19
STARK
Solen lyser alldeles för starkt den här eftermiddagen, och reflektionen i snön är så skarp att det svider i ögonen. Morgonens dimma, som var passande för begravningen, har drivit iväg. Men den lämnade kvar något fuktigt och rastlöst inom mig, något jag måste arbeta bort ur kroppen genom fart och vind.
Jag lyfter en hand för att skugga ögonen och kisar mot vargterrasserna.
Noemi och Ephyse är slutligen på väg ner mot oss. Det tog sin tid. Noemi har varit tystlåten och tankspridd sedan hon vinkade av Eisenfalldelegationen. ”Det är hon inte ensam om”, säger Cratos och buffar mig i sidan. Jag föser bort honom. ”Kan du klandra mig? Gör dig redo att springa fort. Jag vill att det ska kännas i musklerna.” Meryns sinnestillstånd har varit fruktansvärt de senaste dagarna, och särskilt efter det som hände med Tomison i morse.
Kanske blöder hennes trauma igenom bandet.
Eller, ännu värre, kanske bryr jag mig faktiskt om att hon mår dåligt.
Det var trots allt på grund av mig hon tappade kontrollen under kröningen. Än en gång kände jag hennes krafter resa sig och än en gång ledde jag henne på villovägar – med förödande resultat.
Jag måste hålla mig på avstånd från henne. Det är vad hon behöver.
”Redo?” säger Noemi otåligt när hon kommer närmare, med ena handen på höften. Som om det är jag som har dragit ut på tiden.
Innan jag hinner svara känner jag ett hårt, omtumlande hugg i huvudet.
Jag biter ihop och lutar mig mot Cratos. Känslan är så konstig och förvirrande och fel att det tar en sekund innan jag ser det.
Noemi har kollapsat.
Hennes röda hår ser ut som en blodpöl i snön och hon ligger hopkrupen med båda händerna över öronen och hårt hopknipna ögon.
Hon är skadad.
Paniken bultar i ådrorna och jag rusar fram till henne, böjer mig ner.
Innan jag hinner röra vid henne slår hon undan min hand och reser sig.
Det snör ihop sig i strupen och jag tar förbryllat ett steg tillbaka. Det är något som inte stämmer med hennes rörelser när hon vänder sig mot Ephyse och ser ut att kommunicera med honom.
Vad fan är det som händer? ”Noemi?” ”Jag måste iväg”, säger hon bryskt. Hennes vanligtvis så öppna ansikte är slutet – hårt och oigenkännligt.
Hon sitter snabbt upp på Ephyse och de vänder sig mot mig och Cratos.
Vi blockerar den snabbaste vägen ner från den här delen av vargterrasserna – för att ge sig av måste de gå genom oss.
Varningsklockorna skräller i huvudet på mig. ”Vart ska du, Noemi?” Hon har min barndomsväns ansikte, men jag känner inte igen kvinnan på Ephyses rygg. ”Phylax har gått över till Killian.” Hennes röst är dov och klanglös. Hon och Ephyse försöker ta sig förbi på vår högra sida.
Cratos reagerar direkt och skär av vägen för dem. Jag griper tag i Noemis handled och rycker ner henne från Ephyses rygg. Kraften får oss båda att falla omkull på den kalla marken och jag drar henne med mig tills jag hamnar överst.
Cratos stiger fram, skyddar oss med sin kropp och morrar hotfullt mot Ephyse. ”I helvete heller”, snäser jag och trycker henne mot marken med ena knäet.
Hon vrider sig åt sidan och måttar ett slag mot mitt huvud, men hon har inte en chans mot Daemos alfa. Jag grabbar tag i hennes handleder och pressar hennes armar mot marken. ”Du kan stå emot det här, Noemi”, säger jag. Bakom mig hör jag Ephyse nafsa efter Cratos, som morrar djupt och varnande. ”Du kan stå emot det.
Kämpa.”
Jag har svikit henne förut. Vetskapen om det lever djupt i min själ, överrumplar mig med sorg när jag som minst väntar mig det.
Jag ska inte svika henne i dag.
Noemi kämpar förgäves i mitt grepp. Hennes ögon är vilda och hon
svarar inte.
