte skyldig mig någonting.”
Stark knyter sina stora händer, där tatueringar och ärr överlappar varandra. ”Jag ska ingenstans”, säger han utan att se på mig. ”Är det Anassa och Cratos?” insisterar jag. ”Jag vet … jag vet hur förvirrande frändebandet kan vara. Stäng det ute, bara. Det är vad jag gör.”
Han lyfter huvudet igen. Hans ögon är ett brinnande inferno – om jag kommer för nära brinner jag upp.
Jag drar ett nervöst andetag och han hör det, sänker blicken till mina läppar och låter den stanna där. ”Det handlar inte om frändebandet, Meryn”, säger han efter en stund och ser mig i ögonen igen. Hans röst är ett lågt muller som får min puls att rusa. ”Och det handlar inte om några ädla, missriktade pliktkänslor.” ”Varför, då?” viskar jag. ”Hela mitt liv har jag varit omgiven av folk som vill ha makt för maktens skull. Som vill bevisa sin dominans och tvinga till sig underkastelse. Jag visste inte att det fanns något annat. Och så träffade jag dig.”
Jag har nog slutat andas helt och hållet. ”Jag ser dig, Meryn Sturmfrost. Jag ser vem du är och vem du kan bli.
Det handlar om hoppet du ger mig om en bättre framtid för vårt rike, och om min själviska längtan efter att förverkliga det. Jag väljer att tjäna vid
din sida för att jag vill göra det. Så tala om för mig vad du behöver, för det är väldigt sent och jag börjar tappa tålamodet.”
Jag sväljer hårt. Min puls skenar och min hud känns het. ”Jag behöver …” En rysning far genom min kropp och jag är plötsligt tröttare än jag någonsin varit. ”Jag behöver sova. Jag vill vara till nytta när vi kommer till Weisenstat, och jag vet inte hur det ska vara möjligt om jag
inte kan få lite jävla sömn.”
Jag kniper frustrerat ihop ögonen. ”Och … jag kan inte sluta tänka på Izabel. Det var jag som bad henne stanna, i stället för att rida till fronten med våra flockkamrater. Hon var här på grund av mig. Glödvinet hon drack var ämnat för mig.”
Det knyter sig i magen av sorg och utmattning, och mitt hjärta skenar bortom min kontroll. ”Nej.” Stark griper tag om min underarm. Jag öppnar ögonen och tittar på honom. ”Vart du än är på väg just nu, sluta”, säger han mjukt. ”Andas djupt och gå sedan och lägg dig igen.”
Jag vet inte vad jag annars ska göra, så jag gör som han säger. Det första andetaget är nästan smärtsamt, men efter två eller tre slår mitt hjärta normalt igen och utmattningen tar över. Jag reser mig och slätar ut de skrynkliga lakanen.
Sängen har hunnit bli sval, och täcket känns inte längre kvävande när jag kryper ner under det. Jag släcker lampan och ser att Stark reser sig, tar av sig skorna och går till andra sidan av sängen. ”Vad gör du?” Jag är så trött att jag inte kan tänka. ”Du sa att du behöver sova. Så sov.” Hans breda axlar får den stora sängen att se liten ut när han lägger sig på täcket. ”Jag håller vakt. Jag kände att någonting var fel förut. Genom vargarnas frändeband, kanske.
Nu när jag vet … om du dras in i den där drömvärlden igen kommer jag att
märka det och väcka dig.”
Jag stirrar upp i taket. ”Okej.”
Det här är konstigt. Men också … lugnande. Hans varma kropp är så nära min att jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid den. Men det gör jag inte.
I stället lägger jag mig på sidan med ryggen mot honom, men jag känner honom där. Känner att han vakar över mig. Ändå börjar mitt hjärta rusa igen så fort jag sluter ögonen. Min andhämtning blir ytlig och Killians ansikte träder fram i mörkret, övergår i Izabels, hennes chock och smärta när hon drack giftet som var avsett för mig.
Jag spärrar upp ögonen, men bilden är inbränd på min näthinna och jag kan inte låta bli – jag börjar gråta.
Stark lägger en av sina starka armar över min midja, och jag känner dess tyngd genom täcket. Förvånat vrider jag på mig för att se på honom. ”Går det här bra?” Hans djupa röst låter okaraktäristiskt osäker. ”Det går bra.” Värmen sprider sig genom mig. När jag vänder mig bort igen lägger han armen hårdare omkring mig och jag känner hans kropp mot min rygg.
Det är lugnande. Det lugnar min andhämtning, hjälper mig att komma ihåg att dra luft ända ner i lungorna.
Jag sluter prövande ögonen igen, fokuserar på hans styrka omkring mig, och inga fler visioner kommer.
Utan att märka det försjunker jag i en djup sömn utan drömmar.
Den första på flera veckor.
* Stark sover med mig nästa natt också – och än en gång får jag en perfekt, drömlös natt. När jag frågar honom om det säger han att han kan känna när skuggorna sänker sig. Då rör han vid mig, och de försvinner.
Nu när jag får sova börjar jag sakta bli mig själv igen.
Fortfarande traumatiserad, fortfarande förkrossad.
Men äntligen säker på att jag kan baxa mitt tjurskalliga arsle vidare – min specialitet.