Helvete.
Cratos och Ephyse har gått en bit bort och cirklar nu morrande runt varandra. Cratos ger upp ett varnande skall, ett ljud jag känner väl. Det är så han skäller innan han attackerar för att orsaka skada. ”Ephyse vet inte vad hon gör. Ta det lugnt med honom.”
I samma ögonblick rycker Noemi ena armen ur mitt grepp med en styrka jag inte visste att hon hade, och slår mig rakt i ansiktet.
Jag tar tag i hennes arm igen och drar henne hårt intill mig, tills våra ansikten nästan snuddar vid varandra. ”Tänk, Mimi”, väser jag och hoppas att den hårda tonen i min röst når fram till henne. ”Alistair Brightbane har tagit över Killian nu. Du kan inte gå till honom.”
Det rycker ängsligt i Noemis ansikte. Någon del av henne hör vad jag
säger.
Jag gnisslar tänder av frustration.
Det är sällsynt, nästan otänkbart, att en flockmedlem trotsar sin alfas order, men den senaste tidens händelser har visat att det är möjligt – antingen för att vår magi är korrumperad eller för att Ulvaklingan har splittrats. Det där svinet Jonah och hans lakejer lyckades trotsa mig.
Hur kan jag nå fram till henne? Hur kan jag få henne att lyssna?
Jag inser att det kan krävas någon med högre rang än Tormun.
Någon som vår drottning.
”Kom fort”, säger jag genom bandet jag ansträngt mig så hårt för att undvika. ”Och ta Anassa med dig.”
Det är tyst en sekund. Två. Sedan, utan att ifrågasätta: ”Okej.”
Jag drar en suck av lättnad och fokuserar på att hålla fast Noemi, vars händer börjar vitna av mitt järngrepp runt hennes handleder. Jag gör henne
illa.
Men att släppa henne skulle vara värre.
Minuterna som går känns plågsamt långa, men till slut stormar Meryn och Anassa ut ur slottet. Anassa har Meryn på ryggen och tar ett språng nerför trappan. Tre språng till, och de är framme hos oss. Meryn glider snabbt ner på marken och Anassa skyndar iväg för att hjälpa Cratos med Ephyse. ”Tvinga henne att stå emot kommandot”, ryter jag. När jag ser chocken i Meryns ögon vädjar jag med mjukare röst: ”Snälla. Hjälp henne.”
En storm av känslor drar över Meryns ansikte, men hon nickar. Hon faller när på knä bredvid om och kupar händerna om Noemis kinder.
Noemi fortsätter att kämpa för att ta sig loss. ”Jag är din drottning”, säger Meryn strängt, med stål i rösten. ”Jag befaller dig att stå emot din alfa. Du ska stanna här, i Sturmfrost, vid min sida.”
Samtidigt rusar Anassa fram och tacklar omkull Ephyse. Han vrider sig för att komma loss och Anassa sluter käftarna runt hans strupe men håller den bara, biter inte. Inte än.
Ephyse lugnar sig i samma ögonblick som Noemi slappnar av i mitt grepp. Jag väntar någon minut för att försäkra mig om att det inte är en fint innan jag släpper henne, rätar på mig och sträcker fram en hand för att hjälpa henne upp.
Den förkrossade blicken i hennes ögon när hon reser sig är som ett slag i magen.
Det är inte mycket som skrämmer mig. Men tanken på att Noemi ska ge sig av, ska tvingas till Killians sida efter det hennes far utsatte henne för?
Jag skulle aldrig förlåta mig själv.
Noemis ögon blir blanka av förtvivlan och hon vänder bort blicken, som om hon skäms. Hon andas tungt, rycker sin hand ur min och stapplar baklänges. ”Jag är så ledsen”, säger Meryn och går fram till henne. ”Jag hatar tanken på att tvinga någon till lydnad. Under andra omständigheter skulle jag aldrig göra det, men det kändes som om …”
Noemi lyfter en hand och avbryter Meryn. Hon är mer samlad nu, men hennes hand darrar fortfarande. ”Du har ingenting att be om ursäkt för”, säger hon mjukt. ”Tack så mycket.”