Och sedan är det dags för avfärd mot Weisenstat. Venna bestämmer sig i sista minuten för att följa med. Jag försöker övertala henne att stanna kvar nära sin familj, men hon vägrar. Hon behöver hålla sig i rörelse, känna att hon har ett syfte.
Nevah stannar dock i Sturmfrost. Hon ska tjänstgöra som min representant i slottet … och hålla ett öga på Tomison, för allas vår skull.
Hans ord och handlingar smärtar fortfarande som ett varigt sår, men han är min vän. Jag måste få veta hur det är med honom.
Jag bestämde mig för att ta med skärvorna av Ulvaklingan, gudinnan vet varför. De kommer inte att vara till mycket nytta i sitt nuvarande skick. Ändå kändes det fel att lämna dem kvar här, och kanske träffar vi någon utanför Sturmfrost med bättre kunskaper om hur de kan smidas samman.
Nu ligger de insvepta i tyg i en väska på Anassas rygg. Ännu ett trasigt ting för henne att bära.
Vi rider hårt mot fronten – Stark, Noemi, Venna, jag … och Saela.
Min syster sitter framför mig på Anassas starka rygg. Hickningarna efter gråten har upphört nu, märker jag. ”Lillvalpen klarar sig”, säger Anassa bestämt när hon hör mina tankar. ”Hon hör ihop med oss, sin familj.”
Saela och jag rök ihop ordentligt när jag försökte övertala henne att stanna i slottet där Helene och Grigore kunde skydda och ta hand om henne. Fronten är ingen plats för ett barn – särskilt inte ett barn i hennes tillstånd.
Hon grät oavbrutet i två dagar och bönföll mig att låta henne följa med.
Till slut gav jag med mig, efter Anassas uppmuntran.
Eller ja, uppmuntran är nog fel ord.
Hon gjorde klart för mig att hon skulle bita mig om jag inte lydde henne. ”Om du säger det så”, svarar jag irriterat. Hur kan man säga emot en omedgörlig jättevarg med käftarna fulla av huggtänder?
Lyckligtvis har jag inte längre huvudvärk efter att ha förstärkt den mentala muren mot Killian. Jag kan inte förnimma honom alls längre; han har försvunnit från flockkommunikationen tillsammans med Phylax.
Solen står lågt och himlen skiftar i violett och rosa. Luften är frisk.
Träden längs vägen står tätt och är täckta av pudersnö. Vi rör oss genom skogen som om vi är en del av den. Vargarnas klor pressas ner i leran när de springer med svängande svansar och böljande päls.
Enligt Stark närmar vi oss Linsfall, där vi ska övernatta.
Men vi är inte nära nog.
Saela blir alltmer rastlös, skruvar på sig och klöser sig på armarna. Vid ett tillfälle böjer hon sig ner för att lukta på Anassas päls, i ett försök att
finna ro.
Hennes blodtörst tilltar. ”Vi borde stanna till innan vi når staden så att jag kan jaga åt henne”, säger Anassa. Det känns rimligt att låta Saela dricka innan vi kommer till ett befolkat område. Jag vill göra det här så lätt som möjligt för henne.
Jag klappar Anassa på sidan som bekräftelse och hon saktar genast in.
Jag meddelar de andra att vi måste ta en kort paus – Saela behöver lätta på blåsan, säger jag, för att förklara varför vi behöver avskildhet – och styr in Anassa i skogen.
När vi kommer till en glänta tillräckligt långt från vägen glider jag ner från hennes rygg.
Hon väntar tålmodigt medan jag hjälper Saela ner och lossar ett par av väskorna hon bär. Jag vill att hon ska vara lätt, för att snabbt kunna fälla något. Anassa slinker in mellan träden och Saela rör sig ryckigt fram till en tall för att luta sig mot stammen.
Hon är spänd och stel, hennes kropp härjad av blodtörst.
Vi står tysta en lång stund. Ett svagt, gyllene ljus skimrar fortfarande mellan trädkronorna. Någonstans hoar en duva. Jag var beredd på att tystnaden skulle fortsätta, men så säger Saela med torr, sprucken röst: ”Det här kommer att bli mitt liv nu. Jag kommer alltid att behöva dölja vem jag är.”
Jag skakar på huvudet. ”Jag svär, Saela, Aldrich och jag gör allt vi kan.
Vi ska hitta en bot till dig.”
”Om det finns någon, Meryn. Om.” ”Saela …” ”Bara sluta, snälla. Du borde inte lova sådana saker. Tänk om du inte kan hitta en bot, Meryn? Tänk om jag kommer att förbli en sifon resten av mitt liv? Har du tänkt på det alls? För jag gör det hela tiden.”
Hennes ord träffar mig som ett slag i magen. Jag vill inte att hon ska ge upp hoppet. Hon vänder sig mot mig och jag ser att hennes ögon är blanka
av tårar. ”Vad tänker du göra med mig när du misslyckas? Ska du stoppa undan mig någonstans? Förvisa mig? Lämna mig, som du tänkte göra i dag?”
Jag vänder bort blicken, sårad och rädd. Jag vill tala om för henne att ingenting är viktigare för mig än hon, men … En kvist knäcks bakom Saela. Jag tittar dit, förväntar mig att det är Anassa som kommer tillbaka med sitt byte.
Men där står en man, lång och klädd i uniform, med ansiktet förvridet av hat. Och han håller en kniv mot min systers strupe. ”Fick dig, troninkräktare”, morrar han åt mig.