Noemi ser blek och nästan skör ut. Åren vid fronten har byggt upp hennes självförtroende och själsstyrka, men hon är plötsligt farligt lik den hon var efter sina bindningsprövningar. ”Vi får ta den där ridturen en annan gång, Valstark”, säger hon, mer till snön än till mig. ”Jag behöver nog lägga mig ner en stund.”
Ephyse tassar upp bakom henne och nosar i hennes hår. Noemi vänder sig om, borrar in ansiktet i hans raggiga päls och slår armarna om hans hals. Den välbekanta beskyddarinstinkten bränner fortfarande i mitt bröst när de tillsammans går in i slottet.
Hur känns det att bli avskuren från sin flock, från sin alfa? ”Knappt någon Phylax vid fronten stod emot ordern”, morrar Cratos, vars indignation är lika glödhet som min. ”Våra gammas vargar rapporterar att hela förband av Phylax bara har … gett sig av.”
Jag vänder mig mot Meryn, som följer Noemi med blicken. Hennes ansiktsuttryck är omöjligt att tolka. ”Jag uppskattar hjälpen”, säger jag bistert. ”Noemi … hon är som min familj.”
Meryn möter min blick. ”Bara familj?”
Det finns en djupare fråga där. Jag förstår hur det måste se ut i hennes ögon, men det är ändå bäst om hon tror att Noemi och jag har en romantisk relation. Det är bäst att stänga alla dörrar som skulle kunna utgöra ett hot om de lämnades öppna. ”Jag älskar henne”, säger jag uppriktigt och det knyter sig i hjärtat när Meryn nickar till svar. ”Vad hände?” frågar jag.
Hon suckar. Anassa har kommit tillbaka till henne, och Meryn lutar sig mot sin varg för att få stöd. ”Jag vet inte. Jag förstår det inte. Alfa Tormun var så övertygad om att han skulle kunna ta Killian till fånga. Hur lyckades Killian och Alistair rekrytera honom? Hur lyckades de stjäla en hel flock från oss?”
Jag vill sträcka fram handen och smeka bort oron från hennes panna.
Vilken irriterande impuls.
I stället tar jag hennes hand, rör vid huden som tittar fram under jackan.
Hon rycker till. Värmen från hennes hud bränner mina fingertoppar, flödar genom mig tills hettan når ända in i märgen på mig.
Jag utnyttjar den som bränsle för min vrede. ”När vi väl griper Tormun – och det kommer vi att göra”, morrar jag, ”ska jag halshugga honom och sätta hans huvud på en påle utanför Bundna staden. Det ska tjäna som en varning till alla andra bundna: Man trotsar inte flockreglerna. Vi lyder en auktoritet och endast en: drottning Meryn Sturmfrost.”
Hon tappar hakan av förvåning. Sedan skrattar hon till och får färg på kinderna. ”Oj. Jag hatar att behöva erkänna det, men det där gjorde mig faktiskt lite tänd. Gillar Noemi när du pratar snusk på det viset?”
Hennes ord går rakt in i kuken på mig, och jag släpper hennes hand och sväljer hårt. Det känns för jävligt att hon tror att Noemi och jag är ett par.
Men så måste det förbli. ”Stark”, säger Meryn på ett sätt som präntar sig in i mitt sinne. Det tar en sekund innan jag hör vad hon säger sedan. ”Din mor har kallat samtliga alfa till krigsråd. Samtliga … kvarvarande alfa.”
Med en suck följer jag med henne tillbaka in i slottet.
Vi samlas i rummet Meryn använder för sina möten med slottsrådet. Det är stort nog att rymma minst ett dussin bundna och deras vargar. Anassa och Cratos intar sina positioner innanför dörren.
När Siegrid, Egith och Hannelore kommer in sitter Meryn och studerar kartor över Nocturna. Operationskartor över fronten, topografiska kartor och kartor som visar tidigare fälttåg ligger utspridda på det enorma ekbordet.
Jag slår mig ner på hennes vänstra sida och ser henne bli alltmer överväldigad, vilket ger min flammande vrede mot Phylax och alfa Tormun ytterligare bränsle.
Egith öppnar mötet, som Strategos alfa. ”Som vi alla förstås vet utgör Phylax ryggraden i vårt försvar. De är – var – positionerade vid våra mest sårbara punkter, platser där det är mest troligt att sifonerna kommer att försöka tvinga tillbaka våra styrkor.”
Egith är sammanbiten och fokuserad när hon ställer sig bakom Meryn och granskar kartorna framför henne. ”Men”, fortsätter hon, ”vi har fortfarande huvuddelen av våra Daemosstyrkor i dessa områden, och gott om fotsoldater. De borde kunna hålla stånd mot Astreona. Dock har en stor del av Phylaxflocken den senaste tiden upprätthållit vårt försvar runt byn Weisenstat, öster om Grunfall.”
Meryn höjer på ögonbrynen. ”Är det inte där nästan allt Nocturnas vete odlas?” ”Jo”, inflikar Siegrid. ”Det är ett oerhört viktigt område för ett flertal grödor. Om sifonerna tar över och förstör skörden kommer det att påverka tillgången på spannmål i hela landet.”
Färgen försvinner från Meryns ansikte och jag får en otäck känsla i magen. ”Och nu har vi ingen som skyddar det”, säger hon. ”Korrekt”, säger Siegrid och spänner blicken i Meryn. ”Det är därför du måste bege dig till vårt läger i Weisenstat så snart som möjligt och ansluta dig till krigsinsatsen där.” ”Du kan fan inte mena allvar.” Min röst är kontrollerad, men Cratos morrar och avslöjar mitt ursinne.
Högalfan snörper föraktfullt på munnen när hon tittar åt mitt håll. ”Klart att jag menar allvar”, snäser hon. ”Meryn kan resa Phylaxsköldar – och har enormt mycket större krafter än en vanlig bunden. Vi måste stärka vårt försvar runt Weisenstat så snabbt vi kan, men det kan dröja veckor innan vi har fått dit tillräckligt många fotsoldater. Meryn och Anassa kan färdas mycket fortare än trupper till fots.”
Jag reser mig, vänder mig mot Meryn och motstår lusten att gripa tag i hennes axlar. ”Du behöver inte göra det, min drottning”, säger jag och ignorerar högalfans ilskna blick. ”Din säkerhet har högsta prioritet, särskilt nu efter mordförsöket.”
Jag kan nästan se kugghjulen snurra i Meryns huvud. ”Jag behöver höra hela planen i detalj”, säger hon och vänder sig mot Siegrid och Egith. Jag vill morra av frustration. ”Ni tänker väl inte bara skicka mig till Weisenstat och hoppas på det bästa? Vi vet alla att det inte är en riktig strategi att bara dumpa mig vid fronten. Astreona är ett hot, men det är Killian också. Och någon måste regera.”
Siegrid ler. ”Så resonerar ett Strategossinne. Du har helt rätt. Egith?”
Strategos alfa drar åt sig en av kartorna på bordet. ”När du har stärkt vårt försvar vid Weisenstat och köpt oss lite tid, kommer Strategos och Daemos att iscensätta en avledningsmanöver nära Grunfall.” Hon drar fingret i en cirkel runt ett område på kartan. ”Vi ska dra Astreonas styrkor bort från Weisenstat. När de väl sätter sig i rörelse har du förhoppningsvis sett till att få dit förstärkningar, och kan återvända till Sturmfrost.” ”Daemos?” säger jag spänt. ”Behöver ni mitt befäl?”
Högalfan tittar från Meryn till mig, så snabbt att det knappt är märkbart. ”Nej, du bör stanna hos drottningen. Du har väl dina order klara för dig?”
Sedan ler hon rart mot mig.
Under hela mitt liv har Siegrid aldrig någonsin varit rar mot mig.
Den lömska jäveln. Hon hoppas att Meryn ska komma tillbaka från den här operationen med ett annat förlovningsarmband runt handleden. ”Uppfattat”, pressar jag fram. Jag skulle ändå strypa alla som försökte rycka mig från Meryns sida just nu. ”Jag koordinerar med min beta och mina gamma.” ”Jag beger mig till Grunfall i morgon”, säger Egith. ”Fungerar den här planen för dig, Meryn?”
Meryn nickar sakta. ”Ja, den låter förnuftig. Vi kan inte förlora hela vår matförsörjning – det är illa nog som det är. Men jag vill tillbaka hit så snart som möjligt för att samla nya krafter och tänka ut vad som ska göras med … Rabenfrostsituationen.”
”Då är det beslutat”, säger Siegrid. Man måste nog känna henne lika bra som jag för att uppfatta den belåtna tonen i hennes röst. ”Hannelore och jag rider mot Weisenstat så fort det ljusnar. Drottning Meryn, du kan stanna en dag eller två för att ordna med alla förberedelser inför din frånvaro innan du ansluter dig till oss. Stark gör dig sällskap, och …” Hon vänder sig mot mig. ”Ta med Noemi också. Hon kan hjälpa Meryn med sköldningen.”
Samtalet glider in på utrustning och proviant. Jag ser att Meryn lyssnar uppmärksamt, angelägen om att få veta så mycket som möjligt även om hon inte har mycket att bidra med.
När mötet är över stannar jag kvar för att tala med Siegrid i enrum.
Innan Meryn lämnar rummet med Anassa ger hon mig en blick som jag inte riktigt kan tolka.
Siegrid väntar knappt tills dörren har stängts innan hon ger uttryck för sitt missnöje. ”Tänker du fortsätta ifrågasätta mina beslut, alfa Stark? Eller vill kanske du också desertera och frånsäga dig dina plikter?”
En muskel rycker i min ena kind när jag spänner blicken i henne. ”Vad håller du på med, Siegrid? Det är vår drottning du utsätter för fara. Jag trodde att du ville få in henne i familjen innan du gjorde dig av med henne.”
Siegrid tittar nedlåtande på mig. ”Var inte löjlig, Stark. Du kan väl inte tro att jag, av alla människor, skulle försätta henne i en situation hon inte klarar av?” ”Att hon kan handskas med sina krafter på träning är en sak.” Jag kan inte längre dölja ilskan och oron i min röst. ”Du såg henne på kröningsfesten. Hon har ingen kontroll, och dessutom är hon rädd för vad hon kan göra.”
Det bultar i huvudet. Sanningen är att jag är rädd för vad jag kan få henne att göra. ”Hon har ingen kontroll över sin skuggbändning”, säger Siegrid snorkigt, ”men det är inte det vi behöver just nu. Jag kan försäkra dig att hon är mer än duglig när det gäller sköldning – hon har faktiskt imponerande kontroll och räckvidd över den kraften.”
”Men Weisenstat är en aktiv krigszon. Om hon blir skadad – om vi förlorar henne …”
Cratos känner min plågade vrede och ylar, och Siegrid hajar till. Sedan blänger hon ilsket på mig. ”Jag kan garantera att jag vet mer än du om vad som står på spel om vi förlorar Meryn Sturmfrost.”
Jag tar några snabba steg framåt, och Siegrid backar in till väggen men rör inte en min. ”Jaså, det vet du?” väser jag. ”För lämpligt nog diskuterade vi det inte i kväll, men jag har inte glömt att det var du som fattade beslut om att skicka Tormun efter Killian. Trots att Meryn uttryckligen sa att det var farligt. Och hur gick det?”
Siegrid skjuter fram hakan.
Jag trycker ett finger mot hennes bröstben. ”Det är du som bär ansvaret för att en hel flock har abdikerat. Det är du som bär ansvaret för att Weisenstat är oskyddat. Oskyldiga människor kommer att dö på grund av din hybris, för att du inte kunde nedlåta dig till att lyssna på en yngre kvinnas råd. Deras blod är på dina händer, Siegrid.”
Högalfan föser bort mig, fortfarande utan att säga någonting. ”Så ja, jag tänker fortsätta ifrågasätta dina beslut”, säger jag. ”För jag ska inte gifta mig med den kvinnan, men jag ska fortsätta skydda henne mot sådana som du.”
Slutligen glimtar någonting till i högalfans blick. Det är förvirrande. Det ser nästan ut som … stolthet.
Men det enda hon säger är: ”Du kan gå, alfa Stark.”
